Välkomna till Annelis blogg!

Ja, så har jag då hjälpligt lyckats klura ut hur det nya programmet fungerat och skrivit mitt första inlägg på Anneli blogg.

Vidare till en ny blogg?

För att kunna ge inspiration måste man själv känna sig inspirerad. Det är jag inte längre när det gäller Katolska kyrkan, inte tillräckligt i alla fall.
Jag har hört präster och andra säga att man som katolik inte ska fråga vad kyrkan kan ge en, utan vad man själv kan tilllföra kyrkan. Det må så vara, men kyrkan är inte intresserad av vad jag kan ge och jag vill inte längre engagera mig i en organisation som faktiskt dränerar mig på kraft.

Häromdagen funderade jag återigen på att gå ur Katolska kyrkan. Det var efter att jag insett att jag förmodligen hjälper utsatta katoliker i andra länder bäst genom att engagera mig i fler människorättsorganisationer. Att försöka stötta dem som inte kan välja att följa kyrkans lära eller låta bli var ju länge ett tungt skäl för mig att stanna kvar.

Men jag bestämde mig för att bli kvar i kyrkan ett tag till. Det vore dumt att ge upp nu när det äntligen finns hopp om förändringar. Både genom den nye påven Franciskus och genom att allt fler katoliker, även präster, säger ifrån.
Jag kan nästan känna hur Stockholms katolska stift håller andan i väntan på vilka bud som ska komma från Rom...

Något jag däremot har fått upp ögonen för efter vårens kontakter med vården är hur illa det är ställt där. Som ni märkt har det successivt smugit sig in vårdbloggar här och jag vill utveckla mitt engagemang på det området.
Jag tänker använda det analytiska tänkande, strukturerande förmåga och kreativitet jag har begåvats med för att om möjligt göra en insats.
Eftersom jag tycker om att skriva är det högst troligt att det blir en ny blogg med ett mer neutralt namn, där jag kan ta upp olika ämnen, just nu alltså vård.
Den här bloggen får vila så länge, men jag stänger inte ner den. Därför finns det 272 (!) inlägg att bli inspirerad av och länkar att följa även i fortsättningen. Gör jag en ny blogg meddelar jag det förstås här.

Jag börjar mitt "nya" engagemang med att ta upp det utmärkta tv-serien Arga doktorn där tittaren i första avsnittet fick möta en stark 21-årig kvinna, Jessica Thåström. Hon har blivit väldigt okunnigt och nonchalant behandlad av både vårdcentral och sjukhus. Läkaren Björn Bragee försöker i programmet hjälpa henne genom att undersöka vad som blivit fel och stötta henne i att få den rehabilitering hon vill ha.
Jag hoppas att den anmälan mot vården som Björn Bragee lämnade in leder till att de ansvariga får en kännbar påföljd. De läkare som  genom okunnighet och/eller av lättja gjort att en ung kvinna fått men för livet måste få betala ett högt pris. Tyvärr tror jag att det är enda sättet att få till en förbättring och givetvis gäller detta även kortsiktigt tänkande landstingspolitiker.
Björn Bragee är fantastisk men den som läser kommentarerna på SVT:s hemsida och Arga doktorns fb-sida ser att behovet av hjälp är skrämmande stort. Han behöver fler kollegor som hjälper honom och engagerar sig för patienternas skull!

The Tablets blog - om kvinnliga diakoner

Brittiska The Tablet är en förträfflig tidskrift, men av begränsad användbarhet för bloggaren eftersom många artiklar bara kan läsas av prenumeranter. The Tablets blogg däremot är öppen för alla och har intressanta inlägg. Jag har valt att utgå från en blogg om kvinnliga diakoner, skriven av Michael Phelan.

Han inleder så här:

"When I was a young pre-Vatican II Catholic, we used to pray at the end of Mass for the conversion of England and the following phrase from that prayer remains in my mind: 'Augustine, Columba, and Aidan, who delivered to us inviolate the faith of the Holy Roman Church."

Jag ska inte gå in på de prekonciliära bönernas tvivelaktiga önskemål om att alla ska tvingas bli katoliker, den här gången...
I stället ska jag följa Michael Phelan bakåt i tiden till år 597 då S:t Augustinus av Canterbury kom till England. Denne införde, enligt Phelan, med största sannolikhet diakonvigningar av både män och kvinnor i landet.
Phelan påminner om att det funnits många kvinnliga diakoner i kyrkans tidiga historia och tar som exempel s:ta Olympia som diakonvigdes av Johannes Chrysostomos.

Michael Phelan betonar att de manliga och kvinnliga diakonerna hade likartade uppgifter, förutom när det gällde dopet. Där män assisterade män och kvinnor assisterade kvinnor, eftersom hela kroppen skulle smörjas in med heliga oljor.

Phelan, som själv är diakon, tycker att Franciskus snarast borde återinföra kvinnliga diakoner. Vilket också föreslagits av bl.a. kardinal Walter Kasper och ärkebiskop Robert Zollitsch, ordförande för den tyska biskopskonferensen. Det är bara att hålla med honom, vad väntar vi på?

Skapa din egen Bibel

Bild från fb-gruppen Christians Tired of being Missrepresented

Humor är svårt, men lyckas man pricka rätt är det ett oslagbart sätt att som här visa på den osminkade verkligheten.
För är det inte så att kristen osämja till största delen beror på att vi alla gjort precis det som utlovas i annonsen? Vi har valt ut de delar i Bibeln som passar oss och så blir det bråk eftersom många "glömmer" att nämna att de följer just en Cherry Picked Edition... 

Vad värdesätter patienten?

Att engagera sig i ett ämne leder ofta till att man får ta del av andras erfarenheter. Detta gäller inte minst vården av lätt begripliga skäl, det berör ju oss alla på ett eller annat sätt.
Jag fick nyligen höra en skildring om hur fel det kan bli med kombinationen dåliga strukturer och oengagerad personal.
Kvinnan som berättade det hela hade i vintras halkat och skadat revbenen och ena knäet. Hon ringde till sjukvårdsupplysningen där man uppmanade henne att ringa till vårdcentralen, som sade till henne att åka till närakuten. Väl där frågade man först om hon hade varit i kontakt med vårdcentralen, vilket hon ju hade. Sedan upplystes hon om att hon måste välja att söka för antingen knäet eller revbenen. När kvinnan försökte argumentera emot och säga att hon hade ont på båda ställena möttes det med kalla handen. Två åkommor krävde två besök och dessutom måste hon först ringa till vårdcentralen innan hon återkom.
Kvinnan ifråga "valde" då revbensskadan och konstaterade när vi talades vid att det var fel, för skador på revben gör man sällan något åt. Hon orkade inte göra om proceduren, utan var sjukskriven tills knäet kändes någorlunda bra. Nu har det börjat värka igen och hon oroar sig för att skadan inte läkte ihop rätt då i vintras.

Den här historien fungerar bra som utgångspunkt för ett resonemang kring Susanna Birgerssons ledare Missnöjd kan vända i dörren i DN i går. Hon tar där upp rapporten Vad vill patienten veta för att välja? från Myndigheten för vårdanalys. Enkätstudien visar att närhet och gott bemötande är det som patienterna värdesätter mest. Nu har jag bara skummat igenom rapporten, men så vitt jag kan se finns ingen definition av vad gott bemötande innebär.
För kvinnan i mitt exempel hade ett gott bemötande varit att redan personen på sjukvårdsupplysningen sagt åt henne att åka till akuten eftersom hon hade två skador och vårdcentraler och närakut bara tar emot en skada i taget.
Om gott bemötande från personalen i stället definieras som allmänt snäll och trevlig, så betyder det knappast något patienten om den medicinska behandlingen sedan är dålig eller slarvig.

Susanna Birgersson anser att just gott bemötande är det man som patient kan bedöma i primärvården. Hon är däremot tveksam till om det går att mäta den medicinska kvaliteten i den. Av någon anledning anser hon att de socioekonomiska skillnaderna hos befolkningen slår igenom i primärvården men inte i slutenvården. Jag ser inte logiken i resonemanget, varför skulle dessa faktorer göra halt vid sjukhusets entré men inte vid vårdcentralens?!
Tvärtom, det är inte en dag för tidigt att även primärvårdens kvalitet granskas. Om vissa vårdgivare har bättre resultat i form av t.ex. snabbare tillfrisknande hos patienterna, med socioekonomiska faktorer borträknade, får politikerna en bättre uppfattning om vad de ska satsa på långsiktigt. Och vi väljare kan sätta press på dem att också göra det.

Allt fler väljer annan primärvård än den vårdcentralen erbjuder och det vore förstås värdefullt om man kunde ta in närakuter, specialistmottagningar, företagshälsovård osv i utvärderingen. Som jag skrivit tidigare finns mycket pengar och lidande att spara på en effektiv vård. Socialstyrelsen (tack till Gert Gelotte för upplysningen om att det är där jag kan hitta statistik etc.) bygger upp ett indikatorbibliotek, God vård i primärvården som om jag förstår rapporten rätt omfattar alla typer av primärvård.

Ytterligare en fråga inställer sig då och det är hur kostnadseffektivt det är med två myndigheter som ägnar sig åt snarlika områden?

Gud är en man eller?

Av det kristna språkbruket att döma är Gud man. Rent intellektuellt tror de flesta kristna (vet säkert gör vi som bekant inte när det gäller tro) att Gud "står över" det här med kön. Men likafullt talar och skriver vi oftast om Gud (man) som Fader (man), Ande (märkligt nog också man), Son (man), ibland får också Visheten (kvinna) vara med som en aspekt av Gud och mildrar då obalansen något.
Det här kan tyckas vara en småsak, eftersom de flesta av oss som sagt tror att Gud är Gud. Men att alltid beskriva Gud i maskulina ordalag kan ställa till problem för kvinnor och hbtq-personer när det gäller att se sig själv som Guds avbild.

Katolska organisationer internationellt, t.ex. nu aktuella Kyrkoherdeinitiativet och LCWR ser frågan om hur Katolska kyrkan ska bli mer inkluderande som central. Här i Sverige är det än så länge mest enskilda katoliker som diskuterar ämnet.
Däremot förs det just nu en intressant debatt i Svenska kyrkan bl.a. i Kyrkans tidning, där jag tänker ta upp ett artikel av prästen Agneta Lejdhamre.
Hon lyfter där fram det jag nämner ovan, maskulina benämningar på Gud försvårar identifikationen med Gud för kvinnor och en del män. Den som tycker att detta verkar orimligt eller helt enkelt är nyfiken på hur språket påverkar oss, kan göra ett experiment. Ta en text och byt konsekvent  ut maskulina benämningar mot feminina och vara uppmärksam på hur du då uppfattar texten.

Agneta Lejdhamre hänvisar också till psalmforskaren Brian Wren som påpekat att det under t.ex.psalmsång och bön är risk att vårt reflekterande och därmed kritiska tänkande är bortkopplat. Resultatet blir att budskap som vi normalt skulle avvisa riskerar att  "slinka in" utan att vi märker det.
Riktigt illa är det om kyrkornas språkbruk (det verkar vara lika illa överallt) gör att vi omedvetet invaggas i föreställningen att män är finare och mer värdefulla än kvinnor.

Lejdhamre frågar sig vad man kan göra åt saken och tänker sig att man inte betraktar Bibeln som en statisk text, utan försöker utveckla nya bilder av Gud. Jag uppfattar det som att hon önskar få in mer av vår tro på att Gud är något mer och större än man eller kvinna i det kyrkliga språket. 

Som jag ser det finns också en annan väg för att medvetet hjälpa både män och kvinnor att känna sig inkluderade i kyrkan. Nämligen att lyfta fram de beskrivningar av Gud i femininum som redan finns i Bibeln. Jag har nämnt Visheten och Jesus liknar också Gud vid en höna som månar om sina kycklingar. Han tar också upp specifikt kvinnliga sysslor som när han liknar guds rike vid mjöl som arbetas in i en surdeg o.s.v.

Läs gärna kommentarerna till Agneta Lejdhamres artikel. Det är flera personer som påpekar att ämnet är ointressant och inte borde diskuteras alls. Men de motsäger sitt budskap i och med att de alls gör sig besväret att skriva en kommentar.
Andra påpekar att Gud är Fader och alltså man och att Jesus var man. Där har vi problemet med att ingen kan bevisa att Gud överhuvudtaget finns eller är man och alltså far. Däremot verkar inte bara vår tro utan även fakta peka på att Jesus har existerat, men vi kan inte bevisa att han också är Gud och än mindre i den gestalten man. Men jag tycker att det verkar logiskt att den uppståndne Kristus i egenskap av Gud är något mer än en man.

LCWR:s årliga möte och försök att hantera kontakten med Vatikanen

LCWR har samlats för sitt årliga möte, för den som inte känner till den paraplyorganisation som omfattar ca 80% av de amerikanska systrarna kan jag rekommendera deras hemsida. Den kan också vara bra för den som, likt mig, mest har andrahandsuppgifter om LCWR.

LCWR har nu sin årliga sammankomst och måste fortsatt försöka hitta ett konstruktivt sätt att hantera kontakten med Vatikanen. Joshua J. Mc Elwee rapporterar från LCWR:s möte på NCR, nu senast om deras huvudtalare. Franciskansystern Ilia Delio, doktor i farmakologi och teologi beskrev i det evolutionen, inte som en biologisk process, utan, som jag uppfattar det, som ett sätt att successivt lyfta fram tecken på Gud i skapelsen.
Hon sade alltså:
"Evolution, Franciscan Sr. Ilia Delio told the members of the Leadership Conference of Women Religious (LCWR), does not describe a biological function but rather “a continuing process of unfolding involving the hands of God.”
Sr Delio anser att LCWR kallelse är att värna de fattiga, marginaliserade, ja alla dem som försöker bli en del av gemenskapen.
Det är formuleringar som ger stora möjligheter till tolkningar och förmodligen visar hur trängda LCWR är av Vatikanen.
Hon fortsatte sedan bl.a med följande:

• The universe is unfinished: “God is not finished creating … and therefore life is not behind us, it is ahead of us.”
• Death is integral to life: “We are trying to hold on and grip and the tighter we grip the more we snuff out any life that’s there.”
• People are not fixed essences but “dynamic becomings:” “What we become will depend on our participation.”
• Live in an “open system:” “A closed system will wear down and wear out.”

Systrarna kommer att ha samtal som är stängda för utomstående med ärkebiskop J. Peter Sartain. Denne placerades av förre påven som en slags ideologisk överrock på systrarna. En överrock som den nye påven Franciskus ännu så länge inte visar några tecken på att befria dem från. Jag och många andra har väntat och väntar på att han ska göra.

Avstå från kärlek och vinn makt

I lördags besökte jag för första gången Dalhalla och såg den mäktiga uppsättningen av Rhenguldet av Richard Wagner. Den som har möjlighet bör absolut passa på att nu på lördag se det andra och sista tillfället den spelas.
Den som kan tänka sig att avstå från kärlek och lust kan kan stjäla Rhenguldet och skaffa sig makt över världen, vilket dvärgen Alberich gör. För mig som katolik ligger det naturligtvis nära till hands att dra paralleller till Katolska kyrkan och den makt som alltför många av dess präster strävat och strävar efter. Eftersom Wagner bygger de fyra operorna i Nibelungens ring på nordisk och germanska myter bl.a Niebelungenlied som är en variation på den nordiska Völsungsagan läste på lite om dem. Wikibeskrivningarna ser ut att på det hela taget vara riktiga vid en jämförelse med Hexikon som lexikon av Alf Henriksson och NE på nätet.

Börjar man titta i den typen av uppslagsverk är det svårt att sluta och jag var dessutom nyfiken på guden Oden eller Wotan som han kallas i Rhenguldet. En del kände jag förstås till, men jag har inte ägnat mig så mycket åt asagudarna som de grekiska och romerska. Det som särskilt fångade min uppmärksamhet den här gången var att även Oden enligt myterna dog och återuppstod. I bl.a NE står att Oden hängde sig i världsträdet Yggdrasil för att få tillgång till förborgade kunskaper och runor.

Det är verkligen fascinerande att guden/gudinna som frivilligt dör för att sedan återuppstå är så vanligt förekommande i olika religioner och olika tider. Jag undrar hur det kommer sig att dessa myter är så populära? Är det enbart en allmänmänsklig önskan eller kunskap om att det går att övervinna döden eller finns det fler förklaringar? Det är också intressant att föreställningen om en gud/gudinna som dör och återuppstår, så vitt jag vet, inte finns i judendomen. Kristendomen avviker där från sitt ursprung och ansluter till t.ex. de hellenistisk-romerska religionerna i område och faktiskt också de germanisk-nordiska.

Kyrkoherdeinitiativet nu även i Tyskland

Först Österrike, nu Tyskland. Det är inte längre bara lekfolk och systrar som vågar protestera mot Katolska kyrkan, utan allt fler präster säger ifrån. Att så många olika kategorier av katoliker som möjligt säger ifrån tror jag är viktigt för att det ska bli en förändring och förnyelse.
För den intresserade som kan läsa lite tyska finns en webbplats om det tyska kyrkoherdeinitiativet.

Helmut Schüller avslutar sin turné

Det är uppenbarligen inte längre möjligt för Katolska kyrkans ledning att härska genom att tysta och ignorera. Något som Helmut Schüllers amerikaturné The Catholic Tipping Point  i allra högsta grad är ett exempel på. I en artikel på NCR som Ben Feuerherd skrev i samband med avslutningsföreläsningen i New York blir det tydligt vilka ansträngningar Katolska kyrkan har gjort för att hindra Helmut Schüllers turné.
Där framkommer att de amerikanska kardinalerna O'Malley och Dolan kontaktade kardinal Schönborn i Wien och uppmanade honom att stoppa Schüllers resa till USA. Vilket denne inte kunde och kanske heller inte ville.
Helmut Schüller säger i intervjun att han inte är förvånad, de tyska biskoparna har försökt hindra honom på samma sätt.

När det inte gick att hindra Schüller från att komma till USA var de amerikanska biskoparnas nästa steg att förbjuda honom att framträda i katolska kyrkans lokaler och katolska präster att träffa honom i sina hem.

Trots alla ansträngningar från de amerikanska biskoparnas sida genomfördes turnén, man flyttade föreläsningarna till andra lokaler och besökare strömmade till. En katolsk organisation, Chestnut Hill College välkomnade Helmut Schüller trots att ärkebiskopen i Philadelphia Charles Chaput ogillade det. Katolska präster har möten med Schüller på andra platser än hemmet. Helmut Schüller uppmanar dem och alla andra att visa mod, även om han är medveten om att prästerna är helt beroende av biskoparna för sin försörjning.

Katolska medias försök att tiga ihjäl turnén misslyckas också. Det finns oberoende katolska media som NCR som skriver och även den sekulära världspressen rapporterar. Dessutom kan vi som är intresserade följa turnén på hemsidor och bloggar.

Det går alltså inte längre att hindra människor från att skaffa information och till stor del beror detta på internet som grundligt skakat om maktens grundvalar. Vi, och då inte bara Katolska kyrkan, står inför stora omvälvningar, som vi bara ser början av. 

God omvårdnad ger lägre vårdkostnader

Hur kan man hålla vårdkostnaderna inom rimliga ramar och samtidigt ge god vård? Jag har i tidigare bloggar föreslagit fler specialistläkare i primärvården, eftersom kunskap är a och o för snabb och rätt behandling. Att den fulländade doktorn är något av en tulipanaros, både kunnig, socialt kompetent och kreativ kan vi just nu bortse från. Sådana läkare finns faktiskt, även om de är få, och de har många och nöjda patienter. Men för att vara realistisk är kunskap det man som patient ska kräva av sin doktor, övriga färdigheter är bra, men inget man i nuläget kan förvänta sig.

Den som besökt en akutmottagning eller en sjukhusavdelning vet att många patienter där är väldigt gamla och i första hand dåliga p.g.a. bristande omvårdnad. De är uttorkade, undernärda, har fallit eller fått klämskador etc. Frågan är hur mycket vårdkostnaderna skulle minska om den här patientgruppen togs om hand bättre på sina boenden? Förutom det självklara att våra äldre ska ha en bra tillvaro.
Läkartidningen publicerar en rapport som visar att många äldre klarar vardagen bättre nu än tidigare, men att just gruppen riktigt gamla har fått sämre hälsa.
Som det nu är bekostar kommunerna omsorgen för de äldre och landstingen står för vårdkostnaderna. Vilket tyvärr utgör en frestelse för kommunerna att dra ner på kvaliteten på sina äldreboenden. Vi möter vanvårdade äldre i stort sett dagligen i media, så det är uppenbarligen inte bara en lockelse utan en realitet att dra ner på t.ex. personal.
Varför inte låta kostnaderna för vård och äldreomsorg hamna på samma utgiftskonto hos förslagsvis landstingen? Då blir motivationen att ge de äldre god omvårdnad högre. Det låter krasst men jag gör mig inga illusioner om politiker, vilket känns tråkigt att medge.

Jag tänkte också ta upp en artikel som för fram förslag på besparingar i vården. Eftersom jag tycker att den är problematisk, har jag väntat lite med att ta upp ämnet som kan sägas vara vård på distans. Den 30 juli skrev DN att Framtidens vård ges i matbutiker vilket fick mig att studsa till. Där talar medicinska ingenjörer lyriskt om att framtidens patienter ska göra mer själva och t.ex. kunna ta blodprov och EKG på ICA. Tyvärr frågar inte reportern hur den vanligaste patienten, en äldre person som ser lite dåligt, är lite skakig och kanske något förvirrad, ska klara det? Inte heller ställs frågan om vad en ensam person ska göra om svaret är negativt?
Det hade dessutom varit på sin plats att påpeka att kroniskt sjuka patienter sedan decennier klarar sig mycket på egen hand, diabetiker mäter blodsockerhalten och justerar insulindoseringen för att ta ett exempel av flera.
En doktor propagerar i artikeln för distansvård med telefonkontakt och videolänkar. Tja, så länge jag kan minnas har jag ibland, när det fungerat, haft telefonkontakt med min doktor, så inte heller det är något nytt. Men hur ofta fungerar det? Ska patienter med misstänkt öroninflammation undersökas per telefon, eller ska gynekologiska undersökningar klaras av med videolänk?! Den frågan ställs inte i artikeln, utan reportern nöjer sig med den i och för sig relevanta frågan om inte mötet med läkaren är viktigt för läkningsprocessen. En fråga den intervjuade läkaren oemotsagd får vifta bort med att det går lika bra att prata i telefon.

En annan doktor hävdar att det är dags att sluta curla patienterna. Det hade varit intressant att få veta vad han menar med det? Är det curlande att undersöka patienten, lyssna på hen, ta prover eller vad är det?

Här misstänker jag att det handlar om en läkare som inte hör till tulipanarosorna jag nämnde i början och som tycker att patientmöten är jobbiga. När dessa börjar brainstorma med medicinska ingenjörer och kortsiktigt tänkande politiker och tjänstemän är det hög tid att börjar oroa sig för framtidens sjukvård.

Kärlekens mässa

Nyss hemkommen från Kärlekens mässa i Storkyrkan vill jag egentligen bara tacka för att jag som katolik och heterosexuell välkomnades in i gemenskapen. Kyrkan var fullsatt och fylld av värme i alla bemärkelser (kyrkorum mitt i en värmebölja är inte att leka med) och glädjen kommer att bära mig de första dagarna efter semestern.
Jag vill också dela en av förbönerna:

Vi ber för alla som lever under regimer som förtrycker homo- och bisexuella och transpersoner och fängslar människor som älskar personer av samma kön.

Vi ber för människor som kämpar med och för sin identitet, var nära dem och visa dem din kärlek.

 Herre hör vår bön  (mitt tillägg)

Var en röst åt dem som inte vågar tala

Helmut Schüller fortsätter sin USA-turné och för ut sitt budskap, vilket jag uppfattar som att Katolska kyrkan måste bli en mer inkluderande kyrka och är i stort behov av att uppdateras. Mary Wisniewski intervjuade Schüller för nyhetsbyrån Reuters räkning budskapet är förstås i mångt och mycket det samma som jag skrivit om tidigare och förstås lika klokt och bra som alltid.

Men det är några saker som sägs i intervjun som griper mig extra mycket.
Angående Franciskus uttalande om att Johannes Paulus II definitivt stängde dörren till prästämbetet för kvinnor frågar Schüller, vem stängde dörren? Eftersom det var en människa, måste den också kunna öppnas igen av människor (min kommentar). Helmut Schüller uppmanar oss att inte bara knacka på dörren utan att också försöka öppna den.
Han säger också att det är viktigt att de församlingspräster som redan nu i tysthet delar ut kommunionen till skilda och omgifta katoliker påtalar behovet av en förändring. Om alla tiger kan biskoparna fortsätta att låta bli att agera.
Mest gripande är ändå Schüllers svar på 82-åriga Dorothy Petraitis kommentar att hon är trött på att vänta på att Katolska kyrkan ska sluta vara som en dysfunktionell familj och att hon funderat på att lämna den. Schüller svarade:
 

"Please don't leave the church," said Schuller, who noted that he and his fellow rebel priests are often asked by conservatives why they don't leave.
"We say the church is not a corporation for me. It's not an apartment I have rented," Schuller said. "We are church. It's my church, and I want her to become changed."

Även här i Sverige får katoliker uppmaningen att lämna kyrkan och visst kan det vara frestande i stunder när allt känns hopplöst. Om jag bara tänkte egoistiskt skulle jag säkert lämnat Katolska kyrkan för ett bra tag sedan. Men nu tror jag ju inte att det är vad Gud vill med mig eller oss, tvärtom är det ju kärleken till nästan som ska styra oss. Och så länge min nästa i länder där Katolska kyrkan har mer makt inte kan välja att följa kyrkans syn på t.ex. preventivmedel kan jag inte lämna den. Även om de skäl Helmut Schüller anger är mycket viktiga skulle de inte kunnat bära mig genom de senaste åren på samma sätt som vetskapen om hur andra människor lider på grund av Katolska kyrkans agerande.

Helmut Schüller talar kommenterar också påvens uttalande om homosexuella och säger att det inte bara är barmhärtighet som behövs utan rättvisa och respekt. Något som brister på många håll i världen inte minst i Ryssland och Baltikum. Vi får på olika sätt försöka vara röster för dem som tystas. Helmut Schüller gör det modigt och framgångsrikt här i Sverige får vi göra så gott vi kan. Kärlekens mässa i Storkyrkan kl. 18 idag söndag är ett av Prideveckans arrangemang och att delta i den är ett sätt att visa sin solidaritet och förstås få delta i en fin gudstjänst.

Man måste kunna skratta åt eländet :-)

Jag tackar för tipset om en humoristisk betraktelse över hur Vatikanen tacklat påvens uttalande om homosexuella som jag tog upp i min förra blogg. The Onion skalar i en artikel  fram andemeningen i de tillrättalägganden som kommit från officiellt håll och förstås från andra de senaste dagarna.
En av pärlorna är följande uttalande från en nervös talesman från Vatikanen:

“Homosexuality is a disorder. And this in no way means that, going forward, the Catholic Church will be an open-minded, more sensible organization. I assure you we are just as prejudiced and backward today as we were yesterday."

Kanske är inspirationskällan kardinal Dolan vars förklaringar till påvens uttalande NCR skriver om men det finns förstås fler kandidater.

Stockholm Pride samt Franciskus syn på homosexuella

Idag börjar Stockholm Pride och med tanke de förföljelser som drabbar hbt-personer bl.a. i Ryssland och Baltikum, alltså i vårt närområde tycker jag att festivalen känns mer angelägen än vanligt. Man ägnar också situationen i omvärlden extra uppmärksamhet i år. Som kristen känner jag att det är viktigt att visa att alla, oavsett sexuell läggning, har samma rättigheter och förstås skyldigheter. Kristen får inte i omvärldens ögon vara synonymt med att vara värdekonservativ och i värsta fall våldsam.

Åke Bonnier, som jag uppskattar mycket, har på sin blogg lagt upp en förbön, hämtad från Kyrkan på Pride hemsida. Läs den gärna. Jag behöver knappast påpeka att Katolska kyrkan inte finns med i Kyrkan på Pride och det krävs heller ingen profetisk förmåga för förutspå att Stockholm Pride kommer att förbigås med tystnad i katolska media. Tyvärr gäller detsamma nog de övergrepp som hbt-personer drabbas av i världen, ofta med kristna som förövare.

Påven Franciskus däremot har gett en frispråkig intervju på vägen hem från Brasilien där han bl.a. tar upp homosexualitet. John Allen Jr har skrivit utförligt om påvens intervju på NCR.
Artiklar på svenska finns bl.a på DN , jämför gärna vinklingen av intervjun med hur Signum presenterar den. I "vanliga fall" skulle de enda tillgängliga artikeln på svenska vara Signums, vilket kan vara värt att ha i minnet. Detta om inte fristående bloggar som Katolsk Vision fanns. Iréne Nordgren har tagit upp intervjun i en blogg och Gert Gelotte i en annan. Jag tycker i allmänhet att det är oinspirerande med många länkar efter varandra, men titta åtminstone på rubrikerna till dessa som visar hur olika man kan uppfatta saker, i det här fallet en intervju.

Personligen tycker jag att påvens distinktion mellan lobbygrupper, som inte alltid är bra och homosexuella där han ju säger att han inte kan döma en annan människas sexuella läggning är positivt. Likaså att han är tydligt med att det inte finns någon koppling mellan homosexualitet och pedofili. Viktigt är också hans påpekande att en del katoliker gärna gör den oriktiga kopplingen.  Han kunde med fördel ha lagt till att lanserandet av gaylobbyn hör till samma kategori. Det vill säga man sammanför något som i sig inte är fel, men som man själv inte tycker om, med något tveksamt eller i vissa fall olagligt. Något som är alltför vanligt förekommande i Katolska kyrkan.

Att homosexuella inte får diskrimineras, står som Franciskus påpekar, i Katolska kyrkans katekes så det är egentligen inget revolutionerande uttalande påven gör, men ändå en viktig markering. Tyvärr följer han i nästa andetag kyrkans inkonsekventa linje genom att hålla fast vid att homosexuella handlingar är olagliga. Han ger heller ingen förklaring hur man kan låta bli att diskriminera någon om man t.ex. förbjuder vederbörande att gifta sig.

Min slutsats blir att påven fortsätter att bjuda på ömsom vin och ömsom vatten och jag är fortsatt försiktigt positiv.

Sjukvården - brister och botemedel

Nej, jag har inte fått hybris i sommarvärmen, inte löser jag alla problem i vården med en blogg, men en lockande och informativ rubrik måste jag ju åstadkomma. Det är snarare dags att kommentera ytterligare aspekter på vården med utgångspunkt i DN:s utmärkta genomlysning av ämnet och reaktionerna på dessa.

Ett stort problem tror jag är att alltför många patienter inte har något annat alternativ än vårdcentralens allmänläkare. Detta gäller inte minst de patienter som har svårt att uttrycka sig t.ex. barn. I tisdagens DN kunde man läsa om 4-åriga Nike som skickades hem från vårdcentralen med kommentaren att barn ofta har ont. Det visade sig sedan när föräldrarna sökte vård på akuten att Nike hade leukemi. Det är knappast troligt att en barnläkare gjort ett sådant misstag.

Barnläkaren Hugo Lagercrantz beskriver på DN-debatt att som det ser ut i Sverige nu hänvisas barn till allmänläkare som har väldigt lite utbildning i barnmedicin. Barnläkare är det brist på och alltför få utbildas. Jag vill här lägga till att förutom att det utbildas för få läkare, så tar det för lång tid innan studenterna är helt färdigutbildade specialister. De får vänta minst ett år på att få en AT-plats och sedan lika länge för att få en ST-plats. En del ledsnar och åker till t.ex. Norge för att bli färdiga lite snabbare.

Så vitt jag förstår är det inte heller bara barnläkare det är brist, utan det utbildas generellt för få specialister. Som jag skrev i kommentaren till min senaste blogg i ämnet finns ytterligare en komplikation, en del (yngre?) specialister inte vill ägna sig åt "enkla" sjukdomar och skador, utan tycker att husläkarna ska göra det. Jag har åtminstone två invändningar mot det resonemanget, dels hur vet man från början vad som är okomplicerat eller inte, dels att det man själv behärskar upplevs som enkelt. För en öron-näs- och halsläkare är det t.ex. säkert okomplicerat att ta hål på en halsböld, en annan läkare ser det troligen inte så.

Ett stimulerande och utvecklande arbete är förstås något alla eftersträvar, men allt är inte kul jämt för någon. Det måste ju gå att som specialistläkare känna sig nöjd om man snabbt hittat felet på en patient och gett helt rätt behandling, inte bara i att få ta sig an extra svåra fall.
För även om det oftast inte blir så dramatiskt som för lilla Nike och hennes föräldrar, så drabbas många av fel diagnos och fel medicinering. En penicillinkur i onödan, fyra läkarbesök i stället för ett, en veckas sjukskrivning i stället för ingen alls låter kanske inte så farligt. Men när liknande misstag drabbar många blir det kostsamt samhället. För att inte tala om hur det drabbar den enskilde med anhöriga och arbetsgivare.

Jag utlovar ett ( det behövs förstås fler!) botemedel i rubriken och det är fler specialister i primärvården, när det gäller barn borde det vara självklart att de tas hand om barnläkare och barnsjuksköterskor. Men jag är som sagt övertygad om att det ut alla aspekter finns vinster med fler och mer lättåtkomliga specialister för alla patienter som önskar det. Inte minst genom att belastningen på akutmottagningarna och slutenvården skulle minska. Vilket inte av politiker ska tolkas som att det inte behövs fler vårdplatser, underdimensioneringen är för stor för det.
Den som även i fortsättningen vill gå till en läkare för alla sjukdomar ska förstås kunna göra det. Det finns förstås fördelar med det alternativet också.

Helmut Schüller intervjuad på NCR

Det var inte svårt att välja ämne för dagens inlägg. Inget känns angelägnare att ta upp än Jamie Mansons intervju med Helmut Schüller inför hans föreläsningsturné The Catholic Tipping Point.
Allt fler verkar hålla med om att Katolska kyrkan behöver förändras och uppdateras men hittills är det stor utsträckning lekfolket som drivit på processen. Om den verkligen ska ta fart tror jag att katoliker högre upp i hierarkin, inte minst prästerna, måste våga tala klarspråk. Helmut Schüller är en "förridare", det är viktigt att komma ihåg att de är fler, som är viktiga för att övriga ska våga ta steget.

Intervjun bör förstås läsas i sin helhet, men jag ska ändå lyfta fram ett par saker som jag inte skrivit om tidigare. Schüller tror t.ex. inte att nyevangelisationen, som både Benediktus och Franciskus uppmanar till, kommer att bli framgångsrik om Katolska kyrkan inte först nyevangeliserar sig själv. Ett monolog uppifrån där "vi" talar om för "dem" hur de ska tro är inte rätt väg. Istället förespråkar Helmut Schüller lyhördhet och dialog med omvärlden.

Helmut Schüller framhåller också att Katolska kyrkan bör fokusera mer på kvalitén på kärleksrelationer än om de som lever i dem är hetero- eller homosexuella eller frånskilda och omgifta. Som jag ser det en klok och konstruktiv ståndpunkt.

Jag blir också upplyft av Schüllers positiva inställning, inte minst det faktum att han förbjudits att framträda i katolska lokaler, så här säger han:

"For me, being banned from speaking is not dramatic -- I'll just go to another church. But for a bishop to say, "You must not listen"? That's just not possible in our time. We live in an open society. People can get information wherever they want. But this vision of a church where the baptized are "protected" against getting information that the bishop doesn't want them to have? It is a ridiculous point of view, I think. Maybe what we are seeing are the last reflexes of a dying system. I feel that these ways are fading out. Let's forget it and be hopeful."

 

Är "avslöjandena" om Msgr. Battista Ricca ett försök att stoppa uppstyrningen av Vatikanens bank?

Jag är fortfarande avvaktande till Franciskus. Påvens uttalanden när det gäller jämställdhet och familjepolitik bådar inte gott, men hans resoluta sätt att komma till rätta med lyxen i Vatikanen och gå till botten med situationen i Vatikanbanken är desto mer lovande.

Bådadera är givetvis impopulärt hos dem som förlorar förmåner och kanske rentav riskerar att ställas inför rätta och straffas. Mot den bakgrunden finns det misstankar om att avslöjandena om Msgr. Battista Ricca i tidskriften L'Espresso kommer från personer som vill stoppa den kommission han utsetts att leda. Denna ska just undersöka oegentligheter som pengatvätt etc. i Vatikanbanken.
John Allen skriver om det som hänt så här långt i en artikel på NCR.

Uppgiftslämnarna visar genom sitt agerande återigen på den oförmåga att värdera människors handlingar som är utbredd bland ledande katoliker. Battista Ricci är, om uppgifterna stämmer, homosexuell och har haft relationer med andra män vilket inte är brottsligt. Det finns inga misstankar om att han begått några övergrepp eller något brottsligt överhuvudtaget.
Ändå pekar mycket på att det finns personer som hoppas på eller kanske rent av räknar med att påven ska bli tvungen att avsätta Ricci och också i och med det få sin egen ställning försvagad. Detta för att inte verkliga brottslingar som ägnat sig åt ekonomiska oegentligheter inte ska bli avslöjade.
Om så är fallet är det verkligen illa ställt med Katolska kyrkans trovärdighet.

Helmut Schüllers turné ger hopp för framtiden

Hundratals människor ville höra Helmut Schüller tala i First Church and Parish i Dedham, Mass. dit onsdagens föredrag flyttats efter att kardinal Sean O'Malley förbjudit honom att framträda i S:t Susanna Parish som först var tänkt. En tacksam deltagare säger på webbplatsen Wbur:

“The windows in a Protestant church open,” someone in the crowd said as people filed into the old church, some of its windows jarred open with electric fans. “Ours haven’t opened since John XXIII died.”

Kyrkan var nästan fylld och ytterligare runt 200 personer föredrog i värmen att stanna utanför och lyssna till fr. Schüller via högtalare. Hans budskap var bl.a. att kvinnors ställning i Katolska kyrkan måste stärkas, lekfolket måste få större inflytande, inte minst med tanke på att biskoparna i Österrike p.g.a. den akuta prästbristen planerar att slå ihop församlingar.
Han uttryckte också förhoppningar om att den nye påven, Franciskus, ska föra Katolska kyrkan i riktning mot Andra Vatikankonciliets intentioner.

På NCR skriver Caitlin Hendel kort om Bostonföreläsningen och vad som händer härnäst.

Den som inte redan läst Jamie Masons rapport från tisdagens turnéstart i New York, också den på NCR bör absolut göra det. Hon skriver som vanligt klokt och initierat. Även där talade Helmut Schüller (förstås) om prästbristens konsekvenser. Eukaristin, den andliga kärnan i församlingarna riskerar att bli mindre tillgänglig om man skapar få stora församlingar.
Han betonade också att kommunionen inte får användas som bestraffning så som nu är fallet för t.ex. skilda och omgifta personer.

Internet har sina negativa sidor, men mest positiva. Det är t.ex. fantastiskt att på distans kunna inspireras av Helmut Schüller, utan Internet hade vi här i Sverige kanske inte ens vetat om turnén.

Kvalitetsvård lönar sig

Jag borde kanske ha valt ett lite mer neutralt namn för bloggen från början och haft ett en mer allmän beskrivning. Det är ju trots allt mer än Katolska kyrkan som intresserar mig, svensk sjukvård t.ex. som jag skrivit om i tidigare inlägg. Det finns likheter mellan de två, båda är hierarkiska organisationer som fungerar mindre bra, även om enstaka enheter och personer gör goda insatser. Vilket jag skrivit om här.

Dagens inlägg, som kommer in lite extra, skriver jag för att DN har en artikel som just lyfter fram exempel på god vård. På Capio S:t Görans sjukhus får patienter som opererat höft-och knäleder på ortopedkliniken upföljning tills de är återställda.
I  Stockholmsbilagan skrivs om ett framgångsrikt projekt i Sollentuna där vårdcentralen, med i sig rätt enkla tips om en hälsosammare livsstil, sänkte dödligheten i hjärtinfarkt hos sina patienter med 75% på 20 år. Tyvärr finns den artikeln inte på nätet.
Det är viktigt att tydliggöra bristerna i sjukvården, men jag tror att det är minst lika viktigt att lyfta fram de goda exempel som finns på vård som fungerar.

Något som inte alls varit uppe i debatten är den privata vård som många företag köper. De anställda får t.ex.träffa en specialist inom 24 timmar om de blir sjuka, opereras inom tre veckor etc. Det är en stor kostnad för företaget men måste rimligen betala sig genom att medarbetarna blir friska och kommer tillbaka i arbete snabbt.
Varför tittar inte landstingen på detta upplägg som uppenbarligen håller hög kvalitet och sparar pengar, för att inte tala om lidande och inkomstbortfall för den enskilde?
För övrigt undrar jag vilken vård våra politiker har tillgång till? Privatvård med specialister, "vanlig" företagshälsovård eller sitter de rent av på vårdcentralen?

The Catholic Tipping Point - i morgon börjar turnén

Så är det då dags för den österrikiske prästen Helmut Schüller att ge sig ut på turnén The Catholic Tipping Point i USA. Föreläsningsserien har fått en egen hemsida där den intresserade kan hitta mer information om när och var Helmut Schüller framträder, pressmeddelanden, vad som skrivs i media och förstås hur det går med The Red Ribbon Action som beskrivs så här på hemsidan:

"Red ribbons, symbolizing the spirit of Pentecost and calling for inclusion of the laity at every level of leadership and decision-making in the Church, will be worn by Fr. Schüller and parishioners throughout the tour. National organizers have requested a meeting with Timothy Cardinal Dolan of New York, President of the U.S. Conference of Catholic Bishops. The tour will culminate with an offering of these ribbons to the Cardinal."

De amerikanska biskoparna har talat sig varma för religionsfrihet och samvetsfrihet, men det är så vitt jag förstår frihet bara åt ena hållet. Omgivningen ska vara toleranta mot och anpassa sig efter biskopskonferensens åsikter. De verkar dock inte anse att de själva behöver behandla andra på samma sätt. Hur ska man annars förstå kardinal O'Malleys försök att stoppa Helmut Schüllers besök i Boston
eller hur man på liknande sätt försökt hindra honom att framträda i Philadelphia?

Som jag skrivit tidigare är det mest upplyftande förstås att det finns präster som Helmut Schüller som vågar stå upp för behovet av en förnyelse av Katolska kyrkan och för ökat inflytande för lekfolket. Men det faktum att de lokala biskoparna i USA inte kan stoppa honom från att framträda ger också hopp för framtiden. Den tid då Katolska kyrkan kunde diktera villkoren med maktspråk verkar vara förbi på många håll.

Grattis Malala 16 år!

Idag blir det en bonusblogg för jag vill förstås gratulera Malala Yousafzai som idag fyller 16 år. Hon firar födelsedagen med att tala på FN om flickors rätt till utbildning. Läs mer i t.ex. Dagens Nyheter
Jag tycker att ämnet hör ihop med dagens huvudblogg som också den i mångt och mycket handlar om att stå upp för flickor och kvinnors rättigheter.

Religionsfrihet = frihet att följa sin övertygelse eller "rätten" att tvinga andra att göra det?

Det blir alltmer tydligt att religionsfrihet för alltför många katoliker inte bara betyder friheten att utöva sin tro, utan även att de ska kunna tvinga andra människor att följa den.
Här i Sverige har katoliker frihet och möjlighet att följa den katolska synen på t.ex.familjeplanering eller att strunta i den. De flesta verkar välja det senare men trots det är det inte många som säger ifrån offentligt, däremot i privata samtal.

Förhoppningsvis kan vår solidaritet med dem som inte är lika privilegierade som oss väckas av Jamie Mansons artikel på NCR, så att vi också agerar. Hon berättat där om situationen på Filippinerna och hur de lokala biskoparna på olika sätt försöker stoppa lagförslaget som ger alla som önskar tillgång till preventivmedel.
Observera att det inte är en lag som tvingar alla att använda preventivmedel, den som av olika skäl inte vill kan precis som tidigare låta bli.

Lagen som ger alla, inte bara de rika, invånarna på Filippinerna tillgång till preventivmedel och mödravård har försenats 10 år p.g.a. motstånd från de lokala katolska biskoparna. Den åtgärd som väckte mest uppmärksamhet internationellt var när de hotade presidenten, Benigno Aquino III med exkomunicering.
Ärkebiskop Socrates Villegas motiverar motståndet på följande sätt:
 "We want to trouble consciences so every conscience listens to the voice of God," said Villegas, according to the Philippine Daily Inquirer.

Hur Villegas kan uttala sig om Guds åsikt framgår inte i intervjun bara att han anser sig kunna göra det.
Frågan är om Gud verkligen har något emot att familjerna får en möjlighet försörja de (färre) barn som föds om människor får välja, att kvinnor får tillgång till mödravård? Jag tvivlar på det. Inte heller tror jag  att Gud ogillar att regeringen med den nya lagen försöker göra något åt överbefolkningen, fattigdomen och den miljöförstöring som följer av det. Jamie Manson skriver bl.a. att svältande familjer i desperation använder cyanid och dynamit för att döda fisk vilket leder till utfiskning och att reven runt ön förstörs.

Ärkebiskop Villegas och andra katolska ledare hävdar alltså tvärsäkert att Gud har invändningar mot en lag som kan få så många positiva effekter. Jag tror att de överför sina åsikter på Gud och jag vet att jag som katolik skäms över att kyrkan har sådana ledare.  

Love, no matter what. TED-föreläsning med Andrew Solomon

Vanligtvis tycker jag illa om jämförelser mellan funktionshinder och personliga egenskaper, vilket är precis vad skribenten Andrew Solomon gör i sin föreläsning. I det här fallet fungerar det dock, inte minst som en tankeställare om hur samhället ser på människor som av någon anledning avviker från det vanliga.
Andrew Solomon har t.ex. intervjuat döva som inte alls tycker att Cochleaimplantat är en bra lösning. De ser det som att de har sin kultur där det fungerar att vara hörselskadad eller döv och inte behöver anpassa sig till resten av samhället.
Solomon tar upp fler exempel och det får mig verkligen att fundera över om vi "vanliga" människor bara  välkomnar personer med funktionshinder, så länge de går med på att uppfylla våra förväntningar och anpassa sig så mycket det går? Det gäller förstås inte minst Katolska kyrkan som har en hög svansföring när det gäller att alla barn ska vara välkomna. Frågan är hur villkoren för välkomnandet ser ut i kyrkan i praktiken?

Andrew Solomon verkar ändå hålla med om vad flera föräldrar till funktionshindrade barn han intervjuat anser. Att de med tanke på sitt barns välbefinnande önskar all bot och hjälpmedel som går att få, men att de själva och omvärlden då förlorar en människa som tillför unika kvalitéer.
Jag tycker att man så långt som möjligt ska försöka bota, eller i alla fall lindra sjukdomar och funktionshinder. Samtidigt tror jag att mångfalden är viktig för helheten och att anpassning till majoriteten måste vara en fråga öppen för dialog.

Än tydligare blir mångfaldens betydelse när Andrew Solomon tar upp homosexualitet, som ju länge sågs som en sjukdom, men som de flesta nu ser som en naturlig variation. Med vilken rätt kräver t.ex. den heterosexuella majoriteten att homosexuella inte ska gifta sig och bilda familj? Solomon menar att det väsentliga är kärleken och att kärleken alltid lägger till, inte drar ifrån. Inga familjer försvinner om homosexuella får gifta sig, utan de blir tvärtom fler. 

Det här är kort sagt en väldigt berikande föreläsning med nya infallsvinklar, som jag hoppas att många lyssnar på.

Odysséen och Bibeln

Jag är ständigt på upptäcktsfärd i trons och religionernas värld och särskilt uppmärksam på likheter mellan dem. Jag vet att det inte är på modet nu, ett faktum jag tar med en klackspark.

Nu var det inte i första hand med tanke på religion som jag i våras tog mig an Homeros Sången om Odysseus, en resumé och bakgrund finns på webbplatsen Livius. Motivet var i stället att den är en klassiker som det hör till allmänbildningen att ha läst, inte bara börjat läsa... Varför har jag inte tagit mig igenom en så spännande äventyrsberättelse tidigare kan man undra?!  Den rekommenderas varm som semesterlektyr!

Läsningen av Odysséen gav mig också en fördjupad förståelse för den berättartradition som Bibeln kommit till i. Hur många manliga hjältar finns det inte i Gamla Testamentet som likt Odysseus färdas eller förs till främmande länder och ömsom prövas, ömsom hjälps av Gud? För Odysseus är det förstås de grekiska gudarna och gudinnorna, med Pallas Athena i spetsen som griper in, i allmänhet i mänsklig skepnad.
GT:s hjältar Noa, Abraham, Mose o.s.v. möter om man ska vara korrekt även de olika gudar, den kanaaneiske El, fruktbarhetsguden Baal, krigsguden Jahve ... men dessa behandlas i GT som en Gud.

Faktum är att även evangeliernas berättelser om Jesus, får ytterligare än dimension när jag jämför med Odyssén, för att inte tala om berättelserna om Herakles, son till överguden Zeus och Alcmene.
Jesus kringflackande liv, undren som för dagens bibelläsare ofta upplevs som störande blir begripliga när man ser dem som en del av regionens berättartradition för hur man skildrar hjältar och gudar. Vilket i mina ögon bara gör dem mer intressanta.  

Mystik och andlighet

Antologin Mystik och andlighet. Kritiska perspektiv med Simon Sorgenfrei som redaktör har nyligen kommit ut. Än så länge har jag läst förordet, det inledande kapitlet Mystik, esoterism och andlighet båda av Simon Sorgenfrei samt Kroppen som arena för gudsupplevelser av Jessica Moberg.

Personligen är jag mycket förtjust i Simon Sorgenfreis texter och det inledande kapitlet till antologin är inget undantag. Det är byggt på ett gediget faktaunderlag, men har samtidigt ett helhetsperspektiv på den historiska bakgrunden till ämnet för antologin, alltså mystik och andlighet. I en välskriven understreckare i SvD tar Inga Sanner, professor i idéhistoria vid Stockholmsuniversitet upp Sorgenfreis text, varför jag här nöjer mig med att rekommendera läsning av understreckaren och förstås antologin.

I stället tänkte jag gå in på kapitlet om Kroppen som arena för gudsupplevelser eftersom det behandlar de karismatiska protestantiska grupper som en del katoliker närmar sig allt mer. Jessica Mobergs kapitel bygger på material insamlat till hennes doktorsavhandling där hon bl.a. genom etnografiskt orienterat fältarbete följt karismatiska kristna grupper i Stockholm under åren 2009 och 2010.
Hon ägnar i sitt avsnitt särskild uppmärksamhet åt om det finns några mystika drag i de här grupperna, odlandet av en personlig gudsrelation och också kroppens mångbottnade roll.

Det jag tycker är särskilt intressant är att den personliga relationen i synnerhet då till den Helige Ande betonas, det individuella tilltalet förefaller vara centralt för de karismatiska rörelserna. Något som skulle kunna vara problematiskt för katoliker som närmar sig dem, med tanke på Katolska kyrkans betoning av ritualer och konformitet. Längre fram i texten framkommer det dock att kontakten med Anden och även den troendes gensvar är mer formaliserat än man kan tro.
 Jessica Moberg analyserar bl.a. hur dramaturgin under en söndagsgudstjänst kan se ut. Först ut är en form av uppvärmning med lovsång ledd av en grupp på en scen, där tempot ökas successivt. Sedan följer en fas med möjlighet till enskild bön som varar i ca 10 min. Därefter signalerar musiken att det är dags att gå vidare och sjunga gemensamt.
Det framgår inte hur medvetna gudstjänstdeltagarna är om den här dramaturgin, vilket hade varit intressant att få veta mer om.

Den motsägelsefulla inställningen till kroppen ägnas också särskild uppmärksamhet. Jag fascineras av det närmast gnostiska sättet att se på människan som en andlig natur och en köttslig och hur mycket energi man lägger på att undvika olika typer av "frestelser". Några personer som intervjuas berättar att de begränsar sitt liv, undviker många sammanhang och människor och att de gärna umgås med likasinnade för att undvika störande intryck.
Samtidigt framgår att det mer än för andra grupper av kristna är genom kroppen de karismatiskt kristna erfar Gud, man blir varm, börjar skaka eller känner Guds närvaro.

Det här är förstås erfarenheter som även andra kristna kan känna igen sig i och det är kanske inte helt angenämt för en troende att vara föremål för vetenskapliga studier...
Men Jessica Mobergs konstaterande att många inte är medvetna om att det lika väl kan vara förväntningar som ligger bakom att man känner Guds närvaro som att Gud verkligen ger sig till känna bör vi troende fundera lite extra på.
Jag tycker att det är välgörande med den här typen av hjälp att ta ett steg tillbaka. Det är trots allt tro det handlar om, inte vetande. Vare sig jag eller någon annan kan bevisa att Gud talar till oss, än mindre att Gud finns. Vi tror och känner i bästa fall en tillit den vi tror på och erfar. Den insikten borde göra oss mer ödmjuka och öppna för andras tro.

Är samkönade äktenskap ett hot mot familjen?

Samkönade par får i allt fler länder möjlighet att gifta sig, tidigare i år i Frankrike och nu senast i USA. Nya lagar har godkänts ackompanjerade av högljudda protester från värdekonservativa kristna, inte minst katoliker. Familjen är hotad är en av invändningarna man framfört.
Men vilken familj är det som är hotad? Så vitt jag vet är inte möjligheten för homosexuella att gifta sig sammankopplad med ett förbud för heterosexuella att göra det. De nya lagarna bör alltså tvärtom ge fler möjlighet att bilda familj under trygga former. Vilket egentligen alla borde tycka är bra inte minst för barnens skull.

Kommer katolska präster att tvingas viga samkönade par? Nej inte det heller. Vad är då problemet, jo det verkar vara att homosexuella, oavsett livsåskådning, inte tvingas följa vissa konservativa kristnas syn på äktenskapet. Jag tycker att detta genanta faktum är uppenbart och borde lyftas fram mer. Därför blev jag väldigt glad när jag läste advokaten Beth Hopkins (själv ortodox och heterosexuell) artikel på Huffington Post där hon är inne på samma tankebanor som de jag framför ovan.

I en kort notis i The Tablet argumenterar ärkebiskopen av Westminster Vincent Nichols mot att brittiska katolska adoptionsbyråer, om jag förstår saken rätt, varit tvungna att acceptera homosexuella par eller lägga ner verksamheten. De valde det senare, vilket enligt Nichols sätt att se på saken gjort ett antal barn till förlorare. Han ser också förbudet mot att hindra samkönade par från att adoptera som ett försök från samhället kringskära den religiösa friheten.

Det här exemplet är knepigare än det första jag tog upp, i och med att de katolska organisationerna skulle tvingas att göra något som gick emot deras övertygelse. Även om deras övertygelse faktiskt diskriminerar andra människor. Å tredje sidan går det att lösa så länge inte alla adoptionsbyråer är katolska.

Men det bästa är kanske att ta ett kliv bakåt och försöka se det hela ut barnperspektiv. I den bästa av världar är alla barn som föds välkomna och får växa upp under trygga förhållanden med båda sina föräldrar. Problemet är att så är det inte ens här i Sverige och har aldrig varit, föräldrar dog förr av sjukdomar, i krig och i barnsäng. Många barn fick klara sig med en förälder eller växa upp hos släktingar. Inte heller dagens barn har några garantier om att få växa upp med båda sina föräldrar.

Det bästa för ett barn som behöver en ny familj är rimligtvis två bra och kärleksfulla föräldrar och då är det ju bra synd om något barn blir kvar på en institution bara för att samkönade par inte får adoptera.

Allt kommer att bli bra

Den svenska sjukvårdens brister är föremål för en livlig diskussion för närvarande, vilket jag redan skrivit om i en tidigare blogg. Läkaruppropet förklarar situationen med att sjukvården allt för mycket styrs enligt företagsekonomiska principer. DN:s ledarskribent Hanne Kjöller ser det mer som en fråga om bristande organisation om jag uppfattat hennes ledare, som tyvärr inte ligger på nätet, rätt.

Kanske kan man vända på hela resonemanget och se på vad som kännetecknar den goda vård som trots alla larmrapporter också finns?
Jag tänkte på det nyligen när jag klev in genom dörren till min doktors mottagning och slogs av den välbekanta känslan av att komma in i en annan värld där inget ont, förutom en och annan bacill, kommer över tröskeln. Det var ett bra tag sedan senast, men en ilsket röd hals gjorde det nödvändigt med ett besök.
En liten mottagning med väl fungerande rutiner (där har Hanne Kjöller en poäng) och framförallt en väldigt kunnig och inkännande doktor gjorde att jag en halvtimme senare gick ut förvissad om att allt kommer att bli bra. Visserligen visste jag bara vad jag inte hade, streptokocker, men övriga tänkbara bakterier och virus kan man vänta ut ett par veckor. Jag hade helt enkelt fått en plan för vad som skulle hända om jag inte blir bra samt min doktors semesterperioder på ett papper. Och var helt trygg med det.
Kompetens, inlevelseförmåga hos personalen och bra arbetsrutiner. Svårare än så är det egentligen inte att beskriva en väldigt bra vård.

Ja det där går förstås att åstadkomma på en liten specialistmottagning kan någon invända. Men faktum är att det går bra även på storsjukhus. Jag känner fortfarande hur jag andas ut och blir lugn, när jag någon gång åker förbi Huddinge sjukhus. Märkligt med tanke på att husen är en kombination fängelsebunker och rymdstation och en allt annat än positiv miljö. Men mitt i denna brutala arkitektur fanns när mina barn var små en allergimottagning med en fantastisk chef, tillika mina barns doktor. Förutom det jag redan nämnt som kompetens, inlevelseförmåga och goda strukturer för verksamheten fanns här också en förmåga att inspirera personalen att göra sitt allra bästa. Det sistnämnda är lätt att glömma bort i sammanhanget men ack så viktigt för att vården ska bli bra.

Hur är det då på de mest oförutsägbara platserna inom sjukvården, akutmottagningarna? Det larmas om, säkert på goda grunder, att resurserna är otillräckliga, det råder brist på vårdplatser och att personalen är för få och för stressade. Men även där verkar det finnas en och annan mottagning som fungerar bättre, ja ur patientperspektiv väldigt bra. Där man trots allt lyckas svepa in patienterna i en mental mjuk filt av att allt kommer att bli bra, samtidigt som en effektiv felsökning pågår. Där det går att få fram vårdplatser när det är nödvändigt.

Jag återkommer hela tiden till hur viktigt det är att inge patienten känslan av att allt kommer att bli bra. Kanske inte genast, kanske blir man inte ens frisk alla gånger, men att man ändå känner tillit och tillförsikt betyder tror jag allt.

Egentligen är kanske meningen med det hela och allas vår uppgift, så enkel och så svår som att tala om för varandra att allt kommer att bli bra, till slut. En utmaning inte minst för oss kristna, som gärna krånglar till saker.
Då framstår manifestationer och jippon av den typ som DN:s Fredrik Strage skriver om i Jesus, du är tveklöst den mest intressanta personen i mitt Twitterflöde som precis så förenklade och ytliga som jag är övertygad om att de många gånger är.

Katolska framsteg

Ambitionen med den här bloggen är ju att om möjligt skriva om positiva katolska nyheter, sett med reformvänliga ögon. Det är inte alltid så lätt och ibland är det enda positiva jag kan lyfta fram att det faktiskt skrivs om det negativa i Katolska kyrkan.

Men idag har jag två positiva nyheter att skriva om, jag kunde helt enkelt inte välja utan det får bli båda.
Först ut är bloggen Bondings 2.0 och en artikel i Daily mail som berättar att ärkebiskop Gregory Aymond i New Orleans bett om ursäkt för en företrädares försyndelser. Händelsen som lett till ursäkten ligger 40 år bakåt i tiden då en brand i en bar i New Orleans tog 32 människors liv. Den dåvarande ärkebiskopen beklagade inte med ett ord det inträffade eller uttryckte någon medkänsla med vare sig offren eller deras anhöriga. Hur kommer det sig, jo de döda var homosexuella och kyrkorna alltså inte bara Katolska kyrkan förvägrade dem inte bara medkänsla  utan också begravningar. En modig och empatisk präst i Episkopalkyrkan, fr. Bill Richardson, vågade gå mot strömmen:

"Churches were either silent or subtly suggested the victims deserved what they got, most refused the use of their facilities for a memorial service.
Father Bill Richardson of St. George's Episcopal Church, however, believed the dead should have a service.
He graciously allowed, over the protest of many parishioners, the use of St. George's sanctuary for a prayer service, which was attended by roughly 80 people."

Jag tror och hoppas att alla präster idag, oavsett samfund, erbjuder alla som behöver det stöd och sina församlingsmedlemmar en begravning. Utvecklingen har med andra ord gått framåt när det gäller synen på HBT-personer även i Katolska kyrkan, även om vi inte alltid tror det.

Den andra nyheten rör fr. Helmut Schüllers turné The Catholic Tipping Point i USA, som jag skrivit om tidigare. Den är dock inte odelat positiv. På NCR skriver Kate Simmons att kardinal O' Malley, en av de åtta i påvens nya råd, förbjudit Helmut Schüller att tala i någon av ärkestiftets lokaler. Motiveringen är att Schüller går emot kyrkans lära.
Den positiva nyheten är att det finns gott om andra lokaler i Boston, så föredraget har helt enkelt flyttats. Men det mest upplyftande, som jag ser det, är att arrangörerna tar det inträffade med upphöjt lugn. Man ordnar alltså en ny lokal och skriver ett uttalande där man protesterar mot det inträffade.

Jag skulle vilja se mer av den inställningen här i landet, fler som lugnt och målmedvetet arbetar mot en uppdaterad Katolsk kyrka. Detta utan att bry sig så väldigt mycket om vad biskopsämbetet och deras närmaste anser om saken.

Svensk sjukvård och Katolska kyrkan - två hierariska system som utmanas

De flesta har säkert läst om det Läkarupprop som några unga läkare tagit initiativ till. Man kritiserar där hur dagens vård är organiserad dvs utifrån företagsekonomiska principer och påpekar också de negativa konsekvenserna för patienterna. En av dessa är att man i stället för att ta hänsyn till att patienter är olika försöker pressa in alla i samma mall.
När jag läste uppropet slogs jag av likheterna med det österrikiska kyrkoherdeinitiativet  där några katolska präster sade ifrån om hur illa många katoliker far av kyrkans strikta regler.

När det gäller båda uppropen är det engagerade "utförare" i, av tradition, hierarkiska system som vill prioritera människovärdet men inte upplever att det i nuläget finns utrymme för det i respektive verksamhet.
De svenska läkarna månar om kontinuitet i vårdkontakterna medan de österrikiska prästerna i sin tur påpekar det olämpliga i att församlingarna möter för dem okända "stafettpräster".

Kanske kan problemen i en organisation med liknande hierarkisk och ålderdomlig struktur hjälpa katoliker att se hur det är ställt i den egna kyrkan?

Ett av de stora problemen både för sjukvården och Katolska kyrkan är oviljan att se människor som individer, inte grupper. Man behöver erbjuda olika alternativ för att nå så många berörda som möjligt. För kyrkans del gäller det t.ex. att inte låta dem som vill ha enkla, tydliga regler dominera på bekostnad av dem som vill ha öppenhet och dialog.
För den svenska vården gäller t.ex. att den som föredrar att möta en och samma läkare oavsett vilken sjukdom det gäller ska kunna göra det. Personer som hellre vill träffa en specialist för värk i knäet och en annan för gallproblem ska kunna göra det.

Personligen hör jag till den sistnämnda kategorin och prioriterar att bli frisk fort framför att träffa en och samma läkare hela tiden.
Men jag insåg att det numera ofta är en privat sjukvårdsförsäkring som gäller för det förstnämnda då jag tämligen bryskt avvisad av mottagningssköterskan hos en doktor jag blivit rekommenderad. Han hade redan alldeles för många landstingspatienter. Så vad göra? Läkaren som enligt uppgift är mycket bra, är just nu oåtkomlig för mig.
Jag har av princip varit emot privata sjukvårdsförsäkringar, eftersom jag inte tycker att det är den egna plånboken som ska styra den valfrihet som jag i sig värderar högt. Men jag har sannolikt råd med en försäkring.
Som katolik ska jag värna om och vara solidarisk med de fattiga. Som patient vill jag få den vård som passar mig och som ger bäst effekt i ett långt perspektiv.

Vad säger mitt samvete? Leta vidare efter god vård i det system som är tillgängligt för alla, eller betala extra för den, vilket många inte har möjlighet till? Än har jag inget svar.
  
När det gäller katolska kyrkan är det betydligt lättare för mig att urskilja samvetets budskap. Jag måste arbeta vidare för att Andra Vatikankonciliets intentioner äntligen fullföljs, även om jag stöter på motstånd. Målet är en kyrka där människor från olika bakgrunder och med olika syn på saker kan mötas och känna sig välkomna. Just det sistnämnda har gjort att jag blivit kallad naiv, men det kan jag bjuda på.

Den gäckande sanningen

I en tidigare blogg kommenterade en anonym läsare sanningen. Diskussionen kom att handla om den absoluta sanningen, om den alls finns och i så fall går det att bevisa att så är fallet?

Jag har tänkt vidare på vad ordet sanning egentligen innebär och hur det tolkas, inte minst bland oss kristna. Vilket visat sig leda till fler frågor än svar och knappast kan genomlysas i en enstaka blogg, men se det som en början.

Ett av mina favoritcitat, som jag använt flera gånger tidigare, är hämtat ur Dorothy L Sayers novell The Fascinating Problem of Uncle Meleager's Will där Lord Peter Wimsey bl.a. stöter på den underfundiga ledtråden:

Truth, poor girl, was nobody's daughter;
She took off her clothes and jumped into the water.

Sayers lyckas på ett par rader fånga något jag uppfattar som centralt, sanningens undanglidande och ibland gäckande karaktär som är så svåruthärdlig för en del människor.

Men vad är då sanningen? I mitt sista svar till den anonyme läsaren frågar jag vederbörande om hen hört eller läst någon animerad diskussion om huruvida jorden är rund eller platt? Troligen inte eftersom vi sedan länge "vet" att jorden är någorlunda rund. Om vi tar detta som ett exempel på en sanning, så blir definitionen något som är bevisat och som ingen ifrågasätter.

Själva bloggen Gud, Jesus och Bibeln om homosexuella handlar om olika syn på vad t.ex. Gud anser om homosexualitet. Vi kommer då in på hur sanning definieras hos en del kristna och som, så vitt jag kan se, visar på en intressant betyelseförskjutning.
Om vi tar den anonyme läsaren som exempel för den här kategorin så är mitt intryck att de anser att det finns En Sanning och att personen i fråga har kunskap om den (medan många andra är okunniga). Utmärkande för dessa Sanningar, för de skiljer sig åt, är att de alltid verkar vara identiska med personen i frågas åsikter. Jag har i alla fall aldrig, i frågor som rör tro, mött någon som sagt att det den uppfattar som sanningen tyvärr går stick i stäv med vederbörandes värderingar.
Försöken att bevisa att man vet vad Gud anser om t.ex. homosexualitet blir av förklarliga skäl omständliga, indirekta och otillfredsställande. Konflikter uppstår när den tvärsäkre personen dessutom kräver att omgivningen ska hålla med om och följa hens tolkning av Sanningen.

Jag tror att vi alla, inte minst Katolska kyrka, skulle få ett bättre liv om vi på ett tydligare sätt lärde oss känna igen skillnaden mellan vad vi vet (t.ex. att jorden är rund) och vad vi tror ( t.ex. att Gud värdesätter att vi älskar, inte vem vi älskar).
Det vi vet införlivar vi i vårt sätt att leva, det är länge sedan någon vidtog åtgärder för att inte råka segla över kanten på jorden. Sedan är som sagt frågan om det ska kallas sanning eller helt enkelt faktum?

Hur ska vi då förhålla oss till allt vi inte vet, i synnerhet när det gäller religion, där det mesta vi tror och påstår faktiskt inte går att bevisa?
Som den anonyme läsaren påpekar behöver vi regler och något att hålla oss till för att livet inte ska bli kaotiskt. Men vi måste komma ihåg att dessa är människors påfund och ständigt behöver omprövas och anpassas efter sin tid.
Guds avsikter kan ingen av oss göra anspråk på att känna till och Guds Sanning kan vi söka och i bästa fall erfara. Vi kommer däremot med all sannolikhet aldrig att kunna bevisa att den finns, eller ens beskriva den. Tror jag, vad tror ni som läser bloggen?

Vatikanen - en inte odelat sund miljö

Det är lite tråkigt att institutionen Katolska kyrkan tar så mycket plats i förhållande till kyrkan som de troendes gemenskap och andlig källa. Men kanske är det helt enkelt så att man måste ta tag i de, ofta dåliga, strukturer som byggts upp under decennierna för att få fram kärnan.

Faktum är att vår påve Franciskus verkar vara inne på samma linje i alla fall efter vad som framkommer i en artikel på NPR. Iréne Nordgren har på Katolsk Visions blogg kommenterat den del av innehållet i artikeln av Sylvia Poggioli som rör den s.k. gaylobbyn i Vatikanen. Poggioli refererar där The Tablets korrespondent, Robert Mickens, som föredrar att kalla den här gruppen av konservativa, homosexuella klerker för en subkultur i Vatikanen.

Sylvia Poggiolis artikel sätter in den här gaysubgruppen i ett sammanhang som gör de här männens agerande begripligt. Påven själv ska nämnt gruppen i samband med korruptionen i Vatikanen i en privat audiens.
De är en av de grupperingar som strävar efter makt och inflytande i Vatikanen, där mycket uppenbarligen styrs av en slags utpressningskultur. Man har hållhakar på varandra, någon är homosexuell, en annan förskingrar och de kunskaperna försöker de inblandade använda till sin egen vinning. Vilket givetvis inte är bra för kyrkan som helhet.

Av artikeln att döma försöker Franciskus att göra något åt saken. Han har analyserat den rapport som Benediktus XVI beställde. Redan innan han blev vald till påve sade Bergoglio att en viktig uppgift för den nyvalde påven skulle vara att städa upp i den kyrkliga administrationen.

Även Vatikanens bank behöver städas upp efter pengatvätt och andra oegentligheter.

Vi får hoppas att Franciskus nu med bl.a. sina åtta nyutnämna medhjälpare klarar av uppgiften. Det finns förstås en opposition bland de konservativa i kurian, som vill sätta käppar i hjulet för detta. Ett intressant uttalande av Vittorio Messori som stått Benediktus nära är att idén med en fattig kyrkan skulle vara en historisk lögn. Han fortsätter med att påstå att Jesus inte var fattig, utan välklädd. Jesus bar Armanikläder. Förutom den rena anakronismen vore det intressant med någon form av belägg för att Jesus var stadd vid kassa och modeintresserad...

Påven har valt att inte bo i de påvliga våningarna utan stannat kvar i S:ta Martaresidenset. Jag tror att det är ett klokt val och kanske inte enbart grundat på en önskan om ett enklare liv, utan för att överhuvudtaget överleva. Vatikanen har flera gånger genom historien visat sig vara en allt annat än hälsosam plats att vistas i.

Savita Halappanavars död - leder den till någon förbättring för Irlands kvinnor?

Nu kommer rapporten om de misstag som skedde i samband med att Savita Halappanavar dog av blodförgiftning efter att ha nekats abort. Jag har valt två artiklar först i The Irish Times och sedan en i Ellwood City Ledger som tillsammans ger en bred bild av vad som hänt och vilka konsekvenser det får.

Anledningen till artiklarna är att utredningen av vad som ledde till att den 31-åriga Halappanavar gravid i 17:e veckan dog av blodförgiftning. Förslagen på åtgärder för undvika att det händer igen handlar om tydligare instruktioner till vårdpersonalen om vilka regler som gäller. Att de ansvariga läkarna behöver stöd för att våga fatta beslut om att avbryta en graviditet förstår man av hoten premiärminister Enda Kenny fått ta emot i från (psykiskt störda, en frisk person och det är säkert de flesta abortmotståndare beter sig naturligtvis inte så, min kommentar) abortmotståndare:

Prime Minister Enda Kenny published a bill Wednesday that would finally transform the 1992 judgment into legislation hours after declaring in parliament that he "happens to be a Catholic" but could not govern as a Catholic prime minister.
Kenny's statement, during which he detailed receiving a barrage of threats and letters written in blood from anti-abortion activists, is being seen as a watershed moment in church-state relations in predominantly Catholic Ireland. Analysts noted how all previous Irish premiers have avoided conflict with church leaders and emphasized their own Catholic devotion.

Vi får hoppas att Enda Kenny har styrka nog att driva igenom förändringar lagstiftningen om aborter. Som det är nu åker 4000 irländska kvinnor per år till Irland för att göra abort. Ett faktum som också är en bakläxa för regeringen när det gäller tillgången på och informationen om preventivmedel.

Men det verkar som om Kenny kan luta sig mot opinionen. The Irish Times har gjort en opinionsundersökning där en majoritet vill utvidga möjligheterna att få en legal abort. 89% stödjer t.ex. ett tillåtande av abort om kvinnans liv är i fara.

Här i landet har abortmotståndare hävdat samvetsfrihet för vårdpersonal som inte vill genomföra aborter. Medan det är märkvärdigt svårt få igång ett samtal om samvetsfrihet för läkare som gör aborter för att rädda liv. Hur skyddar man dem och kvinnorna som får abort mot fanatiska och våldsbenägna abortmotståndare?

En orden - två stigar

Ibland får man inte det man vill, utan det man behöver. Det gäller inte minst i det religiösa livet, många skulle så gärna vilja ha enkla svar som aldrig förändras, men just det verkar inte ingå i Guds plan för mänskligheten. Istället tycks det vara mångfalden och att vi slutligen ska lära oss att uppskatta den som är målet.
Olika åsikter, i det här fallet inom en orden, är också temat för Tom Roberts artikel på NCR. Han börjar med att beskriva hur han som lite i en stor släkt inte alltid uppskattade att omgivningen buntade ihop honom med hans (busiga?) kusiner, bara för att de var släkt.
Så kan man onekligen känna som katolik, då man får förklara för omgivningen att inte alla katoliker t.ex. är emot preventivmedel.

Tom Roberts tar upp två medlemmar av kapucinorden (beskrivningen på wiki lämnar en del i övrigt att önska, men basuppgifterna verkar ändå stämma någorlunda) kardinal Sean O' Malley och ärkebiskop Charles Chaput. De två prästerna tillhör alltså samma orden, men har olika åsikter om mycket.

Tom Roberts börjar med att jämföra hur olika de två bemötte barn till homosexuella föräldrar som sökt sig till katolska skolor. I Denver avvisades två flickor pga föräldrarnas sexuella läggning av en präst, med motiveringen att Jesus visst avvisade människor ibland. Detta stöddes av Charles Chaput, stiftets ärkebiskop som hävdade att detta var i enlighet med kyrkans sanna lära.

Ett par månader senare uppstod en liknande situation i Boston. En pojke med homosexuella föräldrar hindrades av en katolsk präst från att börja i en katolsk skola. Men Sean O'Malley ändrade snabbt beslutet och pojken fick börja i skolan.
Motiveringen som skolan sedan gav var, det ändå diplomatiska, kyrkans lära är viktig men viktigare är att inget barn får avvisas.

Frågan, vem skulle du säga var de här barnens nästa? for genom mitt huvud när jag läste exemplen.

Tom Roberts fortsätter att jämföra de två prästernas olika syn på hur man är en god kristen i artikeln och visst är det ett gott tecken att det finns utrymme för mångfald även inom ordnarna.
Samtidigt måste man fråga sig hur tolerant man kan vara mot de intoleranta, som jag gör inledningsvis i föregående blogg.
Var går gränsen för hur mycket man i toleransens och religionsfrihetens namn ska låta barn drabbas av vuxnas övertygelse?
Jag är inte förtjust i konfessionella skolor överhuvudtaget så jag reagerar på att föräldrarna vill inskränka barnens rätt att få en allsidig utbildning. Å andra sidan tycker jag att det är förskräckligt med Chaputs bortsortering av barn med "fel" föräldrar.
Kanske är själva kampen med alla dessa svåra frågor livet bjuder en stor del av meningen med det, vem vet?

Jag aktiverar inte kommentarsfunktionen på det här inlägget, eftersom jag inte kommer att kunna läsa dem tillräckligt ofta de närmaste dagarna.

Gud, Jesus och Bibeln om homosexuella

Det här inlägget som tar upp rev. Susan Russells artikel på Huffington Post kunde också fått en rubrik i stil med var tolerant mot de toleranta. När jag läste hennes frågor och svar om homosexualitet kom jag att tänka på de frikyrkliga och svenskkyrkliga grupperingar som alltid tar hänsyn till de mest konservativa, dvs Katolska kyrkan. Och som dessutom ofta vill tvinga på andra sina egna åsikter. De skulle kunna välja att ta hänsyn åt andra hållet i stället, t.ex. när det gäller  synen på homosexuella och kvinnliga präster.

Även för oss katoliker gäller att vi gör tolkningar eftersom Bibeln är full av motsägelser som förståtts på olika sätt genom tiderna. Vi väljer hela tiden utifrån våra egna preferenser, någon oomtvistad, objektiv sanning finns inte.

Så är det också med Susan Russell som tillhör Episkopalkyrkan i USA. I sina frågor och svar läser hon Bibeln och i synnerhet NT genom förståelsens och kärlekens glasögon. Jag i min tur tycker att hennes synpunkter på det  hela taget är kloka, även om ett och annat går att ifrågasätta, som att homosexualitet definierades på 1800-talet. I själva verket är det benämningen som då byts ut från sodomi till homosexualitet.

Men annars är mycket tänkvärt, som svaren på den första frågan om det är en synd att vara homosexuell?
Där svarar Susan Russell att det som hindrar oss från att älska Gud och vår nästa är synd. Därför är det att trakassera eller hata någon som är syndigt snarare än att vara homosexuell. För att inte tala om att sätta sig som domare i Guds ställe.

Den som får höra att "Gud hatar bögar" kan svara att till att börja med är Guds natur att älska, inte att hata (det hör ju s.a.s. till motståndarsidans område). Episkopalkyrkan tror att Gud inte i första hand bryr sig om vem vi älskar utan att vi alls älskar.

När man läser frågorna och svaren blir man påmind om att situationen skiljer sig mellan USA och Sverige. För inte finns det väl någon här i landet som på fullt allvar tror att det går att "be bort homosexualitet"?
Om så ändå är fallet bör vederbörande tänka på att det inte är den homosexuelle som behöver helas utan den homofobe, (se fråga 1.

The Catholic Tipping Point

Fr Helmut Schüller från Österrike ger sig i sommar ut på en turné i USA, för att uppmärksamma Katolska kyrkans ledning på behovet av förnyelse av kyrkan och för att stärka lekfolkets roll i den. Under rubriken Take Action presenteras de behov som finns och vad som konkret planeras för åstadkomma en förändring. Det är så bra att jag lägger inte texten i sin helhet nedan, så att ingen missar det.

"Red ribbons action

At each of the speaking events, attendees are encouraged to wear red ribbons to signify the pastoral voice in each of us.  Red is traditionally the color of Pentecost, the day when the Holy Spirit gave believers the power and responsibility of teaching the faith, it is also often associated with The Second Vatican Council, which emphasized the important role of the laity.   Lay people are capable and ready to serve their communities as pastoral leaders and preachers and eager to be part of the solution to the crisis that is overworking priests and underserving our communities.

These ribbons will be collected at the end of the event and Fr. Helmut will carry them with him along his journey.  The growing pile of ribbons will be a reminder of the many Catholics around the country who support him and the other priests, lay people and religious brothers and sisters who want to find creative solutions to the crises facing our church.  After the final speaking event, the ribbons will be publicly presented to the office of Cardinal Dolan, president of the US Conference of Catholic Bishops, as a message from Catholics across the country.

Continue the conversation

We must let our own local communities know that we love our church and will work to make it a more just and vibrant community.  Encourage all of the attendees at the church to spread the word by talking with friends at church about what they’ve learned.  Encourage them to make an appointment for themselves and a friend to chat with their priest. We are reminded by Fr. Helmut that many of our own priests are working past retirement, serving in several parishes at once or being asked to say many Masses per day, so a meeting with two people at once might seem more productive. 

They know that the rules barring lay people and women from serving are making it nearly impossible for them to fully do the job they are called to do.  Ask your priest if he feels overstretched or if there are pastoral roles he feels must be skipped because of the work load and volunteer to help around the parish.  Let him know that you appreciate him, and that you know we need to work together to make our communities vibrant and move our church forward.  Listen to what he has to share and let him know you love your church.  This is how the seeds of a movement are planted!"

Anden blåser vart den vill

Det var lite märkligt att jag inte kunde hitta den artikel jag tänkt återanvända till föregående blogg. Jag tolkar det som att den Helige Ande hade helt andra planer för den texten och att det var därför hen gav mig ingivelsen att gå in på stiftets hemsida. Anden for uppenbarligen vidare till Magnus Andersson som i en kommentar uppmärksammade mig på i vilket sammanhang biskop Anders hållit den predikan jag använde som illustration för vatikanskan.

Jag kan inte förstå de här till synes slumpvisa händelserna på annat sätt än att jag ska upp de här temakvällarna för  lekfolksgrupper som biskopsämbetet bjudit in till. Det får bli efter bästa förmåga för så väldigt insatt i det hela är jag inte. Magnus Andersson hänvisar till Bengt Malmgrens blogg som tydligen är den källa till information som finns.

Det hela började uppenbarligen med att Johannes XXIII inför Andra Vatikankonciliet inbjöd lekfolket till att bidra till kyrkans förnyelse. I början av 00-talet ville biskop Anders göra något liknande, minus förnyelsen, av sammansättningen att döma. Förutom "urprungsgruppen" är det generellt sett värdekonservativa lekfolksgrupper som bjuds in så vitt jag vet. För hur urvalet går till känner jag inte till, en gissning är att det är grupper som biskop Anders tycker om.
Magnus Andersson nämner två grupper som kommit till sedan starten; Malteserorden och Gravriddarorden. Jag kan lägga till några jag råkat få kännedom om vilket är de traditionella ordnarnas lekfolksgrupper och en bönegrupp för familjen.

Att inbjuda de lekfolksgrupper som vill att dela erfarenheter med varandra är en bra idé. Men det ska inte bara gälla vissa utvalda, utan det man gör ska komma alla till godo. Att inte ha favoriter är grundläggande för ett bra chefskap.
Dessutom ser jag gärna att man diskuterar hur lekfolket i Katolska kyrkan ska få ett större inflytande.


Betydligt friskare blåser Andens vindar i Österrike där fr Helmut Schüller leder en rörelse som jag anser står för verklig förnyelse, Kyrkoherdeupproret. Nu ger han sig ut på turnén The Catholic Tipping Point för att uppmärksamma Katolska kyrkans ledning inte minst på lekfolkets krav på förnyelse av Katolska kyrkan. Tänk om vi kunde ordna så att han kom hit till Sverige!

Vatikanska för nybörjare

Inspirationen till dagens blogg kommer från DN:skribenten Viktor Barth-Krons träffande, roande och oroande analys av en Attraktionskraftsdag i regi av regeringen som finns att läsa i Stockholmsbilagan. Tyvärr ligger den inte ute på nätet. Men det hela handlar om en inspirationsdag i Friends Arena riktad till myndigheter, kommuner och näringsliv Sverige runt. Förutom näringslivsminister Annie Lööf och andra ministrar medverkade också ett antal konsulter. Alla använder de formuleringar av typen; arbetet med att höja en regions attraktionskraft "måste fyllas med konkreta action points". Viktor Barth-Kron konstaterar att med tanke på att urbaniseringen fortsätter på landsbygdens bekostnad är det förstås lättast att hålla sig till fraser som låter bra men är rätt innehållslösa.

Varje sektor har sitt språk och sätt uttrycka sig, inte minst när man egentligen inte har något budskap eller  om budskapet är osympatiskt men ändå ska "säljas in". För Katolska kyrkans del går fenomenet ofta under benämningen vatikanska. Jag har själv haft stor nytta av att någorlunda kunna analysera det och vill gärna förmedla den färdigheten vidare.
Gemene katolik behöver kunna få fram det egentliga budskapet i en text på vatikanska och jag ska inte sticka under stol med att jag helst ser att det slingriga omständliga språket blir en museal företeelse.
Det som inte tål att framföras på ett rakt och tydligt sätt ska inte sägas eller skrivas alls anser jag.

Jag har letat efter ett av de bästa exemplen jag sett, en artikel som kom i samband med att Vatikanen år 2010 förklarade vigning av katolska kvinnliga präster och prästers övergrepp mot barn som lika allvarliga synder. Jag har skrivit om den, frågan är bara var?

Texten jag utgår från får i stället bli en betydligt oförargligare, biskop Anders betraktelse över den Helige Ande och Pingsten som finns på Biskopsämbetets hemsida.
Till att börja med är det en lång text, för att vara en spalt på en hemsida, texter på vatikanska tenderar att vara det. Det tycks finnas en ambition att trötta ut läsaren.
De inleds med ett budskap, positivt eller negativt, som väldigt många kan hålla med om. Här handlar det om hur Anden kan styrka oss på olika sätt och varar nästa två stycken.

Först en bra bit in i en text på vatikanska kommer det egentliga budskapet, som ofta är betydligt mer kontroversiellt. Detta budskap brukar också vara inlindat, vilket gör att det kan "slinka in" utan att läsaren märker det.
I biskop Anders krönika stegras budskapet allteftersom och ur ordmängden får i alla fall jag fram följande: Han betonar gemenskapen i kyrkan, medan många katoliker runt om i världen inte längre sätter likhetstecken mellan t.ex. mässbesök och sin katolska identitet.
Biskop Anders vaga uttryck "andliga rörelser" gör det lätt att associera till de karismatiska grupper han, men långt i från alla katoliker, uppskattar.
Sedan vävs givetvis budskapet om evangelisation och mission in trots att vi är många som tycker att Katolska kyrka borde rena sig själv innan den börjar marknadsföra sig till andra.

Det är som sagt viktigt att kunna lite vatikanska för att förstå budskapen från katolska ledare och för all del ett antal lekmän. När man väl lärt sig strukturen är det faktiskt också rätt underhållande att bena upp vad om egentligen skrivs.

Katolska visselblåsare

Min förra blogg, då första hand avslutningen, avfärdades av en person som helt orealistiska drömmar. Efter att ha tänkt över kritiken en smula kom jag fram till att det är illa om katoliker tror att en Katolsk kyrka där alla katoliker är välkomna och involverade är en utopi, riktigt illa!
När jag hör, eller i det här fallet läser, liknande tankar undrar jag om det överhuvudtaget finns något hopp för Katolska kyrkan som en allmän kyrka? Eller har den redan dömt sig själv till en framtid som en liten fanatisk sekt?

Så illa vore det kanske om Katolska kyrkan i Sverige var det hela, men lyfter man blicken och ser ut över världen blir bilden genast mer hoppfull. Där finns det förhållandevis gott om systrar, präster och lekfolk som konkret börjat arbeta för en förändring av Katolska kyrkan i riktning mot det som uppenbarligen några här i landet betraktar som utopier.
Ben Feuerherd skriver på NCR om en grupp katolska visselblåsare, präster, lekfolk, diakoner, systrar och bröder som bildat nätverket Catholic Whistleblowers. De stödjer aktivt offren för övergrepp som begåtts av katolska präster. Men man erbjuder också stöd för dem som anmält eller ska anmäla misstänkta kränkningar och övergrepp. Vilket också är viktigt eftersom dessa personer riskerar att drabbas av utfrysning och andra "bestraffningar". En av grundarna dominikansyster Sally Butler säger så här till NCR: “Clearly, the women and men who work for the church now fear reprisals for speaking out,”

Nätverket har också skrivit till Franciskus och presenterat ett konkret förslag på hur Vatikanen kan förbättra sitt arbete mot sexuella övergrepp och försöken att dölja dessa. Man tänker sig en internationellt grupp där offren ska vara representerade och även lekfolket:

 "The group recently wrote to Pope Francis with a list of six recommendations. “Most importantly,” the group’s leaders wrote (emphasis in original), “establish within the Holy See an international body composed of Survivors of Clergy Sexual Abuse, lay professionals and clergy who will be responsible for the facilitation in all dioceses of a dialogue between the Church and victims/survivors of clergy sexual abuse.”

 När jag läser om den här typen av ansträngningar att förändra Katolska kyrkan till det bättre, känner jag ändå hopp inför framtiden för den, i alla fall ur ett globalt perspektiv. Och något av det kommer förhoppningsvis även oss i Sverige till godo.