Skapelseberättelser 2

Dagens blogg tänkte jag skulle gå snabbt och enkelt att skriva. I en bok jag nyss läst ut nämndes lite i förbigående att den grekiska gudinnan Persefone bland allt annat skiljde de döda som kom till Hades som man delar agnar och vete med en slags tröskningsfläkt, på engelska winnowing fan. Den myten påminner i så fall om hur Markus och Lukas i sina evangelier låter Johannes döparen uttrycka sig om Jesus, i Matt 3:12: "Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”

Eftersom jag alltid vill ha ordentliga källor för det jag skriver och jag fick uppfattningen att det här var en myt som hade stor spridning i antikens Grekland läste jag den informativa sajten Theoi greek mythology artikel om Persefone.
Men där fanns den inte, att sortera själarna verkar snarare ha med Dionysos att göra. Jag har sedan letat på alla andra platser jag kan tänka mig, men fortfarande inget direkt om sorterande när det gäller Persefone. Så om någon läsare vet var man kan hitta uppgifter om det tar jag förstås tacksamt emot tips!

Jag har nu inte gått lottlös i mitt letande utan stött på annat som är intressant, bl.a.förekommer Persefone i en skapelsemyt som påminner om den gammaltestamentliga:

  Pseudo-Hyginus, Fabulae 220 (trans. Grant) (Roman mythographer C2nd A.D.) :"When Cura (i.e. Koure, Persephone) was crossing a certain river, she saw some clayey mud. She took it up thoughtfully and began to fashion a man. While she was pondering on what she had done, Jove (Zeus) came up; Cura asked him to give the image life, and Jove readily grant this. When Cura wanted to give it her name, Jove forbade, and said that his name should be given it. But while they were disputing about the name, Tellus (Gaia or Demeter) arose and said that it should have her name, since she had given her own body. They took Saturnus (Kronos) for judge; he seems to have decided for them : Jove, since you gave him life (text missing, presumably he was given control of the fate of men) let her (Persephone) receive his body (after death); since Cura fashioned him; let her (Gaia) posses him as long as he lives, but since there is controversy about his name, let him be called homo, since he seems to be made of humus"

Vad apostlarnas apostel kan lära kyrkan

I dagens blogg tar jag upp två informativa artiklar, den ena kommer från NCR, där Jamie L. Manson skriver om What Mary Magdalene and the Samaritan teach the church. Den andra texten är hämtad från bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer där Simon Sorgenfrei tar upp ämnet Bibelarkeologi.
Båda belyser min kära käpphäst, vikten av att kunna sin historia.

Jamie L. Manson blev ombedd att predika om apostlarnas apostel, Maria Magdalena. Hon valde då att göra en jämförelse mellan henne och skildringen av Jesus möte med den samariska kvinnan i Johannesevangeliets fjärde kapitel. Där finns flera likheter, inte minst att det är lätt att få intryck av att Jesus räddade dem från ett liv i synd (erotiska sådana). När det gäller Maria Magdalena var det påven Gregorius som på 500-talet började sprida bilden av henne som prostituerad. Något som sedan envist levt kvar genom århundradena, trots att det inte finns något som helst belägg för den tolkningen hos Johannes.

Flera nutida forskare ser den samariska kvinnan som en symbol för det samariska folket och de sammanlagt sex männen i berättelsen står då för de gudar som samarierna anklagades för att dyrka jämte Jahve.

Maria Magdalena och den samariska kvinnan har också det gemensamt att de förstod vem Jesus verkligen var. Den samariska kvinnan var den första som insåg att Jesus var Messias och Maria Magdalena var den förste som fick se den uppståndne Kristus och fick uppdraget att tala om vad hon sett för apostlarna.

Den tidiga kyrkan förstod vilka osannolika lärjungar Jesus kallade och hur radikalt, för att inte säga chockerande, hans val av förebilder för de troende var.
I en tid då institutionen Katolska kyrkan verkar jobbar övertid med att sätta upp hinder för gudsfolkets delaktighet i kyrkan tycker Jamie L. Manson att evangelitexterna är en hjälp att hålla modet uppe.


Religionsvetaren Simon Sorgenfrei behandlar också Bibelns texter, men inriktar sig på diskussionen om dess värde som historiska källor och betydelse för arkeologin. Har man Jamie L. Mansons artikel i tankarna är det lätt att förstå att hur försiktig man måste vara med i synnerhet det förstnämnda.
Sorgenfrei beskriver motsättningarna mellan två riktningar inom arkeologin, bibelmaximalism vars representanter tror sig kunna hitta t.ex. platsen där David besegrade Goliat utifrån Bibelns platsangivelser. Mot det står bibelminimalismen som ser Bibeln som en samling legender som kan innehålla korn av sanning men inte ligga till grund för utgrävningar och tolkning.

Frågan kompliceras av att det finns stora ekonomiska intressen i att t.ex. göra tv-serier eller filmer på teman som Jesu familjegrav. Där man med Bibeln som en slags karta gör spektakulära utgrävningar på olika platser, snarare än att satsa på mer djuplodande projekt.
För religionsvetarna blir det, som Sorgenfrei påpekar, intressant både att studera dokumentärerna som fenomen och de forskningsresultat man kommer fram till.

Den som fortfarande har ork kvar efter den här långa bloggen rekommenderas att läsa en artikel som Simon Sorgenfrei hänvisar till i The Cronicle of Higher Education. Skribenten Matthew Kalman ger där en fördjupning om fenomen som bibelmaximalism, bibelminimalism och medias intresse.
De klokaste orden kommer från arkeologen Aren Maeir som säger "We're here not to prove or disprove the Bible. We're here to illustrate the cultures in which the biblical text was formed,"

Min personliga reflektion är att problemen artiklarna tar upp visar på behovet av teologer och arkeologer som inte har förutfattade meningar om vilka resultat de ska uppnå. Men det har jag ju skrivit tidigare.



 

Kristna stöder homosexuella i Uganda

Den här veckan undertecknade 46 amerikanska, kristna ledare ett öppet brev mot de lagar om homosexualitet som Ugandas regering vill införa. Det skriver en av dem, Jim Wallis, i ett inlägg på Huffington Post.
I det ursprungliga lagförslaget som lades fram 2009 föreslogs att homosexuella handlingar skulle vara belagda med dödsstraff. Den reviderade version som regeringen i Uganda nu presenterat har inte längre med dödsstraff. I stället vill man att homosexuella personer ska dömas till livstids fängelse och att det ska vara förbjudet att ens diskutera ämnet sexuell läggning.
Jim Wallis och de övriga undertecknarna tycker att det är extra upprörande och förvånande att ugandiska kristna ledare stöder lagförslaget!

Undertecknarna anser att det de tar upp i det öppna brevet är sådant som alla kristna bör kunna ställa upp på som att alla människor är skapade till Guds avbild och att vi ska älska vår nästa.
Man påpekar också att människor i USA är så lyckligt lottade att leva i ett land som respekterar de mänskliga rättigheter, däribland religionsfrihet. Så är inte situationen i Uganda och man bör därför stödja människorna där.

Man skriver också att Jesus värnade det marginaliserade människorna, de utstötta, vilket också vi kristna ska göra. Och man uppmanar de kristna i Uganda att skydda homosexuella snarare än att stötta lagförslaget.

Det här borde ju vara något för de amerikanska katolska biskoparna som talat mycket om religionsfrihet den senaste tiden. Men jag kan inte se någon av dem bland undertecknarna inte heller några av dem som mest högljutt säger sig värna livet i demonstrationer mot abort. Kanske har de inget intresse för livet efter födelsen?
Jag kan inte hitta någon kampanj som vem som helst kan underteckna, men får jag syn på en sådan lägger jag förstås ut den.

Tro eller veta - en utbredd begreppsförvirring

Just nu pågår på flera håll en debatt bl.a. om vad som är tro, vetande och sanning. Den intresserande kan orientera sig genom att läsa den artikel av Antje Jackelén i Sydsvenska dagbladet som jag tror är själva startskottet.  Ämnet diskuteras även i bl.a. Anders Ahlbergs ledare i Kyrkans tidning, Gert Gelottes inlägg på Katolsk Vision och på Bengt Malmgrens blogg.

Den här debatten visar, som jag ser det, framförallt på behovet att reda ut de begrepp man använder och att ställa rätt frågor till religionerna, i det här fallet kristendomen.
Kristna har en tendens att hävda att de vet, när de i själva verket tror. Att tala om sanning även när det inte går att belägga att man har rätt. En del naturvetare å andra sidan kräver mätbara resultat, vilket fungerar i naturvetenskapliga sammanhang men inte inom humaniora och naturligtvis inte heller när det gäller religion.
Antje Jackelén har tycker jag en poäng i att religiösa myter kan berätta en hel del, det gör de förstås. Men varje tid tolkar dem oundvikligen genom sina "glasögon" av kunskap, föreställningar och åsikter. Att få fram fakta och därmed sanningar ur dem är vanskligt. Titta gärna på Gert Gelottes uppräkning av det lilla vi t.ex. vet säkert om den historiske Jesus.

Ett utmärkt exempel på hur försiktiga vi måste vara när vi närmar oss historiskt material ger Roger Karban i sitt inlägg på NCR. Det är en lättläst och tänkvärd text där Karban bl.a. skriver att dagens forskare ser evangeliernas författare som redaktörer, inte bara insamlare av berättelser om Jesus. De redigerade och ändrade i materialet så att det passade just deras teologiska syn. Karban citerar Avery Dulles som under en föreläsning påpekat att om inkvisitionen funnits när evangelierna skrevs så hade vi katoliker haft ett evangelium, Markus. I historieböckerna hade vi kunnat läsa om tre tidigkristna heretiker: Matteus, Lukas och Johannes.
Med tanke på hur svårt katolska kyrkan genom tiderna har haft att acceptera olika tolkningar, låter det i mina öron fullt rimligt.

Karban tar som exempel Markus och Johannes olika tolkningar av brödundret. Markus beskrivning handlar om den gode ledaren som tar hand om alla.
Roger Karban går sedan vidare till Efesierbrevet där författaren, troligen någon av Paulus lärjungar, i stället betonar Jesus som den som enar judar och icke-judar.
NT:s texter beskriver alltså olika faser i kristendomens utveckling och de är också partsinlagor. Det är tänkvärt, lärorikt och givetvis något att bygga en tro på. Däremot finns det som sagt inte mycket som går att belägga säkert.
Jag tror att debatten om tro och vetande skulle bli mer konstruktiv om vi kristna utgick från det vi vet och inte som nu ofta sker med att ta upp sannolikheter, möjligheter och rent önsketänkande.
Sedan måste kritikerna också ställa rimliga frågor till källmaterialet och därmed religionen och inte försöka pressa det på mätbara resultat och exakta uppgifter.

Ulla Gudmundson om åsiktsskillnader bland katoliker

Bilden av katoliker bland svenska icke-katoliker är väldigt enkel, Ulla Gudmundson beskriver den på sin blogg som en streckgubbe. Svensken i gemen vet att Katolska kyrkan är emot preventivmedel, samkönade äktenskap och abort. Att man inte accepterar kvinnliga präster och kräver att de män som vill bli präster ska leva i celibat.
I en blogg över ämnet Så sant som det är sagt - om vikten av att skaka om sina fördomar börjar Ulla Gudmundson med att lyfta fram en mer nyanserad bild av kyrkan och katolikerna. Hon tar som ett exempel en barnmorska på Malta som är mot aborter och negativ till skilsmässor, men vars recept mot det sistnämnda är ökad jämställdhet i äktenskapet.

Ulla Gudmundson utvecklar sedan ämnet i ett svar på en kommentar från Karin Nylund på den första bloggen. Där blir det riktigt intressant, hon beskriver hur Sverige och Vatikanen förstås ligger långt från varandra i de ovanstående frågorna men internationellt sett strävar åt samma håll när det gäller t.ex. fattigdomsbekämpning och nedrustning. Bilden av Katolska kyrkan som institution är enligt Ulla Gudmundson inte så svart-vit som den uppfattas av oss svenskar.

Ytterligare en viktig aspekt som Ulla Gudmundson lyfter fram är att katolikerna har betydligt mer mångfacetterade åsikter än kyrkan. Många är kritiska mot kyrkans officiella ståndpunkter när det gäller homosexualitet och preventivmedel t.ex. Det här blir jag förstås glad av att läsa, eftersom jag ständigt återkommer till att man inte får sätta likhetstecken mellan kyrkan och de troende.

En annan sida man kan stöta på hos katoliker tas upp i svaret, den stora empatin för det ofödda fostret och frånvaron av inlevelseförmåga när det gäller kvinnan. Jag har själv flera gånger talat med, i andra avseenden, varma och kännande personer som just när det gäller aborter blir totalt känslokalla. Som även i fall där kvinnans liv är akut hotat, viftar bort det med kommentarer som att hon kanske skulle överlevt några veckors graviditet till. Jag blir lika förskräckt varje gång jag hör något i den stilen.

Ulla Gudmundson referar också till en jesuitpater som var i Stockholm för att tala om arbetet för att samkönade par ska känna sig välkomnar i kyrkan.  "Samme jesuit skrev senare till mig att han önskade att fler människor visste om att katolska kyrkan inte är enbart doktrin (det är den vi svenska känner till), utan i realiteten hela tiden ett samspel mellan lära och liv, mellan struktur och andlighet, mellan tradition och förnyelse."
Min spontana reaktion när jag läste det var att det är väldigt bra och jag önskar att inte bara folk i allmänhet utan även katolska ledare kände till detta!

Som avslutning vill jag betona att jag uppskattar Ulla Gudmundson mycket. Som jag ser det gör hon i stor utsträckning det som biskop Anders borde göra, lyssnar på alla katoliker, försöker förstå olika ståndpunkter. Hon gör det förstås utifrån sin roll som ambassadör, biskop Anders borde göra detsamma eftersom han är biskop för alla Sveriges katoliker.

Varför gör de så här? Olika tolkningar av anklagelserna mot LCWR

Vafför gör de på detta viset, frågar rumpnissarna i Astrid Lindgrens bok Ronja Rövardotter. Många katoliker undrar samma sak när det gäller Katolska kyrkans ledning. I synnerhet efter det, för de flesta, obegripliga angreppet på de amerikanska systrarnas paraplyorganisation LCWR.
Det görs också försök att förklara agerandet, bl.a. av psykologen Kathy Galeher på NCR. Hon gör en koppling till de sexuella övergreppen och ser angreppet på LCWR som ett försök från Vatikanen att distrahera både katoliker och omvärlden från den frågan.
Smärtan över de brott som begåtts av katolska präster är stark, men i stället för att gå till botten med orsakerna till det som skett, försöker man leda uppmärksamheten åt annat håll. Det vill säga genom anklagelser mot LCWR. Personligen undrar jag om inte nyevangelisationen som påven initierat också ska ses som ett försök att komma bort från de stora problemen i Katolska kyrkan?

James Martin SJ refererar på tidskriften Americas blogg delar av en intervju med LCWR:s  president Pat Farrell OSF i programmet Fresh air på National Public Radio. Där finns också en länk till själva intervjun som är närmare 40 minuter lång.
Det är uppenbart att LCWR befinner sig i en väldigt svår position. Man vill bejaka möjligheten för katoliker att ställa frågor och att föra en öppen dialog, men är medvetna om att Troskongregationens reaktioner inte inbjuder till det.
Pat Farrell diskuterar också de bakomliggande orsakerna till att Troskongregationen agerat så starkt som den gjort. Anklagelsen om radikalfeminism ser hon som ett tecken på att man känner sig hotade av kvinnor krav på delaktighet inte minst när det gäller kyrkans ämbeten. Kvinnliga teologer världen undersöker hur kvinnors roll i kyrkan på olika sätt minimerats och vad man kan göra åt det.

Jag avundas inte Pat Farrell och LCWR den svåra uppgift de har. Som många andra har påpekat är det systrarna som i nuläget tillför Katolska kyrkan kvalitet. Det vore förödande om de blev tystade eller tvingades lämna kyrkan

Teman - ett sätt att se likheter mellan religioner

Hur ska man få folk att förstå att vi människor och våra religioner har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt?! Ibland när det känns som om jag för sjuttioelfte gången tar om samma sak kan jag misströsta om att det är möjligt.
Vad gör man när personer verkligen inte vill höra talas om några andra influenser i kristendomen än de judiska? När de anstränger sig väldeliga för att glömma eller i alla fall förtränga eventuella likheter mellan kristendomen och mesopotamisk, egyptisk, romersk religion de stött på?

Jag skulle förstås kunna ge upp, om det inte vore för att jag tror att förståelsen för att de gemensamma nämnarna i olika religioner är centralt för världens framtid. Den skulle kunna minska förföljelse, våld och krig som det dagligen rapporteras om väsentligt. Alltså kan jag inte ge upp, utan får hålla ut och framför allt hoppas på och be för att många tänker likadant.

De olika religionernas företrädare verkar inte ha något stort intresse av att presentera en "gemensam" historia. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att det skulle försvaga argumentet att vi tror rättast och bäst som många, men absolut inte alla, religiösa ledare framhåller.

Vi får nog i stället sätta hoppet till det sekulära samhället när det gäller den här saken och inte minst på skolan. Det bästa vore om undervisningen byggde på teman, t.ex. skapelsemyter och att eleverna studerade  hur de presenteras i flera religioner. Vi är bekanta med den judisk-kristna skapelseberättelsen som har stora likheter med den från Sumer, den äldsta skapelseberättelsen man känner till, där himmel och jord skiljs åt och människan får sitt namn. Man kan jämföra dem med den egyptiska skapelseberättelsen, den hinduistiska, givetvis med den grekiska och med den nordiska.
De visar att vi människor tänkt väldigt lika när det gäller de stora dragen, hur sedan detaljerna utformats skiljer sig lite åt. Jag tror också att det är bra att läsa i block där olika ämnen beroende på tema är involverade. När det gäller skapelsemyter behöver man känna till hur människorna såg på världen, alltså att himmel, jord och underjord och att himlen i många fall hölls uppe av en pelare eller ett träd. Viktigt är också att ta upp hur synen på jordens tillkomst ändrats över tiden. Just nu är ju Higgs partikel aktuellt och skulle göra det  möjligt att använda det välkända pedagogiska greppet att  börja med att anknyta till något eleverna känner till.

Så här kan och tycker jag bör man göra med flera teman för att få fram en större förståelse och ett mer konstruktivt samtal.
Frågan är om goda berättelser som skapelsemyterna kan locka även vuxna, för att återkoppla till min inledande problemställning?

Ritva Maria Jacobsson skriver om turerna runt LCWR

I det senaste numret av Katolskt Magasin finns en artikel om turerna kring de amerikanska ordenssystrarnas organisation LCWR, skriven av Ritva Maria Jacobsson. Den ligger inte på KM:s hemsida, så jag kan tyvärr inte länka.
Artikeln beställdes av redaktören Margareta Murray-Nyman som också meddelande omfånget, 4500 tecken med mellanslag. Den version som sedan publicerades är, trots att artikeln höll sig inom de givna ramarna, nedstruken. Avsnittet där Katolska kyrkans behandling av systrarna i LCWR sätts in i ett historiskt sammanhang hör till det som är borttaget. Något jag tycker är väldigt synd och jag har därför bett Ritva Maria Jacobsson om tillåtelse att publicera hela artikeln, utan strykningar:

"Att älska kyrkan och att tjäna den – detta är väl en hjärtesak för alla katoliker! Men hur tolkar vi denna heliga uppgift?

Just nu pågår en storm av vrede framför allt i USA. Det handlar om ett nytt ingripande från Vatikanens sida mot människor som just älskar och tjänar sin kyrka, de katolska ordenssystrarna. Långt utanför kyrkan når de upprörda reaktionerna.

I Sverige verkar de flesta okunniga om denna inflammerade fråga. En utförlig informativ artikel har sedan länge legat på dominikansystrarnas hemsida. Nu finns också i Signums senaste nummer dels en utmärkt artikel från The Tablet, dels en underbar liten berättelse om en gammal tjänande syster, förmedlad av sr Katrin Åmell, op.

I korthet handlar det om följande: paraplyorganisationen för ledarna för nästan 60.000 amerikanska apostoliska ordenssystrar har sedan fyra år granskats och inspekterats av Vatikanen. Dessa kvinnor är älskade i USA för sitt hängivna arbete inom sjukvård, skolor, socialt arbete, universitet och forskning. De anklagas för doktrinära misstag och för underlåtelsesynder: att inte tillräckligt tydligt fördöma homosexualitet, preventivmedel, aborter etc. Nu har organisationen satts under förmyndare, av tre biskopar utsedda av Troskongregationen.

I fortsättningen skall dessa biskopar omarbeta statuterna för systrarnas organisation, dra upp riktlinjerna för deras arbete och censurera vad de skriver och säger. Detta har i USA vållat både vrede och sympatiyttringar, förböner och olika manifestationer - och även löje. Olika förklaringar prövas: handlar det om rädsla för den feminism, som systrarna skulle representera? Manligt – kvinnligt, alltså män (biskopar) rädda för kvinnor, inte sällan överlägsna dem i utbildning och inflytande? Är det en politisk fråga: systrarna stöder president Obamas sjukvårdsreform, motarbetad av den amerikanska biskopskonferensen? Handlar det om ekonomi? – systrarna förvaltar egendom genom sina olika institutioner medan stiften förlorar jättesummor på alla ersättningar till offren för sexualbrotten. På grund av den traditionella bristen på transparens är det inte så konstigt att det spekuleras vilt.

De här stormarna inom vår kyrka har egentligen pågått de senaste decennierna. Teologer förbjuds att tala och skriva. Frispråkiga biskopar omplaceras. Vatikanen förbjöd för ett par år sedan omval av den enhälligt valda generalsekreteraren för Caritas Internationalis, Leslie Anne Knight. Det tycks viktigare att sprida kyrkans lära än att tjäna fattiga och lidande människor. De engelskspråkiga katolikerna påtvingas en ny översättning av de liturgiska texterna, trots massiva protester mot det dåliga språket. De skandalösa kyrkliga sexbrotten har man inte sällan försökt att dölja, från hierarkins sida. Sakta men obönhörligt urholkas friheten från det andra Vatikankonciliet, på tusen olika vägar. Kyrkan är inte längre Guds folk på pilgrimsvandring, för vilket samvetet är den högsta instansen. Lydnaden gentemot läroämbetet repeteras ständigt.

Om vi går till historien, kan vi finna alla slags övergrepp i vår kyrka. Jag påmindes om det när jag stod på det gamla torget i Rouen där den 19-åriga Jeanne d’Arc brändes levande på bål år 1431. Politiska orsaker – ja, men anklagelsen var att hon iklätt sig mansdräkt och klippt av sitt hår. Inte förrän 1920 blev hon helgonförklarad. Nu är hon Frankrikes nationalhelgon. Också i Prag och Konstanz kom samma påminnelse: den tjeckiske prästen och professorn Jan Hus, som protesterade mot kyrkliga missbruk och alltid hänvisade till Bibeln, kallades till konciliet i Konstanz, där han 1415 brändes på bål för irrläror. Sådana illdåd kan inte ske längre hos oss.

Nej, det finns från kyrkans sida numera inga andra maktmedel än de inomkyrkliga. Här i Sverige har vi kanske inte riktigt förstått vad som är på gång. Det finns katoliker som förstår och ändå trofast fortsätter att älska och tjäna sin kyrka men med sorg i hjärtat och ibland under uttalad protest. Ännu flera av dem som förstår lämnar kyrkan eller vill inte längre ha med den att göra.

Kyrkohistorien innehåller förvisso inte bara skam och sorg. Vi minns de tappra missionärer som offrade sina liv på olika ställen i världen. Vi minns gestalter som Franciskus, Edith Stein och Oscar Romero. Kyrkans ledning accepterade under andra Vatikankonciliet till slut tolerans och yttrandefrihet, alltså Franska revolutionens ideal som man i nästan 200 år hade motarbetat. Nu kommer det an på oss som älskar vår katolska kyrka att kämpa för dessa heliga ideal. "

Stort tack till Ritva Maria Jacobsson för att jag får lägga ut hennes artikel i sin helhet. När det gäller avsnittet om hur oliktänkande i Katolska kyrkan behandlats genom tiderna och vikten av att ändå kämpa vidare vill jag som kompletterande läsning rekommendera Jamie L. Mansons artikel Leaving the church is luxury the world cannot afford på NCR.

Irländska katoliker vill förändra kyrkan

The Irish Times rapporterar i två artiklar om ett initiativ till reformer från katolskt lekfolk i Irland. I den ena artikeln står att vid ett möte för lekfolk den 30 maj beslutades att man skulle starta en grupp med målet verka i Andra Vatikankonciliets anda . Fyra män och fyra kvinnor har börjat bygga upp organisationen som vill samarbeta med Association of Catholic Priests som organiserar reformvänner bland de irländska katolska prästerna.

I den andra artikeln, från idag, berättas att gruppens agenda till stor del kommer att följa Andra Vatikankonciliets intentioner. Inte minst den om lekfolkets betydelse för Katolska kyrkan.
"Among the decisions approved by the vast majority of the world’s bishops and now, according to the Pope, part of the church’s magisterium, or ultimate teaching authority, is that in the council’s decree on the apostolate of the laity. In chapter 1.2, is a sentence stating that “the laity share in the priestly, prophetic, and royal office of Christ and therefore have their own share in the mission of the whole people of God in the church and in the world”.

Ovanstående väntar fortfarande på att genomföras och där kan vi lekmän och kvinnor bidra genom att helt enkelt sätta igång att göra det, precis som man gjort på Irland.
Den irländska gruppen vill gärna samarbeta med liknande organisationer i andra länder, vilket verkligen är något för oss i Sverige att nappa på!   

Religionsfrihet, vad är det?

Religionsfrihet och samvetsfrihet är en brännande fråga i USA, men har även diskuterats i Sverige. Gemensamt för diskussionen både i USA och Sverige är att den i stor utsträckning handlar om värdekonservativa kristna som kräver friheten att hindra andras frihet.

På Huffington Post skriver Jon O'Brien, president för Catholics for Choice om de amerikanska biskoparnas kampanj Fortnight for Freedom under rubriken Let's Celebrate Real Religious Freedom.
Han börjar med att konstatera att uppslutningen inte blev så stor som biskoparna hoppats när de satsade stora summor på detta tvåveckorsarrangemang.

O'Brien fortsätter med att påpeka att biskoparna inte verkar ha förstått att religionsfrihet inte handlar om att försvara en liten grupp manliga klerkers intressen som inte motsvarar behoven hos den stora grupp människor de ska företräda.
Verklig religionsfrihet är något annat och han tar flera exempel på hur människor genom historien blivit förtryckta och förföljda för sin tro. De irländska katolikerna är ett exempel, de europeiska judarna ett annat, på människor som trakasserats och i värsta fall fått sätta livet till för sin tro. Den som tillhör Bahai förföljs idag i Iran och i Indonesien kan man slängas i fängelse om man inte bekänner sin tro på Gud.

Jon O'Brien skriver att mot den bakgrunden är knappast de amerikanska biskoparna övertygande när de hävdar att deras religiösa frihet är hotad pga av en sjukförsäkring som ger alla människor, även de fattiga, tillgång till subventionerade preventivmedel, eller att samkönade par får möjlighet att gifta sig.

Även NCR tar upp ämnet, det är Phyllis Zagano som skriver ganska vasst men roligt i inlägget Fortnight of words. 
Hon beskriver läget ur de amerikanska biskoparnas synvinkel. Tidigare fanns de som skulle evangeliseras utanför fållan (kyrkan) och alla innanför var involverade i att frälsa dem. Nu är de evangeliserande, biskoparna och det främsta målet är de döpta, mer eller mindre oengagerade, katolikerna.

Biskoparna ser det hela främst som en fråga om att marknadsföra budskapet rätt och talar med PR-termer om lämpliga strategier.
Vad de anser är budskapet är alltså bl.a. motstånd mot preventivmedel och samkönade äktenskap som nämnts ovan. Zagano hänvisar i stället till evangeliernas uppmaning, visa kärlek till sin nästa, ta hand om de fattiga, ge tak över huvudet åt hemlösa, besöka sjuka och fängslade osv.
Det borde inte vara så svårt att skapa intresse för detta tror Phyllis Zagano och hänvisar till budskapet som ges vid diakonvigningen och uppmanar biskoparna att följa det.

"It's not a question of theology or policy; it's a question of doing instead of saying. The bishops got the message when they were ordained deacons. Handed the Book of the Gospels, they were told to "Receive the Gospel of Christ, whose herald you now are. Believe what you read, teach what you believe, and practice what you teach."
It's not that easy, but it's not that hard."

Jag konstaterar att först nu, när det tydligen är så att USA: katoliker "röstat med fötterna"dvs varit ointresserade,som jag läser något kritiskt om kampanjen på NCR. Där har Huffington Post varit modigare och mod är något vi behöver mer av.

Gud och skapelsen

Åke Bonnier skriver tänkvärt om vad tro är och inte är i inlägget Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himlens och jordens skapare!
Det här är den predikan han höll på midsommardagen en reflektion över Trosbekännelsen och evangelisten Johannes skildring av skapelsen. Bonnier tar upp några av de utmaningar som möter den troende och där man kan hamna fel. Till att börja med är det ändå ganska lätt, tro och vetenskap är ingen motsats utan kompletterar varandra. Bibelns skapelseberättelse skrevs inte i syfte att förklara hur Gud skapade världen, utan att Gud skapade den. Jag har lite svårt att förstå att så pass många kristna ändå ställer tro och vetenskap mot varandra, trots att det borde vara uppenbart att så inte är fallet.

Sedan blir det svårare när Åke Bonnier går in på resonemang som jag misstänker att bara mystiker klarar av att förstå, korta ögonblick, men som säkert är nyttiga för oss alla att kämpa lite med. Bonnier beskriver en delaktig Gud som är med i alla skapelseprocesser:  "Vi talar om Gud som både var med bortom alla tidsbegrepp – före all tid, bortom alla enskilda nu och i alla enskilda nu."
Ägna ett ögonblick bara åt den meningen, med lite tur går det att få en glimt av Gud i svindeln som följer av försöka tänka sig någon som är före alla tidsbegrepp, bortom och samtidigt i alla enskilda nu.

På det följer till min glädje lite historia, något vi aldrig kan få för mycket av. Åke Bonnier kommenterar evangelisten Johannes beskrivning av skapelsen" Logosbegreppet handlar om vishet, om det bärande, om Ordet med stort O och återfinns hos den antika filosofen Filon av Alexandria som något som Gud använder sig av i sin kommunikation med världen."
Johannes vill lyfta fram den preexistente Kristus som var hos Fadern före all tid och en del av Treenigheten. Här protesterar i alla fall mitt intellekt, nu när jag verkligen tänker på vad den välbekanta raden i Trosbekännelsen betyder. En människa, och vi bekänner ju Jesus som sann Gud och sann människa, kan inte finnas innan vederbörande fötts, eller? Det här måste jag tänka över mer.

Jag ska inte kommentera allt i Åke Bonniers predikan, trots att den som helhet inbjuder till reflektion och det är frestande att tänka högt.
Med tanke på dagens allt mer polariserade religiösa klimat framstår stycket där han talar om Gud som bortomkonfessionell som centralt. Judar, kristna, muslimer, vi tror alla på Gud, men Gud är vare sig jude, kristen eller muslim!
Det finns inga andra gudar än Gud, men kärt barn har många namn och många vägar. Vi kristna hävdar med bestämdhet att Gud möter oss i Kristus.

Min reflektion är att det är gott och väl. Problemen uppstår när vi okänsligt mer eller mindre försöker tvinga troende från andra religioner och icke-troende att tro att Gud möter dem på samma sätt som hen möter oss.
Vi behöver ständigt dra oss till minnes att vi vet så lite om Gud och uthärda tanken på att ovissheten är en del av att vara människa.  Då kan vi vara mer ödmjuka och respektfulla inför andra människors försök att förstå Gud.