Striden inom Kristdemokraterna är åtminstone tillfälligt över och alla verkar nu vara rörande överens om försoning och att uppskatta varandras olikheter. Den värdekonservativa minoriteten kräver att också de ska få inflytande. Det är vid närmare eftertanke samma problem som finns i Katolska kyrkan och säkert också i en del frireligiösa samfund. Fast omvänt, där är det de mer liberala medlemmarna som kämpar för att accepteras.
Frågan är om KD:s kris ändå kan föra något gott med sig även i ett större kyrkligt perspektiv? I bästa fall kan Göran Hägglunds och även Mats Odells budskap att man måste uppskatta varandras olikheter sprida sig även till t.ex. Katolska kyrkan. Jag tror att diskussionen skulle bli betydligt mer konstruktiv och samtalstonen angenämare om biskop Anders och andra katolska företrädare här i landet sade som Hägglund och Odell, vi måste uppskatta varandras olikheter.
Flera debattörer tar upp just försoningen. Alf Svensson uppmanar på DN-debatt alla inblandade att sluta käbbla. Han ger också insiktsfullt en nyckel till hur KD och även kristenheten som helhet ska komma vidare: "Det största moraliska dilemmat vi har att ge oss i kast med är inte
”samlivs- och sexualitetsfrågor”, utan att medmänniskor dör av törst och
svält." Man måste helt enkelt börja prioritera rätt.
Frågan om prioriteringar tar även Gert Gelotte upp i en ledarblogg. Det är de allmänborgerliga väljarna KD måste attrahera, de som gillar familjepolitiken och engagemanget i de äldres villkor. En grupp som skräms bort av minoriteten: "Oppositionen med sin förankring i Livets Ord, Pingströrelsen med flera
moralkonservativa kyrkor samt tidningen "Världen i dag" är övertygade om
att svenska väljare längtar efter ett parti som står för just deras
uppfattning om aborter, privatmoral och familjeliv, för att inte tala om
homosexuellas liv."
Sedan kan man förstås diskutera hur tillåtande ett politiskt parti har råd att vara, kanske får KD acceptera att några sympatisörer ur ovanstående grupperingar går till Moderaterna eller rent av Sverigedemokraterna för att kunna överleva som parti. När jag nu sent omsider läser dagens DN ser jag att utrensningarna redan börjat i och med att Bengt Germundsson fått lämna (VU).
Jag tycker att det går en skiljelinje mellan ett politiskt parti och en kyrka just i vad man kan acceptera av olika åsikter. I en kyrka är man med i första hand för att man har en tro, inte för sina åsikter. Och där måste också toleransen gentemot olika åsikter vara högre än i ett politiskt parti.
måndag 30 januari 2012
lördag 28 januari 2012
Kristendomen i teori och praktik del 2
Min ambition är att skriva ett nytt inlägg ungefär varannan dag, men den här morgonen hittade jag så mycket intressant material att det blir en blogg idag också.
Först ut är den både roande och tänkvärda videon The language of Christianity som tar upp missförstånd som uppstår för att vi tolkar centrala kristna begrepp som t.ex. frälsning olika. För att inte tala om den betydelseförskjutning av begreppen som skett genom historiens gång.
En särskilt snårig variant av det kristna språket är "vatikanskan" här exemplifierad av en skrivelse från Påven: "Silence and Word: Path of Evangelization". Texter på "vatikanska" brukar inledas med något som i stort sätt alla kan hålla med om, fast omständligt uttryckt. I just det här fallet tolkar jag det budskapet som att det mitt i all kommunikation, information, agitation osv inte minst på internet är viktigt att tänka på att ta sig tid för tystnad och eftertanke.
Någonstans inne i själva texten är ofta ett mindre sympatiskt budskap inlindat. Jag är ingen expert på "vatikanska" men jag får det denna gång till att Påven funderar på hur Katolska kyrkan ska få människor att inte bry sig så mycket om annan (oväsentlig) information på t.ex. internet än den katolska.
Ett budskap han beskriver på flera sätt, av vilket jag valt nedanstående eftersom det leder över från teori till praktik när det gäller engagemanget för nästan.
"Out of such contemplation springs forth, with all its inner power, the urgent sense of mission, the compelling obligation "to communicate that which we have seen and heard" so that all may be in communion with God (1 Jn 1:3). Silent contemplation immerses us in the source of that Love who directs us towards our neighbours so that we may feel their suffering and offer them the light of Christ, his message of life and his saving gift of the fullness of love."
http://www.pccs.va/pccs/documenti/gmcs/documenti/html/eng/gmcs/46_gmcs_eng.htm
En som engagerat sig för utsatta medmänniskor är den mexikanska journalisten Lydia Cachos, årets Olof Palmepristagare. Hon arbetar, med fara för sitt eget liv, mot trafficking, korruption, vapenhandel och droghandel i Mexico. Men det är i synnerhet trafficking-offren hon försöker hjälpa, barn, flickor och unga kvinnor som säljs som slavar till bordeller.
Lydia Cachos har skrivit böcker i ämnet och hon har grundat och förestår ett skyddscenter och kvinnojour i Cancún, Ciam, för förföljda kvinnor.
http://www.svd.se/kultur/mexiko-ar-forbannat-av-privat-och-statligt-vald_6804605.svd
Jag vet inte vilken tro, om någon, Lydia Cachos omfattar, men för mig spelar det ingen roll. Det här är ett klockrent exempel på att leva det kristna budskap som Påven beskriver väldigt teoretiskt. Och handen på hjärtat, är inte omsorgen om nästan något som funnits hos alla kulturer och religioner i alla tider? Om än ofta bara i teorin.
Först ut är den både roande och tänkvärda videon The language of Christianity som tar upp missförstånd som uppstår för att vi tolkar centrala kristna begrepp som t.ex. frälsning olika. För att inte tala om den betydelseförskjutning av begreppen som skett genom historiens gång.
En särskilt snårig variant av det kristna språket är "vatikanskan" här exemplifierad av en skrivelse från Påven: "Silence and Word: Path of Evangelization". Texter på "vatikanska" brukar inledas med något som i stort sätt alla kan hålla med om, fast omständligt uttryckt. I just det här fallet tolkar jag det budskapet som att det mitt i all kommunikation, information, agitation osv inte minst på internet är viktigt att tänka på att ta sig tid för tystnad och eftertanke.
Någonstans inne i själva texten är ofta ett mindre sympatiskt budskap inlindat. Jag är ingen expert på "vatikanska" men jag får det denna gång till att Påven funderar på hur Katolska kyrkan ska få människor att inte bry sig så mycket om annan (oväsentlig) information på t.ex. internet än den katolska.
Ett budskap han beskriver på flera sätt, av vilket jag valt nedanstående eftersom det leder över från teori till praktik när det gäller engagemanget för nästan.
"Out of such contemplation springs forth, with all its inner power, the urgent sense of mission, the compelling obligation "to communicate that which we have seen and heard" so that all may be in communion with God (1 Jn 1:3). Silent contemplation immerses us in the source of that Love who directs us towards our neighbours so that we may feel their suffering and offer them the light of Christ, his message of life and his saving gift of the fullness of love."
http://www.pccs.va/pccs/documenti/gmcs/documenti/html/eng/gmcs/46_gmcs_eng.htm
En som engagerat sig för utsatta medmänniskor är den mexikanska journalisten Lydia Cachos, årets Olof Palmepristagare. Hon arbetar, med fara för sitt eget liv, mot trafficking, korruption, vapenhandel och droghandel i Mexico. Men det är i synnerhet trafficking-offren hon försöker hjälpa, barn, flickor och unga kvinnor som säljs som slavar till bordeller.
Lydia Cachos har skrivit böcker i ämnet och hon har grundat och förestår ett skyddscenter och kvinnojour i Cancún, Ciam, för förföljda kvinnor.
http://www.svd.se/kultur/mexiko-ar-forbannat-av-privat-och-statligt-vald_6804605.svd
Jag vet inte vilken tro, om någon, Lydia Cachos omfattar, men för mig spelar det ingen roll. Det här är ett klockrent exempel på att leva det kristna budskap som Påven beskriver väldigt teoretiskt. Och handen på hjärtat, är inte omsorgen om nästan något som funnits hos alla kulturer och religioner i alla tider? Om än ofta bara i teorin.
fredag 27 januari 2012
En strimma ljus och hopp
Men anledning av Förintelsens minnesdag återanvänder jag ett inlägg som ursprungligen lades ut på Katolsk Visions blogg. Jag skrev det i november 2010 efter ett besök på Judiska museet i Berlin som berörde mig djupt:
"Vid Judiska museet i Berlin finns ett högt torn. Går man in i det blir de höga murarna överväldigande och mörkret påtagligt. Det finns en enda ljuskälla, en glipa i en vinkel i muren högt uppe under taket. Det är uppenbart att man inte kan komma upp dit och om man kunde det vore det ändå omöjligt att ta sig ut.
Tornets budskap uppfattas olika av olika personer, den som överlevt förintelsen upplever det t.ex. på ett annat sätt än den som inte var med då. För de flesta, oavsett bakgrund, cirklar tankarna runt att försöka hålla hoppet vid liv fast inget hopp egentligen finns.
Själv associerade jag de höga väggarna med de senaste årens elände i Katolska kyrkan; SSPX, sexuella övergrepp och en allt större intolerans, som rest höga murar runt om och mellan människor.
Den smala ljusöppningen symboliserade den strimma hopp som ändå finns kvar hos mig och säkert många andra katoliker, en minimal öppning som vi gemensamt måste försöka göra större för att få in ljus och luft.
Inget förändras om vi bara vågar kritisera kyrkans brister inom oss eller med våra närmaste. Men det är inte heller stordåd som förväntas av alla, även en liten insats betyder något. Det vi gör tillsammans, stort eller smått, bidrar till att göra öppningen i muren större och att vi till sist kan ta oss ur den kvävande instängdheten ."
Jag började alltså tänka på situationen i Katolska kyrkan, när jag var inne i detta, mycket speciella, torn och inte i allt för hoppfulla banor. Nu kan jag se att det blev en vändpunkt för mig, jag hade ett mål och har sedan dess arbetat mer eller mindre medvetet på att göra just det jag kommit fram till. Och faktum är att jag, möjligen mot bättre vetande, är betydligt mer optimistisk nu än jag var då.
"Vid Judiska museet i Berlin finns ett högt torn. Går man in i det blir de höga murarna överväldigande och mörkret påtagligt. Det finns en enda ljuskälla, en glipa i en vinkel i muren högt uppe under taket. Det är uppenbart att man inte kan komma upp dit och om man kunde det vore det ändå omöjligt att ta sig ut.
Tornets budskap uppfattas olika av olika personer, den som överlevt förintelsen upplever det t.ex. på ett annat sätt än den som inte var med då. För de flesta, oavsett bakgrund, cirklar tankarna runt att försöka hålla hoppet vid liv fast inget hopp egentligen finns.
Själv associerade jag de höga väggarna med de senaste årens elände i Katolska kyrkan; SSPX, sexuella övergrepp och en allt större intolerans, som rest höga murar runt om och mellan människor.
Den smala ljusöppningen symboliserade den strimma hopp som ändå finns kvar hos mig och säkert många andra katoliker, en minimal öppning som vi gemensamt måste försöka göra större för att få in ljus och luft.
Inget förändras om vi bara vågar kritisera kyrkans brister inom oss eller med våra närmaste. Men det är inte heller stordåd som förväntas av alla, även en liten insats betyder något. Det vi gör tillsammans, stort eller smått, bidrar till att göra öppningen i muren större och att vi till sist kan ta oss ur den kvävande instängdheten ."
Jag började alltså tänka på situationen i Katolska kyrkan, när jag var inne i detta, mycket speciella, torn och inte i allt för hoppfulla banor. Nu kan jag se att det blev en vändpunkt för mig, jag hade ett mål och har sedan dess arbetat mer eller mindre medvetet på att göra just det jag kommit fram till. Och faktum är att jag, möjligen mot bättre vetande, är betydligt mer optimistisk nu än jag var då.
onsdag 25 januari 2012
Kristen och helt vanlig - tack för det !
Jag har den senaste tiden allt mer känt hur viktigt det är att helt vanliga kristna som inte är värdekonservativa kommer ut ur garderoben och tar plats i församlingarna. Något jag också önskat mig är att media bättre kunde spegla mångfalden bland oss kristna.
Därför blev jag väldigt glad när jag i gårdagens DN läste en intervju med en ung, klok tjej, Linnea Jacobsson som tillhör Missionsförbundet, men också är aktiv i Ung kristen vänster.
Linnea Jacobsson berättar att hon som tonåring trodde att kristna var konservativa, stränga och bakåtsträvande och blev förvånad när de människor hon mötte i Missionsförbundet var aktiva, öppna och ville förändra.
Linnea Jacobsson blev kristen och hennes tro har t.ex. lett henne till ett och ett halvt års volontärarbete på en skola för barn med läs och skrivsvårigheter i Betlehem. Hon engagerade sig också i ett befrielseteologiskt centrum under sin tid där.
Sin tro beskriver hon bl.a. som ett ständigt pågående samtal med Gud. Tron är ingen hobby utan ett dygnet runtengagemang. Öppenhet mot andra och att värdesätta umgänget både med dem som har en annan tro eller är icke-troende nämner hon också som väsentligt.
En sak jag särskilt fastnade för när jag läste intervjun var att Linnea Jacobsson som så många andra trodde att alla kristna var konservativa, stränga och bakåtsträvande, men att första kontakt med troende var med aktiva, öppna och förändringsvilliga kristna.
Jag hoppas att det även idag går att möta den senare kategorin, som nyanserar bilden av att kristen är lika med värdekonservativ och maniskt leende.
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/det-handlade-mycket-om-vilja-jag-kom-pa-att-jag-ville-tro
Därför blev jag väldigt glad när jag i gårdagens DN läste en intervju med en ung, klok tjej, Linnea Jacobsson som tillhör Missionsförbundet, men också är aktiv i Ung kristen vänster.
Linnea Jacobsson berättar att hon som tonåring trodde att kristna var konservativa, stränga och bakåtsträvande och blev förvånad när de människor hon mötte i Missionsförbundet var aktiva, öppna och ville förändra.
Linnea Jacobsson blev kristen och hennes tro har t.ex. lett henne till ett och ett halvt års volontärarbete på en skola för barn med läs och skrivsvårigheter i Betlehem. Hon engagerade sig också i ett befrielseteologiskt centrum under sin tid där.
Sin tro beskriver hon bl.a. som ett ständigt pågående samtal med Gud. Tron är ingen hobby utan ett dygnet runtengagemang. Öppenhet mot andra och att värdesätta umgänget både med dem som har en annan tro eller är icke-troende nämner hon också som väsentligt.
En sak jag särskilt fastnade för när jag läste intervjun var att Linnea Jacobsson som så många andra trodde att alla kristna var konservativa, stränga och bakåtsträvande, men att första kontakt med troende var med aktiva, öppna och förändringsvilliga kristna.
Jag hoppas att det även idag går att möta den senare kategorin, som nyanserar bilden av att kristen är lika med värdekonservativ och maniskt leende.
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/det-handlade-mycket-om-vilja-jag-kom-pa-att-jag-ville-tro
tisdag 24 januari 2012
En marsch för vad?
Jag har nu i snart två månader presenterat personer och grupper som på olika sätt verkar för en förnyelse och förändring av Katolska kyrkan. När jag började skriva var jag lite orolig för att inte hitta tillräckligt många exempel att ta upp. Kanske spelade, de ibland hånfulla, efterlysningarna av några som verkligen gör något för att ändra RKK från en och annan ledande svenska katolik in.
Hittills har det dock inte varit några som helst svårigheter och för min egen del känner jag mig allt mer styrkt och mindre ensam för varje modig och empatisk person och grupp jag upptäcker.
Idag har turen kommit till en amerikanske franciskanen Daniel Horan som på sin blogg skriver om varför han inte stödjer March for Life ett arrangemang för amerikanska abortmotståndare. Han skriver väldigt lågmält och klokt på sin blogg men av någon anledning har han valt vit text mot svart botten, vilket är ansträngande att läsa.
Den som vill kan därför läsa en utmärkt sammanfattning och diskussion kring det Daniel Horan skriver på NCR av Joshua J McElwee.http://ncronline.org/blogs/ncr-today/march-life-day-reasoned-discussion-abortion
Den årliga "marschen för livet" genomfördes i Washington den 23 januari och det är anledningen till Daniel Horans ställningstagande och artikeln på NCR.
Daniel Horan ger tre huvudskäl till att han inte stödjer March for Life. Det första är att det de facto inte är en marsch för något, utan mot kvinnors rättighet till legala aborter. Om det verkligen handlade om en marsch för livet skulle frågor om människans värdighet också finnas med, han nämner bl.a krig, fattigdom, ekonomiska orättvisor och tortyr.
Daniel Horan anser heller inte att marschen är något effektivt sätt att arbeta på. Man upprepar något som inte fungerat tidigare i hopp om att resultatet den här gången ska bli annorlunda.
Här vill jag tillägga att enligt WHO:s rapport som jag är tacksam för att Elisabet Albertson hittade åt mig, så ligger antalet illegala aborter år 2008 på hiskliga 21 till 22 miljoner och att antalet verkar stiga för varje år.
Det är också tydligt att om man begränsar möjligheten till legala aborter, så blir effekten att det görs fler illegala, inte att det totala antalet aborter sjunker.
För att återgå till Daniel Horans invändningar så tar han också upp att March for Life blir ett Who is Who för en viss kategori katoliker och med tydliga inslag av självgodhet. Han avslutar sitt inlägg väldigt fint:
"I will pray though, as I often do, for all those issues of life and human dignity that get left by the roadside as the marchers in DC parade to the Capitol, their Jerusalem. Perhaps, just maybe, a single Samaritan or even a few might be among the crowd and stop to pick up the ignored and forgotten and left-for-dead issues that continue to threaten life and human dignity in our world."
Hittills har det dock inte varit några som helst svårigheter och för min egen del känner jag mig allt mer styrkt och mindre ensam för varje modig och empatisk person och grupp jag upptäcker.
Idag har turen kommit till en amerikanske franciskanen Daniel Horan som på sin blogg skriver om varför han inte stödjer March for Life ett arrangemang för amerikanska abortmotståndare. Han skriver väldigt lågmält och klokt på sin blogg men av någon anledning har han valt vit text mot svart botten, vilket är ansträngande att läsa.
Den som vill kan därför läsa en utmärkt sammanfattning och diskussion kring det Daniel Horan skriver på NCR av Joshua J McElwee.http://ncronline.org/blogs/ncr-today/march-life-day-reasoned-discussion-abortion
Den årliga "marschen för livet" genomfördes i Washington den 23 januari och det är anledningen till Daniel Horans ställningstagande och artikeln på NCR.
Daniel Horan ger tre huvudskäl till att han inte stödjer March for Life. Det första är att det de facto inte är en marsch för något, utan mot kvinnors rättighet till legala aborter. Om det verkligen handlade om en marsch för livet skulle frågor om människans värdighet också finnas med, han nämner bl.a krig, fattigdom, ekonomiska orättvisor och tortyr.
Daniel Horan anser heller inte att marschen är något effektivt sätt att arbeta på. Man upprepar något som inte fungerat tidigare i hopp om att resultatet den här gången ska bli annorlunda.
Här vill jag tillägga att enligt WHO:s rapport som jag är tacksam för att Elisabet Albertson hittade åt mig, så ligger antalet illegala aborter år 2008 på hiskliga 21 till 22 miljoner och att antalet verkar stiga för varje år.
Det är också tydligt att om man begränsar möjligheten till legala aborter, så blir effekten att det görs fler illegala, inte att det totala antalet aborter sjunker.
För att återgå till Daniel Horans invändningar så tar han också upp att March for Life blir ett Who is Who för en viss kategori katoliker och med tydliga inslag av självgodhet. Han avslutar sitt inlägg väldigt fint:
"I will pray though, as I often do, for all those issues of life and human dignity that get left by the roadside as the marchers in DC parade to the Capitol, their Jerusalem. Perhaps, just maybe, a single Samaritan or even a few might be among the crowd and stop to pick up the ignored and forgotten and left-for-dead issues that continue to threaten life and human dignity in our world."
lördag 21 januari 2012
En kvinna vid altarringen - snart verklighet?
Jag blev uppmärksammad på en intressant intervju med Phyllis Zagano, se bilden, och skriver därför ett inlägg till. Hon säger att kvinnliga diakoner inte är en fråga för framtiden utan för nuet. Vilket ju är uppmuntrande för den som hört flera personer med goda kunskaper om Katolska kyrkan sucka och säga att de nog inte lär få uppleva vare sig kvinnliga diakoner eller präster under sin livstid.
Det har varit lätt att känna sig missmodig över detta, men nog känns det som om en förändring är på gång och kanske är de häftiga reaktionerna från Katolska kyrkans ledning snarast ett uttryck för desperation.
Phyllis Zagano har engagerat sig i frågan hela sitt yrkesliv och förkastar argumentet att kvinnliga diakoner skulle vara ett steg mot kvinnliga präster, med att det är två separata kallelser."With women’s ordination being a sensitive topic in Catholic circles, Zagano carefully lays out her argument for restoring what for many centuries was an official role of women in the ancient church, rejecting a “slippery slope” argument that claims women deacons would mean eventual women priests. “We have this misunderstanding that the diaconate is only a step on the way to priesthood,” she says. “The diaconate is a separate vocation, and one doesn’t imply the other.”
Man betraktar ofta diakon, präst och biskop som en utvecklingsföljd, men Zagano anser att ett bättre sätt är att betrakta prästen och diakonen som biskopens armar, var och en med sin kallelse. Och det är ju också så det fungerar för de män som har en permanent diakonvigning.
Zagano säger vidare att det största hindret för att kvinnor ska kunna diakonvigas ur Katolska kyrkans synvinkel är att det inte funnits några kvinnliga diakoner på åtminstone de senaste 800 åren. Enligt den nuvarande kanoniska lagen kan kvinnor helt enkelt inte bli vigda till någonting.
Phyllis Zagano tar också upp vad de kvinnliga diakonerna kan tänkas bidra med och refererar där till vad en syrisk biskop på 300-talet skrev:
"When a Syrian bishop was writing in the fourth century about needing women deacons, he used an interesting verb to explain why. He said it was unseemly for women to uncover, divulge, or disclose themselves before men.
You can take that to mean it’s unseemly for women to undress at baptism before men, and women deacons did assist in the baptism of women. But it could also mean that it’s unseemly for women to expose themselves personally to men in certain situations."
Det är intressant att läsa om hur de kvinnliga diakonerna verkade då på 300-talet, men idag hoppas jag ändå att det inte är om en person är man eller kvinna som avgör vem man vänder sig till även i kyrkliga sammanhang.
Phyllis Zagano tror också att närvaron av kvinnliga diakoner vid altaret under mässorna skulle ha en viktig symbolisk betydelse, på ett annat sätt än när lekfolk agerar i mässan.
Jag tycker att Zaganos avslutning är mycket tänkvärd, det är inte så mycket en ny evangelisation som nya personer som evangeliserar som behövs:
"Until a woman deacon is standing at the altar with the pope, proclaiming the gospel, it’s not going to be heard. It’s not so much that we need new evangelization; we need new evangelizers. The message is lost because of the messengers."
http://www.uscatholic.org/church/2011/11/woman-altar-can-church-ordain-women-deacons?page=0,0
Kvinnliga diakoner en katolsk Tradition
NCR kolumnisten Phyllis Zagano hör till mina stora inspirationskällor. Nu senast skriver hon om kvinnors möjligheter att diakonvigas och sätter in diskussionen i ett historiskt sammanhang.
Hon berättar att hon för några år sedan skrev till Påven och bad honom att åter göra det möjligt för kvinnor att bli diakoner i Katolska kyrkan. Hon fick aldrig något svar.
Zagano skriver om en Clevelandbaserad grupp, Future Church, som bl.a. verkar för återinförandet av diakonatet för kvinnor. De försöker på olika sätt påverka de amerikanska biskoparna och har bl.a skickat boken Women Deacons: Past, Present, Future av professor Gary Macy, diakonen William T. Ditewig och Phyllis Zagano själv till 135 amerikanska biskopar.
En del blir provocerade av tanken på kvinnliga diakoner men sådana har tidigare funnits i så väl den katolska som i den ortodoxa traditionen, så det borde egentligen inte vara en kontroversiell fråga. Zagano ger några exempel på vad som skrivits i ämnet: "The Greek Orthodox theologian Evangelos Theodorou wrote about ordained women deacons in his tradition almost 60 years ago, and Elizabeth Behr-Sigal followed suit about 35 years ago. Since then, Kyriaki Karidoyanes FitzGerald has continued the discussion. My own work on Catholic women deacons follows on theirs, joined by extraordinary documentary research by Gary Macy, Carolyn Osiek, Kevin Madigan and others."
Varför finns det då ett motstånd mot kvinnliga diakoner i Katolska kyrka frågar sig Phyllis Zagano? Hon tror inte att det egentligen är tanken på kvinnor som undervisar, predikar eller döper utan att problemet är ett annat och bl.a. uttrycks i ett annat brev till Påven, hon skriver: "professor One associate professor at a Midwestern seminary even wrote his own "letter" to the pope. He said, "Millions of women have lived their Catholic faith and have made inestimable contributions to the Church without any desire to prance about the sanctuary in clerical garb."
Slutsatsen blir att det stora problemet verkar vara en ovilja att låta kvinnor bära de dräkter som hittills varit förbehållna männen! Visserligen är kyrkan tillsammans med gayvärlden numer de enda oaserna för män som tycker om färgsprakande kläder, men ändå, visst känns det lite futtigt.
Men om man blottlägger drivkrafterna till hur människor agerar blir det lättare att bemöta dem och bl.a. Zaganos och Future Church's insats är helt säkert ett steg på vägen mot att Katolska kyrkan åter får kvinnor som diakoner.
http://ncronline.org/blogs/just-catholic/despite-what-crazies-say-women-deacons-are-ministry
Hon berättar att hon för några år sedan skrev till Påven och bad honom att åter göra det möjligt för kvinnor att bli diakoner i Katolska kyrkan. Hon fick aldrig något svar.
Zagano skriver om en Clevelandbaserad grupp, Future Church, som bl.a. verkar för återinförandet av diakonatet för kvinnor. De försöker på olika sätt påverka de amerikanska biskoparna och har bl.a skickat boken Women Deacons: Past, Present, Future av professor Gary Macy, diakonen William T. Ditewig och Phyllis Zagano själv till 135 amerikanska biskopar.
En del blir provocerade av tanken på kvinnliga diakoner men sådana har tidigare funnits i så väl den katolska som i den ortodoxa traditionen, så det borde egentligen inte vara en kontroversiell fråga. Zagano ger några exempel på vad som skrivits i ämnet: "The Greek Orthodox theologian Evangelos Theodorou wrote about ordained women deacons in his tradition almost 60 years ago, and Elizabeth Behr-Sigal followed suit about 35 years ago. Since then, Kyriaki Karidoyanes FitzGerald has continued the discussion. My own work on Catholic women deacons follows on theirs, joined by extraordinary documentary research by Gary Macy, Carolyn Osiek, Kevin Madigan and others."
Varför finns det då ett motstånd mot kvinnliga diakoner i Katolska kyrka frågar sig Phyllis Zagano? Hon tror inte att det egentligen är tanken på kvinnor som undervisar, predikar eller döper utan att problemet är ett annat och bl.a. uttrycks i ett annat brev till Påven, hon skriver: "professor One associate professor at a Midwestern seminary even wrote his own "letter" to the pope. He said, "Millions of women have lived their Catholic faith and have made inestimable contributions to the Church without any desire to prance about the sanctuary in clerical garb."
Slutsatsen blir att det stora problemet verkar vara en ovilja att låta kvinnor bära de dräkter som hittills varit förbehållna männen! Visserligen är kyrkan tillsammans med gayvärlden numer de enda oaserna för män som tycker om färgsprakande kläder, men ändå, visst känns det lite futtigt.
Men om man blottlägger drivkrafterna till hur människor agerar blir det lättare att bemöta dem och bl.a. Zaganos och Future Church's insats är helt säkert ett steg på vägen mot att Katolska kyrkan åter får kvinnor som diakoner.
http://ncronline.org/blogs/just-catholic/despite-what-crazies-say-women-deacons-are-ministry
torsdag 19 januari 2012
Humor med allvarlig underton
Jeffrey Small frågar sig i artikeln i The Huffington Post, varför många kristna blir så provocerade av homosexualitet? Detta med anledning av att Påven den 9 januari gjorde ett uttalande där han hävdade att policys som underminerar familjen, definierad som man och kvinna, hotar den mänskliga värdigheten och mänsklighetens framtid. Det sistnämnda skulle möjligen kunna vara sant om majoriteten var homosexuella, men så är det ju inte. Dessutom behöver befolkningsökningen minskas drastiskt för att inte hota mänsklighetens framtid, så det finns ingen anledning till oro för att människosläktet skulle dö ut.
Small ställer också frågan varför homosexualitet bekymrar en del religiösa grupper så mycket, mer än terrorism, fattigdom, kvinnomisshandel, den ekonomiska krisen osv.? Svaret man ofta får är att Bibeln lär att homosexualitet är förhatligt.
Men Bibelns texter är skrivna för sin tid och måste hela tiden omtolkas, vilket också gjorts i många frågor, men inte när det gäller t.ex homosexualitet och kvinnliga katolska präster.
För några år sedan fördömde psykologen Laura Schlesinger homosexualitet med hänvisning till Bibeln. Hon har sedan modifierat sin åsikt, men när det begav sig skrev någon det sanslöst roliga brev, som jag kopierat in i sin helhet, till henne. Som Jeffrey Small påpekar kunde det lika gärna vara ställt till Påven, eller tänker jag varför inte till biskop Anders?
"Dear Dr. Laura:
Thank you for doing so much to educate people regarding God's Law. I have learned a great deal from your show, and try to share that knowledge with as many people as I can. When someone tries to defend the homosexual lifestyle, for example, I simply remind them that Leviticus 18:22 clearly states it to be an abomination. End of debate.
I do need some advice from you, however, regarding some other elements of God's Laws and how to best follow them.
1. When I burn a bull on the altar as a sacrifice, I know it creates a pleasing odor for the Lord (Lev.1:9). The problem is my neighbors. They claim the odor is not pleasing to them. What do I do about this?
2. Leviticus 25:44 states that I may possess slaves, both male and female, provided they are purchased from neighboring nations. A friend of mine claims that this applies to Mexicans, but not Canadians. Can you clarify? Why can't I own Canadians?
3. I would like to sell my daughter into slavery, as allowed in Exodus 21:7. In this day and age, what do you think would be a fair price for her?
4. I know that I am allowed no contact with a woman while she is in her period of menstrual uncleanliness (Lev.15: 19-24). The problem is how do I tell? I have tried asking, but most women take offense.
5. I have a neighbor who insists on working on the Sabbath. Exodus 35:2. clearly states he should be put to death. Am I morally obligated to kill him myself?
6. A friend of mine feels that even though eating shellfish is an abomination (Lev. 11:10), it is a lesser abomination than homosexuality. I don't agree. Can you settle this? Are there "degrees" of abomination?
7. Lev. 21:20 states that I may not approach the altar of God if I have a defect in my sight. I have to admit that I wear reading glasses. Does my vision have to be 20/20, or is there some wiggle-room here?
8. Most of my male friends get their hair trimmed, including the hair around their temples, even though this is expressly forbidden by Lev. 19:27. How should they die?
9. I know from Lev. 11:6-8 that touching the skin of a dead pig makes me unclean, but may I still play football if I wear gloves?
10. My uncle has a farm. He violates Lev.19:19 by planting two different crops in the same field, as does his wife by wearing garments made of two different kinds of thread (cotton/polyester blend). He also tends to curse and blaspheme a lot. Is it really necessary that we go to all the trouble of getting the whole town together to stone them? (Lev.24:10-16). Couldn't we just burn them to death at a private family affair, like we do with people who sleep with their in-laws? (Lev. 20:14)
I know you have studied these things extensively and thus enjoy considerable expertise in such matters, so I am confident you can help. Thank you again for reminding us that God's word is eternal and unchanging.
Sincerely,
Your adoring fan"
http://www.huffingtonpost.com/jeffrey-small/pope-on-gay-marriage-a-th_b_1199833.html?ref=religion
Small ställer också frågan varför homosexualitet bekymrar en del religiösa grupper så mycket, mer än terrorism, fattigdom, kvinnomisshandel, den ekonomiska krisen osv.? Svaret man ofta får är att Bibeln lär att homosexualitet är förhatligt.
Men Bibelns texter är skrivna för sin tid och måste hela tiden omtolkas, vilket också gjorts i många frågor, men inte när det gäller t.ex homosexualitet och kvinnliga katolska präster.
För några år sedan fördömde psykologen Laura Schlesinger homosexualitet med hänvisning till Bibeln. Hon har sedan modifierat sin åsikt, men när det begav sig skrev någon det sanslöst roliga brev, som jag kopierat in i sin helhet, till henne. Som Jeffrey Small påpekar kunde det lika gärna vara ställt till Påven, eller tänker jag varför inte till biskop Anders?
"Dear Dr. Laura:
Thank you for doing so much to educate people regarding God's Law. I have learned a great deal from your show, and try to share that knowledge with as many people as I can. When someone tries to defend the homosexual lifestyle, for example, I simply remind them that Leviticus 18:22 clearly states it to be an abomination. End of debate.
I do need some advice from you, however, regarding some other elements of God's Laws and how to best follow them.
1. When I burn a bull on the altar as a sacrifice, I know it creates a pleasing odor for the Lord (Lev.1:9). The problem is my neighbors. They claim the odor is not pleasing to them. What do I do about this?
2. Leviticus 25:44 states that I may possess slaves, both male and female, provided they are purchased from neighboring nations. A friend of mine claims that this applies to Mexicans, but not Canadians. Can you clarify? Why can't I own Canadians?
3. I would like to sell my daughter into slavery, as allowed in Exodus 21:7. In this day and age, what do you think would be a fair price for her?
4. I know that I am allowed no contact with a woman while she is in her period of menstrual uncleanliness (Lev.15: 19-24). The problem is how do I tell? I have tried asking, but most women take offense.
5. I have a neighbor who insists on working on the Sabbath. Exodus 35:2. clearly states he should be put to death. Am I morally obligated to kill him myself?
6. A friend of mine feels that even though eating shellfish is an abomination (Lev. 11:10), it is a lesser abomination than homosexuality. I don't agree. Can you settle this? Are there "degrees" of abomination?
7. Lev. 21:20 states that I may not approach the altar of God if I have a defect in my sight. I have to admit that I wear reading glasses. Does my vision have to be 20/20, or is there some wiggle-room here?
8. Most of my male friends get their hair trimmed, including the hair around their temples, even though this is expressly forbidden by Lev. 19:27. How should they die?
9. I know from Lev. 11:6-8 that touching the skin of a dead pig makes me unclean, but may I still play football if I wear gloves?
10. My uncle has a farm. He violates Lev.19:19 by planting two different crops in the same field, as does his wife by wearing garments made of two different kinds of thread (cotton/polyester blend). He also tends to curse and blaspheme a lot. Is it really necessary that we go to all the trouble of getting the whole town together to stone them? (Lev.24:10-16). Couldn't we just burn them to death at a private family affair, like we do with people who sleep with their in-laws? (Lev. 20:14)
I know you have studied these things extensively and thus enjoy considerable expertise in such matters, so I am confident you can help. Thank you again for reminding us that God's word is eternal and unchanging.
Sincerely,
Your adoring fan"
http://www.huffingtonpost.com/jeffrey-small/pope-on-gay-marriage-a-th_b_1199833.html?ref=religion
tisdag 17 januari 2012
Lagom
Jag skrev ett kort inlägg, som närmast var ett förtjust utrop, om denna krönika av Gert Gelotte i GP på Katolsk Visions blogg häromdagen. Men som alla verkligt meningsfulla texter så får den läsaren, i det här fallet mig, att tänka vidare.
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.822457-gert-gelotte-lagom-ar-bast-absolut-bast-
"Lagom uttrycker ödmjukhet inför livets gåtfullhet och respekt för tillvarons komplexitet."skriver Gert Gelotte och fortsätter med att inom religion och politik är behovet av lagom inte så stort.
Om vi lämnar politiken därhän och fokuserar på religionen, så tror jag att bruket av "lagom" trots att det är ett så stillsamt ord, närmast skulle leda till en revolution.
Hur skulle dogmer, förkunnelser, diskussioner etc. se ut om de inblandade kände just ödmjukhet inför livets gåtfullhet och tillvarons komplexitet? Skulle det trätas lika mycket om detaljer och om vem som tror bäst och rättast? Jag tror inte det, tvärsäkerhet och ödmjukhet är så vitt jag kan se oförenliga.
"När religion och politik förenklas vida bortom livets komplexitet framträder ett gemensamt mönster. Det finns alltid ett hotande inferno, löften om en radikalt bättre framtid och däremellan uppoffringar – mest av andra."
Den här enkla och tydliga modellen har jag testat och den fungerar bra och ger ytterligare en dimension till texter jag läst och det borde förstås fungera på TV-inslag osv. Inte minst har jag blivit uppmärksam på när författaren faktiskt inte förenklar.
Behovet av lagom, inte minst inom kristendomen, är som jag ser det stort. Jag tror också att det finns fler än man anar bland oss troende som omfamnar innebörden i lagom. Ta mer plats är förstås ingen rimlig uppmaning, snarare då att låta lagom verka. Kanske är liknelsen om surdegen en bra inspiration eller varför inte berättelsen om hur det gick när solen och nordanvinden slog vad om vem som kunde få en man att ta av sig sina kläder.
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.822457-gert-gelotte-lagom-ar-bast-absolut-bast-
"Lagom uttrycker ödmjukhet inför livets gåtfullhet och respekt för tillvarons komplexitet."skriver Gert Gelotte och fortsätter med att inom religion och politik är behovet av lagom inte så stort.
Om vi lämnar politiken därhän och fokuserar på religionen, så tror jag att bruket av "lagom" trots att det är ett så stillsamt ord, närmast skulle leda till en revolution.
Hur skulle dogmer, förkunnelser, diskussioner etc. se ut om de inblandade kände just ödmjukhet inför livets gåtfullhet och tillvarons komplexitet? Skulle det trätas lika mycket om detaljer och om vem som tror bäst och rättast? Jag tror inte det, tvärsäkerhet och ödmjukhet är så vitt jag kan se oförenliga.
"När religion och politik förenklas vida bortom livets komplexitet framträder ett gemensamt mönster. Det finns alltid ett hotande inferno, löften om en radikalt bättre framtid och däremellan uppoffringar – mest av andra."
Den här enkla och tydliga modellen har jag testat och den fungerar bra och ger ytterligare en dimension till texter jag läst och det borde förstås fungera på TV-inslag osv. Inte minst har jag blivit uppmärksam på när författaren faktiskt inte förenklar.
Behovet av lagom, inte minst inom kristendomen, är som jag ser det stort. Jag tror också att det finns fler än man anar bland oss troende som omfamnar innebörden i lagom. Ta mer plats är förstås ingen rimlig uppmaning, snarare då att låta lagom verka. Kanske är liknelsen om surdegen en bra inspiration eller varför inte berättelsen om hur det gick när solen och nordanvinden slog vad om vem som kunde få en man att ta av sig sina kläder.
söndag 15 januari 2012
The Pope's War av Matthew Fox
Fr. Raymond A. Schroth SJ har skrivit en läsvärd recension av en säkerligen lika läsvärd bok om Benediktus XVI av den f.d. dominikanen Matthew Fox.
Schroth inleder med en presentation av författare och översikt över vilka ämnen boken tar upp:
"The Pope’s War, is many things. It is more tract than analysis, a case-by-case indictment of the political-religious system that covered up the sexual abuse crisis, and an exposé of the three dominant secret societies -- Opus Dei, the Legionaries of Christ, and Communion and Liberation -- that, in his judgment, fortified the concentration of power in Rome, determined to undo the work of the Second Vatican Council."
Schroth fortsätter med det som han ser som det starkaste delen av The Pope's War ,"martyrerna" i inkvisitorns, alltså dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger, spår. Boken presenterar en lista med 91 män och kvinnor vars karriärer bromsats upp eller helt stoppas av Troskongregationen för att de uttryckt "fel åsikter".
Ett exempel är moralteologen fr Bernhard Haring som hävdat att lydnad inte kan vara en kärna i moralteologin. Detta efter att ha sett de tyska soldaternas, som han beskriver det, diaboliska handlingar under 2:a Världskriget, där de försvarade sig med att de lydde order.
En annan "martyr" som Fox tar upp är tjeckiskan Ludmila Javorova som prästvigdes 1945 av biskopen Felix Davidek för att råda bot på den akuta prästbristen. 1995, alltså 50 år senare, ogiltigförklaras hennes prästvigning. Javorovas kommentar till detta är lika djupt gripande som själva behandlingen av henne är upprörande: “God permitted my ordination. I wanted only to serve.”
Jag vill heller inte undanhålla er avslutningen av Schroths recension:
"When Ratzinger removed Fox from teaching creation spirituality in 1988, Matthew Fox wrote him a Dear Brother Ratzinger letter that described the church as a dysfunctional family, sums up creation spirituality as compassion, and invites Ratzinger to take a year off and join him: “Why not step down from your isolated and privileged life at the Vatican to do circle dances with women and men,” old and young, in search for authentic spirituality?
Who knows? Maybe he will."
.http://ncronline.org/node/28326
Ja, vem vet? Vi får aldrig sluta hoppas
Schroth inleder med en presentation av författare och översikt över vilka ämnen boken tar upp:
"The Pope’s War, is many things. It is more tract than analysis, a case-by-case indictment of the political-religious system that covered up the sexual abuse crisis, and an exposé of the three dominant secret societies -- Opus Dei, the Legionaries of Christ, and Communion and Liberation -- that, in his judgment, fortified the concentration of power in Rome, determined to undo the work of the Second Vatican Council."
Schroth fortsätter med det som han ser som det starkaste delen av The Pope's War ,"martyrerna" i inkvisitorns, alltså dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger, spår. Boken presenterar en lista med 91 män och kvinnor vars karriärer bromsats upp eller helt stoppas av Troskongregationen för att de uttryckt "fel åsikter".
Ett exempel är moralteologen fr Bernhard Haring som hävdat att lydnad inte kan vara en kärna i moralteologin. Detta efter att ha sett de tyska soldaternas, som han beskriver det, diaboliska handlingar under 2:a Världskriget, där de försvarade sig med att de lydde order.
En annan "martyr" som Fox tar upp är tjeckiskan Ludmila Javorova som prästvigdes 1945 av biskopen Felix Davidek för att råda bot på den akuta prästbristen. 1995, alltså 50 år senare, ogiltigförklaras hennes prästvigning. Javorovas kommentar till detta är lika djupt gripande som själva behandlingen av henne är upprörande: “God permitted my ordination. I wanted only to serve.”
Jag vill heller inte undanhålla er avslutningen av Schroths recension:
"When Ratzinger removed Fox from teaching creation spirituality in 1988, Matthew Fox wrote him a Dear Brother Ratzinger letter that described the church as a dysfunctional family, sums up creation spirituality as compassion, and invites Ratzinger to take a year off and join him: “Why not step down from your isolated and privileged life at the Vatican to do circle dances with women and men,” old and young, in search for authentic spirituality?
Who knows? Maybe he will."
.http://ncronline.org/node/28326
Ja, vem vet? Vi får aldrig sluta hoppas
fredag 13 januari 2012
Mary Raftery - en irländsk eldsjäl har gått ur tiden
Ämnet för dagens blogg var givet när jag läst Thomas P. Doyles minnesord över Mary Raftery på NCR. Hon var journalist och utmanade den Irländska Katolska kyrkan genom att tidigt lyfta fram de sexuella övergrepp mot barn och ungdomar som förekom på katolska institutioner i Irland.
Redan 1999 producerade hon States of Fear, en dokumentärserie om sexuella övergrepp på katolska skolor som så småningom ledde till att Ryan Commission, http://www.childabusecommission.ie/
utredde övergreppen. Serien chockade irländarna men ledde till att tusentals offer äntligen uppmärksammades och fick upprättelse.
2002 kom så Cardinal Secrets, en dokumentär om Dublins ärkestift om vilken Doyle skriver:
"The hard-hitting documentary portrayed the sexual violation in graphic and forceful terms. The most infuriating moment in the film comes when a reporter asks Cardinal Desmond Connell, then archbishop of Dublin, how often he met with victims. He replied, "I'm a very busy man."
Även denna film resulterade i en undersökning, Murphy Commission http://www.dacoi.ie/ som presenterades 2009.
http://ncronline.org/news/people/irish-journalist-whose-documentary-uncovered-sex-abuse-dies
Beskrivningarna av de sexuella övergrepp som begåtts mot barn och ungdomar av katolska präster är plågsam läsning. Jag är full av beundran för personer som Mary Raftery och förstås också Thomas Doyle som har orkat inte bara läsa om övergreppen, utan lyssna till offren. De har också haft styrkan att hjälpa dessa trots att katolska kyrkan ledning gjort, om inte allt, så väldigt mycket för att motarbeta dem.
Men framförallt är jag tacksam för att det finns människor som vill och vågar engagera sig för de allra mest utsatta och sårbara.
Redan 1999 producerade hon States of Fear, en dokumentärserie om sexuella övergrepp på katolska skolor som så småningom ledde till att Ryan Commission, http://www.childabusecommission.ie/
utredde övergreppen. Serien chockade irländarna men ledde till att tusentals offer äntligen uppmärksammades och fick upprättelse.
2002 kom så Cardinal Secrets, en dokumentär om Dublins ärkestift om vilken Doyle skriver:
"The hard-hitting documentary portrayed the sexual violation in graphic and forceful terms. The most infuriating moment in the film comes when a reporter asks Cardinal Desmond Connell, then archbishop of Dublin, how often he met with victims. He replied, "I'm a very busy man."
Även denna film resulterade i en undersökning, Murphy Commission http://www.dacoi.ie/ som presenterades 2009.
http://ncronline.org/news/people/irish-journalist-whose-documentary-uncovered-sex-abuse-dies
Beskrivningarna av de sexuella övergrepp som begåtts mot barn och ungdomar av katolska präster är plågsam läsning. Jag är full av beundran för personer som Mary Raftery och förstås också Thomas Doyle som har orkat inte bara läsa om övergreppen, utan lyssna till offren. De har också haft styrkan att hjälpa dessa trots att katolska kyrkan ledning gjort, om inte allt, så väldigt mycket för att motarbeta dem.
Men framförallt är jag tacksam för att det finns människor som vill och vågar engagera sig för de allra mest utsatta och sårbara.
onsdag 11 januari 2012
Om det är viktigt för dig
En av mina stora inspirationskällor är den brittiske dominikanen Timothy Radcliffe. Jag har börjar läsa om och i grupp diskutera en av hans böcker, I Call You Friends, från 2001.
Radcliffe lyckas där med bedriften att inge läsaren en känsla av frihet att växa även när han talar om begrepp som lydnad. Han förklarar att lydnad i den dominikanska traditionen är nära förknippat med dialog. Och tar sin kommunitet som exempel, där man börjar med att alla som vill får lämna sina synpunkter på en fråga och först därefter fattar priorn ett beslut.
Hur viktigt det är att lyssna på varandra är också något som Radcliffe återkommer till åtskilliga gånger i boken och att försöka sätta sig in i den andres syn på en fråga. I det sammanhanget kommer meningen jag vid den här genomläsningen fastnat mest för, if it is important for you, alltså om det är viktigt för dig. Om något är så viktigt för en annan människa, kanske jag kan ändra mig. En del meningsskiljaktigheter borde kunna lösas rätt enkelt på det sättet. Om det är viktigt för dig att få fira en tridentinsk mässa, så inte mig emot.
Även om det inte räcker vid alla oenigheter tror jag att man kommer en bra bit på vägen till förståelse bara genom att tänka att det man diskuterar förmodligen är viktigt för den andre.
Timothy Radcliffe fördjupar sig även i sanning, ett annat aktuellt ämne i katolska sammanhang. Sanningen hör ihop med kärlek, att anstränga sig att förstå vem den andre verkligen är. "Love helps me to know the truth, and the truth helps me to love" förklarar Radcliffe.
Den större sanningen måste omfamna människornas små sanningar, om man ska kunna lösa oenigheter. Han tar den långa konflikten mellan Serber och Kroater på Balkan som exempel: "What peace can there ever be, if they do not attain some common truth, some shared perception of their history, in which the sufferings of all the people find some objective recognition."
Min känsla är att, så rätt Timothy Radcliffe har! Det är förstås den stora, omfamnande sanningen, Guds sanning vi ska söka. En sanning som också rymmer våra små mänskliga sanningar.
Radcliffe lyckas där med bedriften att inge läsaren en känsla av frihet att växa även när han talar om begrepp som lydnad. Han förklarar att lydnad i den dominikanska traditionen är nära förknippat med dialog. Och tar sin kommunitet som exempel, där man börjar med att alla som vill får lämna sina synpunkter på en fråga och först därefter fattar priorn ett beslut.
Hur viktigt det är att lyssna på varandra är också något som Radcliffe återkommer till åtskilliga gånger i boken och att försöka sätta sig in i den andres syn på en fråga. I det sammanhanget kommer meningen jag vid den här genomläsningen fastnat mest för, if it is important for you, alltså om det är viktigt för dig. Om något är så viktigt för en annan människa, kanske jag kan ändra mig. En del meningsskiljaktigheter borde kunna lösas rätt enkelt på det sättet. Om det är viktigt för dig att få fira en tridentinsk mässa, så inte mig emot.
Även om det inte räcker vid alla oenigheter tror jag att man kommer en bra bit på vägen till förståelse bara genom att tänka att det man diskuterar förmodligen är viktigt för den andre.
Timothy Radcliffe fördjupar sig även i sanning, ett annat aktuellt ämne i katolska sammanhang. Sanningen hör ihop med kärlek, att anstränga sig att förstå vem den andre verkligen är. "Love helps me to know the truth, and the truth helps me to love" förklarar Radcliffe.
Den större sanningen måste omfamna människornas små sanningar, om man ska kunna lösa oenigheter. Han tar den långa konflikten mellan Serber och Kroater på Balkan som exempel: "What peace can there ever be, if they do not attain some common truth, some shared perception of their history, in which the sufferings of all the people find some objective recognition."
Min känsla är att, så rätt Timothy Radcliffe har! Det är förstås den stora, omfamnande sanningen, Guds sanning vi ska söka. En sanning som också rymmer våra små mänskliga sanningar.
måndag 9 januari 2012
Godhet - ingen säljande historia
Anders Ahlberg beklagar i en ledare i Kyrkans tidning att Simon Sebag Montefiores biografi över Jerusalem nästan bara handlar om krig, belägringar, massakrer och andra våldsamheter. Med den historieskrivningen anser Ahlberg att det blir obegripligt att människor alls velat bo i staden. Han fortsätter: "Hängivenheten, omsorgen, osjälviskheten, kärleken, den varma tron – alla de egenskaper och förmågor som bygger huvudhistorierna kring Jerusalem och de tre religionerna finns inte där."
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkan-behover-en-skiljenamnd
Eftersom jag inte läst Montefiores biografi kan jag inte ha någon åsikt om själva boken, däremot håller jag helt med om Anders Ahlbergs synpunkter när det gäller hur historien ofta skildras, dvs genom dess krig.
Det leder också mina tankebanor tillbaks till Jonas Gardells Om Jesus. Där han avslutar med att beskriva hur snabbt Jesusrörelsen avlägsnar sig från den historiske Jesus så som han skildras i evangelierna. Denne ägnade sig inte åt att dela ut bestraffningar, i synnerhet inte dödsstraff, i Apostlagärningarna däremot hinner man bara till 5:e kapitlet så dödas de nya medlemmarna Ananias och Sapfeira för att de inte gav riktigt alla pengar de hade till församlingen. Inte heller verkar evangeliernas Jesus har varit intresserad av bygga upp maktstrukturer eller grunda någon kyrka.Trots det är det vad man genast sätter igång med.
Jonas Gardell skriver i de avslutande kapitlen att av dem som följde Jesus medan han levde är det egentligen bara Petrus och Johannes som nämns i Apostlagärningarna. Vart tog de andra vägen? Han undrar om de helt enkelt gick ut och gjorde vad Jesus sagt åt all lärjungarna att göra dvs predika, hela och förkunna Guds rike. Men utan att få något större gensvar, vilket ledde till att de försvann ur historien.
Men kanske tog det ändå inte slut där. Med Petrus och Paulus vid rodret började kristendomen en stormig seglats fylld av bråk och splittring, en dramatik som fått uppmärksamhet.
Jag vill ändå inte tro att de andra lärjungarnas, insats var betydelselös, utan att de inspirerade andra. Att en del av den godhet, öppenhet och ärlighet som vi kan möta lite varstans i världen har sitt ursprung hos dem. Kanske är det inte alls så, men tanken får mig att känna mig närmare Jesus och hans lärjungar än jag någonsin gjort tidigare.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkan-behover-en-skiljenamnd
Eftersom jag inte läst Montefiores biografi kan jag inte ha någon åsikt om själva boken, däremot håller jag helt med om Anders Ahlbergs synpunkter när det gäller hur historien ofta skildras, dvs genom dess krig.
Det leder också mina tankebanor tillbaks till Jonas Gardells Om Jesus. Där han avslutar med att beskriva hur snabbt Jesusrörelsen avlägsnar sig från den historiske Jesus så som han skildras i evangelierna. Denne ägnade sig inte åt att dela ut bestraffningar, i synnerhet inte dödsstraff, i Apostlagärningarna däremot hinner man bara till 5:e kapitlet så dödas de nya medlemmarna Ananias och Sapfeira för att de inte gav riktigt alla pengar de hade till församlingen. Inte heller verkar evangeliernas Jesus har varit intresserad av bygga upp maktstrukturer eller grunda någon kyrka.Trots det är det vad man genast sätter igång med.
Jonas Gardell skriver i de avslutande kapitlen att av dem som följde Jesus medan han levde är det egentligen bara Petrus och Johannes som nämns i Apostlagärningarna. Vart tog de andra vägen? Han undrar om de helt enkelt gick ut och gjorde vad Jesus sagt åt all lärjungarna att göra dvs predika, hela och förkunna Guds rike. Men utan att få något större gensvar, vilket ledde till att de försvann ur historien.
Men kanske tog det ändå inte slut där. Med Petrus och Paulus vid rodret började kristendomen en stormig seglats fylld av bråk och splittring, en dramatik som fått uppmärksamhet.
Jag vill ändå inte tro att de andra lärjungarnas, insats var betydelselös, utan att de inspirerade andra. Att en del av den godhet, öppenhet och ärlighet som vi kan möta lite varstans i världen har sitt ursprung hos dem. Kanske är det inte alls så, men tanken får mig att känna mig närmare Jesus och hans lärjungar än jag någonsin gjort tidigare.
lördag 7 januari 2012
Den återuppståndna guden/gudinnan
Ju mer jag läser om Bibelns, den tidiga kyrkans historia och de samtida och tidigare religionerna ju mer undrar jag vad som är specifikt för Jesus och för kristendomen? Länge trodde jag att just Jesu död och återuppståndelse var helt unik.
Men efter att ha läst på om först Dionysos/Bachus, sedan om Osiris och även Baal insåg jag att gudar som dog och återuppstod var rätt vanligt under antiken. Ett lite mindre känt exempel är Adonis http://en.wikipedia.org/wiki/Adonis vars kult troligen har feniciskt ursprung och som jag just läst om i boken Her Share of the Blessings av Ross Shepard Kraemer. Boken är inte ny utan kom ut 1992 och får betraktas som grundforskning när det gäller kvinnors, både hedniska, judiska och kristnas religiösa liv under antiken.
Än mer slående likheter med flera av Bibelns skildringar, inte minst den om Jesu död och uppståndelse finns i berättelserna om gudinnan Innana. Maria Schottenius recenserade i DN en utgivning av dessa, Innana-Skymningens drottning med översättning och kommentarer av Lennart Warring och Tania Kantola,
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/inanna--skymningens-drottning
Där står bl.a.:
"Innan Inanna stiger ner i Underjorden berättar hon för sin trogna tjänarinna hur hon ska göra för att få upp henne igen. Tjänarinnan ska stämma upp i klagosång, hon ska slå hårt på trumman i templet, gå runt gudarnas hus. ”Inför andra, klös dina ögon för mig, klös din näsa för mig. I din ensamhet, klös dina lår för mig.”
Inanna själv gör vandringen till ”Landet utan återvändo” och vid var och en av de sju portarna får hon lämna något av det hon har på sig, sina kläder, sina smycken, tills hon står naken inför sin syster, dödsrikets drottning. Där blir hon skändad och plågad, och dödad. ”Hennes döda kropp hängdes upp på en krok.”
Men hjälpen kommer. ”Det gick tre dagar/och det gick tre nätter.”
Sedan kommer den klassiska berättelsen om hur Fader Enki tar lite smuts från sin nagel och skapar två flygande varelser, som tar sig ner till dödsriket och hämtar upp Inanna. På ett villkor dock: Dödsrikets drottning Heliga Ereshkigal får behålla Inannas älskade Dumuzi halva året i dödsriket, och halva året kommer Dumuzis syster att vara där."
Man kan se likheter med senare myter som, Demeter och Persefone, men även Orfeus och Euredike, Amor och Psyke och förstås vår egen kristna passionsberättelse. Vilket förstås säger mycket om hur människorna resonerade och vad de prioriterade. Vad händer efter döden och man uttrycker ett hopp ett liv efter det. Men de berättelserna handlar också att försäkra sig om att vintern ska ta slut, jorden blir fruktsam, att människor och djur är fruktsamma.
Det här är en bok som jag med spänning kommer att läsa för att lära mig mer om historia och genom det mer om kristendomens historia, som inte är så unik som vi gärna vill tro. För en del är kanske likheterna mellan olika religioner skrämmande, men jag känner snarare en tillförsikt i att människor genom tiderna kommit fram till så likartade svar på det stora existentiella frågorna. Det gör att jag tror att det faktiskt finns ett svar på dem.
Men efter att ha läst på om först Dionysos/Bachus, sedan om Osiris och även Baal insåg jag att gudar som dog och återuppstod var rätt vanligt under antiken. Ett lite mindre känt exempel är Adonis http://en.wikipedia.org/wiki/Adonis vars kult troligen har feniciskt ursprung och som jag just läst om i boken Her Share of the Blessings av Ross Shepard Kraemer. Boken är inte ny utan kom ut 1992 och får betraktas som grundforskning när det gäller kvinnors, både hedniska, judiska och kristnas religiösa liv under antiken.
Än mer slående likheter med flera av Bibelns skildringar, inte minst den om Jesu död och uppståndelse finns i berättelserna om gudinnan Innana. Maria Schottenius recenserade i DN en utgivning av dessa, Innana-Skymningens drottning med översättning och kommentarer av Lennart Warring och Tania Kantola,
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/inanna--skymningens-drottning
Där står bl.a.:
"Innan Inanna stiger ner i Underjorden berättar hon för sin trogna tjänarinna hur hon ska göra för att få upp henne igen. Tjänarinnan ska stämma upp i klagosång, hon ska slå hårt på trumman i templet, gå runt gudarnas hus. ”Inför andra, klös dina ögon för mig, klös din näsa för mig. I din ensamhet, klös dina lår för mig.”
Inanna själv gör vandringen till ”Landet utan återvändo” och vid var och en av de sju portarna får hon lämna något av det hon har på sig, sina kläder, sina smycken, tills hon står naken inför sin syster, dödsrikets drottning. Där blir hon skändad och plågad, och dödad. ”Hennes döda kropp hängdes upp på en krok.”
Men hjälpen kommer. ”Det gick tre dagar/och det gick tre nätter.”
Sedan kommer den klassiska berättelsen om hur Fader Enki tar lite smuts från sin nagel och skapar två flygande varelser, som tar sig ner till dödsriket och hämtar upp Inanna. På ett villkor dock: Dödsrikets drottning Heliga Ereshkigal får behålla Inannas älskade Dumuzi halva året i dödsriket, och halva året kommer Dumuzis syster att vara där."
Man kan se likheter med senare myter som, Demeter och Persefone, men även Orfeus och Euredike, Amor och Psyke och förstås vår egen kristna passionsberättelse. Vilket förstås säger mycket om hur människorna resonerade och vad de prioriterade. Vad händer efter döden och man uttrycker ett hopp ett liv efter det. Men de berättelserna handlar också att försäkra sig om att vintern ska ta slut, jorden blir fruktsam, att människor och djur är fruktsamma.
Det här är en bok som jag med spänning kommer att läsa för att lära mig mer om historia och genom det mer om kristendomens historia, som inte är så unik som vi gärna vill tro. För en del är kanske likheterna mellan olika religioner skrämmande, men jag känner snarare en tillförsikt i att människor genom tiderna kommit fram till så likartade svar på det stora existentiella frågorna. Det gör att jag tror att det faktiskt finns ett svar på dem.
torsdag 5 januari 2012
Vem får vara med?
Jesus, så som han möter läsaren i Jonas Gardells Om Jesus, var inkluderande. Han talade och åt med alla möjliga och i omgivningens ögon omöjliga människor. Han rörde vid sjuka och verkade strunta i att han därmed blev oren osv. Nu är det ju Jonas Gardells tolkning det är frågan om. Han är noga med att påpeka att han, liksom alla som någonsin skrivit om Jesus, har sin egen agenda och uppmanar läsaren att vara kritisk. Tänk om andra författare som skrivit om ämnet hade haft den självinsikten och ärligheten? Något säger mig att vi haft ett betydligt bättre samtalsklimat inom kristenheten då...
Jesus var alltså inkluderande, men hans efterföljare verkar bums ha delat upp sig i olika grupperingar som stred sinsemellan och hävdade att just de hade den rätta tolkningen. Församlingen i Jerusalem leddes av Jakob, som enligt Gardell var bror till Jesus, i Rom var Petrus ledare, Paulus verkade i flera församlingar, det fanns Johannestrogna, de gnostiska kristna osv.
På 300-talet gjorde den romerske kejsaren Konstantin kristendomen till statskyrka. Han stödde den riktning som skulle bli Katolska kyrkan, vilket naturligtvis gjorde att den gick segrande ur striderna.
Men lugnet varade inte så länge, kristenheten har fortsatt att strida om vem som tror rättast och bäst. Öst och väst bröt med varandra, Luther startade på 1500-talet reformationen, ur protestantismen uppstod sedan frikyrkorna. Gardell tar Baptistkyrkan som han själv växte upp i som exempel på det senare och ur den bröt sig Maranata ut osv.
Jag tror att man behöver ha historien som bakgrund för att kunna sätta in den omdiskuterade upptagningen av värdekonservativa anglikaner i Katolska kyrkan. Maureen Fiedler, som bl.a. är en av redaktörerna till Rome has spoken..., analyserar situationen, som jag tycker, klokt på NCR. Det är alltid upplyftande att läsa något man själv anser, men inte skulle kunna formulera lika bra.
Fiedler välkomnar den som vill bli katolik in i gemenskapen, men är bekymrad över grunderna till övergångarna i det här fallet. De handlar inte om något centralt, som att man är missnöjd med böner, psalmer, etc. Utan drivkraften för att vilja tillhöra Katolska kyrkan är i stället en önskan att få stänga ute andra. Hon skriver:
"But overall, I am troubled about this recent move. Generally speaking, the Episcopalians moving over are not disaffected by prayers or hymns or externals. They are uncomfortable with recent Episcopal practices that recognize and bless human equality. Are we violating a fundamental principle of justice when we welcome folks into the Catholic church because they are opposed to gender equality and/or do not accept people of different sexual orientations on an equal basis?"
Fiedler påminner om att det fanns en tid (fram till mitten av 1800-talet) då Katolska kyrkan accepterade och till och med stödde slaveriet. Något man man nu fördömer totalt. Hon drar paralleller till de grupper som man försöker stänga ute nu, frånskilda och omgifta, samkönade par, kvinnor och gifta män med prästkallelser och slaveriet. Visserligen är det inte frågan om fysiskt våld, men precis som för slavarna handlar det om att neka människor grundläggande mänskliga rättigheter.
Maureen Fiedler ställer en avslutande fråga, som vi nog alla bör tänka över:
"And so I must ask: When we welcome people because they seek a place where their belief in inequality is accepted, are we not perpetuating and even blessing attitudes of injustice?"
http://ncronline.org/blogs/ncr-today/should-church-take-episcopalians-who-believe-injustice
Kristenheten har, som vi sett, en lång tradition med grupperingar som med olika medel försöker bekämpa och utestänga den som inte delar just deras tolkning av tron. Men det har också alltid funnits de som likt, Maureen Fiedler, strävat efter dialog, medkänsla och tolerans. Är det inte på tiden att lyfta fram den delen av Traditionen?
Jesus var alltså inkluderande, men hans efterföljare verkar bums ha delat upp sig i olika grupperingar som stred sinsemellan och hävdade att just de hade den rätta tolkningen. Församlingen i Jerusalem leddes av Jakob, som enligt Gardell var bror till Jesus, i Rom var Petrus ledare, Paulus verkade i flera församlingar, det fanns Johannestrogna, de gnostiska kristna osv.
På 300-talet gjorde den romerske kejsaren Konstantin kristendomen till statskyrka. Han stödde den riktning som skulle bli Katolska kyrkan, vilket naturligtvis gjorde att den gick segrande ur striderna.
Men lugnet varade inte så länge, kristenheten har fortsatt att strida om vem som tror rättast och bäst. Öst och väst bröt med varandra, Luther startade på 1500-talet reformationen, ur protestantismen uppstod sedan frikyrkorna. Gardell tar Baptistkyrkan som han själv växte upp i som exempel på det senare och ur den bröt sig Maranata ut osv.
Jag tror att man behöver ha historien som bakgrund för att kunna sätta in den omdiskuterade upptagningen av värdekonservativa anglikaner i Katolska kyrkan. Maureen Fiedler, som bl.a. är en av redaktörerna till Rome has spoken..., analyserar situationen, som jag tycker, klokt på NCR. Det är alltid upplyftande att läsa något man själv anser, men inte skulle kunna formulera lika bra.
Fiedler välkomnar den som vill bli katolik in i gemenskapen, men är bekymrad över grunderna till övergångarna i det här fallet. De handlar inte om något centralt, som att man är missnöjd med böner, psalmer, etc. Utan drivkraften för att vilja tillhöra Katolska kyrkan är i stället en önskan att få stänga ute andra. Hon skriver:
"But overall, I am troubled about this recent move. Generally speaking, the Episcopalians moving over are not disaffected by prayers or hymns or externals. They are uncomfortable with recent Episcopal practices that recognize and bless human equality. Are we violating a fundamental principle of justice when we welcome folks into the Catholic church because they are opposed to gender equality and/or do not accept people of different sexual orientations on an equal basis?"
Fiedler påminner om att det fanns en tid (fram till mitten av 1800-talet) då Katolska kyrkan accepterade och till och med stödde slaveriet. Något man man nu fördömer totalt. Hon drar paralleller till de grupper som man försöker stänga ute nu, frånskilda och omgifta, samkönade par, kvinnor och gifta män med prästkallelser och slaveriet. Visserligen är det inte frågan om fysiskt våld, men precis som för slavarna handlar det om att neka människor grundläggande mänskliga rättigheter.
Maureen Fiedler ställer en avslutande fråga, som vi nog alla bör tänka över:
"And so I must ask: When we welcome people because they seek a place where their belief in inequality is accepted, are we not perpetuating and even blessing attitudes of injustice?"
http://ncronline.org/blogs/ncr-today/should-church-take-episcopalians-who-believe-injustice
Kristenheten har, som vi sett, en lång tradition med grupperingar som med olika medel försöker bekämpa och utestänga den som inte delar just deras tolkning av tron. Men det har också alltid funnits de som likt, Maureen Fiedler, strävat efter dialog, medkänsla och tolerans. Är det inte på tiden att lyfta fram den delen av Traditionen?
tisdag 3 januari 2012
Katolska präster stöder offer för sexuella övergrepp
Katolska präster har, men undantag för dominikanen Tom Doyle, inte gjort sig kända för att stötta offren för sexuella övergrepp mot barn och ungdomar i kyrkan. I artikeln från Sheboyganpress berättas om prästerna James Conell och Richard Cerpich som försöker bättra på kyrkans anseende i den frågan. De vill visa att inte alla katolska ledare i första hand tänker på att rädda kyrkans anseende och ekonomi, utan att man engagerar sig för offren. Vilket är väl så viktigt för offren som den ekonomiska ersättningen.
http://www.sheboyganpress.com/article/20120102/SHE06/201020368/Editorial-Comfort-help-abuse-victims?odyssey=mod|newswell|text|FRONTPAGE|p
Läs också gärna artikeln och se videon på NCR där jesuiten James Martin förklarar en del av de mekanismer som han menar styr förövarna, alltså präster och även organisationen, dvs Katolska kyrkan. Förövaren är ofta en man med en en narcissistisk och grandios personlighet, där allt kretsar runt honom. Han lägger inte märke till några signaler från offren och vid ett avslöjande tycker han bara synd om sig själv som straffas, hängs ut, förlorar sitt arbete etc.
Martin påpekar att alla runt förövaren måste vara uppmärksamma på detta och inte dras in i hans nät, vilket är lätt gjort eftersom förövaren ofta är en karismatisk ledargestalt, utan vidta de åtgärder som behövs. Dessutom försvåras situationen av att förövaren är någon de känner och har omkring sig, medan offren ofta är mer anonyma.
När jag tänker efter har jag många gånger hört och sett försvar från både katolska ledare och lekmän som just går ut på att man ska tycka synd om förövaren som förlorat så mycket. Så skönt med en präst som lugnt och sakligt förklarar mekanismen bakom och tar avstånd från det. Det borde vara inspirerande för våra svenska jesuiter att ha en sådan medbroder!
http://ncronline.org/news/accountability/video-why-there-sympathy-sex-abusers
http://www.sheboyganpress.com/article/20120102/SHE06/201020368/Editorial-Comfort-help-abuse-victims?odyssey=mod|newswell|text|FRONTPAGE|p
Läs också gärna artikeln och se videon på NCR där jesuiten James Martin förklarar en del av de mekanismer som han menar styr förövarna, alltså präster och även organisationen, dvs Katolska kyrkan. Förövaren är ofta en man med en en narcissistisk och grandios personlighet, där allt kretsar runt honom. Han lägger inte märke till några signaler från offren och vid ett avslöjande tycker han bara synd om sig själv som straffas, hängs ut, förlorar sitt arbete etc.
Martin påpekar att alla runt förövaren måste vara uppmärksamma på detta och inte dras in i hans nät, vilket är lätt gjort eftersom förövaren ofta är en karismatisk ledargestalt, utan vidta de åtgärder som behövs. Dessutom försvåras situationen av att förövaren är någon de känner och har omkring sig, medan offren ofta är mer anonyma.
När jag tänker efter har jag många gånger hört och sett försvar från både katolska ledare och lekmän som just går ut på att man ska tycka synd om förövaren som förlorat så mycket. Så skönt med en präst som lugnt och sakligt förklarar mekanismen bakom och tar avstånd från det. Det borde vara inspirerande för våra svenska jesuiter att ha en sådan medbroder!
http://ncronline.org/news/accountability/video-why-there-sympathy-sex-abusers
måndag 2 januari 2012
Vi,vi,vi...
Bloggen Call Me Excellency som med både allvar och humor tar upp olika katolska fenomen gör det lättare, i alla fall för mig, att hålla modet uppe som katolik. Me, me, me... sjunger "excellensen" på bilden av Ken Vonderberg, men ämnet för dagens blogg är i stället vi, vi, vi...
"What God is revealed when we study Jesus? He loved his neighbors, and they included the outcasts, the untouchables, the maimed, foreigners, prostitutes, rogues, tax collectors, and the invisible of his time, women."
Skriver Steven Boehrer bl.a. på sin blogg http://callmeexcellency.blogspot.com/2011/12/jesus-love-standard-for-purple-culture.html
Skriver Steven Boehrer bl.a. på sin blogg http://callmeexcellency.blogspot.com/2011/12/jesus-love-standard-for-purple-culture.html
Även om det inte är så mycket vi vet om den historiske Jesus verkar det onekligen som om de människor han omgav sig med, hans "vi", var en blandad skara av rika, fattiga, män, kvinnor, fromma och syndare om vartannat. Ett "vi" som är mer inkluderande än de flesta av oss, hans efterföljare, någonsin klarat av att praktisera.
Jag håller just nu på att läsa Jonas Gardells Om Jesus och också han ser det inkluderande hos Jesus, "alla ska med" som han uttrycker det. I kapitlet Den sista måltiden går Gardell igenom hur den sista måltiden beskrivs i evangelierna och hos Paulus, som nämner den i 1 Korinthierbrevet. En av de intressanta saker han uppmärksammar är att hos både Markus, Matteus och Lukas berättar Jesus först att en av närvarande ska förråda honom, en ska förneka honom och alla ska överge honom. Efter att ha gjort detta delar han utan att tveka ut bröd och vin till dem.
Det är uppenbart när man får det påpekat för sig, men jag har inte tänkt på det tidigare. Uppenbarligen har många andra också missat den här aspekten, hur kan man annars förklara att så många kristna kämpar hårt för att stänga ute alla som inte tillhör det egna samfundet från nattvardsbordet?
Men det finns också de som verkar försöka följa Jesus inkluderande hållning. Jag har själv inte besökt Allhelgonakyrkan, men har hört mycket gott om verksamheten. Inte minst att även sökaren och den av livet tilltuffsade känner sig välkommen i gemenskapen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)