God omvårdnad ger lägre vårdkostnader

Hur kan man hålla vårdkostnaderna inom rimliga ramar och samtidigt ge god vård? Jag har i tidigare bloggar föreslagit fler specialistläkare i primärvården, eftersom kunskap är a och o för snabb och rätt behandling. Att den fulländade doktorn är något av en tulipanaros, både kunnig, socialt kompetent och kreativ kan vi just nu bortse från. Sådana läkare finns faktiskt, även om de är få, och de har många och nöjda patienter. Men för att vara realistisk är kunskap det man som patient ska kräva av sin doktor, övriga färdigheter är bra, men inget man i nuläget kan förvänta sig.

Den som besökt en akutmottagning eller en sjukhusavdelning vet att många patienter där är väldigt gamla och i första hand dåliga p.g.a. bristande omvårdnad. De är uttorkade, undernärda, har fallit eller fått klämskador etc. Frågan är hur mycket vårdkostnaderna skulle minska om den här patientgruppen togs om hand bättre på sina boenden? Förutom det självklara att våra äldre ska ha en bra tillvaro.
Läkartidningen publicerar en rapport som visar att många äldre klarar vardagen bättre nu än tidigare, men att just gruppen riktigt gamla har fått sämre hälsa.
Som det nu är bekostar kommunerna omsorgen för de äldre och landstingen står för vårdkostnaderna. Vilket tyvärr utgör en frestelse för kommunerna att dra ner på kvaliteten på sina äldreboenden. Vi möter vanvårdade äldre i stort sett dagligen i media, så det är uppenbarligen inte bara en lockelse utan en realitet att dra ner på t.ex. personal.
Varför inte låta kostnaderna för vård och äldreomsorg hamna på samma utgiftskonto hos förslagsvis landstingen? Då blir motivationen att ge de äldre god omvårdnad högre. Det låter krasst men jag gör mig inga illusioner om politiker, vilket känns tråkigt att medge.

Jag tänkte också ta upp en artikel som för fram förslag på besparingar i vården. Eftersom jag tycker att den är problematisk, har jag väntat lite med att ta upp ämnet som kan sägas vara vård på distans. Den 30 juli skrev DN att Framtidens vård ges i matbutiker vilket fick mig att studsa till. Där talar medicinska ingenjörer lyriskt om att framtidens patienter ska göra mer själva och t.ex. kunna ta blodprov och EKG på ICA. Tyvärr frågar inte reportern hur den vanligaste patienten, en äldre person som ser lite dåligt, är lite skakig och kanske något förvirrad, ska klara det? Inte heller ställs frågan om vad en ensam person ska göra om svaret är negativt?
Det hade dessutom varit på sin plats att påpeka att kroniskt sjuka patienter sedan decennier klarar sig mycket på egen hand, diabetiker mäter blodsockerhalten och justerar insulindoseringen för att ta ett exempel av flera.
En doktor propagerar i artikeln för distansvård med telefonkontakt och videolänkar. Tja, så länge jag kan minnas har jag ibland, när det fungerat, haft telefonkontakt med min doktor, så inte heller det är något nytt. Men hur ofta fungerar det? Ska patienter med misstänkt öroninflammation undersökas per telefon, eller ska gynekologiska undersökningar klaras av med videolänk?! Den frågan ställs inte i artikeln, utan reportern nöjer sig med den i och för sig relevanta frågan om inte mötet med läkaren är viktigt för läkningsprocessen. En fråga den intervjuade läkaren oemotsagd får vifta bort med att det går lika bra att prata i telefon.

En annan doktor hävdar att det är dags att sluta curla patienterna. Det hade varit intressant att få veta vad han menar med det? Är det curlande att undersöka patienten, lyssna på hen, ta prover eller vad är det?

Här misstänker jag att det handlar om en läkare som inte hör till tulipanarosorna jag nämnde i början och som tycker att patientmöten är jobbiga. När dessa börjar brainstorma med medicinska ingenjörer och kortsiktigt tänkande politiker och tjänstemän är det hög tid att börjar oroa sig för framtidens sjukvård.