Sex med vem och hur?

Sex och samlevnad måste vara något av ett favoritämne i diskussioner och utspel bland vissa kristna. Som jag skrivit tidigare kan jag inte låta bli att fascineras över detta faktum. Värdekonservativa kristna, såväl ledare som lekmän ondgör sig i artiklar och på bloggar över promiskuiteten i det sekulariserade samhället i allmänhet och bland homosexuella i synnerhet.
Varför man alltid ska lyfta fram det extrema och bortse från alla "vanliga" hetero- och homosexuella par kan man fråga sig. Kanske är svaret att det är så uppenbart att den värdekonservativa synen på sex och kärlek faktiskt inte tillför några värden alls för den gruppen?

Man kan undra varför sexualitet och äktenskap är så laddat och väcker så otroligt starka känslor även i vår tid? För att få lite mer klarhet kan det vara bra att ta ett steg bakåt och betraktar religionen lite utifrån och försöka få grepp om hur det sett ut genom historien. En intressant bok i ämnet är Sex för guds skull, sexualitet och erotik i världens religioner med Antoon Geels och Lena Roos som redaktörer. Där det till min förvåning framkommer att kristendomen faktiskt verkar ha en mer ansträngd syn på sexualiteten än både islam och judendomen.
Även Simon Sorgenfrei tar upp ämnet i inlägget Sex och religion och konstaterar där att:

 "inom alla religioner har man utvecklat regler som kringgärdat sexualiteten, och ofta har denna reglering varit central i samspelet mellan religion, individ och samhälle."

Han konstaterar också att religionerna förutom tro och metafysiska spekulationer omfattat ritualer och regelverk. Elementärt ja visst men det säger mycket om hur religionen motsvarat allmänmänskliga behov genom tiderna. Jag tror att religion ofta handlar mer om människor än om Gud, i värsta fall försvinner Gud någonstans i periferin.
Reglerna kring sexualiteten har, skriver Sorgenfrei, sin grund i att sex ofta leder till barn vilket inte bara varit viktigt för den enskilda familjen och släkten, inte minst när det gäller t.ex. arv. Barn var och är också en fråga om samfundets och samhällets fortlevnad. 
Det har därför varit viktigt att kontrollera att barnen föds inom äktenskapet och det är också sex inom äktenskapet som har bejakats medan utomäktenskapliga förbindelser förbjudits. Allt för att undvika det kaos som okontrollerade förbindelser skulle kunna orsaka.

Simon Sorgenfrei konstaterar vidare att religionerna inte bara lagt sig i vem som har sex med vem, utan också vilket han och även jag tycker är intressant, hur man har sex. Sex som kan leda till barn har uppmuntrats med andra typer av sex har förbjudits. Här kan man i och för sig invända att i t.ex. antikens Grekland var sex mellan män något som var accepterat. Men de förväntades också göra sin plikt och bilda familj.

Nu för tiden överlever nästan alla barn i i-länderna, vi har allmän pension så människor måste inte skaffa många barn för att vara säkra på att några överlever för att försörja dem när de blir gamla. Jorden är överbefolkad så inte heller ut samhällets synpunkt är det önskvärt att det föds allt för många barn. Människor väljer varandra av kärlek och de flesta bor ihop ett antal år innan de eventuellt gifter sig och bildar familj. Man ser sex som en självklar del av relationen, utan att nödvändigtvis koppla det till att få barn.
Simon Sorgenfrei visar hur de äldre föreställningarna som lever kvar i vissa religiösa grupperingar krockar med en mer moderna synen på sexualitet hos det stora flertalet. Inte minst när det gäller skolundervisningen där det blir tydligt att det finns

 "konkurrerande uppfattningar i samhället kring hur sexualitet ska behandlas, läras ut och regleras". 

Citaten som Simon Sorgenfrei tar upp i sitt inlägg illustrerar väldigt väl det jag skrev i början av den här texten. De värdekonservativa religiösa grupperna målar upp ett extremt scenario där man får intrycket av att eleverna närmast får se på porr under lektionerna.
De ser det dessutom som en självklarhet att alla andra ska anpassa sig efter deras syn på hur sexualundervisningen ska ske.
På de bloggar där jag deltar märker jag att vi är flera som lugnt men bestämt försöker leda diskussionen tillbaka från det extrema sexuella yttringarna till ämnet som t.ex. kan vara samkönade äktenskap.
Kanske kan man göra likadant med klagomålen på sexualundervisningen som ofta framförs i högt tonläge. Nog kan man ha olika åsikter i ämnet men den som hävdar att olika syn på sexualitet måste få utrymme i undervisningen måste då acceptera att det gäller även andra åsikter än de egna.
Om man anser att t.ex. den katolska moralläran är berikande för barn till icke-troende föräldrar, betyder det att barn till värdekonservativa katolska föräldrar får en bättre helhetsbild av sexualiteten om de får ta del av en modernare syn på ämnet.

Himmelriket här och nu

I dagens västerländska samhälle behöver man inte göra mer komplicerade val än om man tror på gud eller inte. Och vi tror gärna att det alltid varit så, att det bara funnits en Gud i den judisk-kristna traditionen. Om vi läst Bibeln lite mer noggrant skulle vi vara på det klara med att under gammaltestamentlig tid var frågan människorna ställde sig en annan, vilken gud skulle de välja?

Roger Karban skriver i artikeln Here and now på NCR om Josua och hans familj som valde Jahve för att denne räddat deras förfäder från slaveriet i Egypten och gett dem frihet. En gud som visat sig kunna prestera helt enkelt.
Karban tror inte att så många av dagens kristna skulle välja sin gud efter dessa kriterier, man är mer intresserade av att komma till himmelriket än att få frihet i det jordiska livet. Jag kan tänka mig att det beror på att många, i alla fall vi som lever i demokratier, är så vana vid friheten att vi inte värdesätter den på samma sätt som Josua och hans släktingar gjorde.

De flesta människor som levde i gammaltestamentlig tid visste inget om himmelriket eller för den delen helvetet, som ju är förhållandevis sena företeelser, utan levde här och nu.
En syn på tillvaron som Karban anser även präglar NT han tar som exempel några verser ur Johannesevangeliet där lärjungarna har svårt att acceptera de krav Jesus ställer och ger sig iväg. Jesus frågar då Petrus om han också vill lämna honom och Petrus svarar med att fråga vart han då skulle ta vägen, Jesus har ju de ord som leder till det eviga livet?
Vid en första anblick verkar det som en "modern" satsning på att nå ett evigt liv. Men Roger Kaban påpekar att hos Johannes är himmelriket något som händer här och nu. Han skriver bl.a.:

"John believes what we’re waiting for God (or Jesus) to accomplish in the future is already part of our lives right here and now."

Det är välgörande med perspektiv på tillvaron tycker jag, inte minst att inse att det aldrig är så att något "alltid" varit på ett visst sätt.Jag undrar också om vi inte skulle må bra av att tänka lite mer på hur vi lever här och nu, snarare än i livet efter detta.

Andra Vatikankonciliet - i höst börjar firandet på allvar

Efter ett par ambitiösa inlägg hade jag tänkt ta det lite enkelt idag och vad kan då passa bättre än en tysk text...
Men vad gör man inte för att fira en 50-åring! Det har varit lite magert med uppmärksamheten kring Andra Vatikankonciliets öppnande här i Sverige. Jag vet att Stockholms katolska stift slår ihop firandet med inledningen av Trons år den 11 oktober. Nog tycker man att ett så betydelsefullt jubileum kunde fått en egen fest.

Så ser det förstås inte ut på andra håll i världen, den tyska tidskriften Stimmen der Zeit tipsar i sitt nyhetsbrev om en särskild blogg bara för konciliet, som kort och gott heter Konzilsblog Där kan den som är någorlunda bevandrad i tyska läsa olika artiklar i ämnet.

I inlägget Bischöfe postulieren Kurskorrektur berättas om hur det blivande konciliefäderna träffas i juli-agusti 1962 för att ta fram de dokument som ska behandlas under konciliet. Men tiden är knapp och i september har bara 10 % av de berörda biskoparna hunnit skicka in sina förslag till ändringar.
Den kritik som framfördes var till en del försiktig och rörde mest formalia, men de franska biskoparna var tydligare i sin kritik.
De ansåg att det var viktigt att få en diskussion om hur Katolska kyrkans skulle förhålla sig till den moderna världen och samhället. Léon Arthur Elchinger sade bl.a. att kyrkan måste möta den sökande människan där han/hon är och hjälpa honom/henne att själv lära känna Gud:

 «Die Kirche muss die suchenden Menschen dort abholen, wo sie stehen, so dass sie ihnen selbst im Namen Gottes Freund sein kann. Deshalb muss die Kirche die heutige Welt verwandeln. Sie darf nicht darauf warten, dass die Menschen zu ihr kommen, sondern sie muss selbst zu ihnen gehen»

Man kan lugnt säga att mycket återstår innan vi kommit dit, men det är verkligen inspirerande att läsa de här nedslagen i förberedelserna till Andra Vatikankonciliet. Jag hoppas att jag har översatt texten någorlunda rätt.
Som ni kanske har märkt har jag aktiverat kommentarerna, så hittar ni något fel eller har någon annan synpunkt går det bra att lämna den där. Den som vill (och har min e-postadress) kan förstås som vanligt lämna eventuella synpunkter direkt till mig.

Himmelrike och helvete- eller i alla fall vad vi tror om dem

Så mycket tänkvärt finns att läsa i cyberrymden just nu. Idag var det svårare än någon gång tidigare att välja spår. Åke Bonnier skriver på temat ... driv oss ut att bygga broar mot en okänd morgondag. Jag har svårt att tänka mig en mer lovvärd ambition för en nybliven biskop. Vi behöver mer av utsträckta händer mot dem som tror annorlunda än vi själva, eller som inte tror alls. En tro som är inkluderande snarare än exkluderande.

Ett annat alternativ vore Gert Gelottes inlägg Den jämställde Paulus. Där han påpekar att det unika med dagens läsning inte är att kvinnan ska underordna sig mannen. Det var en självklarhet på Paulus tid, han hade behövt påpeka den saken. Det nya var att mannen också hade förpliktelser mot kvinnan. En ömsesidighet, där fortsättningen i vår tid bör vara jämställdhet mellan man och kvinna.

Kanske kan man ändå säga att det finns en röd tråd i den här bloggen. Åke Bonniers och Gert Gelottes tankar kan, genomförda, leda oss närmare himmelriket, i alla fall på jorden. Den text jag till slut bestämde mig för att fördjupa mig i handlar däremot om våra föreställningar av helvetet. Men den är, trots den allvarliga ämnet, skriven med humor.

Rachel G. Hackenbergs Hell on Earth på Huffington Post är på många sätt en jobbig läsning, eftersom hon synliggör konsekvenserna av en del av Katolska kyrkans läror.
Hon diskuterar två olika föreställningar om helvetet, det eviga och det jordiska och hur människor som tror på respektive helvete resonerar. Inom parentes så förekommer idén om bestraffning först i Egypten, runt 2000 f.kr av vad som framkommer på Wikipedia. En vanligare föreställning under antiken var att se dödsriket som en grå och just livlös plats.

Rachel G. Hackenberg tar som exempel bl.a. hur personer som tror på det himmelska respektive jordiska helvetet resonerar när det gäller homosexualitet:

"So for example: by those Christians who believe in an eternal hell, homosexuality is viewed as an immoral activity that threatens one's eternal situation -- but by those Christians who believe in an earthly hell, homosexuality is understood to be a distinct identity that has been targeted and tormented by the real-life hell of discrimination."

Hackenberg menar också att politikers uppfattning om helvetet påverkar deras politik och hon nämner den republikanske senatorskandidaten Todd Akins uttalande att kvinnor inte blir gravida vid en "riktig" våldtäkt som upprört många. Akins visar där ett större intresse för fostrets själ och dess status i evigheten än det jordiska helvete som kvinnan som våldtagits gått igenom.
En teori man naturligtvis kan diskutera, men som är en möjlig förklaring till en del kristnas till synes totala brist på inlevelse i kvinnans situation vid t.ex. graviditet till följd av en våldtäkt.

Rachel G Hackenbergs artikel fick mig att tänka till. Hur lever jag/vi egentligen? Vi kan bokstavligen göra livet till ett helvete för våra medmänniskor och det är skrämmande.
När det gäller risken för bestraffning för den som inte följer olika kyrkliga regler, inte minst de mest konservativa katolikernas blir det mest absurt.
Om man t.ex. hävdar att alla som inte är döpta kommer till helvetet, betyder det att det i så fall finns mängder av spädbarn, foster och embryon där. Om så är fallet måste man som god kristen be om att få komma dit för att ta hand om dem eller åtminstone finnas nära oavsett vilken ens egna slutdestination skulle vara, anser jag. En handling som i sin tur förmodligen gör  att man sorteras in i himmelskategorin...
Det faller på något sätt på sin egen orimlighet att Gud som jag tror är god och kärleksfull skulle skicka några barn till helvetet. Jesus säger heller inte, låt de döpta barnen komma till mig, eller de snälla barnen. Utan låt barnen komma till mig, jag tolkar det som hela bunten och det känns hoppfullt.

Det är skillnad på Gud och vad vi tror om Gud

Jag lyfter gärna fram likheter mellan religionerna och hur människor tror. Men ett vanligare synsätt är nog att se skillnaderna, även om många hävdar att judar, kristna och muslimer tror på samma Gud. Religionsdialog enligt det sättet att resonera bör då inte handla om att se det som är gemensamt, utan att acceptera skillnaderna.

Simon Sorgenfrei tar upp ämnet i inlägget Samma Gud? på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer. Han skriver att man som religionsvetare bara kan veta något om människors trosutsagor, inte om en eventuellt existerande enskild gud. Han skriver att det verkar finnas många olika uppfattningar om Gud inte bara mellan de tre s.k. abrahamitiska religionerna, utan också inom dem. Att det ser ut som flera judendomar, kristendomar och islamer.

Jag tycker att det är väldigt intressant och lärorikt att som troende ta ett steg bakåt och betrakta religionen ur en religionsvetenskaplig infallsvinkel.
Fast just i den här frågan är det på sätt och vis ingen skillnad. Det vi alla, troende som religionsvetare förhåller oss till är just trosutsagor. Inte är det så att t.ex. vi kristna verkligen talar om Gud, utan det är vår uppfattning om och kanske erfarenhet av Gud. Att vi inte är lika medvetna om det som religionsvetarna är en annan femma. Utgår man från att det rör sig om personliga uppfattningar, kan man förundras över hur nära varandra tolkningarna ändå ligger, snarare än det som skiljer dem åt.

Ytterligare en aspekt är att är många religiösa ledare och förstås lekfolk är inriktade på att visa att deras religion är den rätta och att andra tror fel. Då är det knappast likheterna utan snarare skillnaderna som är viktiga att lyfta fram och man söker snarare polemik än dialog.

Viljan att sprida tron och i värsta fall erövra "själar" finns på många håll och det leder över till nästa artikel, Roger Karbans Jesus lives på NCR. Han berättar där om hur Katolska kyrkans tolkning av evangelierna förändrades efter Andra Vatikankonciliet, från att tro att de var en biografi över Jesu liv till att man urskiljer tre olika utvecklingsfaser i dem.
Evangelierna har tillkommit enligt principen, mycket fritt översatt från engelskan, att budskapet kan bara tas emot om mottagaren förstår budskapet. Berättelserna har därför förändrats och anpassats efter sammanhanget de varit ämnade för.
Det första nivån är språket, den historiske Jesus talade arameiska eftersom hans omgivning gjorde det, evangelierna däremot skrevs på grekiska därför att församlingarna som skulle läsa dem föredrog grekiska. Det samma gällde de tidiga förkunnarna han/hon predikade på det språk åhörarna förstod för att budskapet skulle nå fram.

Även innehållet i budskapet ändrades beroende på sammanhanget. I Markusevangeliet står att en man inte får skilja sig från sin fru och vice versa. I Matteusevangeliet har formuleringen om fruarna fallit bort. Något som enligt Roger Karban beror på att författarna vänder sig till olika läsare. Forskarna tror att Matteus version ligger närmast det den historiske Jesus kan ha sagt. Eftersom judiska kvinnor inte fick skilja sig, fanns det inte någon anledning att ta upp det. Matteus skrev för judisk/kristna församlingar och behövde alltså inte ändra Jesu budskap för att det skulle förstås av mottagaren.
Markus skildring däremot bygger på framställningar från förkunnare som vände sig till åhörare på platser där kvinnor fick begära skilsmässa. Jesus ord måste då anpassas efter omständigheterna, annars kunde budskapet tolkas som att kvinnor men inte män fick skilja sig.


Karban skriver också att vi måste vara medvetna om att NT är skrivet av andra eller tredje generationens kristna som inte mött den historiske Jesus, utan beskriver sina upplevelser av den uppståndne Kristus. Denne och urkyrkans medlemmar fick hantera situationer som den historiske Jesus inte mött. Det är en skapande Gud de erfar och det präglade förstås deras liv och tolkningar. Det bör också vara förklaringarna till att de inte har några problem med att anpassa budskapet efter sammanhanget. Jag föreställer mig att konciliefäderna hade det i tankarna när de betonade betydelsen av aggiornamento, att tolka budskapet så att det talar till samtiden.

Jag undrar vad som skulle hända om vi dels var medvetna om att det vi diskuterar är våra föreställningar om Gud, dels föreställde oss Gud som någon som skapar nu och inte som någon som fanns då för länge sedan?

Storstädning i kyrkan

Kristna har gått från att vara en grupp beredda att dö för en man som predikade att man ska älska sin fiende till att vara människor som är mer kända för vilka de ogillar, än motsatsen. Så skriver Emily Timbol i ett inlägg på Huffington Post och hon fortsätter:

"We've transformed from a group of radical lovers, to a bunch of whiners who bully around other people, then claim they were the ones who started it first." 

Visst ligger det mycket i det. Allt för många kristna är upptagna med att fundera på vilka som inte är riktiga kristna, inte borde vara med i deras samfund osv. Hur har vi hamnat så fel?

Emily Timbolt ser ett problem i att många inte längre vet vad det innebär att vara utsatt. De första kristna var verkligen förföljda, slag, stenande och att bli kastad i fängelse hörde till de mildare prövningar de första århundradenas kristna kunde drabbas av. I delar av av världen är detta fortfarande verklighet.

De kristna i väst och i det här fallet USA har däremot inte längre någon känsla för proportioner. Förföljd är inte att bli motsagd när man tar ställning i frågor Jesus aldrig talade om som mot samkönade äktenskap. Det är inte att man inte får uttala sitt gillande för förtryck av homosexuella utan att andra protesterar.

Vad innebär det att följa Jesus, som framförallt uppmanade sina lärjungar och förstås också oss att älska Gud och vår nästa? Emily Timbolt tror att vi också glömt det och det håller jag med henne om.
Vi måste på något sätt röja upp bland den bråte som kristenheten, inte minst Katolska kyrkan samlat på sig under 2000 år för att se grunden och det vi gjort som faktiskt är gott. Ännu är det för mycket oväsentligt som skymmer sikten, men en ny tids frimodiga katoliker tror jag kan ändra på det.

Ritva Maria Jacobssons reflexioner

Professor emeritus, Ritva Maria Jacobsson,skickade nedanstående personliga reflexioner på några av mina inlägg. Jag tyckte att fler än jag skulle få möjlighet att  ta del av dessa både lärda och visa synpunkter och bad att få publicera texten, vilket jag fick.

"Jag är intresserad av textilkonst, hantverk.  Och jag har observerat att vackra vävar från Latinamerika, från Afrika och från Norden har många likheter.  Jag har ett draperi från Östtimor - ingen kan gissa varifrån det kommer.  Norsk Folkemuseum har en underbar färgrik textilavdelning som liknar mayahantverk. Men det finns en förklaring: i en väv utgör randningen något konstitutivt.  Och framför allt, vi är människor, och vi har väldigt mycket gemensamt i alla möjliga avseenden. Det går inte att belägga influenser mellan alla dessa vävar - men den mänskliga kreativiteten är gemensam i alla kulturer.

Och så är det med religionen.  Inte konstigt att skapelsemyterna från olika håll liknar varandra, att så många kultplatser finns högt uppe på berg, att övergångsriter ofta är lika varandra och finns överallt.

Jag fick höra på Östtimor att det var lätt för timoreserna att omfatta den katolska tron. I deras föreställningar fanns alltid, vid sidan av förfädernas andar, en höggud, Maromak, som nu på deras språk, tetum, betyder Gud.  När jag var i Indien slog det mig hur stark religionen var överallt. På tredje dagen under de två veckorna där fick jag en chock: här är ett modernt välutvecklat folk, i minsta hydda blinkar en dator - som tror på 20.000 gudar! Det är som den gamla nordiska eller grekiska mytologin - hur kan de vara så primitiva?  Men ett av föredragen på kongressen för Societas Liturgica, som jag deltog i, förklarade detta: det handlar om tron på en enda gudom som har mängder av manifestationer. 

Det finns ju också en gemensam gudstro överallt, med två helt olika uttryck: den apofatiska, där Gud bara kan beskrivas i negativa termer, oändlig, osynlig, obeskrivlig etc. Men lika mycket - eller kanske mera - finns det ett starkt behov av begripliga gudsbilder.  Helgonen och Maria i vår kyrka spelar en sådan roll.  Vi som utbildade vet att deras helighet endast kommer från Gud - men massor av fromma människor har ett förhållande till Maria som liknar det till en modergudinna, "stor är efesiernas Diana". Det var ju på Efesoskonciliet som Maria utropades som theotokos, gudaföderskan.

Allt detta är väldigt intressant, och religionshistoria måste vara ett underbart område.  Självfallet hittar man en massa likheter, både sådana som beror på det konstitutivt mänskliga och på direkta influenser, t ex i Medelhavsbäckenet med alla dess kulturmöten.  Att vara rädd för att se detta vittnar naturligtvis om osäkerhet i den egna tron.

Jag har tänkt på att jag förmodligen skulle ha varit muslim om jag blivit född och levat i t ex Irak (förhoppningsvis inte fundamentalist!) , hindu i Indien, etc.  Jag tycker att vi kan lära oss mycket genom studiet av andra religioner, men jag har aldrig känt mig det minsta dragen att gå över till en annan tro.  Jag minns den oerhörda vördnaden jag kände första gången jag kom in i ett buddhistiskt tempel, samma som när jag fick följa med till en urgammal mayahelgedom i Guatemala. Självklart bad jag där, i djup vördnad, sådana böner som jag har ärvt i min tradition.

Finns det något som skiljer vår kristna tro från alla andra religioner?  Den judisk-kristna traditionen har ett originellt bud: den sjunde dagen skall du vila, människor och slavar och djur.  Vilket humanistiskt budskap till hårt arbetande människor i de ursprungliga agrikulturella sammanhangen! Finns detta någon annanstans?

Men framför allt är det Jesus Kristus som för mig är navet i min tro, som jag har ett personligt förhållande till, som jag upplever som Gud och människa som alltid är oss nära .  Jag är sannerligen inte någon teolog, och detta är emotionellt, väldigt personligt.

Pierre Claverie, martyren i Algeriet, sade att när han hörde utropet Gud är större, Allah akbar, tänkte han: Gud är mindre, så liten som den allra minsta och eländigaste människa är."

We Are All Nuns

Just nu finns det hur mycket bra material som helst att blogga om!
Se videon We Are All Nuns som ger en mycket kort bakgrund till vad som hänt LCWR, resten är bilder från stödvigilier på olika platser främst i USA som i alla fall jag blir glad av att titta på. 

Läs också Jamie L. Mansons artikel  på NCR om systrarna. LCWR beslutade sig under sitt möte för att inleda en dialog i första hand med ärkebiskop Sartain som mer eller mindre satts som förmyndare över dem av Troskongregationen.
Deras ambitioner med samtalen är lovvärda:

" The hope, according to LCWR's press statement, released Friday, "is that an open and honest dialogue may lead not only to increasing understanding between the church leadership and women religious, but also to creating more possibilities for the laity and, particularly for women, to have a voice in the church."

Manson skriver att en del personer blivit besvikna över att systrarna inte i högre utsträckning satt hårt mot hårt. Man ser inte att det längre är möjligt att föra en dialog med Vatikanen.
Jamie L. Manson tror att systrarna i LCWR är väl medvetna om svårigheterna som ligger framför dem, trots att det för de flesta är första gången de ställs emot Vatikanen. Tidigare är det enskilda systrar som drabbats.
En syster sade till Manson att de vill försöka skapa en väg, där det inte finns någon väg. Jag tycker att man som utomstående betraktare ser den ambitionen väldigt tydligt. Systrarna vill verkligen hitta en lösning, en väg vidare ur den här svåra situationen.

Varje kyrka behöver en morbror Tore!

Fredrik Strage skrev i gårdagens DN en krönika där han bl.a. ger en kärleksfull skildring av sin morbror Tore på Tolvmansgården i Gnarp.
Morbror Tore schasade inte som många andra bort damerna från Jehovas vittnen som ville berätta att domens dag närmar sig. Han bjöd dem i stället på kaffe och frågade intresserat hur många från Gnarp som finns med bland de 144 000 utvalda som ska styra världen när alla andra förintats? Det kunde de inte riktigt svara på.
De visste inte heller närmare besked om hur Noaks ark kunde rymma alla djuren, inte mer än att det var en jättestor båt, 300 alnar lång. Tore som varit skogsbonde och arbetat på sågverk konstaterade att en aln är 60 cm och att Noaks ark alltså inte kan ha varit mer än 180 m lång.
Förhoppningsvis fick eller så småningom får dessa praktiska och jordnära frågor damerna från Jehovas vittnen att tänka till. De borde fråga sig om deras tolkning av Bibeln egentligen är rimlig.

Jag tror att varje kyrka och samfund mår bäst av en blandning av olika sorters människor. Vi är skapade olika och Gud måste ha en avsikt med det, tänker jag.
En personlighetstyp som det verkar vara akut brist på i de flesta samfund, möjligen med Svenska kyrkan i egenskap av tidigare statskyrka som undantag, är just trygga, praktiskt tänkande personer som Fredrik Strages morbror Tore.
De som kan ställa de rätta frågorna och därmed få de värsta stolligheterna att tydligt framstå som just det.

Men som jag skrev i det förra inlägget är problemet att kyrkorna behöver de här människorna så väldigt mycket mer än de behöver kyrkorna.
Jag tror t.ex. att den förlösande frågan som visar hur absurt det är att katolska kvinnor inte kan få sin prästkallelse prövad väntar någonstans. Frågan som gör alla svar utom de verkliga, om männens maktmonopol, omöjliga.
Vi måste bara försöka intressera de personer som kan ställa den för Katolska kyrkan...

När Gud stänger en dörr, öppnar han i stället ett fönster

Diskussioner om begrepp som tro, vetande och sanning kan vara väldigt prövande för tålamodet. Ofta känns det som en  Sisyfosuppgift när jag argumenterar för att vi inte kan säga att vi äger sanningen när det gäller tro, vi säger ju bokstavligen att vi tror. Eller visar med exempel att kristendomen inte alls är så unik som många kristna hävdar. Ofta verkar det som om den jag diskuterar med har förstått, stenklotet har nått toppen av berget. Men icke, i allmänhet dröjer det inte länge förrän personen ifråga åter talar om Sanningen, den Unika och inte sällan den Rätta Tron.

Vad gör man när problemet uppenbarligen ofta inte är okunskap, utan ovilja att kännas vid det man egentligen vet? Inte kommer jag att sluta leta fram likheter mellan antikens religioner, inklusive kristendomen. Inte heller kan jag låta bli att följa kristendomens utveckling genom historien. Det berikar mig och min tro och känns därför väsentligt.

Däremot är det bara att inse att mer kunskap och fakta inte hjälper här, det måste till något annat. Som tur är finns det fler än jag som försöker hitta vägar att öka öppenheten och ödmjukheten gentemot andra livsåskådningar än den egna. Gert Gelotte skriver klokt om ämnet i inlägget Gud är större på Katolsk Vision. Han tar där upp den apofatiska teologin, dvs att det inte går att fånga in Gud med språket, som en väg att undvika tolkningstvister. Våra utsagor säger egentligen inget om Gud utan beskriver hur vi uppfattar Gud.
Gert Gelotte skriver bl.a. "Om någon exempelvis säger att äktenskap mellan två personer av samma kön är oförenligt med kristen tro och jag säger motsatsen, så avgör inget av dessa båda påståenden vad Gud anser, inte ens att Gud anser något i frågan. Det enda vi får veta är vad två personer tror."
Läs gärna den långa kommentarstråden där flera olika sätt att se på bl.a tolkning får utrymme.

Min reflexion var att det nog krävs en inre trygghet och en stor tillit till Gud för att våga leva med vetskapen om att människans villkor är osäkerhet. Vi vet inte något säkert om Gud, varför vi är här, varifrån vi kommer och vart vi sedan tar vägen.
Min nästa tanke var att de olika kristna kyrkorna verkligen skulle behöva de människor som inte gör sig så stora bekymmer om tillvaron. Tyvärr, för kyrkorna, har i allmänhet inte dessa motsvarande behov av att höra till en grupp troende.

Kanske är det så att det är den här kategorin som kan vara vägen vidare för tron? De som inte har så bestämda föreställningar om dogmer och regler som kringgärdar den organiserade religionen. Människor som resonerar som Malin Ullgren gör i sin krönika i DN, som Gud kan ha lättare att nå fram till eftersom de inte begränsar henem (här blev det svårt med böjningen) med förutfattade meningar om vem hen är och vad hen vill?

Simon Sorgenfrei diskuterar krönikan i sitt inlägg Att göra Gud. Han skriver om skillnaden mellan traditioner där dogmer och trossatser har stor betydelse och andra där tyngdpunkten ligger på ritualiserade handlingar och sociala relationer. Han tar som exempel vissa judiska traditioner där ordet Gud är ett verb. Gud är skapande och människan är en del av skapandet, en del av Gud. Utifrån det synsättet blir ljuset Malin Ullgren tänder och bönen för hennes vän en del i Guds skapande, i Gud. Sorgenfrei kallar det att göra Gud.
Han avslutar inlägget med att fråga sig om vi svenskar är så sekulariserade som vi tror?
Nej, det tror jag inte och om jag ska återgå till min fråga i början av inlägget så undrar jag om inte det mest konstruktiva för trons utveckling är att ägna mer tid åt en dialog med dem som nog trots allt inte är så sekulariserade. Regelälskarna kanske jag får lämna i fred i deras trygga hägn, möjligen mår både de och jag bäst av det.

Slutligen blir Simon Sorgenfreis tes om att vi gör Gud, en utmaning för mig. Jag tror inte att det riktigt är så det förhåller sig. Vi kan vara del av Guds skapande, men inte delta i Gud vara en del av Gud, som jag uppfattar att Sorgenfrei menar. Det är vad jag tror, men jag kan inte bevisa att jag har rätt och Simon Sorgenfreis påstående är fel. Kan jag leva med det? Ja visst, jag tycker att det är utvecklande med olika tolkningar, så länge alla är medvetna om att det är just tolkningar och inte sanningar.

LCWR:s vägar att leva ordensliv då, nu och i framtiden

Joshua  J McElwee tar i sin senaste artikel om läget för LCWR bl.a. upp de "verktyg" för att följa Guds kallelse som organisationens tidigare president sr Pat Farrell beskrev vid söndagens avslutning.

De sex verktygen man haft hjälp av genom historien och fortsätter använda nu och i framtiden är, med förkortade förklaringar:

1.Kontemplation: Farrell frågade hur man kan gå vidare om man inte gör det med utgångspunkt i djup bön?

2.En profetisk röst: Systrarna strävar efter att vara så rotade i vad Gud önskar av oss och kunna tolka verkligheten så väl att man kan vara en röst för besinning.

3.Solidaritet med de marginaliserade. Vi kan inte leva profetiskt om vi inte gör det nära de mest utsatta och marginaliserade.

4. Gemenskap Ordnarna har klarat många växlingar genom historien just för att de haft en stark gemenskap.

5. Icke-våld Med Jesus som förebild vill man inte utnämna någon till fiende, utan försöka älska alla.
“We can absorb a certain degree of negativity without drama or fanfare, choosing not to escalate or lash out in return,” said Farrell. “My hope is that some measure of violence can stop with us.”

6. Leva i glädje och hopp Ett kännetecken för den verklige lärjungen är, enligt Farrell, just det glädjefyllda hoppet. Som också gör oss uppmärksamma på Guds tecken.

Jag hoppas att jag gjort systrarnas visdom någorlunda rättvisa, men det bästa är förstås att läsa de fullständiga motiveringarna i McElwees artikel. Han länkar också till sina tidigare och mycket läsvärda rapporter från LCWR:s möte.
Kanske blir det i slutänden så att det är systrarna som förändrar Troskongregationen och inte tvärtom.

Iblandhermeneutik nej tack!

Bilden kommer från facebookgruppen Christians tired of being missrepresented och kan ses som en skämtsam kortversion av dagens blogg. Klicka på bilden om du vill läsa texten.

Dagens inlägg berör hur hbt-personer bemöts av oss kristna, men handlar framför allt om hur inkonsekvent en del kristna läser Bibeln. Man tillämpar en slags iblandhermeneutik, eller iblandexegetik. Ibland är man helt på det klara med att Bibelns texter måste sättas in i ett historiskt sammanhang och tolkas om för att säga något om vår tid, för att andra gånger lyfta ut några verser och obekymrat kräva att de ska följas bokstavligen.

Greg Carey, professor på Nya testamentet, beskriver fenomenet på ett pedagogiskt sätt i en artikel på Huffington Post.
Han betonar att Bibeln inte kan läsas som en regelbok som ger oss enkla svar på ett antal frågor, däribland sexualitet.
Alla kristna är medvetna om detta för det mesta, få vill ha regimer enligt Biblisk modell (domare och kungar), man delar inte Bibelns syn på ekonomi (inga banker). De flesta har övergett Bibelns kosmologi,  där himlen bokstavligen hänger över oss.
Bibeln har en del kommentarer om sexualitet och äktenskap och det är då en del kristna lämnar det kritiska tänkandet och blir bokstavstroende. Fast de värsta avsnitten brukar man ändå bortse ifrån, ingen anser idag att ett våldtäktsoffer ska behöva gifta sig med förövaren. Inte heller instruktionerna om hur mannen sexuellt kan använda sina slavar tilltalar särskilt många.

Jag tycker inte att Greg Careys exempel på texter som används av värdekonservativa kristna mot hbt-personer är så åskådliga. Jag går i stället över till det andra intressanta inlägget om ämnet jag läst, Simon Sorgenfreis inlägg på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer.  Ämnet för inlägget är Queer, judendom och islam där Sorgenfrei kommenterar en intervju med rabbinen David Lazar. Lazar ser hbt-personer som något som berikar judendomen och tar upp och kommenterar en text ur 3 Mosebok:

"När Lazar får frågan om 3 Mosebok 18:22 - ”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt” - som ofta lyfts fram som exempel på att samkönade sexuella relationer är förbjudna refererar han till samtida queerteologi. Enligt en sådan tolkning måste versen förstås utifrån sin ursprungliga tid och plats. Kvinnor var – då och där – mäns egendom och män kunde därför ta sina fruar med våld. Vad versen förbjuder idag är därför – enligt denna tolkning – inte bögsex, utan manlig homosexuell våldtäkt."

Det går säkert att hitta invändningar mot Lazars tolkning, men det viktiga är, som jag ser det, att vi är medvetna om att vi bara kan försöka förstå de bibliska författarnas avsikter med sina texter och se vad de har att säga oss idag. Den information vi har är dessutom ekon från det förflutna, som tolkats om och om igen genom historien.
Sorgenfrei nämner att det finns svenskkyrkliga präster som stöder hbt-personer, sämre ställt är det med imamer och vill jag tillägga katolska präster. Fast för den sistnämnda kategorin gäller förstås i Sverige. För den intresserade finns flera länkar i Simon Sorgenfreis inlägg väl värda att följa.

Slutligen om nu någon missat det så är det den grekiske guden Hermes, gudarnas budbärare, som gett namn åt Hermeneutiken. Hermes har onekligen en hel del gemensamt med den Helige Ande i den kristna tron, men det får jag ta upp en annan gång...

Andra Vatikankonciliet har redan befriat oss!

Andra Vatikankonciliet firas på många håll i år när det är 50 år sedan det inleddes. Robert Blair Kaiser skriver om det på NCR under den upplyftande rubriken The Second Vatican Council has already made us free
Många beklagar och sörjer över att det de senaste årtiondena gått bakåt och att makten åter centraliseras till auktoritära påvar. Blair Kaiser tycker att man ska se på utvecklingen från en annan synvinkel och glädjas åt vad konciliet redan har gjort för oss:

"It has given us a new view of ourselves. It's made us more free, more human and more at the service of a world that Jesus loved.

It has given us a new view of the church. It's our church, not the pope's church, or the bishops' church, or a priest's church.

It has given us a new view of our place in it. We can think, we can speak, we can act as followers of Jesus in a world that needs us."

Robert Blair Kaiser föreslår att vi (här syftar han nog i första hand på lekfolket) i stället för att klaga ska fortsätta med att genomföra Andra Vatikankonciliets intentioner.
Som exempel tar han de amerikanska systrarna i LCWR. De befriade och uppdaterade sig och sökte sig tillbaka till källorna. Utifrån det gick det sedan ut i världen som teologer, forskare, ledare för universitet och sjukhus, för arbete i församlingar, bland de utsatta. De engagerade sig mot rasism, fattigdom men för fred, rättvisa, kvinnors rättigheter, interreligiös dialog m.m.

Nu har påven dissat dem för deras insatser och för att de inte hjälpt biskoparna i kampen mot preventivmedel och legala aborter (det är ingen som talat om helt fria aborter så vitt jag vet).
Blair Kaiser ifrågasätter om påven kan hindra systrarna från att hjälpa de hungriga och hemlösa? Min kommentar blir att han möjligen kan hindra dem från att verka vid Katolska universitet och institutioner. Men det finns ju andra alternativ.

Blair Kaiser uppmuntrar oss också att ta egna initiativ i konciliets anda:

Vi kan påpeka att de flesta katoliker är positiva till preventivmedel när biskoparna ger media kyrkans officiella  negativa ståndpunkt.

Vi kan själva fortsätta söka kontakt med systrar och bröder över samfundsgränserna.

Vi kan applådera och uppmuntra teologer och präster som förkunnar Bibelns ord på ett sätt som talar till oss och som vi förstår.

Befinner vi oss i en bakåtsträvande församling kan vi starta små hemgrupper.

I helgen hölls ett inspirerande möte i Stockholm där bl.a. förverkligandet av Andra Vatikankonciliets ambitioner diskuterades. Ulla Gudmunson har skrivit en humoristisk blogg ,främst om katten Kurre, men mötet och samtalen där kom med på ett hörn det också.


   

Kärlek till medmänniskan är att stanna kvar och tala

Då och då möter jag katoliker som frågar om man inte kan nöja sig med att ta vara på det goda i kyrkan och strunta i det som är mindre bra? Det kunde man förstås, om det bara gällde oss här i Sverige eller västvärlden. Vi har valfrihet att följa kyrkans lära eller låta bli om vår övertygelse säger oss något annat.
Så är inte fallet för alla katoliker framför allt de i tredje världen som drabbas hårt av t.ex. kyrkans motstånd mot preventivmedel.
Så mitt svar brukar bli att av solidaritet med de fattiga och utsatta måste vi till att börja med stanna kvar i kyrkan och sedan säga ifrån. I gårdagens blogg skrev jag bl.a. om att dela med sig av det vi fått och valfrihet hör definitivt till de gåvor vi ska ge vidare till andra människor.

Melinda och Bill Gates hör till de katoliker som stannar kvar men säger ifrån när det gäller just familjeplanering. I  DN idag kan man läsa att familjeplanering i tjugo år stått långt ner när det gäller bistånd till fattiga länder. Skam till sägandes måste jag erkänna att jag inte visste att det var så illa ställt.
Melinda Gates blev i går hedersdoktor vid Karolinska institutet och i samband med berättade hon om sitt engagemang för att fattiga människor ska få kunskap om och tillgång till preventivmedel.
Hon tog som exempel:"– En kvinna i en by i Niger jag besökte hade sex barn och hade inte fått höra talas om preventivmedel förrän efter det tredje. ’Vi lider’, sade hon. ’Varför fick jag inte veta något?"

Ja, varför fick hon inte det och varför fick hon inte möjlighet att själv välja om hon ville använda preventivmedel eller inte är min reflektion? Varför gör Katolska kyrkan allt som står i dess makt för att hindra människors val när det gäller familjeplanering? Är det för att man faktiskt inte tror att så många skulle välja det om de fick chansen? Borde man inte då fundera på varför i stället för att försöka tvinga fram åtlydnad med maktmedel?

Den som vill läsa mer om hur Melinda Gates ser på att hon som katolik arbetar för att människor ska få tillgång till moderna preventivmedel kan läsa en artikel i The Guardian UK Å ena sidan ville hon förstås följa kyrkans lära men å andra sidan såg hon vilket lidande kyrkans negativa hållning till preventivmedel ställde till med för i synnerhet kvinnor och barn i fattiga länder. Alla föräldrar vill ge sina barn mat, kläder och utbildning. I västvärlden betraktar de flesta detta som självklart, men i länder där man inte kan man inte planera antalet barn och avståndet mellan dem är det för många omöjligt. Följden blir för många och för täta graviditeter och hög barn- och mödradödlighet.

Det är så cyniskt att detta onödiga lidande får fortgå bara för principers skull och även om få har resurser att så konkret göra något åt det som makarna Gates, så kan vi alla säga ifrån.

Hur bilden av Jesus utvecklas i evangelierna

Kristendomen är inte så unik som många kristna väldigt gärna vill tro och inte heller så statisk som ett något mindre antal kristna påstår.
Patricia Datchuck Sanchéz inleder artikeln I am bread of life på NCR med att titta på hur människornas föreställning om vem Jesus var förändrades från Markusevangeliet till Johannesvangeliet. I Markusevangeliet är det först med den romerske soldaten som Jesu natur som son både till Gud och människa avslöjas. När evangelierna enligt Matteus och Lukas skrivs ett par årtionden senare framställs han som Guds son redan från konceptionen. I Johannesevangeliet slutligen, färdigställt ca 90-100, är Jesus Gud och Ordet som blev kött.

Datchuck Sanchéz går sedan över till beskrivningarna om hur Gud ger israeliterna får manna under flykten från Egypten och hur Jesus säger att han är livets bröd i Johannesevangeliet.
Jag vill, innan jag går vidare med hennes artikel, sätta in de Bibeltexterna i en historisk kontext. Bröd var basfödan hos alla spannmålsodlande folk. För att ta ett par exempel på hur viktigt brödet ansågs vara hos folken runt medelhavet så fick de döda i Egypten med sig bröd och öl till livet efter detta och romarna hade Empanda brödets gudinna.
I hela Orienten bröt man också brödet, precis så som det beskrivs i NT.

I GT ger Gud bokstavligen bröd till människorna att äta, men Datchuck Sanchéz påpekar att i evangelierna Jesus tar det hela ett steg vidare. I Matt 15:32-38 mättar han människorna genom ett under som givetvis var fascinerande, men i Johannesevangeliet  som alltså skrevs senare, talar Jesus om sig själv som livets bröd som ger andlig näring. De kristnas tro hade utvecklats mycket från synoptikerna till det att Johannesevangeliet skrevs.

Patricia Datchuck Sanchéz beskriver hur människorna i Johannesevangeliet sökte Jesus men inte ville följa honom, kallde honom Rabbi men ville inte blir undervisade, de bad om bröd men ville inte ta emot den näring han erbjöd, de kunde tänka sig att arbeta för att få mat medan Jesus utmanade dem att söka det eviga livet.
Hon menar att den utmaningen finns kvar idag. Men också utmaningen att dela med oss då hungern är påtaglig i världen. Vi som får äta, dricka och ta del av Guds kärleksfulla ord borde dela med oss till dem som behöver.  Vi borde också komma i håg att till de måltider som Jesus bjöd in till fanns inga gästlistor eller placeringskort eftersom alla var välkomna. Hon avslutar med: "In our sharing of the bread of life, we pray to follow his lead in welcoming all others to his table and our own."

Guds gränslösa kärlek och människans begränsningar

Den nu pågående Prideveckan och diskussionerna i samband med den bland kristna visar på olika sidor hos oss. Åke Bonnier skriver i en positiv, inkluderande anda med fokus på kärleken på sin blogg. Han påpekar att man i kyrkliga sammanhang ofta talar om Guds gränslösa kärlek och att vi ska visa kärlek till vår nästa, men att det inte alltid omsätts i praktiken.

Nu är ju detta en blogg där jag försöker hålla ett positivt tonläge, men jag vill ändå be läsaren att också ögna igenom kommentarerna till Åke Bonniers inlägg. Där blir det väldigt tydligt att det är si och så med den medmänskliga kärleken och även vad jag skulle kalla renhårigheten hos en del kristna.

I några kommentarer får man intrycket av de flesta homosexuella lever ett promiskuöst och lössläppt liv. Jag och andra som känner öppet homosexuella personer vet ju att det inte stämmer. De flesta är som folk är mest med vanliga jobb, förhållanden och hem. Nu för tiden inte sällan också familj.

Frågan är då hur man bemöter den här missvisande bilden av homosexuella som tyvärr sprids bl.a. i kristna kretsar och även i media?  Det första är givetvis att inte ducka utan att säga ifrån. Någon kommenterar på Åke Bonniers blogg att om värdekonservativa kristna tror att homosexuella har ett för utsvävande sexliv så borde de bejaka stabila relationer och äktenskap i stället för att motarbeta det.

Kunskap och fakta är förstås ett viktigt motmedel mot allmänt hållna åsikter. I kommentarerna till Åke Bonniers blogg tas den påstådda kopplingen mellan homosexualitet och pedofili upp. Tyvärr blev min kommentar med länkar till Facts about homosexuality and child molestation och till Huffington Post och inlägget om de olika äktenskapsmodellerna i Bibeln till min förvåning bortmodererat. Det var synd eftersom den förstnämnda artikeln väldigt pedagogiskt förklarar t.ex. skillnaden mellan en dragning till vuxna som riktas mot män och eller kvinnor. Att jämföra med pedofiler som dras till just barn och inte kan sägas vara vare sig hetero- eller homosexuella.

Ovanan att tillskriva meningsmotståndaren ett utsvävande sexliv inskränker sig tyvärr inte bara till homosexuella utan är en klassisk debattstrategi. Vi kan nu även se den i påhoppen på RFSU från katolskt håll på t.ex. Bengt Malmgrens blogg där han skriver angående kyrkans syn på sexualitet:
 " Där handlar det inte om att kyrkan skall “anpassa” sin syn till modernt tänkande, tvärtom att kyrkans syn är ett verkligt alternativ och korrektiv till vår tids av samhället understödda materialistiska egotrippade sexkultur med RFSU som normbildare."
Förutom att allmänt hållet tyckande av det här slaget är i princip omöjligt att bemöta, så försöker han bygga upp en bild av "samhället", oklart vilka som ingår i det, som några som följer en egotrippad, materialistisk sexkultur.
Återigen det är det bästa motmedlet att se sig omkring bland människorna i sin närhet, som ju är "samhället". De flesta av oss upptäcker då inget av det som beskrivs i citatet ovan, utan helt vanliga människor.

Nu kommer som slutkläm ett litet brandtal som man kan hoppa över om man inte tycker om sådana :-)

Mer mod och civilkurage behövs hos oss kristna inte minst hos oss katoliker. Stå upp mot svepande antaganden och rena felaktigheter.  Dessutom tycker jag att man ska ta de tillfällen som ges att påpeka att Katolska kyrkans åsikter inte delas av alla katoliker. Annars blir vi aldrig av med stämpeln värdekonservativa kufar.
 

Olika modeller för äktenskapet i Bibeln

Prideveckan har börjat och det kanske är därför det pågår livligare diskussioner om äktenskapet i bloggsfären än vanligt. Många mer värdekonservativa kristna hänvisar till Bibelns syn på äktenskapet. Hur mycket vet de och för den delen jag själv egentligen om den saken frågar jag mig efter att ha läst Esther J. Hamoris artikel på Huffington Post?
Hon går i den systematiskt igenom olika typer av äktenskap som beskrivs i Bibeln och konstaterar att synen på äktenskap i mångt och mycket är historiskt betingad och skiftar över tiden.

Hamori börjar med de verser i Efesierbrevet där Paulus uppmanar kvinnor att underordna sig sina män som värdekonservativa kristna ofta hänvisar till. Min anmärkning är att de allt som oftast glömmer fortsättningen där mannens skyldigheter tas upp... Esther J. Hamori går dock ytterligare framåt i texten till de verser där Paulus uppmanar slavarna att lyda sina herrar, oavsett om de är bra herrar eller inte. Hon påpekar att det inte finns några logiska skäl till att den ena uppmaningen ska följas även idag men inte den andra.

Petrus i sin tur hänvisar i sin tur i sitt första brev till Sara som lydde sin make Abraham i allt. Hamori tar där upp att Sara och Abraham var halvsyskon,  eftersom äktenskap med nära släktingar var idealet på den tiden. Abraham skickar i sin tur iväg Isak för att hitta en brud i släkten, dennes son Jakob gifter sig med två av sina kusiner. Esau däremot tar sig en utomstående som fru och ses som suspekt.
Återigen det finns ingen anledning att med hänvisning till Bibeln hävda att Saras lydnad mot Abraham fortfarande ska vara norm, men inte äktenskap mellan halvsyskon.
 I Gamla testamentet har olika författare olika syn på äktenskap mellan personer från olika stammar. I Ruts bok omnämns det som positivt, medan Nehemja är negativ.

Förklaringen till de olika modellerna för äktenskap är enligt Esther J Hamori främst historiskt betingat:

"Each of these biblical standards for marriage -- polygamy, marriage within the family, reproduction with a late husband's closest kin, prohibitions against intermarriage -- were seen as vital in some historical contexts as reflected in the Bible, and not in others. In times and places where marriage to a first cousin was the ideal, the Bible says such marriages are blessed by God. When polygamy was the cultural norm, that too is said to be blessed (as God blesses Jacob's marriages with the sisters Rachel and Leah, as well as with their slaves; Genesis 30). Kinship and property are important factors in many biblical marriages; one element that rarely figures into biblical standards for marriage, however, is love."

Kärlek, som alla idag betonar som viktigast i äktenskapet, kopplas alltså sällan ihop med  äktenskap kopplas  i Bibeln. Jag undrar om den konsekventa nedtoningen av känslornas betydelse för kärleken från katolska ledares sida har med den saken att göra?

Hamori går också tillbaka till berättelsen Adam och Eva där det inte talas om något äktenskap överhuvud taget. Jag kan för övrigt inte påminna mig att jag någonstans läst att Josef och Maria någonsin gifte sig, utan att de "bara" var trolovade.

Esther J Hamoris poäng är att det i Bibeln inte finns en modell för äktenskapet, utan många och att de anpassas efter det kulturella sammanhanget. Och det är snarast det vi borde ta fasta på.

Hon fick givetvis ta emot kritik för sin blogg och skrev därför ett inlägg om mångfalden i Bibeln, att rösterna man möter där speglar många olika sorters människor. Även det är mycket läsvärt.