I DN skriver Sveriges ambassadör vid den Heliga stolen, Ulla Gudmundson, om Benediktus XVI:s tid som påve. En icke-katolik med goda kunskaper om Katolska kyrkan är inte alldeles vanligt. Lägg till det att skribenten är diplomat till professionen och alltså strävar efter balans i sin bedömning av påvens insats och vi får en högintressant text.
Hon ger också läsaren en inblick i hur Katolska kyrkan fungerar, att många tvivelaktigheter, inte minst ekonomiska har sin grund i den bristande transparensen i organisationen. Ulla Gudmundson tar upp de skandaler som kantat Benediktus XVI:s pontifikat, inte minst de sexuella övergreppen och påven tagit tag i dessa och fått städa upp efter företrädare.
Jag kan tycka att hon ger en väl positiv bild av situationen. Vi vet för det första inte vad som skett på senare år eftersom offren ofta berättar om vad som skett när de blivit vuxna, även om detta förhoppningsvis håller på att ändra sig. För det andra är jag lite tveksam till hur många präster och biskopar som verkligen avskedats? I internationella katolska media klagas det ofta på att just inget hänt. Det går heller inte att klart och tydligt säga om Påven velat lyfta fram det här i ljuset eller om han helt enkelt blivit tvungen.
Ulla Gudmundson framhåller också de positiva effekterna av att Benediktus kan erkänna när har fel. Ett exempel är Regensburgtalet från 2009 där påven uttryckte sig på ett sätt som kunde tolkas som islamfientligt ledde, anser Ulla Gudmundson, till bättre relationer mellan katoliker och muslimer efter att Benediktus förklarat vad han menade.
Hon tar också upp behovet av en kraftfullare chef för Vatikanen och citerar där Charles Scicluna, biskop på Malta:
”Vi behöver en yngre Benedictus, med managementförmåga och kraft att ta ett grepp om kurian”.
Ulla Gudmundson behandlar mycket som är väsentligt, det jag saknar är en belysning av hur Benediktus förhållit sig till katolska kvinnors rättigheter och möjligheter, som jag anser hör till hans sämsta grenar. På NCR skriver Ken Briggs idag om den skandal som på sätt och vis slagit tillbaka allra hårdast mot Vatikanen och förstås även mot Påven. Anklagelserna mot LCWR är på sätt och vis ett angrepp mot alla katolska kvinnor, en signal om att vi ska tiga och lyda männen.
Systrarna har ofta arbetat hårt i tysthet och nära människorna. När de nu skymfades av Troskongregationen, blev motreaktionen från katolska "gräsrötter" enormt mycket starkare än vad Vatikanen kunnat föreställa sig. Budskapet "rör inte våra systrar" var tydligt.
Ken Briggs riktar ljuset på hur pass mycket kvinnornas ställning ansatts under de senaste två påvarna. Kvinnliga präster får inte ens diskuteras, kanske är det ett sista desperat försök att utestänga kvinnor från inflytande i Katolska kyrkan och från att följa sina prästkallelser.
Ken Briggs räknar upp dem som ifrågasatt den rådande ordningen i Katolska kyrkan och det är bara att konstatera att de blir fler och fler. I det tror jag att vårt hopp ligger, Vatikanen kan inte exkomunicera hur många människor som helst.
onsdag 27 februari 2013
söndag 24 februari 2013
Det femte budet och Katolska kyrkans tolkning av det
På irländska Association of Catholic Priests hemsida finns en intressant artikel av fr John P Mannion. Han skriver dels om Katolska kyrkans successiva utveckling till den absoluta monarki den är idag, dels hur synen på det femte budet, du ska inte dräpa, ändrats genom historien. Artikeln är lång men inte särskilt svårläst, spännande som den är. Jag kommer att koncentrera mig på synen på dräpande, men uppgifterna om hur kyrkans styrts är förstås lika matnyttiga.
John Mannion inleder med att konstatera att alla kristna känner till budordet du ska inte dräpa, men att få är medvetna om hur mycket som ändrats vad det gäller tolkningar och tillämpning sedan det kom till. Redan i gammaltestamentlig tid gick det t.ex. att döda den som varit otrogen eller upproriska söner. Jag undrar personligen om inte det mest av allt visar att Bibeln i synnerhet GT består av texter från väldigt olika håll som satts samman?
För kristna står Jesu undervisning över den gammaltestamentliga och när det gäller att döda är budskapet för ovanlighetens skull helt entydigt. Jesus betonar att man inte får döda en annan människa.
Det borde ha gjort det lätt för kristna i allmänhet och Katolska kyrkan i synnerhet att konsekvent ta avstånd från alla former av dödande. Som vi alla vet är det inte så och det var bara under kristenhetens första århundraden som de kristna faktiskt höll på detta.
Fr. Mannion påpekar att de amerikanska biskoparna protesterade mot demokraten John Kerry därför att denne var positiv till aborter men inte hade något att invända mot George Bush som var ansvarig för att åtminstone 100 000 irakier dödades.
De följde vid det tillfället råden från dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger, hans svar finns citerade i artikeln.
Det verkar som om maktkamperna i kristenheten fördes utan dödande de tre första århundradena av dess historia. Men när de kristna inte längre riskerade liv och lem för att de just var kristna ändrades paradoxalt nog situationen. År 366 blev 137 anhängare till den nyvalde påven Ursinus dödade av en annan grupp kristna.
Sedan följer en våldsam kyrkohistoria där det bl.a sker massakrer på meningsmotståndare som albigensarna i Sydfrankike, något det talas tyst om i kyrkan men uppgifterna är förskräckande:
Vi ska förstås inte glömma de andra korstågen, eller inkvisitionens härjningar med tortyr och dödsstraff.
Jag tycker att det är nedslående att inte heller Andra Vatikankonciliet slog fast att det inte är rätt att döda andra människor, men det gjorde man inte.
Men det här är väl ytterligare ett exempel på att Katolska kyrkans ledning tolkar Bibeltexter och kyrkans tradition när och som det passar dem.
John Mannion inleder med att konstatera att alla kristna känner till budordet du ska inte dräpa, men att få är medvetna om hur mycket som ändrats vad det gäller tolkningar och tillämpning sedan det kom till. Redan i gammaltestamentlig tid gick det t.ex. att döda den som varit otrogen eller upproriska söner. Jag undrar personligen om inte det mest av allt visar att Bibeln i synnerhet GT består av texter från väldigt olika håll som satts samman?
För kristna står Jesu undervisning över den gammaltestamentliga och när det gäller att döda är budskapet för ovanlighetens skull helt entydigt. Jesus betonar att man inte får döda en annan människa.
Det borde ha gjort det lätt för kristna i allmänhet och Katolska kyrkan i synnerhet att konsekvent ta avstånd från alla former av dödande. Som vi alla vet är det inte så och det var bara under kristenhetens första århundraden som de kristna faktiskt höll på detta.
Fr. Mannion påpekar att de amerikanska biskoparna protesterade mot demokraten John Kerry därför att denne var positiv till aborter men inte hade något att invända mot George Bush som var ansvarig för att åtminstone 100 000 irakier dödades.
De följde vid det tillfället råden från dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger, hans svar finns citerade i artikeln.
Det verkar som om maktkamperna i kristenheten fördes utan dödande de tre första århundradena av dess historia. Men när de kristna inte längre riskerade liv och lem för att de just var kristna ändrades paradoxalt nog situationen. År 366 blev 137 anhängare till den nyvalde påven Ursinus dödade av en annan grupp kristna.
Sedan följer en våldsam kyrkohistoria där det bl.a sker massakrer på meningsmotståndare som albigensarna i Sydfrankike, något det talas tyst om i kyrkan men uppgifterna är förskräckande:
"The crusade, which he sent against the Albigensians in the South of France (1208 AD), led by the Cistercian general of Citeaux, killed between 7,000 and 20,000 men, women and children in the town of Beziers with no trial, no judicial process. They were butchered in churches where they had taken refuge; and the town was burned with the corpses inside."
Vi ska förstås inte glömma de andra korstågen, eller inkvisitionens härjningar med tortyr och dödsstraff.
Jag tycker att det är nedslående att inte heller Andra Vatikankonciliet slog fast att det inte är rätt att döda andra människor, men det gjorde man inte.
Men det här är väl ytterligare ett exempel på att Katolska kyrkans ledning tolkar Bibeltexter och kyrkans tradition när och som det passar dem.
torsdag 21 februari 2013
Påvar i historien - lättsamma fakta
När det blev känt att Benediktus XVI skulle avgå ställde mina icke-katolska vänner intresserat frågor av typen: Måste en påve vara kardinal eller präst? Kan en kvinna bli påve? Jag svarade att jag var rätt säker på att påven inte måste, men nästan alltid varit präst och kardinal och att jag faktiskt inte trodde att det finns några formella hinder för att en kvinna kan bli påve. Än så länge har dock Katolska kyrkan inte haft någon kvinnlig påve...
I Cindy Woodens i artikel A few fun facts about popes in history på NCR finns mer konkreta svar på de två första frågorna jag fick. Den senaste påven som inte var kardinal när han valdes var Urban VI år1378 och den senaste som inte var prästvigd var Leo X, 1513. Man kan också läsa om olika nationaliteter, som att den senaste tyske påven före Benediktus XVI var Victor II år 1055.
Jag vill komplettera faktalistan lite med ett par uppgifter ur John Julius Norwich The Popes a history. Senaste gången det fanns fler än en påve var 1449 då Nicholaus V var påve och Felix V var motpåve.
Vilken den senaste påven som också bokstavligen var pappa är jag lite osäker på men Alexander VI (1492-1503) hade åtta barn med åtminstone tre olika kvinnor när han blev vald till påve.
Så rent teoretiskt finns det många alternativ för konklaven när de samlas för att utse en ny påve och vem vet förnyelsen vindar kanske blåser in även där.
I Cindy Woodens i artikel A few fun facts about popes in history på NCR finns mer konkreta svar på de två första frågorna jag fick. Den senaste påven som inte var kardinal när han valdes var Urban VI år1378 och den senaste som inte var prästvigd var Leo X, 1513. Man kan också läsa om olika nationaliteter, som att den senaste tyske påven före Benediktus XVI var Victor II år 1055.
Jag vill komplettera faktalistan lite med ett par uppgifter ur John Julius Norwich The Popes a history. Senaste gången det fanns fler än en påve var 1449 då Nicholaus V var påve och Felix V var motpåve.
Vilken den senaste påven som också bokstavligen var pappa är jag lite osäker på men Alexander VI (1492-1503) hade åtta barn med åtminstone tre olika kvinnor när han blev vald till påve.
Så rent teoretiskt finns det många alternativ för konklaven när de samlas för att utse en ny påve och vem vet förnyelsen vindar kanske blåser in även där.
måndag 18 februari 2013
Roy Bourgeois ger sig ut på föreläsningsturné
Roy Bourgeois som Vatikanen avsatt med motiveringen han offentligt uttalat sitt stöd för kvinnors möjligheter att bli präster, ger sig ut på föreläsningsturné i fem städer rapporterar Timesunion som intervjuat Roy Bourgeois inför starten.
Jag blir så glad över att han inte verkar ha gett upp, utan är vid gott mod och entusiastisk inför uppgiften. I intervjun berättas bl.a. om Roy Bourgeois mångåriga arbete för de fattiga i Latinamerika. Han kände två Maryknollsystrar som hörde till de blev mördade i El Salvador 1980 och det var då hans engagemang väcktes på allvar.
Roy Bourgeois berättar också om hur chockad han först blev över att bli avsatt som präst och utesluten ur Maryknollorden efter 46 år tjänst för Katolska kyrkan.
Men sedan slog det honom att han just fått en glimt av hur katolska kvinnor haft det i århundraden!
Roy Bourgeois säger också och här citerar jag hela stycket eftersom det är så upplyftande:
Jag blir så glad över att han inte verkar ha gett upp, utan är vid gott mod och entusiastisk inför uppgiften. I intervjun berättas bl.a. om Roy Bourgeois mångåriga arbete för de fattiga i Latinamerika. Han kände två Maryknollsystrar som hörde till de blev mördade i El Salvador 1980 och det var då hans engagemang väcktes på allvar.
Roy Bourgeois berättar också om hur chockad han först blev över att bli avsatt som präst och utesluten ur Maryknollorden efter 46 år tjänst för Katolska kyrkan.
Men sedan slog det honom att han just fått en glimt av hur katolska kvinnor haft det i århundraden!
Roy Bourgeois säger också och här citerar jag hela stycket eftersom det är så upplyftande:
"I'm filled with hope because of history. Many in the church were against abolition, women's right to vote and the civil rights movement. They failed. And the church will fail on the issue of gender equality. These issues are rooted in justice, dignity and equality. They are movements of God and unstoppable."
lördag 16 februari 2013
Katolska kyrkan - dagsläge och färdriktning?
Jag hör till dem som inte tror att påvens abdikation betyder så mycket för Katolska kyrkans utveckling. Inget mer än just hans beslut att avgå, vilket kommer att vara en möjlighet för varje påve i framtiden. Kanske införs rent av en pensionsålder även för påvar?
Det sistnämnda är ett alternativ som nämns av professor Werner Jeanrond i programmet Människor och tro där han, professor Yvonne Maria Werner och DN:s ledarskribent Erik Helmersson kommenterar Benediktus avgång, hans eftermäle och framtiden för kyrkan. Även Sveriges ambassadör vid heliga stolen, Ulla Gudmundson intervjuas i programmets inledning och framhåller att Benediktus kunnat medge att han gjort fel, vilket hon ser som speciellt.
Jag har för övrigt fått invändningar mot att jag i mitt förra inlägg kallade Erik Helmersson en "ledningslojal" katolik. Det kan jag hålla med om, han har tidigare och även i Människor och tro framstått som en vettig person. Jag borde ha inskränkt min kritik till just den artikeln, som kunde lika väl varit skriven av biskopsämbetet.
De tre medverkande har förstås olika syn på Benediktus pontifikat och vad som händer nu. Werner Jeanrond saknar allt det som man hoppades på efter Andra Vatikankonciliet, dialog med omvärlden, mer inflytande för lekfolket, att kvinnor får mer plats, en annan syn på sexualiteten m.m.
Vare sig han eller Erik Helmersson tror att det blir några stora förändringar med en ny påve. De tänkbara kandidaterna skiljer sig inte så mycket från Benediktus åsiktsmässigt.
Jag vill tillägga och det har också andra påpekat att det kanske är viktigare att granska omgivningen i Vatikanen, än påvekandidaterna. Som det är nu verkar det lätt kaotiskt, med bristande kompetens inte minst när det gäller kommunikation. En påve med goda chefsegenskaper skulle betyda mycket tror jag. Faktiskt också för Katolska kyrkan som helhet, en positiv förändring skulle spridas vidare från Rom och ut i resten av världen.
Hur är då situationen i kyrkan nu? Jag tycker att en fråga som kom till Katolsk Visions blogg belyser det väldigt väl. Den var i mina ögon så illustrativ att jag skrev ett inlägg utifrån det anonyma mejlet. De få raderna påminner om att moralkonservativa värderingar är vad många människor förknippar med katolsk tro. Mejlet visar också på en kyrka där det inte är självklart att välkomna alla in i gemenskapen. Obehagligast är dock att det berättar om en kyrka med hård kontroll, angiveri och risk för bestraffningar av den (präst) som uttalar en avvikande åsikt.
Det finns alltså mycket att ta itu med och jag tror, som många andra, att förändringen måste komma underifrån.
Det sistnämnda är ett alternativ som nämns av professor Werner Jeanrond i programmet Människor och tro där han, professor Yvonne Maria Werner och DN:s ledarskribent Erik Helmersson kommenterar Benediktus avgång, hans eftermäle och framtiden för kyrkan. Även Sveriges ambassadör vid heliga stolen, Ulla Gudmundson intervjuas i programmets inledning och framhåller att Benediktus kunnat medge att han gjort fel, vilket hon ser som speciellt.
Jag har för övrigt fått invändningar mot att jag i mitt förra inlägg kallade Erik Helmersson en "ledningslojal" katolik. Det kan jag hålla med om, han har tidigare och även i Människor och tro framstått som en vettig person. Jag borde ha inskränkt min kritik till just den artikeln, som kunde lika väl varit skriven av biskopsämbetet.
De tre medverkande har förstås olika syn på Benediktus pontifikat och vad som händer nu. Werner Jeanrond saknar allt det som man hoppades på efter Andra Vatikankonciliet, dialog med omvärlden, mer inflytande för lekfolket, att kvinnor får mer plats, en annan syn på sexualiteten m.m.
Vare sig han eller Erik Helmersson tror att det blir några stora förändringar med en ny påve. De tänkbara kandidaterna skiljer sig inte så mycket från Benediktus åsiktsmässigt.
Jag vill tillägga och det har också andra påpekat att det kanske är viktigare att granska omgivningen i Vatikanen, än påvekandidaterna. Som det är nu verkar det lätt kaotiskt, med bristande kompetens inte minst när det gäller kommunikation. En påve med goda chefsegenskaper skulle betyda mycket tror jag. Faktiskt också för Katolska kyrkan som helhet, en positiv förändring skulle spridas vidare från Rom och ut i resten av världen.
Hur är då situationen i kyrkan nu? Jag tycker att en fråga som kom till Katolsk Visions blogg belyser det väldigt väl. Den var i mina ögon så illustrativ att jag skrev ett inlägg utifrån det anonyma mejlet. De få raderna påminner om att moralkonservativa värderingar är vad många människor förknippar med katolsk tro. Mejlet visar också på en kyrka där det inte är självklart att välkomna alla in i gemenskapen. Obehagligast är dock att det berättar om en kyrka med hård kontroll, angiveri och risk för bestraffningar av den (präst) som uttalar en avvikande åsikt.
Det finns alltså mycket att ta itu med och jag tror, som många andra, att förändringen måste komma underifrån.
onsdag 13 februari 2013
Påven avgår, ett klokt beslut av en gammal man
Det har skrivits mycket i media och bloggosfären om Benediktus XVI:s plötsliga besked att han avgår.
Som så många andra tycker jag att det här är det klokaste och mest konstruktiva påven gjort under sin ämbetstid. Han insåg att han inte orkade med sitt arbete längre, tog konsekvenserna av det, återupplivade ett medeltida inslag i kyrkans tradition och avgår.
Annars har jag inte mycket positivt att säga om Benediktus XVI:s pontifikat. Han har förbjudit diskussion om katolska kvinnors möjlighet att bli prästvigda och varit ansvarig för att de som tagit ställning för kvinnliga präster straffats snabbt och hårt.
När det gäller de sexuella övergreppen mot barn och ungdomar har han, som jag uppfattar det, däremot inte agerat mer än han varit tvungen till. Vidare har vi skandalen med förintelseförnekaren Richard Williamson och turerna runt SSPX. Uttalandet om att kondomer inte skyddar mot hiv osv.
John Allen jr skriver idag på NCR att just skandalerna runt påven kan ha varit en bidragande orsak till att han avgår.
Det räcker alltså gott och väl med att beskriva vekligheten som den är, man behöver inte förstärka något. Därför kan jag tycka att det är onödigt att dra upp Benediktus ungdom i Hitlerjugend. Även om man skulle önska att han tydligt tagit avstånd från det, stämmer det säkert att nästan alla ungdomar var med.
Bättre då att hålla sig till det påven gjort som vuxen och som sagt det är illa nog.
Dessutom är det dumt att ge ledningslojala katoliker som t.ex. DN:s ledarskribent Erik Helmerson chansen att bara skriva om och klaga över plumpa skämtteckningar och just de orättvisa beskyllningarna om att påven var nazist men hoppa över senare skandaler och tvivelaktigheter.
Den typen av smitvägar från obehagliga realiteter finns det ingen anledning att bjuda på, tvärtom.
Som så många andra tycker jag att det här är det klokaste och mest konstruktiva påven gjort under sin ämbetstid. Han insåg att han inte orkade med sitt arbete längre, tog konsekvenserna av det, återupplivade ett medeltida inslag i kyrkans tradition och avgår.
Annars har jag inte mycket positivt att säga om Benediktus XVI:s pontifikat. Han har förbjudit diskussion om katolska kvinnors möjlighet att bli prästvigda och varit ansvarig för att de som tagit ställning för kvinnliga präster straffats snabbt och hårt.
När det gäller de sexuella övergreppen mot barn och ungdomar har han, som jag uppfattar det, däremot inte agerat mer än han varit tvungen till. Vidare har vi skandalen med förintelseförnekaren Richard Williamson och turerna runt SSPX. Uttalandet om att kondomer inte skyddar mot hiv osv.
John Allen jr skriver idag på NCR att just skandalerna runt påven kan ha varit en bidragande orsak till att han avgår.
Det räcker alltså gott och väl med att beskriva vekligheten som den är, man behöver inte förstärka något. Därför kan jag tycka att det är onödigt att dra upp Benediktus ungdom i Hitlerjugend. Även om man skulle önska att han tydligt tagit avstånd från det, stämmer det säkert att nästan alla ungdomar var med.
Bättre då att hålla sig till det påven gjort som vuxen och som sagt det är illa nog.
Dessutom är det dumt att ge ledningslojala katoliker som t.ex. DN:s ledarskribent Erik Helmerson chansen att bara skriva om och klaga över plumpa skämtteckningar och just de orättvisa beskyllningarna om att påven var nazist men hoppa över senare skandaler och tvivelaktigheter.
Den typen av smitvägar från obehagliga realiteter finns det ingen anledning att bjuda på, tvärtom.
måndag 11 februari 2013
Kyrkor i förändring
Dagens blogg utgår från två texter om, till synes helt olika ämnen.
Hannah Kroksson ifrågsätter i en ledare i Kyrkans tidning om tro och engagemang bland kristna kan mätas i antalet gudstjänstbesök på söndagarna. Räknas inte alla aktiviteter som pågår under resten av veckan undrar hon?
Katolska kyrkan räknar på samma sätt, det är söndagens besök i mässan som är måttstock för katolikernas tro. Men till skillnad från i Svenska kyrkan är det knappast någon som ifrågasätter detta sätt att resonera.
Hannah Kroksson konstaterar att kl. 11 på söndagar passar en del, dvs de som arbetar kontorstid under vardagar, inte har barn och inte reser. Men för andra fungerar det bättre att praktisera sin tro andra dagar i veckan.
Här kommer nu text nummer två in som är en blogg av religionsvetaren Jonas Svensson om ideal och praktik i religioner. Han skriver bl.a. om hur religiösa ledare genom historien tvingats anpassa läran efter vad jag skulle kalla realiteterna. Ledarna kämpar hela tiden efter att kontrollera och styra de troende men får leva med att majoriteten inte gör som de säger.
När jag läste Jonas Svensson blogg tänkte jag också på alla traditioner, t.ex. julen som kristnats troligen som en slags skademinimering från kyrkans ledning.
Frågan är om inte också traditionen att lägga gudstjänst eller mässa kl. 11 på söndagen också är en anpassning efter realiteterna som slagits in ett kristet presentpapper?
Om vi tänker oss det svenska bondesamhället så var söndagen säkert en dag då man inte arbetade mer än nödvändigt. Någon vilodag var det dock inte eftersom djuren skulle utfodras, kor och getter mjölkas osv även på söndagar.
Vid vilken tid är det rimligt att man var klar med morgonbestyren, hade hunnit snygga till sig lite och ta sig till kyrkan, även om man bodde några kilometer bort? Jag skulle kunna tänka mig att kl. 11 var precis lagom och då kunde man dessutom ta sig till och från kyrkan i dagsljus även om det var vinter. Jag tvivlar på att det hade gått att få hela församlingen till kyrkan så värst mycket tidigare eller senare på dagen.
Men det som var praktiskt och fungerade för många långt in på 1900-talet går inte lika bra idag. Det sker redan en anpassning efter den ändrade situationen i Katolska kyrkan. I Stockholm finns t.ex. mässor vid flera olika tider under söndagen. Jag tror säkert att det är likadant i Svenska kyrkan.
Det som kyrkornas ledning behöver överväga är om människors tro kan mätas i antalet besök i söndagsmässorna? Jag är personligen tveksam till det.
Hannah Kroksson ifrågsätter i en ledare i Kyrkans tidning om tro och engagemang bland kristna kan mätas i antalet gudstjänstbesök på söndagarna. Räknas inte alla aktiviteter som pågår under resten av veckan undrar hon?
Katolska kyrkan räknar på samma sätt, det är söndagens besök i mässan som är måttstock för katolikernas tro. Men till skillnad från i Svenska kyrkan är det knappast någon som ifrågasätter detta sätt att resonera.
Hannah Kroksson konstaterar att kl. 11 på söndagar passar en del, dvs de som arbetar kontorstid under vardagar, inte har barn och inte reser. Men för andra fungerar det bättre att praktisera sin tro andra dagar i veckan.
Här kommer nu text nummer två in som är en blogg av religionsvetaren Jonas Svensson om ideal och praktik i religioner. Han skriver bl.a. om hur religiösa ledare genom historien tvingats anpassa läran efter vad jag skulle kalla realiteterna. Ledarna kämpar hela tiden efter att kontrollera och styra de troende men får leva med att majoriteten inte gör som de säger.
När jag läste Jonas Svensson blogg tänkte jag också på alla traditioner, t.ex. julen som kristnats troligen som en slags skademinimering från kyrkans ledning.
Frågan är om inte också traditionen att lägga gudstjänst eller mässa kl. 11 på söndagen också är en anpassning efter realiteterna som slagits in ett kristet presentpapper?
Om vi tänker oss det svenska bondesamhället så var söndagen säkert en dag då man inte arbetade mer än nödvändigt. Någon vilodag var det dock inte eftersom djuren skulle utfodras, kor och getter mjölkas osv även på söndagar.
Vid vilken tid är det rimligt att man var klar med morgonbestyren, hade hunnit snygga till sig lite och ta sig till kyrkan, även om man bodde några kilometer bort? Jag skulle kunna tänka mig att kl. 11 var precis lagom och då kunde man dessutom ta sig till och från kyrkan i dagsljus även om det var vinter. Jag tvivlar på att det hade gått att få hela församlingen till kyrkan så värst mycket tidigare eller senare på dagen.
Men det som var praktiskt och fungerade för många långt in på 1900-talet går inte lika bra idag. Det sker redan en anpassning efter den ändrade situationen i Katolska kyrkan. I Stockholm finns t.ex. mässor vid flera olika tider under söndagen. Jag tror säkert att det är likadant i Svenska kyrkan.
Det som kyrkornas ledning behöver överväga är om människors tro kan mätas i antalet besök i söndagsmässorna? Jag är personligen tveksam till det.
fredag 8 februari 2013
Maureen Fiedler om Fr. Wojciech Giertych
Maureen Fiedler kommenterar under rubriken Leaky roofs in the church? Some words at the Vatican fr. Wojciech Giertych syn på kvinnans roll i Katolska kyrkan. Hon är tydlig i sin kritik men ser också det komiska i situationen och driver friskt med Vatikanens kompetens eller snarare avsaknad av sådan när det gäller genusfrågor.
Hon tar upp den nya förklaring till att män är mer lämpade att vara präster som Wojciech Giertych ger:
Maureen Fiedler konstaterar att den här mannen skulle behöva träffa t.ex. kvinnliga arkitekter och byggnadsingenjörer för att inte tala om de kvinnor i församlingarna som arbetar med den typen av frågor. Hon påpekar också det uppenbara, att många präster saknar praktiska och tyvärr också organisatoriska färdigheter.
Maureen Fiedler förslår även Wojciech Giertych att göra bekantskap med de kvinnor bl.a. journalister, ordenssystrar och forskare som försöker uppdatera diskussionen i Katolska kyrkan.
Hon frågar sig slutligen om man i Vatikanen gör någon prövning av budskap som ska gå ut offentligt?
Hon tar upp den nya förklaring till att män är mer lämpade att vara präster som Wojciech Giertych ger:
"Priests love the church in a characteristically "male way" when they show concern "about structures, about the buildings of the church, about the roof of the church which is leaking, about the bishops' conference, about the concordat between the church and the state."Han gör sig ju till att börja med skyldig till en hårresande generalisering över vad män och kvinnor kan och är intresserade av.
Maureen Fiedler konstaterar att den här mannen skulle behöva träffa t.ex. kvinnliga arkitekter och byggnadsingenjörer för att inte tala om de kvinnor i församlingarna som arbetar med den typen av frågor. Hon påpekar också det uppenbara, att många präster saknar praktiska och tyvärr också organisatoriska färdigheter.
Maureen Fiedler förslår även Wojciech Giertych att göra bekantskap med de kvinnor bl.a. journalister, ordenssystrar och forskare som försöker uppdatera diskussionen i Katolska kyrkan.
Hon frågar sig slutligen om man i Vatikanen gör någon prövning av budskap som ska gå ut offentligt?
Kvinnosynen på internet och i Katolska kyrkan
Det värsta är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad.
Så stod det i DN för någon vecka sedan och påståendet är tillämpligt i många sammanhang, inte minst när det gäller hur kvinnor blir behandlade på internet. Jag kan bara försöka föreställa mig vad kvinnliga journalister och andra kända kvinnor får utstå i form av kränkande kommentarer och hot med sexuell underton.
Själv är jag förstås inte så hårt drabbad, här inskränker det sig till en anonym medhjälpare (föreställ er att en manlig skribent skulle råka ut för en sådan!). På andra nätforum kan det vara tuffare, jag blivit uppmanad att radera ett inlägg, för att mannen som kommenterade inte gillade innehållet, eller gå över till Svenska kyrkan för att mina åsikter överhuvudtaget inte passade ett antal s.k. nättroll. Kommenterar jag på en svenskkyrklig blogg tycker samma (?) nättroll att jag ska hålla mig till Katolska kyrkan.
Så många sexuella antydningar har jag inte stött på, det är svårt att hävda sin fromhet om man som kristen anspelar på sex förmodar jag. Undantaget är en del sympatisörer till SSPX som visat prov på stor fantasi när det gäller homosexuella mäns sexliv.
Allt det här är jobbigt men går så mycket lättare att hantera för mig, liksom för de hårdast drabbade har jag förstått, om man får uppskattning från andra. Så idén med nätkärlek tycker jag är strålande! Väg upp näthatarnas mobbning med positiva kommentarer.
Jag tänkte också ta upp hur män ser på kvinnor och vår förmåga rent allmänt i Katolska kyrkan. Som tur är finns det ljuspunkter och jag tänkte gå från mörker till ljus, så att bloggen slutar med något positivt.
När jag läste intervjun med det påvliga hushållets teolog Fr. Wojciech Giertych OP kom jag att tänka på gruppen Manhattan Transfers låt Operator. För nog skulle det krävas en direktlinje till Jesus för att kunna uttala sig så säkert om hur Jesus tänkte när det gäller präster, eller avfärda kvinnors prästkallelser generellt som falska som Giertych gör?
Kyrkan har sedan första början skapat sina roller och hierakier och det gäller i högsta grad prästämbetet, som jag visat i flera inlägg. Så katolska män borde ägna sig mer åt en mycket vacker kallelse, att tolka kyrkans tradition så att även kvinnor får möjlighet att följa sina olika kallelser.
Sveriges ambassadör vid den Heliga stolen, Ulla Gudmundsson, skriver på sin blogg om den italienske kyrkoherde som spikade upp ett anslag på kyrkans port där han uppmanade kvinnor till sund självkritik, var det inte många gånger kvinnorna som provocerade männen att begå våldtäkter och ge dem stryk?
De kvinnliga församlingsmedlemmarnas resoluta protest då de först bojkottade en mässa och söndagen därpå kom i minikjolar samt Vatikanens avståndstagande från kyrkoherdens åsikter är dock positivt. Historien hamnar därför i mitten.
Men det är män som fr. Tony Flannery som gör att vi katolska kvinnor ändå kan känna oss lite hoppfulla. Nu finns det också möjlighet att skriva på en stödlista för honom. Tänk på att han, liksom alla andra modiga och frispråkiga människor, också behöver få positiv respons för att orka.
tisdag 5 februari 2013
NCR:s tredje artikel i serien om kvinnor som ledare i Katolska kyrkan
"Today the term magisterium generally refers to the doctrinal teaching office and authority of the bishops in communion with the bishop of Rome. That more narrow meaning is a fairly recent one. The word magisterium simply means, "the authority of the master or teacher" (magister, magistra) and it was used in a wide range of ecclesial contexts in the early church. Although the term magisterium did not then have the specialized meaning that it carries today, that does not mean that there was no sense of doctrinal authority in the early church."I NT:s brev nämns personer med särskilt undervisningsansvar även om det ännu inte var preciserat vad det omfattade. Mot slutet av 100-talet ansågs biskoparna och deras medhjälpare föra vidare arvet från apostlarna och vara den apostoliska trons väktare.
Våra dagars konflikter mellan läroämbete och teologer fanns inte i den tidiga kyrkan. Många av de framstående teologerna var biskopar eller abbotar.
Under kyrkans första årtusende byggde den magistrala auktoriteten på några grundläggande övertygelser:
biskoparna hade inte någon kunskap som var unik för dem, uppenbarelsen var tillgänglig för alla troende. Allt annat hade stämplats som gnosticism. Vad biskoparna lärde ut var vad de troende, alltså kyrkan var överens om, sensus fidelium.
I början av det andra årtusendet börjar man sedan göra skillnad på teologer och präster.
"magisterium cathedrae pastoralis" och "magisterium cathedrae magistralis". Det är också vid den här tiden som utbildningen för präster och teologer börjar se olika ut.
Vid slutet av medeltiden hade utvecklingen lett till att ett antal frågor som rörde kyrkans lära inte handlades av biskoparna utan av av de teologiska fakulteterna vid de stora universiteten. Vid konciliet i Trient (1545-63) spelade teologerna en viktig roll och Gaillardetz menar att de snarare var dessa än biskoparna som utformade motreformationen.
I slutet av 1700-talet införde påven Benediktus XIV påvliga encyklikor för att förmedla kyrkans lära och under 1800-talet blev dessa och andra dokument allt mer ett instrument för att stärka påvarnas makt. En kulmen nås vid 1:a Vatikankonciliet (1869-70) då dogmen om påvens ofelbarhet införs.
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ökar antalet påvliga dokument och de används också för att tysta oppositionen i Katolska kyrkan:
"In the late 19th century and the first half of the 20th century, popes would begin to offer, as part of their teaching ministry, extended theological treatments issued in formal magisterial documents on important topics. Pope Leo XIII (1878-1903) would publish numerous encyclicals on a wide range of theological topics. Pope Pius X (1903-14) would follow Leo's precedent with his 1907 encyclical Pascendi Dominici Gregis, condemning the evils of modernism. This sweeping condemnation encouraged a veritable witch-hunt for theologians tainted by the scent of "modernism." Indeed the first half of the 20th century saw the hierarchy treat a number of influential theologians harshly because of their views (Marie-Joseph Lagrange, Henri de Lubac, Yves Congar, Karl Rahner, Pierre Teilhard de Chardin). "Andra Vatikankonciliet reflekterade inte särskilt mycket över teologernas roll för kyrkan men visade ändå på en öppnare framtid i och med att Guds ord ansågs vara givet till hela kyrkan, inte bara biskoparna. Man konstaterade också att läroämbetet inte står över Gud, utan är Guds tjänare. Min reflektion är att vi, inte minst kyrkans ledning borde begrunda detta mer.
Tyvärr har kyrkan under Johannes Paulus II och Benediktus XVI drabbats av en tillbakagång mot 1800-talets och det tidiga 1900-talets centraliserade kontroll över kyrkans lära.
Det är synd att det är just den traditionen de två senaste påvarna valt att ta fasta på tycker jag. Men den här genomgången gör det ju tydligt att kyrkan har förändrats genom historien och kan göra det igen. Vilket ändå är hoppfullt.
söndag 3 februari 2013
Varför inte börja med att uppdatera de latinska mässtexterna?
Så har då jag och resten av församlingen och förstås prästen tagit oss igenom den nyöversatta mässan. Förändringarna är inte så stora här som i de engelsktalande länderna men ändå tillräckligt för att alla skulle vara tvungna att läsa innantill.
Jag har inget emot förnyelse, Katolska kyrkan har alltid varit och måste vara stadd i förändring. Men jag ställer mig frågan om detta verkligen är en förnyelse? Den intresserade kan som en bakgrund ta del av fylliga och så vitt jag kan bedöma innehållsligt korrekta artiklar på engelska Wikipedia om Eukaristin där man bl.a. kan läsa om hur konflikten mellan den hellenistiska kulturen där vin och blod är utbytbara och judarnas motvilja mot att dricka blod löstes, den Pre-Tridentinska mässan och en mer allmän text om den katolska mässan.
Den första frågan som inställer sig är varför man inte började med att uppdatera de latinska texterna? Så vitt jag förstått är det runt 50 år sedan det gjordes senast och mycket har hänt sedan dess. Jag kan inte särskilt mycket latin, men jag försökte ändå titta lite på originaltexterna i Cecilia i dag.
I den svenska texten tilltalas församlingen systrar och bröder, i originalet såg jag bara fratres, alltså bröder. När jag nu googlade fram de latinska mässtexterna visade det sig stämma. Att bara vända sig till den manliga delen av församlingen är förlegat men framför allt exkluderande ( och dessutom oartigt).
Jag skulle också föredra få fortsätta att ge mina bänkgrannar en fridshälsning och inte tecken. Sedan tvivlar jag på att man vid en direktöversättning kan få ut den nya långa formuleringen om att gå ut och förkunna evangelium ur ite missa est. Ska man översätta rakt av så måste man vara konsekvent och inte strunta i det när något annat passar den rådande linjen, läs evangelisation, bättre.
Att grammatik och ordföljd på sina ställen har blivit märkliga är förstås också ett problem. Efter vad jag förstått beror det på att latin helt enkelt inte går att översätta direkt om resultatet ska bli bra språkligt sett. Något alla artiklar från de engelskspråkiga länderna jag läst nämner. I The Tablet tar fr. Michael G. Ryan i artikeln Is anybody listening? upp några exempel på dåliga översättningar från latin till engelska där den mest hårresande, med tanke på syftningen, är följande:
Vi kommer säkert att lära oss de här texterna också, men som sagt jag undrar varför man inte först reviderade det latinska originalet, givetvis efter Andra Vatikankonciliets intentioner, och sedan gjorde översättningar?
Jag har inget emot förnyelse, Katolska kyrkan har alltid varit och måste vara stadd i förändring. Men jag ställer mig frågan om detta verkligen är en förnyelse? Den intresserade kan som en bakgrund ta del av fylliga och så vitt jag kan bedöma innehållsligt korrekta artiklar på engelska Wikipedia om Eukaristin där man bl.a. kan läsa om hur konflikten mellan den hellenistiska kulturen där vin och blod är utbytbara och judarnas motvilja mot att dricka blod löstes, den Pre-Tridentinska mässan och en mer allmän text om den katolska mässan.
Den första frågan som inställer sig är varför man inte började med att uppdatera de latinska texterna? Så vitt jag förstått är det runt 50 år sedan det gjordes senast och mycket har hänt sedan dess. Jag kan inte särskilt mycket latin, men jag försökte ändå titta lite på originaltexterna i Cecilia i dag.
I den svenska texten tilltalas församlingen systrar och bröder, i originalet såg jag bara fratres, alltså bröder. När jag nu googlade fram de latinska mässtexterna visade det sig stämma. Att bara vända sig till den manliga delen av församlingen är förlegat men framför allt exkluderande ( och dessutom oartigt).
Jag skulle också föredra få fortsätta att ge mina bänkgrannar en fridshälsning och inte tecken. Sedan tvivlar jag på att man vid en direktöversättning kan få ut den nya långa formuleringen om att gå ut och förkunna evangelium ur ite missa est. Ska man översätta rakt av så måste man vara konsekvent och inte strunta i det när något annat passar den rådande linjen, läs evangelisation, bättre.
Att grammatik och ordföljd på sina ställen har blivit märkliga är förstås också ett problem. Efter vad jag förstått beror det på att latin helt enkelt inte går att översätta direkt om resultatet ska bli bra språkligt sett. Något alla artiklar från de engelskspråkiga länderna jag läst nämner. I The Tablet tar fr. Michael G. Ryan i artikeln Is anybody listening? upp några exempel på dåliga översättningar från latin till engelska där den mest hårresande, med tanke på syftningen, är följande:
"As you preserved her from every stain by virtue of the Death of your Son, which you foresaw, so, through her intercession, we, too, may be cleansedDet finns fler anledningar att bekymra sig, i senaste numret av Signum skriver Anders Piltz i en artikel att syftet med den nya översättningen ska vara "att ytterligare förverkliga Andra Vatikankonciliets vision av en levande och livgivande liturgi." En uppfattning han verkar vara tämligen ensam om, Richard McBrien skriver på NCR att de som varit positiva till nyöversättningarna är traditionalisterna i Katolska kyrkan, de som vill tillbaka till tiden före konciliet. The Washington Times artikel i ämnet ger utrymme för olika åsikter både positiva och negativa, men även där framgår att det snarast är de konservativa i kyrkan som är nöjda. Oroande tecken i en tid då allt färre känner sig hemma i Katolska kyrkan se Gert Gelottes blogg om situationen i Tyskland, där så många som var fjärde tillfrågad i en undersökning i stiftet Rottenburg Stuttgart funderar på att lämna kyrkan.
(Collect for the Immaculate Conception of the Blessed Virgin Mary)
Awkward language aside, the clear implication that Mary needed to be "cleansed" should get the attention of the heresy hunter"
Vi kommer säkert att lära oss de här texterna också, men som sagt jag undrar varför man inte först reviderade det latinska originalet, givetvis efter Andra Vatikankonciliets intentioner, och sedan gjorde översättningar?
fredag 1 februari 2013
Vatikanen ser inte den verkliga skandalen
Som jag skrivit tidigare är jag imponerad av National Catholic Reporters redaktion och deras mod när det gäller att tala klarspråk om missförhållandena i Katolska kyrkan.
Nu senast skriver de i ett inlägg om de märkliga prioriteringar Vatikanen gör för när och hur de ska agera. Verkliga skandaler, som nyheter om ytterligare sexuella övergrepp mot barn, möts med tystnad eller bortförklaringar.
De personer som ifrågasätter Katolska kyrkans lära när det gäller t.ex. obligatorisk celibat, kvinnor homosexualitet eller preventivmedel straffas däremot snabbt av Troskongregationen.
Redaktionen räknar sedan upp ett antal förskräckande exempel på när Katolska kyrkan helt enkelt försökt skydda misstänkta brottsliga präster. I värsta fall har följden blivit att brotten hunnit preskriberas och offren inte fått upprättelse.
Det senaste i raden är avslöjandet att kardinal Roger Mahony i Los Angeles till stora kostnader försökte undanhålla dokument som visade hur ärkestiftet hemlighöll sexuella övergrepp som begåtts där. Man hade också gömt en präst som våldtagit en 11-årig pojke och begått övergrepp mot 17 andra.
NCR:s redaktion är väldigt tydliga i sin avslutning, vilket för en svensk som är van vid den närmast ängsliga kulturen här känns befriande.
De skriver att vare sig Mahony eller någon av alla de andra som varit inblandade i inte bara övergrepp mot barn, utan utsvävande sexliv och i ett fall droghandel har blivit straffade av Vatikanen. I stället framgår det att några inblandade t.o.m. blivit befordrade. Det är de civila myndigheterna som stått för påföljderna där så varit möjligt.
NCR frågar sig om det kan bero på att Troskongregationen haft fullt upp med undersöka renlärigheten hos systrarna i LCWR, bestraffa präster som Roy Bourgeois eller nu senast Tony Flannery för deras frispråkighet när det gäller t.ex. kvinnors möjligheter att bli präster?
NCR:s redaktion drar den, som jag ser det, enda rimliga slutsatsen att allt det här visar att det råder en förskräcklig oreda i Katolska kyrkans ledning.
Nu senast skriver de i ett inlägg om de märkliga prioriteringar Vatikanen gör för när och hur de ska agera. Verkliga skandaler, som nyheter om ytterligare sexuella övergrepp mot barn, möts med tystnad eller bortförklaringar.
De personer som ifrågasätter Katolska kyrkans lära när det gäller t.ex. obligatorisk celibat, kvinnor homosexualitet eller preventivmedel straffas däremot snabbt av Troskongregationen.
Redaktionen räknar sedan upp ett antal förskräckande exempel på när Katolska kyrkan helt enkelt försökt skydda misstänkta brottsliga präster. I värsta fall har följden blivit att brotten hunnit preskriberas och offren inte fått upprättelse.
Det senaste i raden är avslöjandet att kardinal Roger Mahony i Los Angeles till stora kostnader försökte undanhålla dokument som visade hur ärkestiftet hemlighöll sexuella övergrepp som begåtts där. Man hade också gömt en präst som våldtagit en 11-årig pojke och begått övergrepp mot 17 andra.
NCR:s redaktion är väldigt tydliga i sin avslutning, vilket för en svensk som är van vid den närmast ängsliga kulturen här känns befriande.
De skriver att vare sig Mahony eller någon av alla de andra som varit inblandade i inte bara övergrepp mot barn, utan utsvävande sexliv och i ett fall droghandel har blivit straffade av Vatikanen. I stället framgår det att några inblandade t.o.m. blivit befordrade. Det är de civila myndigheterna som stått för påföljderna där så varit möjligt.
NCR frågar sig om det kan bero på att Troskongregationen haft fullt upp med undersöka renlärigheten hos systrarna i LCWR, bestraffa präster som Roy Bourgeois eller nu senast Tony Flannery för deras frispråkighet när det gäller t.ex. kvinnors möjligheter att bli präster?
NCR:s redaktion drar den, som jag ser det, enda rimliga slutsatsen att allt det här visar att det råder en förskräcklig oreda i Katolska kyrkans ledning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)