Svensk sjukvård och Katolska kyrkan - två hierariska system som utmanas

De flesta har säkert läst om det Läkarupprop som några unga läkare tagit initiativ till. Man kritiserar där hur dagens vård är organiserad dvs utifrån företagsekonomiska principer och påpekar också de negativa konsekvenserna för patienterna. En av dessa är att man i stället för att ta hänsyn till att patienter är olika försöker pressa in alla i samma mall.
När jag läste uppropet slogs jag av likheterna med det österrikiska kyrkoherdeinitiativet  där några katolska präster sade ifrån om hur illa många katoliker far av kyrkans strikta regler.

När det gäller båda uppropen är det engagerade "utförare" i, av tradition, hierarkiska system som vill prioritera människovärdet men inte upplever att det i nuläget finns utrymme för det i respektive verksamhet.
De svenska läkarna månar om kontinuitet i vårdkontakterna medan de österrikiska prästerna i sin tur påpekar det olämpliga i att församlingarna möter för dem okända "stafettpräster".

Kanske kan problemen i en organisation med liknande hierarkisk och ålderdomlig struktur hjälpa katoliker att se hur det är ställt i den egna kyrkan?

Ett av de stora problemen både för sjukvården och Katolska kyrkan är oviljan att se människor som individer, inte grupper. Man behöver erbjuda olika alternativ för att nå så många berörda som möjligt. För kyrkans del gäller det t.ex. att inte låta dem som vill ha enkla, tydliga regler dominera på bekostnad av dem som vill ha öppenhet och dialog.
För den svenska vården gäller t.ex. att den som föredrar att möta en och samma läkare oavsett vilken sjukdom det gäller ska kunna göra det. Personer som hellre vill träffa en specialist för värk i knäet och en annan för gallproblem ska kunna göra det.

Personligen hör jag till den sistnämnda kategorin och prioriterar att bli frisk fort framför att träffa en och samma läkare hela tiden.
Men jag insåg att det numera ofta är en privat sjukvårdsförsäkring som gäller för det förstnämnda då jag tämligen bryskt avvisad av mottagningssköterskan hos en doktor jag blivit rekommenderad. Han hade redan alldeles för många landstingspatienter. Så vad göra? Läkaren som enligt uppgift är mycket bra, är just nu oåtkomlig för mig.
Jag har av princip varit emot privata sjukvårdsförsäkringar, eftersom jag inte tycker att det är den egna plånboken som ska styra den valfrihet som jag i sig värderar högt. Men jag har sannolikt råd med en försäkring.
Som katolik ska jag värna om och vara solidarisk med de fattiga. Som patient vill jag få den vård som passar mig och som ger bäst effekt i ett långt perspektiv.

Vad säger mitt samvete? Leta vidare efter god vård i det system som är tillgängligt för alla, eller betala extra för den, vilket många inte har möjlighet till? Än har jag inget svar.
  
När det gäller katolska kyrkan är det betydligt lättare för mig att urskilja samvetets budskap. Jag måste arbeta vidare för att Andra Vatikankonciliets intentioner äntligen fullföljs, även om jag stöter på motstånd. Målet är en kyrka där människor från olika bakgrunder och med olika syn på saker kan mötas och känna sig välkomna. Just det sistnämnda har gjort att jag blivit kallad naiv, men det kan jag bjuda på.