Stockholm Pride samt Franciskus syn på homosexuella

Idag börjar Stockholm Pride och med tanke de förföljelser som drabbar hbt-personer bl.a. i Ryssland och Baltikum, alltså i vårt närområde tycker jag att festivalen känns mer angelägen än vanligt. Man ägnar också situationen i omvärlden extra uppmärksamhet i år. Som kristen känner jag att det är viktigt att visa att alla, oavsett sexuell läggning, har samma rättigheter och förstås skyldigheter. Kristen får inte i omvärldens ögon vara synonymt med att vara värdekonservativ och i värsta fall våldsam.

Åke Bonnier, som jag uppskattar mycket, har på sin blogg lagt upp en förbön, hämtad från Kyrkan på Pride hemsida. Läs den gärna. Jag behöver knappast påpeka att Katolska kyrkan inte finns med i Kyrkan på Pride och det krävs heller ingen profetisk förmåga för förutspå att Stockholm Pride kommer att förbigås med tystnad i katolska media. Tyvärr gäller detsamma nog de övergrepp som hbt-personer drabbas av i världen, ofta med kristna som förövare.

Påven Franciskus däremot har gett en frispråkig intervju på vägen hem från Brasilien där han bl.a. tar upp homosexualitet. John Allen Jr har skrivit utförligt om påvens intervju på NCR.
Artiklar på svenska finns bl.a på DN , jämför gärna vinklingen av intervjun med hur Signum presenterar den. I "vanliga fall" skulle de enda tillgängliga artikeln på svenska vara Signums, vilket kan vara värt att ha i minnet. Detta om inte fristående bloggar som Katolsk Vision fanns. Iréne Nordgren har tagit upp intervjun i en blogg och Gert Gelotte i en annan. Jag tycker i allmänhet att det är oinspirerande med många länkar efter varandra, men titta åtminstone på rubrikerna till dessa som visar hur olika man kan uppfatta saker, i det här fallet en intervju.

Personligen tycker jag att påvens distinktion mellan lobbygrupper, som inte alltid är bra och homosexuella där han ju säger att han inte kan döma en annan människas sexuella läggning är positivt. Likaså att han är tydligt med att det inte finns någon koppling mellan homosexualitet och pedofili. Viktigt är också hans påpekande att en del katoliker gärna gör den oriktiga kopplingen.  Han kunde med fördel ha lagt till att lanserandet av gaylobbyn hör till samma kategori. Det vill säga man sammanför något som i sig inte är fel, men som man själv inte tycker om, med något tveksamt eller i vissa fall olagligt. Något som är alltför vanligt förekommande i Katolska kyrkan.

Att homosexuella inte får diskrimineras, står som Franciskus påpekar, i Katolska kyrkans katekes så det är egentligen inget revolutionerande uttalande påven gör, men ändå en viktig markering. Tyvärr följer han i nästa andetag kyrkans inkonsekventa linje genom att hålla fast vid att homosexuella handlingar är olagliga. Han ger heller ingen förklaring hur man kan låta bli att diskriminera någon om man t.ex. förbjuder vederbörande att gifta sig.

Min slutsats blir att påven fortsätter att bjuda på ömsom vin och ömsom vatten och jag är fortsatt försiktigt positiv.

Sjukvården - brister och botemedel

Nej, jag har inte fått hybris i sommarvärmen, inte löser jag alla problem i vården med en blogg, men en lockande och informativ rubrik måste jag ju åstadkomma. Det är snarare dags att kommentera ytterligare aspekter på vården med utgångspunkt i DN:s utmärkta genomlysning av ämnet och reaktionerna på dessa.

Ett stort problem tror jag är att alltför många patienter inte har något annat alternativ än vårdcentralens allmänläkare. Detta gäller inte minst de patienter som har svårt att uttrycka sig t.ex. barn. I tisdagens DN kunde man läsa om 4-åriga Nike som skickades hem från vårdcentralen med kommentaren att barn ofta har ont. Det visade sig sedan när föräldrarna sökte vård på akuten att Nike hade leukemi. Det är knappast troligt att en barnläkare gjort ett sådant misstag.

Barnläkaren Hugo Lagercrantz beskriver på DN-debatt att som det ser ut i Sverige nu hänvisas barn till allmänläkare som har väldigt lite utbildning i barnmedicin. Barnläkare är det brist på och alltför få utbildas. Jag vill här lägga till att förutom att det utbildas för få läkare, så tar det för lång tid innan studenterna är helt färdigutbildade specialister. De får vänta minst ett år på att få en AT-plats och sedan lika länge för att få en ST-plats. En del ledsnar och åker till t.ex. Norge för att bli färdiga lite snabbare.

Så vitt jag förstår är det inte heller bara barnläkare det är brist, utan det utbildas generellt för få specialister. Som jag skrev i kommentaren till min senaste blogg i ämnet finns ytterligare en komplikation, en del (yngre?) specialister inte vill ägna sig åt "enkla" sjukdomar och skador, utan tycker att husläkarna ska göra det. Jag har åtminstone två invändningar mot det resonemanget, dels hur vet man från början vad som är okomplicerat eller inte, dels att det man själv behärskar upplevs som enkelt. För en öron-näs- och halsläkare är det t.ex. säkert okomplicerat att ta hål på en halsböld, en annan läkare ser det troligen inte så.

Ett stimulerande och utvecklande arbete är förstås något alla eftersträvar, men allt är inte kul jämt för någon. Det måste ju gå att som specialistläkare känna sig nöjd om man snabbt hittat felet på en patient och gett helt rätt behandling, inte bara i att få ta sig an extra svåra fall.
För även om det oftast inte blir så dramatiskt som för lilla Nike och hennes föräldrar, så drabbas många av fel diagnos och fel medicinering. En penicillinkur i onödan, fyra läkarbesök i stället för ett, en veckas sjukskrivning i stället för ingen alls låter kanske inte så farligt. Men när liknande misstag drabbar många blir det kostsamt samhället. För att inte tala om hur det drabbar den enskilde med anhöriga och arbetsgivare.

Jag utlovar ett ( det behövs förstås fler!) botemedel i rubriken och det är fler specialister i primärvården, när det gäller barn borde det vara självklart att de tas hand om barnläkare och barnsjuksköterskor. Men jag är som sagt övertygad om att det ut alla aspekter finns vinster med fler och mer lättåtkomliga specialister för alla patienter som önskar det. Inte minst genom att belastningen på akutmottagningarna och slutenvården skulle minska. Vilket inte av politiker ska tolkas som att det inte behövs fler vårdplatser, underdimensioneringen är för stor för det.
Den som även i fortsättningen vill gå till en läkare för alla sjukdomar ska förstås kunna göra det. Det finns förstås fördelar med det alternativet också.

Helmut Schüller intervjuad på NCR

Det var inte svårt att välja ämne för dagens inlägg. Inget känns angelägnare att ta upp än Jamie Mansons intervju med Helmut Schüller inför hans föreläsningsturné The Catholic Tipping Point.
Allt fler verkar hålla med om att Katolska kyrkan behöver förändras och uppdateras men hittills är det stor utsträckning lekfolket som drivit på processen. Om den verkligen ska ta fart tror jag att katoliker högre upp i hierarkin, inte minst prästerna, måste våga tala klarspråk. Helmut Schüller är en "förridare", det är viktigt att komma ihåg att de är fler, som är viktiga för att övriga ska våga ta steget.

Intervjun bör förstås läsas i sin helhet, men jag ska ändå lyfta fram ett par saker som jag inte skrivit om tidigare. Schüller tror t.ex. inte att nyevangelisationen, som både Benediktus och Franciskus uppmanar till, kommer att bli framgångsrik om Katolska kyrkan inte först nyevangeliserar sig själv. Ett monolog uppifrån där "vi" talar om för "dem" hur de ska tro är inte rätt väg. Istället förespråkar Helmut Schüller lyhördhet och dialog med omvärlden.

Helmut Schüller framhåller också att Katolska kyrkan bör fokusera mer på kvalitén på kärleksrelationer än om de som lever i dem är hetero- eller homosexuella eller frånskilda och omgifta. Som jag ser det en klok och konstruktiv ståndpunkt.

Jag blir också upplyft av Schüllers positiva inställning, inte minst det faktum att han förbjudits att framträda i katolska lokaler, så här säger han:

"For me, being banned from speaking is not dramatic -- I'll just go to another church. But for a bishop to say, "You must not listen"? That's just not possible in our time. We live in an open society. People can get information wherever they want. But this vision of a church where the baptized are "protected" against getting information that the bishop doesn't want them to have? It is a ridiculous point of view, I think. Maybe what we are seeing are the last reflexes of a dying system. I feel that these ways are fading out. Let's forget it and be hopeful."

 

Är "avslöjandena" om Msgr. Battista Ricca ett försök att stoppa uppstyrningen av Vatikanens bank?

Jag är fortfarande avvaktande till Franciskus. Påvens uttalanden när det gäller jämställdhet och familjepolitik bådar inte gott, men hans resoluta sätt att komma till rätta med lyxen i Vatikanen och gå till botten med situationen i Vatikanbanken är desto mer lovande.

Bådadera är givetvis impopulärt hos dem som förlorar förmåner och kanske rentav riskerar att ställas inför rätta och straffas. Mot den bakgrunden finns det misstankar om att avslöjandena om Msgr. Battista Ricca i tidskriften L'Espresso kommer från personer som vill stoppa den kommission han utsetts att leda. Denna ska just undersöka oegentligheter som pengatvätt etc. i Vatikanbanken.
John Allen skriver om det som hänt så här långt i en artikel på NCR.

Uppgiftslämnarna visar genom sitt agerande återigen på den oförmåga att värdera människors handlingar som är utbredd bland ledande katoliker. Battista Ricci är, om uppgifterna stämmer, homosexuell och har haft relationer med andra män vilket inte är brottsligt. Det finns inga misstankar om att han begått några övergrepp eller något brottsligt överhuvudtaget.
Ändå pekar mycket på att det finns personer som hoppas på eller kanske rent av räknar med att påven ska bli tvungen att avsätta Ricci och också i och med det få sin egen ställning försvagad. Detta för att inte verkliga brottslingar som ägnat sig åt ekonomiska oegentligheter inte ska bli avslöjade.
Om så är fallet är det verkligen illa ställt med Katolska kyrkans trovärdighet.

Helmut Schüllers turné ger hopp för framtiden

Hundratals människor ville höra Helmut Schüller tala i First Church and Parish i Dedham, Mass. dit onsdagens föredrag flyttats efter att kardinal Sean O'Malley förbjudit honom att framträda i S:t Susanna Parish som först var tänkt. En tacksam deltagare säger på webbplatsen Wbur:

“The windows in a Protestant church open,” someone in the crowd said as people filed into the old church, some of its windows jarred open with electric fans. “Ours haven’t opened since John XXIII died.”

Kyrkan var nästan fylld och ytterligare runt 200 personer föredrog i värmen att stanna utanför och lyssna till fr. Schüller via högtalare. Hans budskap var bl.a. att kvinnors ställning i Katolska kyrkan måste stärkas, lekfolket måste få större inflytande, inte minst med tanke på att biskoparna i Österrike p.g.a. den akuta prästbristen planerar att slå ihop församlingar.
Han uttryckte också förhoppningar om att den nye påven, Franciskus, ska föra Katolska kyrkan i riktning mot Andra Vatikankonciliets intentioner.

På NCR skriver Caitlin Hendel kort om Bostonföreläsningen och vad som händer härnäst.

Den som inte redan läst Jamie Masons rapport från tisdagens turnéstart i New York, också den på NCR bör absolut göra det. Hon skriver som vanligt klokt och initierat. Även där talade Helmut Schüller (förstås) om prästbristens konsekvenser. Eukaristin, den andliga kärnan i församlingarna riskerar att bli mindre tillgänglig om man skapar få stora församlingar.
Han betonade också att kommunionen inte får användas som bestraffning så som nu är fallet för t.ex. skilda och omgifta personer.

Internet har sina negativa sidor, men mest positiva. Det är t.ex. fantastiskt att på distans kunna inspireras av Helmut Schüller, utan Internet hade vi här i Sverige kanske inte ens vetat om turnén.

Kvalitetsvård lönar sig

Jag borde kanske ha valt ett lite mer neutralt namn för bloggen från början och haft ett en mer allmän beskrivning. Det är ju trots allt mer än Katolska kyrkan som intresserar mig, svensk sjukvård t.ex. som jag skrivit om i tidigare inlägg. Det finns likheter mellan de två, båda är hierarkiska organisationer som fungerar mindre bra, även om enstaka enheter och personer gör goda insatser. Vilket jag skrivit om här.

Dagens inlägg, som kommer in lite extra, skriver jag för att DN har en artikel som just lyfter fram exempel på god vård. På Capio S:t Görans sjukhus får patienter som opererat höft-och knäleder på ortopedkliniken upföljning tills de är återställda.
I  Stockholmsbilagan skrivs om ett framgångsrikt projekt i Sollentuna där vårdcentralen, med i sig rätt enkla tips om en hälsosammare livsstil, sänkte dödligheten i hjärtinfarkt hos sina patienter med 75% på 20 år. Tyvärr finns den artikeln inte på nätet.
Det är viktigt att tydliggöra bristerna i sjukvården, men jag tror att det är minst lika viktigt att lyfta fram de goda exempel som finns på vård som fungerar.

Något som inte alls varit uppe i debatten är den privata vård som många företag köper. De anställda får t.ex.träffa en specialist inom 24 timmar om de blir sjuka, opereras inom tre veckor etc. Det är en stor kostnad för företaget men måste rimligen betala sig genom att medarbetarna blir friska och kommer tillbaka i arbete snabbt.
Varför tittar inte landstingen på detta upplägg som uppenbarligen håller hög kvalitet och sparar pengar, för att inte tala om lidande och inkomstbortfall för den enskilde?
För övrigt undrar jag vilken vård våra politiker har tillgång till? Privatvård med specialister, "vanlig" företagshälsovård eller sitter de rent av på vårdcentralen?

The Catholic Tipping Point - i morgon börjar turnén

Så är det då dags för den österrikiske prästen Helmut Schüller att ge sig ut på turnén The Catholic Tipping Point i USA. Föreläsningsserien har fått en egen hemsida där den intresserade kan hitta mer information om när och var Helmut Schüller framträder, pressmeddelanden, vad som skrivs i media och förstås hur det går med The Red Ribbon Action som beskrivs så här på hemsidan:

"Red ribbons, symbolizing the spirit of Pentecost and calling for inclusion of the laity at every level of leadership and decision-making in the Church, will be worn by Fr. Schüller and parishioners throughout the tour. National organizers have requested a meeting with Timothy Cardinal Dolan of New York, President of the U.S. Conference of Catholic Bishops. The tour will culminate with an offering of these ribbons to the Cardinal."

De amerikanska biskoparna har talat sig varma för religionsfrihet och samvetsfrihet, men det är så vitt jag förstår frihet bara åt ena hållet. Omgivningen ska vara toleranta mot och anpassa sig efter biskopskonferensens åsikter. De verkar dock inte anse att de själva behöver behandla andra på samma sätt. Hur ska man annars förstå kardinal O'Malleys försök att stoppa Helmut Schüllers besök i Boston
eller hur man på liknande sätt försökt hindra honom att framträda i Philadelphia?

Som jag skrivit tidigare är det mest upplyftande förstås att det finns präster som Helmut Schüller som vågar stå upp för behovet av en förnyelse av Katolska kyrkan och för ökat inflytande för lekfolket. Men det faktum att de lokala biskoparna i USA inte kan stoppa honom från att framträda ger också hopp för framtiden. Den tid då Katolska kyrkan kunde diktera villkoren med maktspråk verkar vara förbi på många håll.

Grattis Malala 16 år!

Idag blir det en bonusblogg för jag vill förstås gratulera Malala Yousafzai som idag fyller 16 år. Hon firar födelsedagen med att tala på FN om flickors rätt till utbildning. Läs mer i t.ex. Dagens Nyheter
Jag tycker att ämnet hör ihop med dagens huvudblogg som också den i mångt och mycket handlar om att stå upp för flickor och kvinnors rättigheter.

Religionsfrihet = frihet att följa sin övertygelse eller "rätten" att tvinga andra att göra det?

Det blir alltmer tydligt att religionsfrihet för alltför många katoliker inte bara betyder friheten att utöva sin tro, utan även att de ska kunna tvinga andra människor att följa den.
Här i Sverige har katoliker frihet och möjlighet att följa den katolska synen på t.ex.familjeplanering eller att strunta i den. De flesta verkar välja det senare men trots det är det inte många som säger ifrån offentligt, däremot i privata samtal.

Förhoppningsvis kan vår solidaritet med dem som inte är lika privilegierade som oss väckas av Jamie Mansons artikel på NCR, så att vi också agerar. Hon berättat där om situationen på Filippinerna och hur de lokala biskoparna på olika sätt försöker stoppa lagförslaget som ger alla som önskar tillgång till preventivmedel.
Observera att det inte är en lag som tvingar alla att använda preventivmedel, den som av olika skäl inte vill kan precis som tidigare låta bli.

Lagen som ger alla, inte bara de rika, invånarna på Filippinerna tillgång till preventivmedel och mödravård har försenats 10 år p.g.a. motstånd från de lokala katolska biskoparna. Den åtgärd som väckte mest uppmärksamhet internationellt var när de hotade presidenten, Benigno Aquino III med exkomunicering.
Ärkebiskop Socrates Villegas motiverar motståndet på följande sätt:
 "We want to trouble consciences so every conscience listens to the voice of God," said Villegas, according to the Philippine Daily Inquirer.

Hur Villegas kan uttala sig om Guds åsikt framgår inte i intervjun bara att han anser sig kunna göra det.
Frågan är om Gud verkligen har något emot att familjerna får en möjlighet försörja de (färre) barn som föds om människor får välja, att kvinnor får tillgång till mödravård? Jag tvivlar på det. Inte heller tror jag  att Gud ogillar att regeringen med den nya lagen försöker göra något åt överbefolkningen, fattigdomen och den miljöförstöring som följer av det. Jamie Manson skriver bl.a. att svältande familjer i desperation använder cyanid och dynamit för att döda fisk vilket leder till utfiskning och att reven runt ön förstörs.

Ärkebiskop Villegas och andra katolska ledare hävdar alltså tvärsäkert att Gud har invändningar mot en lag som kan få så många positiva effekter. Jag tror att de överför sina åsikter på Gud och jag vet att jag som katolik skäms över att kyrkan har sådana ledare.  

Love, no matter what. TED-föreläsning med Andrew Solomon

Vanligtvis tycker jag illa om jämförelser mellan funktionshinder och personliga egenskaper, vilket är precis vad skribenten Andrew Solomon gör i sin föreläsning. I det här fallet fungerar det dock, inte minst som en tankeställare om hur samhället ser på människor som av någon anledning avviker från det vanliga.
Andrew Solomon har t.ex. intervjuat döva som inte alls tycker att Cochleaimplantat är en bra lösning. De ser det som att de har sin kultur där det fungerar att vara hörselskadad eller döv och inte behöver anpassa sig till resten av samhället.
Solomon tar upp fler exempel och det får mig verkligen att fundera över om vi "vanliga" människor bara  välkomnar personer med funktionshinder, så länge de går med på att uppfylla våra förväntningar och anpassa sig så mycket det går? Det gäller förstås inte minst Katolska kyrkan som har en hög svansföring när det gäller att alla barn ska vara välkomna. Frågan är hur villkoren för välkomnandet ser ut i kyrkan i praktiken?

Andrew Solomon verkar ändå hålla med om vad flera föräldrar till funktionshindrade barn han intervjuat anser. Att de med tanke på sitt barns välbefinnande önskar all bot och hjälpmedel som går att få, men att de själva och omvärlden då förlorar en människa som tillför unika kvalitéer.
Jag tycker att man så långt som möjligt ska försöka bota, eller i alla fall lindra sjukdomar och funktionshinder. Samtidigt tror jag att mångfalden är viktig för helheten och att anpassning till majoriteten måste vara en fråga öppen för dialog.

Än tydligare blir mångfaldens betydelse när Andrew Solomon tar upp homosexualitet, som ju länge sågs som en sjukdom, men som de flesta nu ser som en naturlig variation. Med vilken rätt kräver t.ex. den heterosexuella majoriteten att homosexuella inte ska gifta sig och bilda familj? Solomon menar att det väsentliga är kärleken och att kärleken alltid lägger till, inte drar ifrån. Inga familjer försvinner om homosexuella får gifta sig, utan de blir tvärtom fler. 

Det här är kort sagt en väldigt berikande föreläsning med nya infallsvinklar, som jag hoppas att många lyssnar på.

Odysséen och Bibeln

Jag är ständigt på upptäcktsfärd i trons och religionernas värld och särskilt uppmärksam på likheter mellan dem. Jag vet att det inte är på modet nu, ett faktum jag tar med en klackspark.

Nu var det inte i första hand med tanke på religion som jag i våras tog mig an Homeros Sången om Odysseus, en resumé och bakgrund finns på webbplatsen Livius. Motivet var i stället att den är en klassiker som det hör till allmänbildningen att ha läst, inte bara börjat läsa... Varför har jag inte tagit mig igenom en så spännande äventyrsberättelse tidigare kan man undra?!  Den rekommenderas varm som semesterlektyr!

Läsningen av Odysséen gav mig också en fördjupad förståelse för den berättartradition som Bibeln kommit till i. Hur många manliga hjältar finns det inte i Gamla Testamentet som likt Odysseus färdas eller förs till främmande länder och ömsom prövas, ömsom hjälps av Gud? För Odysseus är det förstås de grekiska gudarna och gudinnorna, med Pallas Athena i spetsen som griper in, i allmänhet i mänsklig skepnad.
GT:s hjältar Noa, Abraham, Mose o.s.v. möter om man ska vara korrekt även de olika gudar, den kanaaneiske El, fruktbarhetsguden Baal, krigsguden Jahve ... men dessa behandlas i GT som en Gud.

Faktum är att även evangeliernas berättelser om Jesus, får ytterligare än dimension när jag jämför med Odyssén, för att inte tala om berättelserna om Herakles, son till överguden Zeus och Alcmene.
Jesus kringflackande liv, undren som för dagens bibelläsare ofta upplevs som störande blir begripliga när man ser dem som en del av regionens berättartradition för hur man skildrar hjältar och gudar. Vilket i mina ögon bara gör dem mer intressanta.  

Mystik och andlighet

Antologin Mystik och andlighet. Kritiska perspektiv med Simon Sorgenfrei som redaktör har nyligen kommit ut. Än så länge har jag läst förordet, det inledande kapitlet Mystik, esoterism och andlighet båda av Simon Sorgenfrei samt Kroppen som arena för gudsupplevelser av Jessica Moberg.

Personligen är jag mycket förtjust i Simon Sorgenfreis texter och det inledande kapitlet till antologin är inget undantag. Det är byggt på ett gediget faktaunderlag, men har samtidigt ett helhetsperspektiv på den historiska bakgrunden till ämnet för antologin, alltså mystik och andlighet. I en välskriven understreckare i SvD tar Inga Sanner, professor i idéhistoria vid Stockholmsuniversitet upp Sorgenfreis text, varför jag här nöjer mig med att rekommendera läsning av understreckaren och förstås antologin.

I stället tänkte jag gå in på kapitlet om Kroppen som arena för gudsupplevelser eftersom det behandlar de karismatiska protestantiska grupper som en del katoliker närmar sig allt mer. Jessica Mobergs kapitel bygger på material insamlat till hennes doktorsavhandling där hon bl.a. genom etnografiskt orienterat fältarbete följt karismatiska kristna grupper i Stockholm under åren 2009 och 2010.
Hon ägnar i sitt avsnitt särskild uppmärksamhet åt om det finns några mystika drag i de här grupperna, odlandet av en personlig gudsrelation och också kroppens mångbottnade roll.

Det jag tycker är särskilt intressant är att den personliga relationen i synnerhet då till den Helige Ande betonas, det individuella tilltalet förefaller vara centralt för de karismatiska rörelserna. Något som skulle kunna vara problematiskt för katoliker som närmar sig dem, med tanke på Katolska kyrkans betoning av ritualer och konformitet. Längre fram i texten framkommer det dock att kontakten med Anden och även den troendes gensvar är mer formaliserat än man kan tro.
 Jessica Moberg analyserar bl.a. hur dramaturgin under en söndagsgudstjänst kan se ut. Först ut är en form av uppvärmning med lovsång ledd av en grupp på en scen, där tempot ökas successivt. Sedan följer en fas med möjlighet till enskild bön som varar i ca 10 min. Därefter signalerar musiken att det är dags att gå vidare och sjunga gemensamt.
Det framgår inte hur medvetna gudstjänstdeltagarna är om den här dramaturgin, vilket hade varit intressant att få veta mer om.

Den motsägelsefulla inställningen till kroppen ägnas också särskild uppmärksamhet. Jag fascineras av det närmast gnostiska sättet att se på människan som en andlig natur och en köttslig och hur mycket energi man lägger på att undvika olika typer av "frestelser". Några personer som intervjuas berättar att de begränsar sitt liv, undviker många sammanhang och människor och att de gärna umgås med likasinnade för att undvika störande intryck.
Samtidigt framgår att det mer än för andra grupper av kristna är genom kroppen de karismatiskt kristna erfar Gud, man blir varm, börjar skaka eller känner Guds närvaro.

Det här är förstås erfarenheter som även andra kristna kan känna igen sig i och det är kanske inte helt angenämt för en troende att vara föremål för vetenskapliga studier...
Men Jessica Mobergs konstaterande att många inte är medvetna om att det lika väl kan vara förväntningar som ligger bakom att man känner Guds närvaro som att Gud verkligen ger sig till känna bör vi troende fundera lite extra på.
Jag tycker att det är välgörande med den här typen av hjälp att ta ett steg tillbaka. Det är trots allt tro det handlar om, inte vetande. Vare sig jag eller någon annan kan bevisa att Gud talar till oss, än mindre att Gud finns. Vi tror och känner i bästa fall en tillit den vi tror på och erfar. Den insikten borde göra oss mer ödmjuka och öppna för andras tro.

Är samkönade äktenskap ett hot mot familjen?

Samkönade par får i allt fler länder möjlighet att gifta sig, tidigare i år i Frankrike och nu senast i USA. Nya lagar har godkänts ackompanjerade av högljudda protester från värdekonservativa kristna, inte minst katoliker. Familjen är hotad är en av invändningarna man framfört.
Men vilken familj är det som är hotad? Så vitt jag vet är inte möjligheten för homosexuella att gifta sig sammankopplad med ett förbud för heterosexuella att göra det. De nya lagarna bör alltså tvärtom ge fler möjlighet att bilda familj under trygga former. Vilket egentligen alla borde tycka är bra inte minst för barnens skull.

Kommer katolska präster att tvingas viga samkönade par? Nej inte det heller. Vad är då problemet, jo det verkar vara att homosexuella, oavsett livsåskådning, inte tvingas följa vissa konservativa kristnas syn på äktenskapet. Jag tycker att detta genanta faktum är uppenbart och borde lyftas fram mer. Därför blev jag väldigt glad när jag läste advokaten Beth Hopkins (själv ortodox och heterosexuell) artikel på Huffington Post där hon är inne på samma tankebanor som de jag framför ovan.

I en kort notis i The Tablet argumenterar ärkebiskopen av Westminster Vincent Nichols mot att brittiska katolska adoptionsbyråer, om jag förstår saken rätt, varit tvungna att acceptera homosexuella par eller lägga ner verksamheten. De valde det senare, vilket enligt Nichols sätt att se på saken gjort ett antal barn till förlorare. Han ser också förbudet mot att hindra samkönade par från att adoptera som ett försök från samhället kringskära den religiösa friheten.

Det här exemplet är knepigare än det första jag tog upp, i och med att de katolska organisationerna skulle tvingas att göra något som gick emot deras övertygelse. Även om deras övertygelse faktiskt diskriminerar andra människor. Å tredje sidan går det att lösa så länge inte alla adoptionsbyråer är katolska.

Men det bästa är kanske att ta ett kliv bakåt och försöka se det hela ut barnperspektiv. I den bästa av världar är alla barn som föds välkomna och får växa upp under trygga förhållanden med båda sina föräldrar. Problemet är att så är det inte ens här i Sverige och har aldrig varit, föräldrar dog förr av sjukdomar, i krig och i barnsäng. Många barn fick klara sig med en förälder eller växa upp hos släktingar. Inte heller dagens barn har några garantier om att få växa upp med båda sina föräldrar.

Det bästa för ett barn som behöver en ny familj är rimligtvis två bra och kärleksfulla föräldrar och då är det ju bra synd om något barn blir kvar på en institution bara för att samkönade par inte får adoptera.