Det började med att de skällde tillbaka...

Det pågår diskussioner på olika håll, inte minst i kristna sammanhang, om hur människor med olika värderingar ska kunna diskutera med varandra på ett konstruktivt sätt. Tyvärr går resonemangen ofta ut på att motparten är aggressiv eller oförskämd och måste ändra sig innan det alls går att prata.

Ett exempel hämtar jag från Bengt Malmgrens blogg och inlägget Kardinal Ravasi se tillbaka på sitt besök i Stockholm där Ravasi enligt Malmgren har sagt följande:

“De nya ateisterna ser på sanningen med ironi och sarkasm och tenderar att läsa religiösa texter som fundamentalister. De hånar utan vidare religiösa inställningar som är motsatta vad de själva anser och framställer sin ståndpunkt som den mest logiska och enklaste att komma fram till.”

Den typen av svepande påståenden om meningsmotståndaren är knappast det bästa sättet att skapa ett öppet och konstruktivt samtalsklimat. Tvärtom krävs det en mogen och klok motpart för att det inte ska leda till ställningskrig i stället för dialog.

Då har DN:s ledarskribent Erik Helmerson bättre förslag. I Motargument är inte åsiktscensur skriver han i och för sig om debatten kring integration och invandrarfrågor. Men problemen är i mångt och mycket desamma som i diskussioner inom och mellan religiösa samfund och mellan troende och ateister.

Erik Helmerson kommer med några konstruktiva påpekanden som även kan gälla för ovanstående exempel.
Ett av dem är att om man framför en åsikt är det inte censur om man blir motsagd, det får man räkna med i en diskussion. Jag vill tillägga att den som argumenterar emot heller inte för den sakens skull nödvändigtvis är aggressiv eller oförskämd.

Men det som jag tycker är mest tänkvärt i Helmersons ledare kommer på slutet. Det går inte att rakt av byta ut främlingsfientlig i nedanstående citat mot anklagelser om att inte vara t.ex. "en rättroende katolik". Men att hålla sig lugn och upprepa och vidareutveckla argumenten har i alla fall jag som ambition att göra. Att det inte alltid lyckas är en annan sak...

"Vad motståndaren säger är mycket svårt att påverka. Det man kan göra något åt är den egna reaktionen. Ett alternativ till att bli upprörd över att kallas främlingsfientlig är att tålmodigt förklara varför man inte är det. Om någon vägrar lyssna på de argumenten – upprepa och vidareutveckla dem."

Kristendomen följde i Isiskultens fotspår

De senaste dagarna har jag haft ett givande tankeutbyte med Gert Gelotte om bikten och hur den verkar hänga ihop med eukaristin vad gäller frekvens. När Pius X 1905 beslutade att goda katoliker helst borde ta emot kommunionen dagligen följde s.a.s. bikten med. Jag ville veta mer om hur det kommer sig och letade därför bakåt i historien bl.a. på webbplatsen History Sourcebooks och kom via vidareklickande så småningom på en artikel som handlar om något helt annat men väldigt spännande, nämligen varför kristendomen alls spreds.

The Rise of Christianity är en bok av Rodney Stark och Frontline har lagt ut kapitel 9 som alltså diskuterar kristendomens spridning ur en sociologisk infallsvinkel.
Stark börjar med att redogöra för vilka förutsättningar som krävs för att en ny religion ska kunna etablera sig. Om staten motarbetar den är det t.ex. i princip omöjligt och där hade ju de kristna turen att befinna sig i det romerska riket som var tolerant mot olika religioner, även om det fanns gränser för vad man kunde acceptera.Ett annat hinder för en ny religion är att människor i allmänhet är rätt nöjda med den/de de har. 

Stark hävdar att de kristna i Rom visserligen sågs som lite udda men på det hela taget var fria att göra som de ville. Det finns t.ex. arkeologiska fynd från de "huskyrkor" man först möttes i och där inom parentes den gemensamma måltiden som, ju var min utgångspunkt, var central.
Han påpekar att de kristna inte kan ha varit den slutna subkultur som den ofta beskrivs som, eftersom man då inte hade kunnat locka nya anhängare i den omfattning man gjorde.

Hur kom det sig då att kristendomen blev så framgångsrik? Rodney Stark följer religionernas spridningsvägar under det första århundradet e.kr. och finner att det strömmade in flera religioner till Rom från rikets olika delar. Det var alltså ett extrem pluralistiskt klimat som rådde med allt fler gudar/gudinnor samtidigt som stadens befolkning inte ökade. Det blev därför mindre resurser till var och en av dessa.

Går vi framåt i tiden till 200-talet så verkar det ha funnits en vurm i Rom för orientaliska religioner, vilket gynnade kristendomen och det är också här Isiskulten kommer in. Enligt Rodney Stark följer kristendomen i stort sett Isiskultens spridning. Jag har ju tidigare skrivit om släktskapet mellan framställningarna av Jesu död och Osiris, så det här är förstås väldigt intressant.
Stark refererar till Tim Hegedus:

Tim Hegedus has coded a scale of the spread of Isis, and from his work I am able to assign scores as to when the Isis cult arrived (if it did) in most of the twenty-two Greco-Roman cities discussed in chapter 6. It has been suggested that the spread of new cults such as that of Isis demonstrated religious needs unmet, or not well met, by the traditional pagan temples and shrines. In a sense, then, examination of the expansion of Isis worship might map market opportunities and thereby anticipate the expansion of Christianity. It is with some satisfaction that I can report a highly significant correlation of .67 between the expansion of Isis and the expansion of Christianity. Where Isis went, Christianity followed."

Rodney Stark tror också att sammanhållningen mellan de tidiga kristna hade en avgörande betydelse, troligen var den viktigare för framgången än kejsar Konstantins beslut att göra kristendomen till statsreligion.
Och då är vi tillbaka där vi började vid församlingarna som möttes i hemmen och delade det man hade med varandra och inte minst då maten.

För mig är det berikande att läsa vad en forskare som betraktar kristendomen utifrån och rent  vetenskapligt kommer fram till som komplement till de forskare som tar sig an den mer ur ett inifrån perspektiv.

Bikten - då och nu

Where are the penitents? det vill säga var är botgörarna frågar sig John Cornwell i en artikel The Tablet. Att den har ett par månader på nacken tycker jag inte spelar så stor roll, innehållet är aktuellt men inte nyheter som snabbt är överspelade.

John Cornwell diskuterar det sjunkande antalet katoliker som biktar sig, en trend som inleddes på 1960-talet. Det som jag tycker är intressant är att han beskriver historiken, hur situationen ser ut och inte minst, han söker förklaringar till varför allt färre katoliker väljer att gå till bikt.
Jag tänker dock bara belysa ett par av de frågor han tar upp.

Traditionen att bikta sig så ofta som en gång i veckan, vilket Cornwell beskriver som det vanliga under hans uppväxt, är ett 1900-talsfenomen. Likaså traditionen att låta lågstadiebarn gå till bikt, som infördes 1905 av Pius X (1903-14). Tidigare var det normala att man biktade sig första gången i 13-14 årsåldern.
Cornwell påtalar också sambandet mellan att barn började gå till bikt och det ökade antalet fall av sexuella övergrepp i kyrkan under 1900-talet som ofta skett just i biktsituationer.

Jag tyckte redan när jag konverterade att det var helt fel att låta 8-9-åringar gå till bikt. De är för små för att förstå vad det går ut på och många tycker att det är skrämmande att vara ensamma med en främmande man. Jag kan inte se någon anledning till att Katolska kyrkan ska hålla kvar vid ett så sent påfund, som rimligen inte kan gagna någon.
Om föräldrar helt enkelt låter barnen vänta med att gå till första kommunionen till de är stora nog att gå till bikt, så skulle det här kunna rätta till sig ganska snabbt av sig självt. 

Falskt eller äkta? Mer om papyrusfragmentet

Både Signum och Kyrkans tidning var snabba med att ta in notiser som slog fast att det omskrivna papyrusfragmentet var en förfalskning. Oxfordforskaren Andrew Bernhard skulle ha upptäckt ett korrekturfel som finns i en allmänt spridd pdf på Tomasevangeliet och som skulle finnas även i papyrusfragmentet.

I mina öron lät det besynnerligt att inte någon av de andra specialisterna som granskat och granskar fragmentets äkthet skulle ha upptäckt ett så uppenbart misstag. Och jag var lite förvånad över att ingen på Signums forskartäta redaktion tänkte i likande banor. Jag tror att det framför allt visar hur mycket man i vissa kristna kretsar hoppas på att fragmentet ska visa sig vara en förfalskning.

Jag å min sida välkomnar allt historiskt källmaterial och hade som sagt mina tvivel på falsariets äkthet (sic!) och bestämde mig för att vänta in mer utförliga kommentarer. Den första jag sett är från teol.dr Jörgen Magnusson på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer.
Det är ju en svensk text så jag tycker inte att jag behöver referera den, utan var och en kan läsa det resonerande inlägget på egen hand. Jörgen Magnusson går systematiskt igenom och ifrågasätter argumenten för att fragmentet skulle vara förfalskat. Vilket för den som inte är så insatt ger en spännande inblick i såväl antiken om forskarvärlden.

Tydligen finns det t.ex. en stor variation när det gäller handstilar i de koptiska texterna, eftersom även personer som inte var så vana skribenter skrev på just koptiska. Därför håller inte argumentet att papyrusfragmentets handstil är för dålig för att det ska vara äkta.
Avgörande för om man ska kunna bedöma äktheten är, enligt Jörgen Magnusson, de kemiska analyser av fragmentet som nu görs vid Harvard. Innan dessa är klara kan man helt enkelt inte säga något med säkerhet.

För min egen del så har jag, oavsett om papyrusfragmentet är äkta eller inte, lärt mig mycket. Jag visste i och för sig redan att de tidiga kristna var uppdelade i många grupperingar och att gnostikerna var en av dessa. Men jag har lärt mig mer om dem under resans gång.
Jag hade däremot tidigare inte tänkt på att om Jesus gjort något för sin tid och kultur så ovanligt och rent av skandalöst som att inte gifta sig borde det ha framkommit i evangelierna och andra antika källor. Man kan tycka att en någorlunda normalbegåvad person som jag borde kunnat räkna ut det. Men där blir svårigheten med alltför välbekanta texter som man tidigt fått förklarade på ett visst sätt tydlig.

Slutligen är den hårda och polariserade diskussionen ett åskådligt exempel på faran med forskare som styrs av förutfattade meningar om vad de ska komma fram till. Jag vet inte vad man ska göra åt saken, men man borde i alla fall ta upp en diskussion, inte minst bland teologer.

Stöd Malala och flickors rätt till utbildning

Gordon Brown, uppmanar oss på Huffington Post i sin roll som FN-sändebud för global utbildning att delta i en aktion den 10 november till stöd för den pakistanska flickan Malala och för alla flickor som inte får gå i skola.
Enligt Brown finns det 32 miljoner flickor runt om i världen som inte får utbildning, alltså mer än tre gånger Sveriges befolkning.

Utbildning är vägen bort från fattigdom, svält, överbefolkning, förtryck, inte minst det som har religiösa förtecken m.m. Att på alla sätt verka för att barn och ungdomar, inte mins flickor får gå i skolan är därför en investering för framtiden inte bara för individen utan för världen som helhet.

Den 10 november reser Gordon Brown till Pakistan för att lämna över en million plus-petition till stöd för flickors rätt att gå i skolan till presidenten. Målet är att få ihop över en miljon namnunderskrifter och den som vill ska kunna skriva under genom att följa länken.

Han föreslår också att man skriver "I am Malala" på Facebook och Twitter.
FN:s målsättning är att alla världens barn ska gå skola i slutet av 2015 och även om Malala för tillfället är tystad, så för andra kampen vidare.

Tidens tecken - Frankfurt 18-21 oktober

I helgen pågår ett möte i Frankfurt i samband med firandet av 50-årsjubileet av Andra Vatikankonciliets början. Mötet kallas Zeichen der Zeit – Hoffnung und Widerstand  alltså Tidens tecken - hopp och motstånd på svenska.
Som jag skrivit tidigare ser jag de tyska reformvänliga katolikerna som de mest frejdiga och optimistiska av alla och de har flera gånger varit räddningen när jag varit på väg ge upp hoppet. Webbplatsen där jag hittat artikeln om mötet har följdaktligen det slagkraftiga namnet Pro-Konzil.

På Pro-Konzils sida finns själva uppropet som jag skrivit om i en tidigare blogg och där Gert Gelotte hjälpte mig med en mer utförlig översättning.
I den senaste artikeln skrivs om mötets öppnande i torsdags i den fullsatta Pauluskyrkan. Det är inte en alldeles lätt tyska, men om jag uppfattat det hela rätt fick teologen Hans Küng fick stående ovationer när han uppmuntrade eller kanske snarare peppade alla reformgrupper att verka för förnyelse och omstart i Katolska kyrkan.

Bland övriga programpunkter kan också nämnas en diskussion om Vilken kyrka behövs för att möta vår tids utmaningar? Medverkande var den amerikanska teologiprofessorn och feministen Elisabeth Schüssler Fiorenza och kyrkoherde Helmut Schüller, som leder kyrkoherdeupproret i Österrike.

Andra Vatikankonciliet hade deltagare från i stort sett hela den katolska världen. Därför är det förstås glädjande att det finns representanter från olika länder bland de 500 anmälda till helgens möte. Jag vet dock inte om det finns några deltagare från Sverige där.
Man vill betona påven Johannes XXIII nyckelord för Andra Vatikankonciliet, Aggiornamento, vilket väl närmast kan översättas med uppdatering. Som avslutning i morgon kommer mötet att anta ett slutdokument som givetvis omfattar krav på reformer av Katolska kyrkan men också strategier för ett mer rättvist samhälle.

Det ska bli mycket spännande att se var gruppen åstadkommer i framtiden och det vore givetvis bra för oss här i Sverige om vi kunde få till ett samarbete.

Iréne Nordgren skriver om mötet i Frankfurt på Katolsk Vision men det får ingen uppmärksamhet i t.ex. Signum.

 
 


 
 

Det borde vara elementärt

 Fr William Grimm tar i artikeln Get the facts straight på UCA news.com upp några vanföreställningar kring Andra Vatikankonciliet och konciliefäderna. Grimm skriver att det finns en tradition inom Vatikanen att ändra kyrkans historia så att den passar dess ledning. Han tycker att tecknen i samband med firandet av Andra Vatikankonciliets öppnande tyder på att något liknande kan vara på gång nu.

William Grimm understryker att det är viktigt att känna till grundläggande fakta om konciliet så att vi kan bedöma de tolkningar, omtolkningar, feltolkningar och förvrängningar av det som kommande år kan bära med sig.

Jag tycker att han ger bra exempel på felaktigheter och sedan korrigerar dem.
Fakta är, enligt Grimm, att Andra Vatikankonciliet var det senaste av de endast 21 som hållits under kyrkans 2000-åriga historia. Däremot var det inte en komplott av revolutionärer med syftet att förstöra kyrkan. Deltagarna var i stället katolska biskopar från hela världen, det var bara de som var för sjuka och de som bodde i kommunistdiktaturer som inte kom till Rom.
Grimm påminner också om att kyrkan lär att den Helige Ande är en viktig kraft vid en sådan samling.

Han skriver vidare att man inte kan avfärda konciliefäderna som ett gäng radikala män.
Av deltagarna var det t.ex. bara biskoparna som tillhörde de östliga riterna som firat mässa på något annat språk än latin. Det (borde) förstås inte heller gå att anklaga dem för att vara influerade av postkonciliära idéer, vilket trots det verkar ha skett.
De var enligt Grimm helt vanliga biskopar som fått en traditionell teologisk utbildning och undervisats på latin.

Konciliefäderna var inte heller en naiv flock som följde några få radikala ledare. I själva verket satte de bestämt ner fötterna när det visade sig kurian redan innan konciliet börjat försökt sätta agendan efter sina egna syften.
William Grimms avslutning är rak och i mitt tycke klok:

" If during the “Year of Faith” you hear complaints about Vatican II and its stress upon the Church as the People of God, about collegiality, about confident encounter with the “joys and hopes, the griefs and the anxieties” of people today, about respectful encounter with other religions, about worship marked by “full, conscious and active participation in liturgical celebrations,” about reminders that “the revision of liturgical books should allow for legitimate variations and adaptations to different groups, regions and peoples” — if you hear such complaints, no matter the source, remember the facts and give the complaints the attention they deserve. None at all."

Läs gärna också Robert McClorys korta kommentar till William Grimms artikel på  NCR

Undrens tid är ännu inte förbi!

John L Allen jr, som jag ofta finner väl tam, har skrivit en riktigt bra blogg på NCR med anledning av påvens tal på 50-åsrsdagen av Andra Vatikankonciliets öppnande. Allen tolkar Benediktus kommentar om att även i Petrus nät finns fula fiskar som en anspelning på de sexuella övergrepp som förekommit i Katolska kyrkan. Vilket givetvis är en rimlig tolkning.

Medvetenheten om de fula fiskarna menar Allen också finns hos biskoparna i synoden som samlats för att diskutera nyevangelisation.
Där verkar också finnas en förståelse för att det behövs nytänkande i kyrkan. Den kanadensiske biskopen Brian Dunn sade i sitt tal att kyrkans strukturer behöver förändras och ge mer inflytande och ansvar till lekfolket, inte minst kvinnorna. Han tog upp följande punkter:

• The creation of pastoral groups composed of priests and laity
• Official recognition of lay ecclesial ministry
• A "deliberate and systematic involvement of women, giving them positions of leadership at every level of ecclesial life"
• Permitting women to be officially recognized as readers and acolytes
• Instituting a "ministry of catechesis"

Fritt översatt ansåg Dunn att Katolska kyrkan skulle bli mer trovärdig i sitt evangeliserande om dessa reformer genomfördes. Mycket klarsynt och jag hoppas att fler katolska ledare förstår det.

Under tiden fortsätter katoliker att sakta men säkert genomföra en förnyelse av Katolska kyrkan på gräsrotsnivå. I Washington Post kan man läsa om ytterligare en katolsk kvinna, Diane Dogherty, som prästvigs och fem ytterligare som kommer att vigas till diakoner. Dogherty beskriver sin väg genom livet, att hon länge varit nunna men sedan upptäckte Association of Roman Catholic Women Priests och nu alltså till sist kan bli det hon innerst inne velat bli, katolsk präst.

  

Människor och tro - om Andra Vatikankonciliet

Ritva Maria Jacobsson, professor emeritus i latin och sr Madeleine Fredell  OP intervjuas i ett, som jag tycker, väl balanserat inslag om Andra Vatikankonciliet i SR:s Människor och tro.
Ritva Maria Jacobsson berättar inledningsvis om hur det var att vara katolik före konciliet. På den tiden måste en katolik som ville gå till en högmässa i Svenska kyrkan be sin biktpräst om tillåtelse och "kompensera" med en katolsk mässa!

Även Sr Madeleine Fredell tar upp Katolska kyrkans slutenhet och rädsla för förändringar under 1950-talet. När sedan Andra Vatikankonciliet inleddes 1962 så märktes det att världen trots kyrkans motstånd förändrats. Många länder som tidigare varit kolonier hade gjort sig fria, det kommer därför representanter från bokstavligen hela världen. Kritiken mot den europeiska dominansen i Katolska kyrkans ledning kom därför att prägla konciliet. Liksom en något senkommen men viktigt uppgörelse med kyrkans roll under Förintelsen, som man under 1950-talet inte talat om.

Efter konciliet öppnade kyrkan sig mot omvärlden och många katoliker kände hopp om större frihet. Hopp om att frågor som kvinnliga präster och slopandet av det obligatoriska celibatet skulle få en lösning i framtiden.

Riktigt så har det inte blivit, många av Andra Vatikankonciliets intentioner väntar fortfarande på att genomföras.
Ritva Maria Jacobsson uttrycker i slutet av inslaget en oro för att många unga katolska präster är så konservativa och inte verkar förstå Andra Vatikankonciliets betydelse. Min reflektion blir att stiftet borde engagera Ritva Maria Jacobsson för att fördjupa prästernas kunskaper om konciliet.

Sr Madeleine Fredell beskriver det som höst i Katolska kyrkan, men hon uttrycker också en tro på att det så småningom blir vår. Det kanske inte är vi som är den nu aktiva generationen som kommer genomföra förändringarna, men vårt ansvar är att bereda jordmånen för dem som kommer efter oss.

Jag tror också att det är viktigt att tänka långsiktigt för att kunna hålla hoppet vid liv. Likaså att inte nedslås av hur mycket arbete som återstår, utan helt enkelt göra det man kan. Lägger man samman det var och en av oss gör tror jag att vi kommer att finna att det räcker och blir över. 

Grattis Andra Vatikankonciliet 50 år!

Idag för 50 år sedan öppnades Andra Vatikankonciliet. På bloggen Concilaria berättas om öppningssessionen och om det hoppingivande i att ledare från så många andra samfund välkomnades dit.

Även den tyskspråkiga Konzilsblog har givetvis ett inlägg dagen till ära. Man citerar ur Johannes XXIII:s öppningstal där han bl.a. uttryckte sin förhoppning att kyrkan under konciliet skulle få mer andlig rikedom och ny kraft att möta framtiden. Han påpekade också att det väsentliga inte var att diskutera en eller annan av kyrkans lärosatser utan att kyrkan med utgångspunkt i traditionen skulle ta ett språng framåt mot en djupare förståelse av tron och samvetet. Kyrkan borde också ta intryck av samtidens tänkande och språk och öppna sig mot omvärlden.

Vi vet att Andra Vatikankonciliet ville lyfta fram lekfolket och inte minst kvinnors roll i kyrkan. Utvecklingen på det området har inte gått i den takt många, däribland jag, skulle önska. Kanske är det därför ett Guds tecken att FN firar den internationella flickdagen för första gången idag. I en ledare i DN påminner Erik Helmersson att det fortfarande finns de som inte anser att flickor ska få utbildning och hotar och skadar den som bryter deras "regler". Jag tänker nu på den 14-åriga pakistanska Malala Yousafzai som sköts av talibaner för att hon kämpat just för flickors rätt att gå i skola.

När det gäller Katolska kyrkan vill jag be för att kyrkan ännu mer ska verka för att alla flickor ges samma möjligheter till utbildning som pojkar, att de som vuxna får välja yrke och blir uppskattade för sin kompetens, att de kan välja om de vill gifta sig eller inte och om och när de ska bilda familj. Jag ber också för att oskicket att inte låta flickor ministrera genast får ett slut och att flickorna som vuxna ska ha möjlighet att få bli präster och diakoner om det är deras kallelse.

Jag tror att Johannes XXIII och konciliefäderna i sin himmel är rätt nöjda med att Andra Vatikankonciliets födelsedag och världsflickdagen sammanfaller.

Fler katoliker som helt enkelt börjat förändra kyrkan

För de läsare som har facebook kan jag rekommendera Women's Ordination Conference fb-sida som faktiskt har mer aktuell information än deras hemsida.
Där hittade jag en artikel om ytterligare en kvinna som, när det här skrivs, blivit vigd till katolsk präst. Hon heter Jennifer O'Malley och prästvigdes i Los Angeles i söndags efter två års förberedelser. Med sig har hon också en master från Loyla University och sju års arbete i kyrkan.
Jennifer O'Malley säger att hon redan som barn kände att hon ville bli präst. Något som i vuxen ålder ledde till vånda eftersom hon ville fortsätta att vara katolik. Så småningom upptäckte hon RCWP och är nu en av de 140 kvinnor som organisationen prästvigt sedan starten 2002.

Jag blir mer och mer övertygad om att de som tröttnat på att vänta på att Katolska kyrkan ska förändras uppifrån, utan börjat förändringen själva gör rätt. Man behöver för den sakens skull  inte ta i och vara polemisk

Häromdagen såg jag den underbara filmen Searching for Sugar man av den svenske regissören Malik Bendjelloul. Den handlar om den amerikanske sångaren Rodriguez, som utan att veta om det blev stor stjärna i apartheidtidens Sydafrika. Jag visste faktiskt inte hur hårt förtrycket var där på 1970-talet och hur isolerat landet var. Rodriguez frihetsbejakande och ifrågasättande texter hjälpte människorna att hålla modet uppe och våga tro på att en förändring var möjlig.

Som jag skrivit tidigare så är jag medveten om att jag som svensk kan välja om jag vill följa kyrkans regler eller inte, utifrån mitt samvete. Jag kan också, vilket en och annan påpekat, lämna kyrkan om den inte passar.
Ett starkt skäl till att jag ändå är kvar är att jag känner solidaritet med de katoliker, främst i fattiga länder, som inte har den valfrihet jag tar för given. Filmen fick mig att fundera på hur vi kan ge dem hopp och stöd? Det behövs ju inte nödvändigtvis några stora hjältemodiga insatser. Vad tror ni?

Varför sitta och sura på var sin ö?

Det verkar som om det varje gång jag tänker att jag måste göra det lite enkelt för mig den slutar med en tysk text... Den som inte är så hemma på språket kan ändå, genom att titta på bilden, få en ungefärlig uppfattning om budskapet i Welche einhet meint Ökumene jetzt? på Publik-Forum.de. Det vill säga, varför sitta och sura på var sin ö när man behöver hjälpas åt för att komma vidare?

Artikeln handlar om ett projekt, Ökumene jetzt, för ekumenik och i det långa loppet en enad kyrka där, om jag förstår saken rätt, protestanter och katoliker samarbetar. Mottot är en Gud, en tro, en kyrka, men
Hartmut Meesmann som skrivit artikeln på Publik-Forum är mer pessimistisk och ser olika problem för enandet mellan katoliker och anser att påvens anspråk på att vara ledare för alla är det största hindret.

Gruppen Ökumene jetzt är mer positiva och skriver bl.a. att Martin Luther inte ville splittra kyrkan, utan förnya den. Vilket också var vad Andra Vatikankonciliet strävade efter och man lyfter fram konciliets anda som en väg att komma närmare varandra. Gruppen poängterar också att protestanter och katoliker har mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

Jag tror att det till sist handlar om en god vilja från båda håll, inte minst katolskt. Vill man fortsätta att strida för att försöka förgöra "motståndaren" som skett så många gånger i historien mellan kristna grupperingar, eller ska vi nu äntligen försöka bete oss som kristna?

Uppdatering
Jag tog upp Ökumene Jetzt på Katolsk Vision och Gert Gelotte har efter det översatt vad han ser som de centrala delarna. Eftersom det inte verkar fungera med länkar i kommentarerna här lånar jag Signums lösning, att göra en uppdatering:

"Det är ett upprop med anledning av att Andra Vatikankonciliet firar 50 år och reformationen 500 år. Undertecknarna är ledande lekmannaföreträdare för såväl den evangeliska som den katolska kyrkan i Tyskland.
Jag översätter två centrala delar i uppropet:
”Vi kommer att engagerat ta del i förberedelserna och genomförandet av evenemang, utställningar, publikationer och gudstjänster, till minnet av såväl Andra Vatikankonciliet som reformationen. Vi kommer att göra allt att för att inte, efter jubileerna, allt skall bli som förut.
Eftersom Gud i dopet skänkt oss gemenskap med Jesus Kristus är alla kristna förenade med varandra som syskon. De bildar som Guds folk och Kristi lekamen den enda kyrka vi bekänner i vårt Credo. Därför är det en plikt att också göra denna andliga enhet synlig.”
Undertecknarna beskriver därefter kortfattat Tysklands reformationshistoria. Reformationen blev snabbt politisk. Innevånarna kunde inte välja utan varje furste bestämde sina undersåtars religionstillhörighet. (Grundprincipen i Westfaliska freden 1648).
”Idag är kyrkosplittringen varken politiskt önskad eller motiverad. Är då teologiska skäl, institutionella sedvanor, kyrkliga och kulturella traditioner skäl nog för att fortsätta splittringen?
Vi tror inte det
Det är uppenbart att mycket mer förenar än skiljer katolska och evangeliska kristna.
Obestridligen finns det särskiljande uppfattningar om nattvarden, ämbetet och kyrkan.
Avgörande är emellertid att dessa skillnader inte rättfärdigar att splittringen upprätthålls.”
Jag tycker texten är mycket bra. Den borde vara sakligt möjlig att formulera även i Sverige. Vår splittrings historia är ju på intet sätt så smärtsamt blodig som den tyska.
Gert"

Jag tycker att Gert Gelottes idé att göra något liknande i Sverige är väl värd att gå vidare med.

När kom förbudet mot kvinnliga präster?

Finns det en regel eller en lag beror det på att den vid någon tidpunkt ansetts behövas. Det bör betyda att kvinnor i den tidiga kyrkan fungerat som präster eller att det funnits en diskussion om de skulle kunna bli präster. Med facit i hand vet vi att de som var motståndare till kvinnliga präster vann den maktkampen. Frågan jag ställer mig är när den utspelade sig? Kanske är det någon kunnig läsare som vet eller i alla fall kan komma med en kvalificerad gissning?

Jag har sökt efter artiklar, men inte hittat något som direkt berör frågan och jag har heller inte läst om det i någon bok. Men jag hittade en intressant artikel  på Frontline där Elizabeth Clark och Elaine H. Pagels ger sin syn på kvinnans roll under kristenhetens första århundraden. Det är inte direkt några nya rön, men en bra sammanfattning av den forskning som finns på området.

Elizabeth Clark beskriver utvecklingen i några få rader:

" In the New Testament, we find many women mentioned, some by name, some not.... They are named as co-workers, some of them seem to be part of missionary couples that go out and help convert others to Christianity. We find less evidence of this as you move into the 2nd century and the 3rd century; as Christianity becomes more established, and a male hierarchy of the clergy is developed, women tend to get more and more excluded...."

Hon tar också upp en intressant formulering i Galaterbrevet där det Paulus, enligt Clark egentligen säger om man översätter stycket rätt är: att ingen jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Vilket hon tolkar som en mer jämställd betydelse, som jag uppfattar det att vi är alla människor. 

Elaine Pagels skriver att man ska vara försiktig med att se de första kristna som jämställda även om kvinnor både missionerade, predikade och döpte. De kristna var en lite sekt som det var farligt att tillhöra, de fick ta vara på de personer som vågade och kunde bidra. När sedan kristendomen blir mer etablerad blir, kvinnorna utmanövrerade. För min del drar jag paralleller till nutida händelseförlopp som t.ex. den arabiska våren.

I artikeln finns också en länk till en essä av Karin L. King som presenterade och tolkade det omskrivna papyrusfragmentet. Hon skriver i inledningen att en del forskare anser att kvinnor kan ha varit i majoritet bland de första kristna. Vilket ger en lite annan bild av rörelsen än den vanliga.
Karin L. King skriver också en av de tidiga kristna grupperna Montanisterna på 100-talet hade kvinnliga pressbyter och biskopar. Artikeln på Wikipedia är nog inte den bästa, men basfakta finns i alla fall med. Den som vill läsa mer kan bara byta till den engelska artikeln som är mer utförlig.

Det väsentliga som jag ser det är att det inte har varit givet att Katolska kyrkan skulle utvecklas som den gjorde och att kvinnor inte ska kunna vara präster. Kyrkans historia består tyvärr minst lika mycket av människors maktstrider som Guds vilja. Mot den bakgrunden kan jag inte se någon anledning till att inte kvinnors prästkallelser ska kunna prövas.