Vad Jesus aldrig sade...

Via Christians tired of being Misrepresented kommer den här underbart humoristiska bilden från bloggen Unheard Wordz 
Jag tycker personligen inte att bloggen är lika träffsäker och rolig som bilden den är illustrerad med, men när det gäller humor är vi alla olika...

Gott Nytt År!
önskar
Anneli

Hur ska man öka kvinnors inflytande i Katolska kyrkan?

Hur ska kvinnors inflytande i Katolska kyrkan bli större, är en ständigt aktuell fråga. En del katoliker, oftast åt det mer konservativa hållet, framhåller att det kan göras på andra sätt än genom att tillåta kvinnor att bli präster eller diakoner. Åsikten har framförts på lite olika håll bl.a. i The Tablets nummer från 1 december där professor Linda Woodhead, som är anglikan, skriver om de fördelar välutbildade katolska lekkvinnor har framför undanskuffade kvinnliga anglikanska präster. Artikeln är inte fri, men finns sammanfattad i en kortare blogg på The Tablets hemsida.
Woodhead påpekar att Katolska kyrkan genom att bara låta män som vill leva i celibat bli präster oavsiktligt frigjort en stor grupp välutbildat lekfolk som kan tala och skriva utan att vara bundna av lojalitet till kyrkans ledning. Det här gäller alltså i Storbritannien ska tilläggas.
Linda Woodhead tycker att inte att Church of England hittade en lösning när man började viga kvinnor till präster, utan snarare skapade problem.

Nu bör man, tycker jag, till att börja med ha i minnet att det är en kallelse från Gud att bli präst eller diakon och alltså inte något man förhandlar om. I synnerhet inte om det man diskuterar är makt. Men att människor överhuvudtaget tänker i banorna att man kan få inflytande på andra sätt än genom ett ämbete säger en del om i hur nära sammanlänkade makt och prästämbetet är.

Linda Woodhead skriver ingenting om hur Church of England kunde förbättra situationen för sina kvinnliga präster, utan som läsare kan man få intrycket av att hon anser att det från början var en dålig idé att börja viga kvinnor till präster. Det tycker jag inte är ett särskilt konstruktivt  resonemang, men jag gissar att hon tycker att man borde ha väntat till tiden var mogen.
I det sammanhanget kan man fundera över den fina balansgången mellan att vänta in rätt tidpunkt och att skapa denna tidpunkt. Vissa kommer aldrig att acceptera kvinnliga präster, men jag kan inte se varför man ska ta så orimligt stor hänsyn till dem, som t.ex. vissa grupper i både den Anglikanska kyrkan och Svenska kyrkan propsar på?

Jag uppskattar de samfund som bestämt sig för att även kvinnor ska kunna följa sin prästkallelse. Sedan är det tyvärr så att de får räkna med en del motstånd. Det behövs modiga och starka pionjärer som Jane Holmes Dixon, den andra kvinnliga biskopen i Episkopalkyrkan i USA. Hon avled på juldagen och Maureen Fiedler skriver ett fint minnesord över henne på NCR.
Jane Holmes Dixon var på det klara med att hon var en pionjär och såg sig som en symbol för Gud som inkluderande  kraft. Följdaktligen har hon också värnat de svaga och utsatta som riskerat att hamna utanför och arbetat för fred och rättvisa. Holmes Dixon engagerade sig också i den interreligiösa dialogen bl.a. i The Interfaith Alliance.

Självklart är det viktigt att uppmärksamma att alla problem inte är lösta bara för att kvinnor får möjlighet att bli präster. Så enkelt är det inte, det ser vi inte minst i Svenska kyrkan, utan det är bara ett delmål  på vägen mot lika villkor för män och kvinnor.

Från judisk grupp till romersk statsreligion

Även Signums chefredaktör Ulf Jonsson SJ kommenterar på Signumbloggen DN:s artiklar om de olika traditioner som tillsammans blivit julen som vi firar den idag. Framför allt tar Jonsson upp Maria Schottenius artikel om barnet som ska frälsa världen. Det är en på många sätt intressant blogg, där Ulf Jonsson nämner, men inte utvecklar, flera trådar som vore värda mer uppmärksamhet.

Ett av dessa spännande uppslag är 200-300-talet då kristendomen definitivt övergår från att vara en del av judedomen till att bli Roms statsreligion och de anpassningar man på vägen gör av budskapet och presentationen av det. Ulf Jonsson ser inga problem alls i den saken och jag håller med honom så tillvida att det är samma frågor vi människor söker svar på att vi uppfattar svaren på liknande sätt. Religioner påverkas av varandra och lånar av varandra, det är inget konstigt med det.
Frågan som Ulf Jonsson inte ställer är hur mycket de tidiga kristna anpassade sin historia? Ändrade man berättelser som redan fanns och i så fall på vilket sätt, eller skapade man helt nya?  Svaren påverkar förstås vår kristna identitet i dag, så jag kan förstå att han undviker att utveckla ämnet.

Det finns en del skillnader mellan de österländska och hellenistiska religionerna under antiken som jag tycker att Ulf Jonsson tar för lätt på. Dessa visar sig inte minst när det gäller berättelserna om Jesu födelse och gudomliga påbrå. Jonas Gardell skriver i boken Om Jesus att i de äldsta nytestamentliga texterna främst Paulus brev till Romarna nämns inte att det skulle vara något särskilt med Jesu födelse eller att han skulle vara Guds son. Paulus följer den judiska traditionen där kungar, andra ledare och förstås även Messias var vanliga människor som utvaldes av Gud. Enligt Gardell var det i östra medelhavsområdet inte ovanligt att kungar adopterades av Gud. Babylonernas härskare kallades t.ex. Marduks son.

Så länge Jesu efterföljare var en grupp judar var detta självklart, när man däremot ville bli en egen religion med ambition att nå framgång i en hellenistisk kontext gick det inte an att presentera en ledare som inte hade gudomligt påbrå. Jag har i tidigare inlägg tagit upp t.ex. Julius Caesar som ansåg sig vara släkt med gudinnan Venus. En annan invändning som romarna hade mot både judar och kristna var att deras gud var för abstrakt. Romarna själva trodde på många gudar/gudinnor som konkreta varelser som var närvarande och ingrep i människornas liv. De kristna ansågs också sakna historia och därmed vara en nymodighet, vilket inte sågs som positivt av romarna. Detta står att läsa i Pagan Rome and the Early Christianity av Stephen Benko. Jag vet inte om och i så fall hur mycket ovantående påverkade texterna i NT:s skildringar av Jesu liv, men det är tankeväckande.

Det fanns alltså en hel del anpassningar som den segrande grupperingen kristna kände sig tvingade att göra för att kristendomen skulle slå i Rom. Med tanke på den kyrkliga hierarki som ingick i framgångspaketet är jag inte lika odelat positiv som Ulf Jonsson.
Å andra sidan borde vetskapen om att religionerna i alla tider samspelat och påverkat varandra ha en positiv inverkan på kontakterna mellan dem i dag. Vi är inte så unika som vill tro och blir i bästa fall mindre pretentiösa.
Å tredje sidan får vi nog fundera lite över vad t.ex. julfirandet egentligen innebär, vilket Ulf  Jonsson i viss mån gör i sin blogg, men Åke Bonnier gör betydlig mer genomtänkt i sin julbönspredikan.

Uppdatering
Eftersom det inte verkar fungera så bra med länkar i kommentarerna så länkar jag till Ulla Gudmundsons blogg här. Hon reflekterar över så väl Maria Schottenius artikel som Ulf Jonsson svar och nämner i förbigående några romerska influenser i kristendomen. En del av er känner säkert redan till dem, andra inte.
 

Ingen tro bör byggas på lögner och halvsanningar

Den här bilden är likt flera tidigare lånad från fb-gruppen, Christians tired of being missrepresented

De här gamla historierna känner väl alla till har varit reaktionen från en del katoliker bl.a. Bengt Malmgren, kanske inte så mycket på min blogg som på DN:s artiklar om julfirandets historia. Underförstått det behöver man väl inte ägna tid, tidningsspalter eller bloggar åt.
Nu tror jag inte att "alla" känner till t.ex. Vergilius fjärde eklog som Maria Schottenius skriver om i sin krönika. Den går förstås att hitta på Wikipedia, om man vet vad man söker, vilket jag alltså inte gjorde innan jag läst krönikan.

Att förutsätta att andra känner till det man själv tycker är elementärt hör till de saker en god pedagog tidigt lär sig att undvika. Därför är jag skyldig mina läsare en ursäkt, jag har nämligen en känsla av att jag gjorde just det i bloggen om tomten. Jag har haft anledning att fördjupa mig i den svenske tomtens genealogi, men jag hade inte klarat av att redogöra för hans "släktträd" utan att slå upp det i en bok. Och det är definitivt inget jag förväntar mig att "alla" ska känna till.

Vi katoliker ägnar oss för övrigt hela tiden åt gamla historier, så att vi skulle strunta i t.ex. Vergilius hyllningsdikt till konsul Pollius son från 40 f.kr. låter lite märkligt.
Den är i mitt tycke intressant därför att den är ett exempel på att berättelsen om ett barn som ska rädda världen verkar ha varit spridd i närområdet innan Bibelns berättelser kom till. Jag förstår mycket väl att det i andras tycke är en rasande obekväm historia som förtar det unika i t.ex. Lukas skildring.
Men man kan ju i stället se det så att det faktum att människor har liknande upplevelser av Guds önskan att dela med sig, att kommunicera med oss gör att vi kan lita mer på vår tolkning.

En annan fråga jag fick med anledning av min senaste blogg var vad julens historia har med katolsk reformsträvan att göra? En relevant fråga och svaret blir att som jag ser det har människor med olika livsåskådningar en större chans att leva i fred om man ser att vår respektive tro består av  i stort sett samma ingredienser. Dessa har sedan presenterats på lite olika sätt beroende på vilken tid och kultur man befinner sig i. Ju mer särartstänkande och erövringslusta, ju mindre chans har ekumeniken, den interreligiösa dialogen och dialogen med det sekulära samhället.

Något jag inte tror på är att välja bort de fakta och myter som inte passar. Jag tror att de irriterade kommentarerna av typen de här gamla historierna känner väl alla till som jag mött de senaste åren har till syfte att förhindra just det, att alla får kunskap om dem. Jag uppfattar det som en tyst överenskommelse bland dem som vet, att inget säga.
Men då bygger man en tro på ett selektivt urval ur historien, tillrättalägganden, halvsanningar och även rena lögner. Jag skulle aldrig kunna göra det, sanningen eller sanningarna är det jag söker även när den rubbar mina cirklar.
Så tipsa mig gärna om "gamla historier"! Ta inte för givet att jag (eller någon annan) känner till dem, men räkna med att jag blir förtjust över ett nytt spår att undersöka.

God Jul kära läsare!

Julen står för dörren och vi är alla välbekanta med det kristna bidraget till berättelsen om människornas hopp om att ljuset och livet ska komma tillbaka till världen. DN har i går och idag haft ett par intressanta artiklar om högtider som de tidiga kristna knöt an till när firandet av Jesu födelse förlades till den 25 december. Samt om de nordeuropeiska förkristna traditioner som fortfarande lever kvar.

I går skrev  Maria Schottenius en krönika som bl.a. handlade om barnet vi väntar på. Jesaja skriver ”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror ska herradömet vila.” Hon påpekar att vi kristna har kidnappat den profetian som judarna själva inte anser handlar om Jesus och hon har onekligen poäng där. Jag har inte riktigt sett saken från det hållet förut...

Något jag inte kände till är att även den romerske poeten Vergilius i sin fjärde eklog formulerar sig på ett sätt som liknar Jesaja i en hyllning skriven ca år 40 f.kr till konsul Pollios nyfödde son . Den som kan latin, vilket jag tyvärr inte behärskar, kan läsa kommentarer till Vergilus ekloger på webbplatsen Perseus.
Även denna hyllningsdikt har kristna velat se som en slags profetia om Jesu födelse, vilket naturligtvis faller på att den är riktad till en konkret pojke vid en bestämd tid. Det intressanta här är att föreställningen om att ett gudabarn ska rädda världen var spridd i mellanöstern sedan länge.

I dagens DN skriver Karin Bojs om jultraditionerna i Nordeuropa med rötter i förkristen tid, tyvärr verkar inte artikeln ligga ute på DN:s webbplats ännu. Hon har intervjuat religionshistorikern Andreas Nordberg vid Stockholms universitet. Här framkommer att det är först på 300-talet som det finns dokumenterat att kristna firade Jesu födelse den 25 december. Nordberg säger att man valde att knyta an till högtiden Sol Invictus, en fest för solens återfödelse som man kan läsa om på på engelska wikipedia  och på Perseus

I norra Europa firade vi också jul långt innan de kristna missionärerna kom hit. Andreas Nordberg berättar att en gotisk skrift från 350 e.kr talar om november som Fruma Jiuleis, vilket ska översättas som månad före julmånaden.
En anglisk munk skrev år 726 e.kr. om hur förfäderna innan de kristnades räknade med två månader, Giuli, som omslöt vintersolståndet.

De skriftliga källorna är tydliga med att öl och mjöd var heliga drycker som ansågs underlätta kontakten med de kosmiska världarna. De var förstås centrala i julfirandet. Där ser jag samband med hur man såg på vinet i länderna runt medelhavet.

Julgrisen verkar också funnits med länge och Andreas Norberg påpekar att som så många andra religiösa traditioner har det en praktisk funktion. Det var lagom tid att slakta grisen i december när tjälen kom, innan dess hade den kunnat föda sig själv utomhus.

Flera skriftliga källor talar också om äring och frid och Andreas Norberg tror att sädeskärvar och halmdockor kan ha setts som en matriell representation av Sädesanden eller fruktbarhetsguden.

Så låt oss nu fira den långa och skiftande tradition som är vår jul och tänka alla de människor som bidragit till den och minnas att mörkret aldrig kan besegra ljuset. Även om det kan verka så i flera bemärkelser.
En riktigt god och välsignad jul önskar jag er alla!
Anneli

Abbot i Schweiz uppmanar kyrkan att förnya sig

Jag fortsätter på temat mod även idag, för det har den schweiziske abboten Martin Werlen som leder klostret Einsiedeln gott om. Werlen är också medlem i den schweiziska biskopskonferensen och talade om behovet av förnyelse första gången vid ett firande Andra Vatikankonciliets 50-årsjubileum i oktober.
Hans uppmaning om förnyelse gavs ut som ett häfte, som varit så efterfrågat att det tryckts om tre gånger. Titeln bör på svenska bli ungefär Upptäck de glödande kolen under askan.

Artikeln på NCR berättar vidare att Martin Werlen uppmärksammar att Katolska kyrkan befinner sig i kris, men att denna inte i första hand består i bristen på präster eller det sjunkande antalet katoliker. I stället är det bristen på glöd och engagemang som är oroande.

Werlen föreslår ett antal reformer för att vitalisera Katolska kyrkan, bl.a. att man låter sig inspireras av den Ortodoxa kyrkans förhållningssätt till skilda och omgifta medlemmar.

Han anser också att de lokala kyrkorna bör ha mer att säga till om vid biskopstillsättningar och han ser också möjligheter för att återinföra gifta präster i kyrkan:

"On priestly celibacy, he quoted the Code of Canons of the Eastern Churches, promulgated by Pope John Paul II in 1990. The code says that clerical celibacy “is to be greatly esteemed everywhere,” but adds that “likewise, the hallowed practice of married clerics in the primitive Church and in the tradition of the Eastern Churches throughout the ages is to be held in honor.”

Men det av hans förslag som verkligen är nyskapande gäller kardinalerna. Martin Werlen vill helt enkelt att de ska spegla katolikerna som helhet och väljas bland män och kvinnor, unga och gamla över hela världen. De skulle ha sitt uppdrag i fem år och möta påven var tredje månad. Det är inte svårt att föreställa sig vilken dynamisk effekt en sådan nyordning skulle kunna ha på Katolska kyrkan.

Werlen betonar också vikten av dialog inom kyrkan vilket kommuniteten i Einsiedeln arbetar för att främja. Han ser den allt hårdare polariseringen som ett hot inför framtiden.

Det positiva är att Martin Werlen fått så mycket uppskattning och stöd för sitt agerande! Att läsa om hans förslag och hur de tagits emot lyser upp denna årets mörkaste dag. Och att förbereda sig för ta emot ljuset är ju vad adventstiden handlar om.

Mod är många goda gärningars moder

Har ni tänkt på att det ofta krävs mod för att vara god, medan allt från rent onda handlingar till tveksamma dito ofta går hand i hand med feghet?
Det här gäller inte minst bland oss katoliker här i landet. De som hörs (och oftast får uppmärksamhet i media) när det t.ex. gäller synen på homosexuella, är en liten, negativt inställd och högljudd grupp. Men den stora gruppen katoliker är tysta, många har säkert inget emot homosexuella men vill inte ha "bråk". För att slippa detta "bråk" accepterar man att homosexuella katoliker hänvisas till kyrkans utkanter och får vara med på nåder och med inskränkningar. Om de inte är väldigt etablerade i samhället, för som bekant övertrumfar det allt även i Katolska kyrkan.

Jag fortsätter alltså på temat homosexualitet, vilket delvis beror på att jag till stor del bygger mina inlägg på vad andra skrivit. Det jag tycker är mest angeläget idag är att det katolska Notre Dame University har beslutat sig för att bygga upp en stöd- och serviceorganisation för sina LGBTQ-studenter.
Notre Dame University  och får stöd för sitt initiativ:

Bishop Kevin Rhoades of Fort Wayne-South Bend, Ind., endorsed Notre Dame’s decision. In a statement, Rhoades said, “I hope that the organization will be helpful in providing support for the students, thus preventing the experience of isolation and alienation which are ‘risk factors for an unhealthy life, including unchaste behaviors’ (USCCB, Ministry to Persons with a Homosexual Inclination).

Även NCR:s redaktion ger sitt stöd och argumenterar för sitt beslut. De betonar att universitetet inte bryter mot eller avviker från Katolska kyrkans lära genom att starta den här stödfunktionen för bl.a homosexuella.

Ett katolskt universitet vill få alla sina studenter att känna sig välkomna och uppskattade, för det krävs mod att stå upp mot andra krafter i kyrkan. En biskop stödjer dem, det krävs mod även av honom och  NCR:s redaktion stödjer initiativet, vilket kräver mod av dem.
Vad säger det om Katolska kyrkan idag ?!

Att tala om kärlek med kärlek

Bilden är lånad från Christian left

Egentligen är det för sorgligt, varje gång jag hör eller läser något klokt och insiktsfullt av en katolsk präst blir jag glatt överraskad.

Jag är visserligen så lyckligt lottad att jag kan välja kyrkor och kapell där chansen är stor att jag får något tänkvärt med mig från predikan. Men helt garderad är man inte, nyligen hörde jag till min stora förvåning en relativt ung präst säga att Jerusalem innan den erövrades år 70 var världens vackraste stad (presenterat som objektivt fakta) och att anledningen till att staden erövrades var att människorna glömt bort Gud.
Visserligen verkar Jahve ha varit en stingslig och krigisk gud till skillnad från israeliternas tidigare gudar, El och Baal. Trots det var det bara den goda uppfostran jag fått som hindrade att jag räckte upp handen mitt under predikan för att fråga den unge mannen om vilka källor han hade för sitt påstående.

Efter denna utvikning ska jag övergå till den betydligt äldre och klokare katolske prästen fr Peter Daly som på dagens NCR skriver om ett besök hos en studentgrupp för homosexuella på The Catholic University of America. Fr Daly skriver att han kände sig som en tidig kristen som sökte skydd i Roms katakomber eller kanske som huvudpersonen i spionroman. Studentgruppen var nämligen inte erkänd av universitetets ledning och kunde inte boka lokal, annonsera om möten eller få bidrag för sin verksamhet. På något sätt fick de det att fungera ändå, inte minst med hjälp av sociala medier
Peter Daly beskriver hur han fick uppgift om en mötesplats och sedan gick man vidare till en lokal som var ledig. Vilket den här gången råkade vara den sal han själv föreläst i tidigare.

Fr Daly berättade fem historier med anknytning till homosexualitet han upplevt under sina 25 år som präst.
En av dessa utspelade sig för ungefär tjugo år sedan när han vid en ceremoni läste upp namnen på dem som dött i AIDS under året. På eget bevåg lade fr Daly till den vanliga katolska bönen för de döda. Efteråt hade ett gråtande äldre par kommit fram till honom, det visade sig att deras sons namn stått sist på listan precis före bönen. De berättade sedan att den katolske prästen i deras hemförsamling vägrat begrava sonen eftersom denne varit homosexuell. Peter Daly var också den förste präst som bad för honom.

I slutet av föreläsningen frågar en student vad Katolska kyrkan egentligen kan lära homosexuella?
Peter Daly svarade:

   "The church can teach gay people the same thing we want to teach all people. Love is the measure of our lives. When we speak about love, we also want to speak about commitment, fidelity, respect and dignity in human relationships. Also, everyone is asked to carry a cross at times. Everyone is asked to be chaste at times in their life."

Jag undrar var de unga katolska präster är som kan axla manteln efter de äldre, kloka och kärleksfulla som fr Peter Daly?
En annan fråga är var katolska ungdomar här i Sverige som t.ex. är homosexuella ska ta vägen? Finns det några studentgrupper för dem, som den som nämns i texten? Eller mötesplatser överhuvudtaget för katolska ungdomar som inte är värdekonservativa?

Vett och etikett i debatten

Den senaste tiden har jag i olika konstellationer av katoliker diskuterat frågor som kan inordnas under rubriken "Vett och etikett i debatten".  Utifrån vad som dryftats har jag kommit fram till några saker som jag tycker är viktiga. Jag kommer att skriva i jag-form, dels för att jag är lika ofullkomlig som alla andra och behöver påminnas om mina ideal, dels för att läsaren lättare ska kunna reflektera över vad han/hon själv anser.

Första punkten blir givetvis; jag behöver skilja på mina åsikter och allmänna sanningar. Inledningar som: jag tror, jag tycker, jag anser, tror jag kan leda till ett bättre debattklimat.

Bara för att jag inte tycker om en person, eller delar vederbörandes åsikter behöver inte det den personen säger eller skriver vara fel eller framfört på fel sätt. Här tycker jag att man bör rannsaka sina drivkrafter innan man kritiserar.

Å andra sidan om jag eller någon jag känner skriver eller uttalar sig offentligt, eller är en person med yttersta ansvaret för något område, får jag/ vederbörande räkna med att omgivningen har åsikter om det jag/han/hon gör och säger. Jag kan inte se att kritik skulle vara "hetsjakt" under förutsättning att invändningarna är sakliga och välformulerade.

Detta för osökt över till frågan om hur jag uttrycker mig. Är min kritik saklig, ägnar jag mig åt svepande formuleringar eller ger jag mig på personen istället för åsikterna? Det är helt omöjligt att bemöta kritik av typen, ditt tonläge är för högt eller du är för undfallande. Än mindre kan någon förändra sig eller sitt sätt uttrycka sig utifrån dessa synpunkter.

Slutligen vill jag invända mot en uppmaning jag läst vid några tillfällen, nämligen att kritik ska vara efterfrågad. Hur tänkte den som kom på det undrar jag i mitt stilla sinne? Min erfarenhet är att där det frågas efter kritik är det i allmänhet småsaker som behöver justeras. Där kritiken skulle behövas bäst vill däremot ingen veta av den.

Allt ovanstående är mina synpunkter men givetvis inga sanningar och jag hoppas att dialogen ska fortsätta på olika sätt och i olika forum!

Lyssna gärna på videoklippet med de vackra balladerna Yaweh och 40 som påminner oss om vår egen ofullkomlighet och Guds nåd. Fast U2 är förstås nästan fullkomliga ;-)

Jultomten - eller man tager vad man haver

Jag skulle inte stå ut med att vara forskare vid en katolsk institution och känna att jag bara fick presentera de uppgifter som passar kyrkans syn. Så som Fredrik Heiding gör när han skriver om jultomtens bakgrund i Signum. Å andra sidan är jag glad att jag inte är en fundamentalistisk ateist som Patrik Lindenfors. Han bortser också från forskningsrön som inte passar när han skriver om jultomten och Jesus på Newsmill.

För mig handlar det om hederlighet och att för den sakens skull förmedla så korrekta uppgifter jag kan om vad det nu månde vara till omgivningen. Därför vill jag nu komplettera Fredrik Heidings blogg om jultomten så att vi får en mer heltäckande bild, för jultomten har en spännande genealogi (artikeln på wikipedia ger en någorlunda rättvisande bild). Patrik Lindefors ganska röriga blogg lämnar jag däremot utan åtgärd.

Jag har hämtat uppgifterna ur boken Jenny Nyström - Målaren och illustratören men de är allmänt kända och går att hitta på annat håll. Det är inte så dumt att börja med Jenny Nyström för hon kallas ofta den svenske jultomtens mamma. Viktor Rydberg å sin sida får då gälla som jultomtens pappa, med början i Lille Viggs Äfventyr på Julafton från 1875. Jultomten som vi uppfattar honom idag är, som så mycket annat vi tror är urgammalt, en produkt av det sena 1800-talet. En kombination av väsen från olika håll och tider. Man var vid den här tiden förtjust i att göra vad vi idag kallar att "sampla" d.v.s att göra något nytt av gamla delar.

Om vi börjar här i norden så har Viktor Rydberg och Jenny Nyström lånat egenskaper från väsen som fanns i den nordiska folktron, tomtar och nissar t.ex. Dessa hörde till på tomten/gården där de hjälpte till och som tack fick ett fat gröt på nyårsnatten.
I Lille Viggs Äfventyr nämns julvätten som bara var verksam på julnatten och som har mycket gemensamt med den amerikanske julklappsutdelaren Santa Claus. En kortvuxen, rundmagad, rödkindad, vitskäggig, fryntlig och piprökande figur, klädd i skinn.
Santa Claus kom åkande i släde och kröp ner genom skorstenen med barnens julklappar på juldagen. Han kan följdaktligen inte ha varit mycket större än julvätten. Som också han, hade skägg, ludna eller möjligen håriga kläder, rökte pipa och kom med släde.

Santa Claus har också drag av den engelske Father Christmas som iförd vinlövskrans, sin julstock och sina mistelkvistar kan härledas till antikens romare och deras saturnaliefester.

Namnet Santa Claus är som Fredrik Heiding nämner en förkortning av Sankt Nikolaus, biskopen från 300-talet som enligt legenden skänkte pengar till behövande. Under medeltiden brukade en person utklädd till Sankt Nikolaus, komma när skolorna slutade, runt den 6 december, för att belöna de duktiga eleverna med gåvor. Denne var klädd i långrock, hade skägg och toppig, pälsbrämad mössa och följdes ibland av en straffande figur, Knecht Ruprecht.

I det efterreformatoriska Tyskland fick Sankt Nikolaus konkurrens som gåvoutdelare av Kristusbarnet, Christ Kindchen. Här kommer faktiskt också kampen mellan det goda Kristusbarnet/Sankt Nikolaus och det onda, Knecht Ruprecht in.

I Sverige var det från 1700-talet och fram till slutet av 1800-talet julbocken som delade ut julklapparna. Den hör i svensk mytologi ihop med asaguden Tor. Jenny Nyström gör  i sina illustrationer om den till ridbock eller dragdjur.

Ur alla dessa influenser från olika håll tecknar sedan Jenny Nyström de bilder av jultomten som vi idag tar för självklara. Fast hon varierade sig mer än vi kanske tänker på, tomten är inte alltid klädd i rött t.ex. utan ibland i grått eller blått.

Nu har säkert inte jag heller fått med allt i historien om den svenska jultomten. Men jag hoppas att jag visat att denne, faktiskt i likhet med religioner, har sammansatt historia med påverkan från många håll, inte bara den rent kristna traditionen med Sankt Nikolaus.

Ett års bloggande!

Illustrationen är lånad från Christians tired of being Missrepresented

Idag är det precis ett år sedan jag lade ut det första inlägget på bloggen. Att det blev på Nobeldagen var en tillfällighet, men passar vid närmare eftertanke bra. Kunskap och modet att tänka utanför de givna ramarna hör till det jag vill lyfta fram. Men framförallt ville och vil jag ge hopp till människor i en svår tid och jag har letat efter bloggar, artiklar och bilder som kan förmedla just detta.

Jag har emellanåt misströstat över att så mycket tid och plats upptas av rent värdekonservativa frågor av typen samkönade äktenskap och inte mer existentiella frågor som hjälper mig och andra att komma närmare Gud. Samtidigt har jag insett att genom ta ställning för de marginaliserade grupperna i kyrkan och världen, vilket strängt taget är alla som inte är heterosexuella män, så går jag ju i Jesu fotspår. Det är alltså inte bara en fråga om vad man gör, utan hur.

Jag tror att för att inte förvandlas till en liten fanatisk "toksekt" bland andra behöver Katolska kyrkan utforska och utveckla sin rika mystiska och kontemplativa tradition. Om möjligt ska jag försöka att få in mer av det framöver.

För ett år sedan hade bloggen bara en handfull läsare, vänner och bekanta som jag bett att titta på den och tycka till. Nu ett år senare är ni betydligt många fler som följer bloggen. Jag vill till sist passa på att tacka alla  er,  kända och okända, läsare för att ni tar er tid att läsa mina inlägg!

Humoristiskt om uppväxt i bokstavstroende församling

Man lär sig hela tiden något nytt.  Jag har aldrig kunnat tänka mig att baptister skulle kunna vara fundamentalistiska, men vid närmare eftertanke är det förstås rimligt att även de har sin beskärda del av detta. Fred Clark berättar i en blogg om sin uppväxt i just en bokstavstroende amerikansk baptistkyrka. Han har delat upp sin berättelse i två delar, men jag tänker koncentrera mig på de dråpliga skildringarna i den andra. Där han beskriver hur (kristna) fundamentalister resonerar och ett, enligt Fred Clarks erfarenhet, bra botemedel. Det här är som sagt en både träffsäker och underhållande skildring och jag kommer inte att kunna göra den rättvisa, utan var och en bör läsa den i sin helhet.

Clark börjar med att berätta att han gick en privat, fundamentalistisk skola och hörde till en likaledes fundamentalistisk lokal baptistförsamling, som var resultatet av flera splittringar.
Han konstaterar att det finns många olika sorters kristna fundamentalistiska grupperingar som har det gemensamt att de anser sig ha den absoluta sanningen genom att bokstavligen tro på allt som står i Bibeln.
De fundamentalistiska grupperna utmärks också av att de anser att man måste tro på allt eller inget. För en utomstående kan det verka lite märkligt att tron på t.ex. det dubbla kärleksbudet faller om man inte också tror att universum bara är 6000 år, men för den som är inne i det är det självklart.

Det sekulariserade samhället en stor fiende för den bokstavstroende, men i USA verkar man se andra konkurrerande fundamentalistiska grupper som ett ännu större hot:

"This is why if you go to a pre-Tribulation premillennial dispensationalist Bible prophecy seminar, you won’t hear speakers wasting their breath condemning historical or liberationist readings of the book of Revelation. They focus instead on the graver, existential danger posed by alternative fundamentalist readings, attacking the post-tribbers and mid-tribbers who distort God’s absolute truth even though they ought to know better."

Jag vet ju inte hur tongångarna är internt i de värdekonservativa mer eller mindre hårdföra kristna grupperingarna i Sverige, men jag har en känsla av att förutom det sekulariserade samhället är det Svenska kyrkan man är mest fientligt inställd till. 

De fundamentalistiska grupperna splittras ofta och är därför sällan så stora att de kan öppna egna skolor, utan måste samarbeta med andra. I skolan Fred Clark gick i, Timothy Christian School, fanns bl.a. katoliker och pingstvänner.
Alla hävdade givetvis att de hade rätt och alla andra fel, men samtidigt så såg ju eleverna att man kunde tro olika. Pingstvännerna tillämpade tungotal vilket vissa baptistiska församlingar å sin sida förbjöd.
Eftersom man studerade och bad tillsammans med personer som tolkade tron på ett annat sätt än man själv fick de här eleverna, fast det inte var skolledningens avsikt, tillämpa praktisk ekumenik.
Fred Clark skriver att han därför var bättre rustad att möta mångfalden i verkligheten utanför skolan än många andra.

Möten med människor med annan bakgrund är allså ett bra sätt att förebygga fundamentalism av olika slag. Därför är skolor med konfessionell inriktning, som jag ser det, olämpliga eftersom eleverna då riskerar att bara för möta elever och lärare med samma tolkningsgrund som ens egen familj.
Dagis och skolan har en viktig roll för att motverka den vi och de uppdelning som vi människor har en sådan olycklig benägenhet att falla in i. Jag hoppas därför att politikerna blir mer medvetna om hur viktigt det är att värna dessa mötesplatser.

 

Allt fler vågar vara öppet positiva till kvinnliga katolska präster

Women´s Ordination Conference har på sin webbplats sammanställt en del av de artiklar som publicerats rörande Troskongregationens behandling av fr. Roy Bourgeois. Givetvis kan man även läsa om det stöd han och det han kämpar för, katolska kvinnors rätt att få sin prästkallelse prövad, fått.

Nyhetsbyrån AFP rapporterar t.ex. om att hela redaktionen på National Catholic Reporter har uttalat sig för att även kvinnor ska ges möjlighet att bli präster. Man konstaterar att NCR genom sitt ställningstagande viftar med ett rött skynke framför Vatikanen, men att det än så länge inte har kommit någon reaktion från den amerikanska biskopskonferensen.

Även nyhetsbyrån Reuters skriver om Roy Bourgeois uteslutning ur Maryknoll-ordern och citerar honom:

"The Vatican and Maryknoll can dismiss me, but they cannot dismiss the issue of gender equality in the Church. The demand for gender equality is rooted in justice and dignity and will not go away," Bourgeois said in a statement."

 Det är intressant att läsa hur dessa icke-konfessionella nyhetsbyråer skriver om behandlingen av fr. Roy och faktiskt tar det inträffade på allvar.

WOC har också en fb-sida som ofta har den senaste informationen och där läser jag att även irländska Association of Catholic Priests har uttalat sitt stöd för Roy Bourgeois.

Här i Sverige är det bara Gert Gelotte som uppmärksammat det i en välskriven krönika i GP. Det i övrigt minimala intresset från svensk media säger förstås framförallt något om hur marginell betydelse Katolska kyrkan har här i landet.

Vatikanen agerade med sina mått mätt snabbt när det gäller Roy Bourgeois och likaså när det gäller det österrikiska kyrkoherdeupprorets ledare Helmut Schüller. Denne har blivit fråntagen sin titel monsignore av Vatikanen, mycket för att kyrkoherdeupproret också är positiva till kvinnliga präster. Schüller verkar ta degraderingen med ro. Det ser också ut som om Vatikanen tagit beslutet utan att diskutera det med ärkebiskopen i Wien, kardinal Schönborn.

Betydligt senfärdigare har både Vatikanen och de lokala ledarna varit när det gäller de sexuella övergreppen mot barn som katolska präster gjort sig skyldiga till världen runt. Den senaste rapporten i raden kommer från Australien. NCR beskriver en situation där ledningen visat en total likgiltighet för människovärdet och sitt uppdrag att värna de minsta och mest utsatta, barnen. Som på så många andra håll har Katolska kyrkans rykte ansetts vara viktigare än människorna och man har systematiskt försökt dölja det som skett, skandalen omfattar:

• Recent suicides of victims of sexual abuse by priests;
• Allegations of children dying in the care of Catholic institutions;
• Ongoing arrests and convictions of priests in relation to matters involving child sexual abuse;
• New allegations that some church authorities failed to report abusive priests;
• Claims by police in two state jurisdictions -- three states are currently conducting their own inquiries into child abuse in institutional care -- that existing church protocols fail to address the long-term interests of victims and that the Catholic church, in the words of one detective, "covers up, silences victims, hinders police investigations, alerts offenders, destroys evidence and moves priests to protect the good name of the church."

Det är en hemsk verklighet som skildras, det enda positiva man kan säga är att det är bra att det äntligen blir utrett. Återigen kan man notera att vi ska tacka det sekulära samhället och media för att offren nu kan få upprättelse och Katolska kyrkan till slut tvingas agera för att det inte ska inträffa igen.

Julkalendern- kristna protester och religionsvetenskapliga reflektioner

Den katolske kyrkoherden Zbigniew Golebiewski i Sankta Annas församling i Nyköping varnar i församlingsbladet föräldrar för att låta barnen se årets julkalender Mysteriet på Greveholm. Aftonbladet har intervjuat såväl kyrkoherden som julkalenderns regissör Dan Zethraeus. Som så ofta i media blir intrycket att katoliker är stollar som tror att ett barnprogram där det leks anden i glaset och med spöken kan skada barns psykologiska och andliga utveckling.

Men det finns till all lycka de som ser oss katoliker som individer. Bloggen religionsvetenskapliga kommentarer har ägnat två bloggar åt Zbigniew Golebiewskis utspel och satt in det i ett sammanhang. Göran Larsson jämför i sitt inlägg det nu inträffade med Benediktus XVI kritik av JK Rowlings böcker om Harry Potter. Religiösa företrädare som varnar sina anhängare för sådant som de uppfattar som farlig eller omoraliska information, finns alltså på många håll.
Min reflektion blir att till ovanstående "faror" kanske också information om opposition i de egna leden kan räknas? 
Göran Larsson påpekar också att de flesta troende både ser på julkalendern och läser Harry Potter och att detta illustrerar glappet mellan religiösa ledare och anhängare.

Simon Sorgenfrei fortsätter med att i en blogg betrakta kyrkoherdens utspel ur ett mer historiskt perspektiv. Motsättningarna mellan kristna företrädare och de esoteriska traditionerna går långt tillbaka i tiden. Esoterismen växte fram under 1700-1800-talen som en reaktion mot upplysningstidens ideal men försöker vara vetenskapslik och är ofta kyrkokritisk.
På sätt och vis konkurrerar den om samma grupper som t.ex. kristendomen, vilket är en möjlig förklaring till motsättningarna kan jag tänka mig.

Även religonsvetarna såg tidigare ner på esoterismen men numer studeras den likaväl som andra livsåskådningar.
Simon Sorgenfrei tar upp det ökade intresset för vampyrer som dottern Saga i Mysteriet på Greveholm ger ett exempel på. Men fascinationen för vampyrer är inget nytt utan har många hundra år på nacken.
Sorgenfrei avslutar sin blogg med något väldigt tänkvärt:

"När Zbigniew Golebiewski menar att SVT brister i ansvar och agerar ondskans hantlangare är detta förståligt utifrån en (i dagens Sverige inte så tongivande) kristen tradition. Men samtidigt kanske man kan hävda att SVT tar sitt ansvar genom att lyfta fram kulturtraditioner som många är blinda för."

Där har vi ett problem i dagens Sverige och i världen, det är för många "jag" och "vi" som propsar på att bestämma över alla andra som inte delar deras uppfattning. Det är som jag ser det mycket bra att detta lyfts fram.

För egen del tycker jag att det är spännande med folklore som etnologerna kallar spökhistorier etc. och har stort utbyte av att läsa det som mer kunniga personer i ämnet skriver.

Mer stöd för Roy Bourgeois

Det är inte bara lekfolk som stöder Roy Bourgeois. Joshua McElwee skriver på NCR att en av de största grupperna med ordenssystrar, the Sisters of Mercy of the Americas som omfattar runt 4000 systrar har beklagat det sätt Roy Bouregois blivit behandlad på av Vatikanen. Jag blir imponerad av det mod som alltfler ordensfolk visar prov på. Men ju fler som säger ifrån ju mindre är risken för repressalier, det går att utesluta en eller annan syster men knappast flera tusen.

I dagens NCR görs en visserligen nedslående, men informativ och på sitt sätt intressant, genomgång  av hur Vatikanens motstånd mot kvinnliga präster hårdnat från 1975 och fram till nu.
I april 1976 skriver den påvliga bibelkommissionen att man inte enbart utifrån Nya testamentet kan avgöra om kvinnor kan bli präster eller inte. Det gick heller inte att fastslå att kvinnliga präster skulle vara emot Jesus intentioner.

I oktober samma år skriver Troskongregationen att Katolska kyrkan inte anser sig
ha auktoritet att tillåta kvinnor att bli präster.

1994 är tonen betydligt hårdare och mer oresonlig när Johannes Paulus II säger: "We declare that the Church has no authority whatsoever to confer priestly ordination on women and that this judgment is to be definitively held by all the Church's faithful."
Detta uttalande från påven var inget som passerade utan protester, flera biskopar reagerade negativt.

Trots protesterna kommer i oktober 1995 även ett, responsum, med  förbud mot att ens diskutera frågan om kvinnliga präster. Kardinal Joseph Ratzinger försäkrade sig också om att det får en ordentlig spridning.

NCR avslutar med att också de uttala sitt stöd för Roy Bourgeois och för att kvinnor ska kunna bli präster. Women's Ordination Conference skriver om detta i ett e-brev och ber oss alla att sända ett tacksamhetens tanke till NCR:s redaktion. Det är stort med ett sådant stöd!

NCR avstår från att spekulera om varför Vatikanens attityd mot kvinnliga präster hårdnat så mycket på så förhållandevis kort tid. Jag vågar mig på att jämföra med liknande situationer historiskt sett, när det gäller kvinnors inbrytningar på traditionellt manliga områden. I den franska kungliga konstakademien fanns t.ex. inga begränsningar av antalet kvinnor förrän antalet i slutet av 1700-talet blev så många att männen kände sig hotade. Då infördes begränsningar av antalet kvinnliga ledamöter, men man angrep också frågan på ett mer indirekt sätt genom att säga att kvinnor var för impulsiva och känslostyrda för att bli goda konstnärer. Givetvis fördes också kvinnans plikter som hustru och mor fram som skäl.

Ovanstående är besläktat med Vatikanens sätt att argumentera och trots att det ser mörkt så kanske det ändå inte är så illa. Ser vi till historien så har det hårdaste motståndet mot kvinnor ofta förebådat ett genombrott. Och även om det är två steg framåt och ett bakåt tror jag att även kvinnor kommer att välkomnas som präster även i Katolska kyrkan och att det kan gå fortare än vi tror.

Åsiktsfrihet i Stockholms katolska stift - 5 snabba frågor

Bilden har jag lånat från fb-sidan Christians tired of being missrepresented, klicka på den om du vill se en förstoring

Världen skulle vara en bättre plats att leva i om vi kunde acceptera och kanske rentav uppskatta varandras olikheter. Det gäller inte minst för oss katoliker, där allt för många har ambitionen att tvinga övriga att anpassa sig till just deras uppfattning om tron. Katolska kyrkan skulle troligen fungera bättre om vi anammade religionsvetarnas syn på religioner, nämligen att tala om dem i plural som man kan läsa om i islamologen Jan Hjärpes tänkvärda blogg.

Hade vi t.ex. i större omfattning tänkt i banorna katolska läror i stället för läran, eller traditioner i stället för traditionen skulle det vara betydligt högre till tak i Katolska kyrkan än vad det är idag. Den amerikanske Roy Bourgeois kunde vara präst fast han anser även kvinnor bör få bli präster och Gert Gelotte hade inte behövt skriva ett öppet brev till biskop Anders Arborelius för att fråga om hur det är ställt med yttrande- och diskussionsfriheten för anställda, präster och systrar i stiftet.

Man måste vara realistisk och inse att vad katoliker i Sverige tycker och gör är av marginellt intresse för övriga i landet. Därför kan det förstås verka överdrivet att tala om stort intresse när det gäller en inomkatolsk diskussion. Men faktum är att Gert Gelottes brev till biskopen, som han mig veterligt ännu inte fått något svar på, genererat många frågor och synpunkter och jag tänkte försöka sammanställa några av de vanligaste, med så bra svar som möjligt. 

1. Förekommer det verkligen att stiftets anställda, systrar och präster råkar illa ut på grund av sina åsikter?
Ja, tyvärr finns det, som Gert Gelotte skriver i sitt brev till biskopen, flera vittnesmål om att personer blivit bestraffade för att de öppet sagt sin mening i olika frågor.

2. Kan ni ge exempel på personer som drabbats?
Tyvärr inte, då riskerar dessa att råka ännu mer illa ut.

3. Kräver inte alla arbetsgivare lojalitet av sina anställda?
Det gör de alldeles säkert, men lojal är inte detsamma som att vara en ja-sägare. Ett företag behöver innovativa medarbetare och tankeutbyte för att utvecklas. Dessutom är inte ett företag det lämpligaste jämförelseobjektet, jag har i stället i en blogg valt att titta på hur Svenska kyrkan fungerar. Där diskuterar jag också frågan om var gränsen går mellan yttrandefrihet och illojalitet mot arbetsgivaren.
Läs också Ritva Maria Jacobssons kommentar till det öppna brevet, där hon beskriver det betydligt öppnare samtalsklimatet i Katolska kyrkan på kontinenten.

4. Är det verkligen nödvändigt att biskop Anders svarar offentligt, kan det inte räcka med privat svar till Gert Gelotte?
Det är viktigt att det finns ett officiellt ställningstagande från biskop Anders där han gör klart att präster, systrar och anställda i stiftet har yttrandefrihet. Då vet alla vad som gäller och kan vara mer frimodiga. Dessutom finns det något att hänvisa till för den som blir anklagad för att ha "fel" åsikter.

5. Om det nu är så viktigt att veta var biskop Anders står i frågan, kan inte Gert Gelotte be om en intervju?
En intervju innebär alltid att den som gör intervjun tolkar svaren. Det kan bli missförstånd, men den intervjuade kan också hävda att hen är felciterad om vederbörande sagt någon hen inte vill stå för.
Ett svar skrivet av biskop Anders själv är i det här fallet det enda som kan ge tydliga besked om vad som gäller.

Det har förstås även ställts andra frågor i efterdyningarna av brevet till biskop Anders. Men eftersom dessa, som jag ser det, snarare leder bort från ämnet än fördjupar det lämnar jag dem till ett annat tillfälle

Tre kvinnor och två barn är också en familj, eller?

Jag har tidigare skrivit om svårigheterna om att komma vidare i diskussionen när det gäller vissa ämnen. Äktenskap och familj är ett sådant. Kärnfamiljen  dvs en man, en kvinna och deras gemensamma barn är ett modernt fenomen, den blev vanlig först på 1950-talet.Varför dyker det då allt som oftast i kristna sammanhang upp artiklar och bloggar som ger intryck av att kärnfamiljen alltid varit det vanliga?
Är orsaken bristande historiekunskaper eller är det helt enkelt så att man anpassar historien efter sina ideal?

Som den obotliga optimist jag är tänkte jag försöka mig på ett nytt sätt att tackla frågan. Det är inte för inte som jag begåvats med stort intresse för problemlösning.
Bibelns olika äktenskapsformer har jag skrivit om tidigare, den som vill kan läsa den bloggen  jag går inte inte in på det nu.

Det viktiga historiskt sett var snarare släkten eller stammen än familjen och på många håll i världen är det fortfarande så. Äktenskapet var ett sätt att skapa allianser och helst öka sin makt och sitt välstånd, om man hade något. Men det handlade också om att skapa trygghet för släktens medlemmar.
Faktum är att till dem som skulle skyddas räknades inte bara barn födda inom äktenskapet, utan även utomäktenskapliga barn, som fadern erkänt. Karl IX:s "naturlige" son Carl Carlsson Gyllenhielm är ett exempel på ett utomäktenskaplig barn som accepterades och som gjorde en strålande karriär.

Vid 1800-talets mitt växte den blivande konstnärinnan Amalia Lindegren upp med sin far, styvmor och halvbröder, eftersom hennes mor dött tidigt.

Hittills har jag tagit exempel på familjer där de vuxna medlemmarna varit en man och en kvinna. Vad sägs då om en familj bestående av tre kvinnor som adopterar två föräldralösa barn och har en något oklar relation till en manlig granne? Naturligtvis är det Elsa Beskows böcker om Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin jag menar. Man skulle kunna tro att den första boken väckte skandal när den kom ut 1918? Icke, det var författarinnans egen uppväxt som var inspirationskällan. Hennes far dog när hon var 15 år och familjen flyttade då till mammans ogifta syskon.

Jag skulle kunna fortsätta den här uppräkningen, historien har sett många olika familjekonstellationer, i bland av nöden, ibland valda. I dessa har det vuxit upp barn och det verkar ha blivit folk av dem med. Jag tycker att vi med det i minnet borde kunna ha en mer öppen syn på olika typer av familjer.

Bernard Häring en kritiker som älskade Katolska kyrkan

Historien skrivs av segrarna, som i allmänhet beskriver sig själva som hjältar och befriare. Motståndarna däremot är ondskefulla, eller när det gäller Katolska kyrkan, heretiker. I den mån förlorarna i en maktkamp eller ett krig alls nämns.

Två av dessa förlorare, i alla fall i ett kort tidsperspektiv, var teologerna Bernard Häring och fr Charles E.Curran, den sistnämnde har skrivit en artikel på NCR.

Han skriver om motståndet mot Paulus VI:s encyklika Humanae Vitae som publicerades i juli 1968. I den fastslogs att det även i fortsättningen skulle vara otillåtet för katoliker att använda preventivmedel. Något som gjorde många katoliker bestörta, man hade hoppats på en förändring.
En grupp teologer, där Charles E Curran ingick, i USA satte samman en skrivelse där man argumenterade emot förbudet mot preventivmedel. Man kontaktade också Bernard Häring som läste skrivelsen och även han undertecknade den. I slutänden var det 600 personer skrivit under, men Häring var den absolut mest namnkunnige av dem som protesterade.

Sommaren 1979 fick Curran veta att Troskongregationen hade påbörjat en undersökning mot honom och han bad då Bernard Häring bistå honom. Vilket Häring åtog sig och han försökte lösa uppgiften med diplomati och kompromisser. Vilket uppenbarligen inte vara helt lätt.
Häring gör under den period som processen pågick en tänkvärd tolkning av liknelsen om den förlorade sonen:

"The next day, the fourth Sunday of Lent, six of us went to Häring's religious house to celebrate a liturgy at which he presided. The Gospel was the parable of the prodigal son. Häring in the homily looked at me and said that the church was the prodigal son who had taken all my treasure and my work for moral theology and fed it to the pigs. But the Holy Spirit was calling on me and the others present to take the role of the Father and forgive the church. Only with a spirit of forgiveness and hope can we continue to celebrate the Eucharist. He ended the homily by repeating twice that Christians are people who have hope."

Curran skriver att Bernard Häring var en hoppfull person, som också lyckades förmedla detta hopp till andra.
Just att behålla och förmedla hoppet ser jag som en av de största uppgifterna för katoliker idag. Charles E. Currans artikel kan hjälpa oss på vägen. Den lär oss att det aldrig är bortkastat att följa sitt samvete och hoppas. Man kan tycka att 600 underskrifter inte var mycket, det kunde verka som en omöjlig uppgift att få till en förändring. Men vilket inflytande hade encyklikan? I praktiken inte så stor utvecklingen fortsatte i en annan riktning. Idag använder de flesta katoliker i i-länderna preventivmedel. Men innan alla som önskar har den möjligheten måste vi kämpa vidare och hoppas.   

Protestera mot införande av dödsstraff för homosexuella i Uganda

Det verkar som om det finns risk för att det ugandiska parlamentet återigen vill försöka få homosexualitet  belagt med dödsstraff. Förra gången stoppades lagförslaget efter massiva protester från omvärlden, men det gäller uppenbarligen att hålla regimen under uppsikt.
En namninsamling som nedanstående är ett projekt där alla kristna och förstås alla andra i Sverige borde kunna enas. Man siktar på 1 miljon underskrifter och har nått mer än halvvägs, låt oss alla bidra.


"The Ugandan Parliament is set to pass a brutal law that may carry the death penalty for homosexuality. If they do, thousands of Ugandans could face execution or life imprisonment -- just for being gay.

We've helped stop this bill before, and we can do it again. After a massive global outcry last year, Ugandan President Museveni blocked the bill's progress. But political unrest is mounting in Uganda, and religious extremists in Parliament are hoping confusion and violence in the streets will distract the international community from a second push to pass this hate-filled law. We can show them that the world is still watching.

We have no time to lose. Let’s get one million voices against Uganda's horrific anti-gay law in the next 24 hours -- we'll deliver it to Uganda's leaders and key countries. Click to take action, then share widely!"

Ritva Maria Jacobsson kommenterar Gert Gelottes krönika

Gert Gelotte skriver i krönikan Tro blir trams utan rättvisa pedagogiskt och klartänkt om uteslutningen av Roy Bourgeois ur Maryknoll-orden. Han förklarar bakgrunden och beskriver fr Roys konsekventa val genom livet att följa sitt samvete och verka för just rättvisa.
Roy Bourgeois ger en annan bild av oss katoliker än den vanliga, där vi ofta framställs som bakåtsträvande och fanatiska motståndare till kvinnliga präster, legala aborter och samkönade äktenskap. Självklart finns det de som hyser sådana värderingar. Men det finns också katoliker som delar Roy Bourgeois synsätt, vi är inte alla stöpta i samma form.
Jag hoppas att fler journalister än Gert Gelotte vill bidra till att nyansera bilden av Katolska kyrkan och jag instämmer helt med Ritva Maria Jacobsson, vars kloka kommentar jag fått lov att publicera:

"Käre Gert,

Det finns mycket att säga.   

Så bra att du har ett forum att nyttja när sådana här saker händer - i en tid då dagstidningarna har så många problem: hurra för GP!

Så bra att du skriver så övertygande, så starkt och så väl!

Så bra att du är så modig!  Jag kan föreställa mig alla slags obehagligheter som kan följa.  Finns det några som är så bundna av ett jättelikt och komplicerat regelverk som katolikerna?  De flesta har väl inte koll på reglerna, men gissa om vissa har det och kommer att ge hugg..

Så bra att du är en del av internationell solidaritet!  Fr Roy har en förskräcklig situation kan man tänka sig.  Måtte din artikel nå fram till honom också, på något sätt!

Jag kan på ett rent intellektuellt plan förstå dem som reagerar mot regelbrotten och jag skulle själv nog inte vara så modig.  Det finns andra kampmetoder, kan man tycka.  Men Rom har nu försatt sig i en så omöjlig situation att det antagligen är nödvändigt med verkligt uppseendeväckande solidaritetsaktioner som Fr Roys. Och nödvändigt med den offentliga solidaritet med honom, som du nu visar.

Med beundran och med goda hälsningar

Ritva Maria."

Ny stödlista för fr Roy Bourgeois

Så har det då kommit en ny lista  från Women's Ordination Conference som stöder fr Roy och kritiserar den behandling han fått av i första hand Troskongregationen.

"Background: On November 19th, we received the sad news that Fr. Roy Bourgeois, a longtime peace activist and Roman Catholic priest, was dismissed from his religious order the Maryknoll Fathers and Brothers because of his support for women's ordination. Fr. Bourgeois first came under scrutiny from the Vatican for his support of women's ordination in 2008 after delivering the homily at a women's ordination ceremony in Lexington, Kentucky.

Firm in his faith and conscience, Fr. Roy has since spoken tirelessly and bravely for the equality and dignity of women, risking everything to call out sexism in the Church. A Purple Heart veteran and Noble Peace Prize Nominee (2009), Fr. Roy is also known for his work with SOA Watch, a group he founded in 1990 to protest the Western Hemisphere Institute for Security Cooperation, a U.S. Army training school at Fort Benning, Ga., formerly known as the School of the Americas.
Pledge to Share Roy’s Story: This holiday season, over Thanksgiving meals and around Advent wreaths, Catholics will talk about justice and dignity for women in our church and our own rights to conscience and conversation.
We will not be silenced by this latest attempt to scare us; the Vatican cannot dismiss the conversation of gender equality by dismissing those who speak out. We will continue to share Roy's story, to speak our consciences and to talk about the sin of sexism."

Namninsamling till stöd för fr Roy Bourgeois

Här är en länk till en namninsamling till stöd för fr Roy Bourgeois som sedan tidigare finns på Women's Ordination Conference hemsida.

Fr Roy Bourgeios utesluten ur Maryknoll

Jag har på Katolsk vision skrivit ett inlägg där jag tittat lite närmare på vad det är för budskap Katolska kyrkan kommunicerar till omvärlden, främst då till media. Detta mot bakgrund av att en del katoliker klagar över att media bara skriver negativa saker om Katolska kyrkan.
Det som blev uppenbart för mig när jag gick igenom Vatikanens pressmeddelanden är att där inte finns så mycket som rimligtvis kan uppfattas som positivt av den icke-katolska omvärlden.

Ytterligare ett exempel på negativa katolska nyheter är att fr Roy Bourgeois har uteslutits av Maryknoll Fathers and Brothers för att anser att även katolska kvinnor ska kunna bli präster. Joshua J McElwee har skrivit en artikel om saken på NCR.
Beskedet från Troskongregationen om uteslutningen kom oväntat enligt fr Tom Doyle OP som försvarat Roy Bourgeois. Enligt Doyle hade man kommit överens med ledningen för Maryknoll om en fortsatt dialog.
Jag kan mycket väl tänka mig att det var Maryknolls önskan, men att man helt enkelt blev överkörda av Troskongregationen. Något av det tycker jag att man kan utläsa av deras uttalande sist i artikeln.

Women Ordination Conference uppmanar på sin facebooksida till förböner för fr Roy och jag utgår från att det snart ges mer konkreta möjligheter att hjälpa till  i form av en stödlista. I så fall länkar jag givetvis till den här.

Nytt teologiforum startat efter Tina Beatties inställda föreläsning

Många forskare har upprörts över hur teologen Tina Beattie blev behandlad av University of San Diego, där hennes föreläsning som jag skrivit tidigare blev inställde med kort varsel.

Men inget ont som inte har något med sig, händelsen verkar ha fungerat som en väckarklocka i den akademiska världen. Något måste göras för att värna forskarnas integritet och där har de brittiska statsfinansierade universiteten ett särskilt ansvar skriver man på det nystartade The Teology Forum.
Initiativtagare är Digby Stuart Research Centre där man har ambitionen att föra en teologiskt diskussion på hög nivå om den frihet och de begränsningar som kan möta teologer som arbetar inom Katolska kyrkan.

Tina Beattie kommenterar teologiforumet på sin blogg och skriver där att man planerat att starta det under en tid, men nu kom till skott. Förutom den avsiktsförklaring som görs på forumet så skriver Tina Beattie att man hoppas att det ska fungera som en resurs för teologistudenter, församlingar och förstås alla andra som är intresserade.

Läs gärna Iréne Nordgrens blogg i ämnet på Katolsk Vision.

Dagens hjälte

Lennon Cihak från Minnesota sympatiserar inte med Katolska kyrkans officiella syn på samkönade äktenskap, som ni kan se på bilden från Huffington Post. Lennon ändrade en smula på ett plakat mot samkönade äktenskap tog ett foto av sig själv och plakatet och lade ut det på Facebook.

En präst i Lennon Cihaks församling, Rev. Gary LaMoine, fick syn på bilden och beslutade sig för att Lennon inte skulle få konfirmeras. Något som Lennon själv verkar ta med upphöjt lugn, hans mor däremot blev upprörd.
Gary LaMoine hävdade senare att han inte nekat Lennon Cihak att konfirmeras, men kunde inte riktigt förklara vad han i själva verket menat eller sagt. Han avslutar med att,som så ofta i katolska sammanhang, skylla på media och dem som kontaktar dessa.

Lennon Cihak är med sin rättframhet en solglimt som gör att jag trots allt kan känna ett visst hopp för Katolska kyrkan. Det kan ju rimligtvis inte vara synen på äktenskapet som är det viktigaste i den kristna tron och det är bra att även ungdomar inser detta.

Huffington Post skriver att de katolska prästerna i Minnesota hörde till de mest aktiva i kampanjen mot samkönade äktenskap och uppmanade innevånarna att rösta för en ändring i konstitutionen som bara tillåter äktenskap mellan en man och en kvinna. Enligt Star Tribune bidrog Crookstons stift med 50 000 $ till kampanjen för ändringen. Till deras besvikelse röstades det ner om jag förstått saken rätt.

Man kan bara skaka på huvudet åt Katolska kyrkans prioriteringar av hur man använder sina resurser och glädjas åt att det finns katoliker, unga som gamla, som säger ifrån.

Skolan - både kunskap och möten

Idag kan man i DN läsa en liten notis som berättar att Pakistan planerar att starta flera specialskolor för fattiga barn för att hedra Malala Yousafzai.
Vi får hoppas att det inte bara är fagra ord utan också blir verklighet. Att kunna läsa och skriva ger människor möjlighet att skaffa kunskaper och kommunicera med omvärlden på ett helt annat sätt än den har som är analfabet. Inte konstigt att talibaner och andra fundamentalister ger sig på skolor i synnerhet dem där flickor får gå.

Men utbildning är inte det enda värdefulla skoltiden har att erbjuda. Den ger också en möjlighet att möta människor med olika bakgrund, som för de flesta aldrig kommer igen. Visserligen gör bostadssegregeringen och de fria skolvalet att klasserna på många håll är ganska homogena. Men där finns ändå elever med olika ekonomiska och sociala förutsättningar, olika religioner eller ingen alls, olika intressen osv.

Att lära känna dem som är olika en själv, att tillsammans forma en ny gemenskap bli ett "vi" just för att man går i samma klass tror jag är viktigt. Ju fler personer man känner samhörighet med desto bättre, det kan aldrig bli för många "vi".
Kanske kan delaktighet i flera grupper tillfredsställa behovet vi människor verkar ha av kategoriseringar, utan att vi måste ägna oss åt letandet efter några att stänga ute från gemenskapen?

Eftersom jag ser möjligheten till möten och förståelse mellan människor som en så viktigt del av skolan tycker jag att det är direkt olämpligt med konfessionella skolor och hemundervisning. Ska vi komma till rätta med misstron mellan olika grupper och i vissa fall utanförskapet måste vi skapa platser för människor att lära känna varandra. Och vad kan vara bättre lämpat för det än dagis och skola?

Malaladagen - för flickors rätt till utbildning

I dag, 10 november uppmärksammas flickors rätt till utbildning över hela världen genom Malaladagen. Dagen har fått sitt namn efter den modiga pakistanska flickan Malala Yousufzai. Hon sköts för en månad sedan av talibaner som inte gillar hennes kamp för just flickors rätt till utbildning.

FN:s särskilde sändebud för global utbildning, den tidigare brittiske premiärministern Gordon Brown, har tagit initiativ till en namninsamling som jag skrivit om här på bloggen tidigare. Den som ännu inte skrivit på den och vill göra det kan klicka på länken. Där finns också en video från det brittiska sjukhus där Malala vårdas efter sina svåra skador och glädjande nog verkar göra framsteg.

Man redovisar också läget för barn och ungdomar i världen: 115 miljoner barn har mer eller mindre farliga arbeten, 61 miljoner barn är utestängda från grundskolan,  34 miljoner flickor får inte gå i skolan vilket också gäller 16 miljoner funktionshindrade barn.

En snabb rundsurfning bland kristna media visar att ingen av dessa har uppmärksammat den här dagen för flickors rätt till utbildning. Det är synd eftersom det är en utmärkt möjlighet att lyfta fram flickors rätt till utbildning och visa sin uppskattning för kvinnor som är välutbildade och yrkesarbetande.
Sekulära media i Sverige som DN, SvD och GP däremot uppmärksammar Malaladagen. När det gäller prioriteringar av nyheter tycker jag att vi kristna har en del att lära av sekulära media.

En jubileumsdeklaration att skriva på för den intresserade

Jag har blivit tipsad om den här jubileumsdeklarationen av en läsare och sprider den förstås gärna vidare.
Här är ett utmärkt tillfälle även för oss i vår nordliga avkrok att vara delaktiga i den världsomspännande reformrörelsen i Katolska kyrkan.

Undertecknarna påpekar i inledningen att många av insikterna från Andra Vatikankonciliet bara delvis eller inte alls implementerats i kyrkan. Det är hög tid att göra det nu.

Man tar framför allt upp kyrkans ledning i det här dokumentet och det kan nog vara klokt att inte försöka fånga upp allt som behöver göras på en gång. På det här sättet blir innehållet gripbart tycker i alla fall  jag.

Undertecknarna nämner bl.a. biskoparnas roll som Kristi inte Påvens ställföreträdare ute i stiften och att påven och biskoparna har ett delat ansvar för Katolska kyrkan som helhet.

Biskopar väljs nu utifrån sina åsikter snarare än lämplighet, undertecknarna förespråkar ett nytt och mer demokratiskt och transparent valsystem.

Teologer protesterar mot behandlingen av Tina Beattie

Den brittiska teologen Tina Beattie var inbjuden som gästföreläsare av University of San Diego. En inbjudan som drogs tillbaka med mindre en två veckors varsel, efter påtryckningar av finansiärer. Sr Katrin Åmell har skrivit en artikel om det inträffade och bakgrunden på Signumbloggen.

Joshua McElwee har också skrivit om händelsen på NCR och i det senaste inlägget skriver han om hur det hela utvecklat sig.
Det visade sig att påtryckningarna på University of San Digeo att inte låta Tina Beattie föreläsa bl.a. kom från Thomas McKenna som leder "Catholic Action for Faith and Family" som stöds av kardinal Raymond Burke. Det är alltså personer högt upp i kyrkan hierarki inblandade.
Orsaken till motståndet är bl.a. att Tina Beattie uttalat sig positivt om samkönade äktenskap.

Jag har tidigare ifrågasatt möjligheterna för forskare vid katolska universitet att kunna bedriva förutsättningslös forskning och det här är ett tydligt exempel på begränsningar med hänvisning till kyrkans lära.
Forskare ska inte, anser jag, ägna sig åt att bekräfta den rådande ordningen, utan öka kunskapen inom sitt område.
Glädjande nog har University of Lyon fått ta emot protester mot behandlingen av Tina Beattie också från sina egna anställda.
En av dem, Gerard Mannion, professor i systematisk teologi är även med och organiserar en offentlig paneldebatt om akademisk frihet på katolska universitet, som ska hållas istället för den inställda föreläsningen.
Både lärare och studenter tänker alltså protestera mot behandlingen av Tina Beattie. Vilket visar att Katolska kyrkan inte kan behandla människor hur som helst längre.

Verklighet och myt

En del troende, alltså inte bara kristna, har svårt att förena religion och vetenskap. För mig är det lite svårt att förstå, eftersom jag ansser att vetenskapen svarar på frågan hur t.ex. universum skapades medan religionerna svarar på frågan varför.

Men resonerar inte alla och det är ämnet för religionsvetaren Simon Sorgenfreis blogg Tro och vetande
Han tar avstamp i det lite komiska faktum att stormen Sandy skadade arken som är med i en filminspelning om Noak. Hela inspelningen blir nu försenad.
Bilden har jag för övrigt lånat från Simon Sorgenfreis blogg (klicka på den, så blir den större).

Historien om syndafloden är intressant eftersom den finns i flera versioner. Sorgenfrei tar upp den äldsta kända, Utnapishtim i Gilgamesh-eposet från 1200 talet f.kr. Jag har ett minne av att ha läst om att de här myterna om en stor översvämning skulle ha sitt ursprung i  en verklig naturkatastrof som traderats och blivit en myt. På Wikipedia hittade jag flera olika teorier om vad som kan ligga till grund. Eftersom de här berättelserna finns i olika delar av världen, så bör det då rimligen finnas olika förklaringar.

Egentligen tycker jag att just det faktum att många berättelser som finns i Bibeln också finns på andra håll och ofta är äldre borde göra frågan om tro och vetande lite lättare att hantera. Vad de berättar är snarare människors försök att förstå och hantera tillvaron, i det här fallet naturkatastrofer, än beskrivningar av hur det verkligen gick till och varför det hände.
Men det är klart för att komma fram till det krävs kunskap om historien och religioner. Där har inte minst skolan en viktig uppgift, eftersom någonting säger mig att de olika religiösa samfunden (tyvärr!) inte är så intresserade av att lära ut likheter mellan religioner.

Simon Sorgenfrei fortsätter sin blogg med att bl.a.berätta om sina fältstudier på ön Maui i Hawaii och hur han diskuterade tro och vetenskap med den sufishejk han bodde hos. Det är en spännande skildring och eftersom det är en svensk text överlåter jag till var och en att läsa det på egen hand.  

 

Vilka helgon är dina förebilder?

Efter ett par - tre magra veckor regnar det helt plötsligt manna från cyber-himlen över bloggaren, i det här fallet mig.
Idag vill jag uppmärksamma er på en reflektion inför Alla Helgons dag av Isabella R. Moyer på NCR. Hon skriver att hon själv är förtjust i helgonen och behöver dem som inspirationskällor.

Riktigt intressant blir artikeln när Moyer börjar reflektera över vad det innebär att vara helig och därmed ett föredöme och hon utgår då från Saligprisningarna:

"Interestingly, there is no mention of blessed are the rule-makers, the obedient, the self-righteous or the judgmental. We all know what Jesus thought of those who equated holiness with obsessive discipline and laws. Jesus was about reaching people in their hearts, giving them reasons for hope and joy, and encouraging true and lasting conversion."

Moyer beklagar att vi katoliker i alltför stor utsträckning omges av domedagsprofeter som fördömer det moderna, sekulariserade samhället och människorna som lever i det. Dessa pessimister kan bara se det heliga inom kyrkans fyra väggar.
Jag tycker att hon har väldigt rätt i det och även i att meningen inte är att vi ska stänga in oss utan att vi ska  ut och möta världen. Och det är ju också ett av budskapen från Andra Vatikankonciliet som väntar på att förverkligas fullt ut.

Kyrkan behöver ledare som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati, som står på de svagas och fattigas sida mot förtryck och våld.
Moyer tar upp två exempel, Ärkebiskop Christophe Munzihirwa i Bukavu, Kongo och Ärkebiskop Luis Antonio Tagle,Manilla,Filipinerna

Som jag ser det behöver Katolska kyrkan givetvis goda ledare. Men den behöver också se det goda som finns omkring oss i vår omedelbara närhet, i kyrkan men minst lika mycket i världen utanför "de fyra väggarna".

Alla troende är inte fundamentalister

I mitt förra inlägg kritiserade jag de generaliserande negativa omdömen som allt som oftast uttalas av kristna om ateister och berömde en ledare i DN som visade på ett konstruktivt sätt att diskutera.
Idag ska jag i stället ifrågasätta en krönika i just DN av Maria Schottenius där hon bedömer religioner efter deras respektive fundamentalistiska grupperingar. Dagens uppskattande ord går till en, som jag tycker, klok och genomtänkt krönika av Gert Gelotte i GP, där han kritiserar Schottenius sätt att resonera.

Maria Schottenius drar i sin text alla troende över en kam och utgår från att samtliga är fundamentalister eller i varje fall värdekonservativa, hon skriver bl.a.:

"Mänskliga rättigheter tillhör de mjuka värdena, svåra att tillvarata på en världsscen där Guds ord gäller. Religionen slår utan vidare ut de mänskliga rättigheterna."

Gert Gelottes kritik är konkret och saklig vilket betyder att den går att bemöta, han skriver bl.a:

"De universella mänskliga rättigheternas västerländska historia börjar i Nya Testamentet, skrivet under det första århundradet efter Kristi födelse. En sekulär historia får mänskliga rättigheter först med början i upplysningen under 1700-talet. Religion rymmer både ljus och mörker. En egenskap religion har gemensam med politik. Maria Schottenius ger fundamentalister tolkningsföreträde om vad som är religion och "Guds ord"."

Jag och andra har vid flera tillfällen påpekat att det är olyckligt att t.ex. de värdekonservativa, ibland rent fundamentalistiska kristna, är de enda som får plats i media och att de är den måttstock som kristendomen mäts efter. Detta trots att vi är många som kämpar för just de här mjuka värdena Schottenius talar om inte minst jämställdhet mellan kvinnor och män. Något som förstås gäller även andra religioner än kristendomen.

Jag tycker också att det är olyckligt att Maria Schottenius blandar ihop Gud med de krafter som motarbetar demokrati och mänskliga rättigheter. Alla människor som kallar sig religiösa är inte öppna för Guds vilja. Gud kan i stället reduceras till ett sätt att få igenom sin egen vilja.

Det började med att de skällde tillbaka...

Det pågår diskussioner på olika håll, inte minst i kristna sammanhang, om hur människor med olika värderingar ska kunna diskutera med varandra på ett konstruktivt sätt. Tyvärr går resonemangen ofta ut på att motparten är aggressiv eller oförskämd och måste ändra sig innan det alls går att prata.

Ett exempel hämtar jag från Bengt Malmgrens blogg och inlägget Kardinal Ravasi se tillbaka på sitt besök i Stockholm där Ravasi enligt Malmgren har sagt följande:

“De nya ateisterna ser på sanningen med ironi och sarkasm och tenderar att läsa religiösa texter som fundamentalister. De hånar utan vidare religiösa inställningar som är motsatta vad de själva anser och framställer sin ståndpunkt som den mest logiska och enklaste att komma fram till.”

Den typen av svepande påståenden om meningsmotståndaren är knappast det bästa sättet att skapa ett öppet och konstruktivt samtalsklimat. Tvärtom krävs det en mogen och klok motpart för att det inte ska leda till ställningskrig i stället för dialog.

Då har DN:s ledarskribent Erik Helmerson bättre förslag. I Motargument är inte åsiktscensur skriver han i och för sig om debatten kring integration och invandrarfrågor. Men problemen är i mångt och mycket desamma som i diskussioner inom och mellan religiösa samfund och mellan troende och ateister.

Erik Helmerson kommer med några konstruktiva påpekanden som även kan gälla för ovanstående exempel.
Ett av dem är att om man framför en åsikt är det inte censur om man blir motsagd, det får man räkna med i en diskussion. Jag vill tillägga att den som argumenterar emot heller inte för den sakens skull nödvändigtvis är aggressiv eller oförskämd.

Men det som jag tycker är mest tänkvärt i Helmersons ledare kommer på slutet. Det går inte att rakt av byta ut främlingsfientlig i nedanstående citat mot anklagelser om att inte vara t.ex. "en rättroende katolik". Men att hålla sig lugn och upprepa och vidareutveckla argumenten har i alla fall jag som ambition att göra. Att det inte alltid lyckas är en annan sak...

"Vad motståndaren säger är mycket svårt att påverka. Det man kan göra något åt är den egna reaktionen. Ett alternativ till att bli upprörd över att kallas främlingsfientlig är att tålmodigt förklara varför man inte är det. Om någon vägrar lyssna på de argumenten – upprepa och vidareutveckla dem."