Dagens blogg utgår från artikeln Religion ohne Mitleid av Eva Baumann-Lerch på tyska Publik-Forum. Den handlar om en 25-årig kvinna i Köln som blev drogad, våldtagen och sedan lämnad på en parkbänk. Hon sökte hjälp på det katolska sjukhuset St.-Vinzenz-Hospital men blev avvisad med hänvisning till att man där inte längre kan behandla offer för sexuella övergrepp. Motiveringen för den nya policyn var att man i samband med undersökningen måste ta upp frågor om graviditet, abort och dagen-efterpiller vilket inte är förenligt med katolsk lära.
Det positiva i denna tragiska händelse är att den inte förblev okänd utan kom till allmänhetens kännedom och väckte bestörtning hos människor. Katolska ledare blev tvungna att ägna sig åt skademinimering och beklaga det inträffade. Man hävdade att det berodde på ett missförstånd och katolska sjukhus självklart ska vårda även den som drabbats av sexuella övergrepp.
Jag drar mig till minnes att missuppfattning också angavs som orsak till att en indisk kvinna dog på ett irländskt sjukhus. Detta för att läkarna med hänvisning till Katolska kyrkans lära väntade alldeles för länge med att göra den abort som skulle ha räddat hennes liv.
Hur många fler okända "missförstånd" har drabbat kvinnor som sökt hjälp på katolska sjukhus kan man fråga sig?
Eva Baumann-Lerch tror inte heller att det är ett missförstånd, utan en skrämmande brist på medkänsla som är orsaken till det bemötande den här unga kvinnan fick.
Artikeln inleds med liknelsen om den Barmhärtige samariern och avslutas med att Eva Baumann-Lerch konstaterar att det som tur var fanns en "barmhärtig samarier" som tog hand om den här våldtagna kvinnan.
onsdag 30 januari 2013
söndag 27 januari 2013
Gordon Brown om flickors och kvinnors rättigheter
Budskapet i Gordon Browns blogg är hoppfullt, allt fler flickor och kvinnor vägrar se sig själva som andra klassens medborgare. Istället kräver man (hur ersätta detta exkluderande ord?!) sina rättigheter och knyter kontakter mellan länder och kontinenter.
Det är inte bara den pakistanska flickan Malalas kamp för flickors rätt till utbildning, eller protesterna mot våldtäkterna i Indien. Gordon Brown skriver t.ex. att i Bangladesh ökar antalet tvångsäktenskapsfria zoner, på initiativ av flickorna själva. Förhoppningsvis sprider detta sig till fler länder.
Gordon Brown påpekar att det bästa sättet att skynda på utvecklingen är att se till att flickor ges möjlighet till utbildning.
Det här är hoppfulla nyheter och man kan då fråga sig vad Katolska kyrkan gör för att stärka flickors och kvinnors ställning? Man bidrar otvivelaktigt till skolor för flickor, kvalitén på dessa varierar säkert. Synen på den reproduktiva hälsan är i mina ögon ett sorgligt kapitel som orsakar både lidande och död.
Den ständiga betoningen av kvinnors roll som mor och maka är ett lågintensivt sätt att befästa gamla roller. Vi tenderar att tro att det vi hör eller läser gång på gång är verklighet. Katolska ledare behöver lyfta fram alla katolska yrkeskvinnor inte minst teologer, som förebilder. Och gör de inte det får vi göra det själva.
"The protests by girls planed for February across Africa and Asia show that while men may try to stereotype women as second-class citizens, truth will travel faster than lies -- and that girls are fighting back, connecting with other girls on Twitter, Facebook and YouTube."Flickor som varit offer och drabbats av tvångsäktenskap, barnarbete, sexuella övergrepp, nekats utbildning m.m demonstrerar för att omvärlden ska uppmärksamma deras situation och förändra den.
Det är inte bara den pakistanska flickan Malalas kamp för flickors rätt till utbildning, eller protesterna mot våldtäkterna i Indien. Gordon Brown skriver t.ex. att i Bangladesh ökar antalet tvångsäktenskapsfria zoner, på initiativ av flickorna själva. Förhoppningsvis sprider detta sig till fler länder.
Gordon Brown påpekar att det bästa sättet att skynda på utvecklingen är att se till att flickor ges möjlighet till utbildning.
Det här är hoppfulla nyheter och man kan då fråga sig vad Katolska kyrkan gör för att stärka flickors och kvinnors ställning? Man bidrar otvivelaktigt till skolor för flickor, kvalitén på dessa varierar säkert. Synen på den reproduktiva hälsan är i mina ögon ett sorgligt kapitel som orsakar både lidande och död.
Den ständiga betoningen av kvinnors roll som mor och maka är ett lågintensivt sätt att befästa gamla roller. Vi tenderar att tro att det vi hör eller läser gång på gång är verklighet. Katolska ledare behöver lyfta fram alla katolska yrkeskvinnor inte minst teologer, som förebilder. Och gör de inte det får vi göra det själva.
fredag 25 januari 2013
Vem är en riktig...?
Varje gång blir jag lika förvånad över att någon tycker att katolskhet har med åsikter och värderingar att göra och kan mätas. Jag menar, det är inte ett politiskt parti vi talar om, utan tro och religion.
För en del människor är det här dock en fråga om i värsta fall liv och död. Jag tänker då på dem som söker asyl för att de är förföljda i hemlandet på grund av sin tro. Simon Sorgenfrei tar upp detta i bloggen Ju töntigare frisyr desto bättre kristen? Han skriver där att Migrationsverket har kontakt med Sveriges Kristna Råd för att lära sig bedöma hur kristen en person egentligen är. Räcker det att vara döpt eller måste man gå i kyrkan varje söndag? Sorgenfrei påpekar att det sistnämnda kanske inte alltid har så mycket med fromhet att göra som att man vill träffa människor. Eller är det töntigast frisyr som gäller?
Sveriges Kristna Råd tar i alla fall uppgiften på allvar framgår av deras hemsida och anser att myndigheter som Migrationsverket behöver mer teologisk och religionsvetenskaplig kunskap.
De asylsökandes situation ställer verkligen frågan om vem som kan sägas vara kristen på sin spets. Jag tror att man ska göra det så enkelt man bara kan. Kan personen visa att den är döpt eller tillhör en församling borde det räcka. Annars hamnar vi i situationen att Migrationsverket likt den spanska inkvisitionen (jag älskar den sketchen och har haft med den tidigare) måste ta fram en slags kristometer, som Simon Sorgenfrei kallar den. Om det blir verklighet, då tror jag att vi hamnat väldigt fel.
onsdag 23 januari 2013
Samvetets pris - fler artiklar om fr Flannery
Inlägget som bl.a. tog upp hur Vatikanen behandlat den irländske prästen Tony Flannery är det mest lästa jag skrivit hittills. Det gläder mig att så många har en känsla för vad som verkligen är viktigt.
Uppmuntrande är också den uppmärksamhet det inträffade fått i media. The Irish Times skriver i artikeln The price of conscience att den katolska ortodoxin prioriteras allt mer av Vatikanen på samvetets bekostnad. Något som organisationen Association of Catholic Priests (ACP) som fr Flannery varit med och grundat reagerat på. De skriver förstås också om det inträffade på sin hemsida i ett brandtal om den dödens kultur man anser breder ut sig i Katolska kyrkan. Liksom i The Irish Times artikel är det hotet mot den enskildes rätt att följa sitt samvete man reagerar på.
The Irish Times skriver också att fr Flannery talat om glappet mellan Rom och det irländska lekfolket, som i opinionsundersökningar visat sig vara positiva till såväl kvinnliga präster som preventivmedel och rätt till skilsmässa.
Även på NCR finns idag en fullödig artikel om hur fr. Tony Flannery blivit behandlad. Skribenten, John Cooney, börjar med bakgrundshistorien om hur Troskongregationen i februari förra året förbjöd Tony Flannery att verka offentligt. Han beskriver bemötandet han fick som rena inkvisitionen:
Vi får se hur historien utvecklar sig för Tony Flannery har ett stort stöd, vilket kanske inte Troskongregationen räknat md. De 10 000 medlemmarna i ACP står förstås bakom honom, på NCR framgår att även hans medbröder i Irland uttalat sitt stöd. Women´s Ordination Conference stöder honom, det var via deras Facebookgrupp jag fick den förra artikeln osv.
Hur kan vi här i Sverige hjälpa till? Sprid gärna de här artiklarna till så många som möjligt, svenska katolska media rapporterat knappast om vad som hänt fr Flannery. Vem vet, kanske kan vi göra ytterligare något?
Uppmuntrande är också den uppmärksamhet det inträffade fått i media. The Irish Times skriver i artikeln The price of conscience att den katolska ortodoxin prioriteras allt mer av Vatikanen på samvetets bekostnad. Något som organisationen Association of Catholic Priests (ACP) som fr Flannery varit med och grundat reagerat på. De skriver förstås också om det inträffade på sin hemsida i ett brandtal om den dödens kultur man anser breder ut sig i Katolska kyrkan. Liksom i The Irish Times artikel är det hotet mot den enskildes rätt att följa sitt samvete man reagerar på.
The Irish Times skriver också att fr Flannery talat om glappet mellan Rom och det irländska lekfolket, som i opinionsundersökningar visat sig vara positiva till såväl kvinnliga präster som preventivmedel och rätt till skilsmässa.
Även på NCR finns idag en fullödig artikel om hur fr. Tony Flannery blivit behandlad. Skribenten, John Cooney, börjar med bakgrundshistorien om hur Troskongregationen i februari förra året förbjöd Tony Flannery att verka offentligt. Han beskriver bemötandet han fick som rena inkvisitionen:
"Flannery described the actions against him as "frightening, disproportionate and reminiscent of the Inquisition."Till att börja med försökte Tony Flannery att diskutera med Troskongregationens företrädare, men kraven som ställdes blev allt hårdare att han till sist nådde de en gräns där han stod inför att skriva under ett dokument vars innehåll gick emot hans samvete. Han vägrade.
Vi får se hur historien utvecklar sig för Tony Flannery har ett stort stöd, vilket kanske inte Troskongregationen räknat md. De 10 000 medlemmarna i ACP står förstås bakom honom, på NCR framgår att även hans medbröder i Irland uttalat sitt stöd. Women´s Ordination Conference stöder honom, det var via deras Facebookgrupp jag fick den förra artikeln osv.
Hur kan vi här i Sverige hjälpa till? Sprid gärna de här artiklarna till så många som möjligt, svenska katolska media rapporterat knappast om vad som hänt fr Flannery. Vem vet, kanske kan vi göra ytterligare något?
måndag 21 januari 2013
Tack father Flannery!
Katolska kyrkans begränsningar när det gäller prästämbetet för med sig fler negativa konsekvenser än man först tänker på. Det grundläggande, som jag nämnt många gånger, är naturligtvis att Guds auktoritet när det gäller kallelser åsidosätts. En annan negativ effekt är att främst kvinnor, men också många män utestängs från makt och inflytande i Katolska kyrkan. Tillsammans med en retorik där kyrkan bara bejakar kvinnor i rollerna som hustrur och mödrar kan det leda till att kvinnor av sig själva och omgivningen ses som underlägsna männen.
Risken är också att detta synsätt sprider sig även utanför de rent kyrkliga sammanhangen och bidrar till att män använder patriarkala härskartekniker för att trycka ner kvinnor och kvinnorna finner sig i det. För oss kvinnor gäller det förstås att stå på sig, så att inte andra står på en som man brukar säga. Även om det kan leda till att omgivningen tycker att man är jobbig, överdriver, eller helt enkelt avfärdar en som militant feminist.
Hjältar, är de människor som inte bara i teorin försvarar alla människors lika värde, utan kan tänka sig att kliva ur sin komfortzon för att hjälpa andra. Det är modigt att säga ifrån till en man som hunsar en kvinna och riskera inte bara protester från mannen ifråga, utan också att omgivningen suckar och stönar och tycker att "man ska låta de här två sköta sina konflikter privat."
Den som är beredd att stå ut med att förlora arbete, bostad och kanske "vänner" för att försvara jämlikhet och rättvisa genom att följa sitt samvete är i mina ögon närmast ett helgon.
The New York Times har med en artikel om en av dessa modiga människor som inte ser till sin egen bekvämlighet i första hand utan visar ett civilkurage utöver det vanliga.
Jag har tidigare skrivit om den irländske prästen fr. Tony Flannery som avstängdes från sitt arbete för att han ifrågasatt Katolska kyrkans syn på bl.a. kvinnliga präster, samkönade äktenskap och preventivmedel.
Han skulle nu få bli återinsatt om han skrev under ett dokument där han tog avstånd från sina tidigare åsikter. Tony Flannery har inga planer på att göra det utan säger:
"Jag tänker inte låta mig skrämmas till underkastelse". Tänk om fler, både präster, systrar och lekfolk hade den ryggraden. Då skulle Katolska kyrkan förändras i ganska snabb takt tror jag. För de som har makten är egentligen ganska få och om inte så många människor av rent oförstånd, lättja eller brist på mod lät dem hållas, skulle de inte kunna fortsätta länge.
Risken är också att detta synsätt sprider sig även utanför de rent kyrkliga sammanhangen och bidrar till att män använder patriarkala härskartekniker för att trycka ner kvinnor och kvinnorna finner sig i det. För oss kvinnor gäller det förstås att stå på sig, så att inte andra står på en som man brukar säga. Även om det kan leda till att omgivningen tycker att man är jobbig, överdriver, eller helt enkelt avfärdar en som militant feminist.
Hjältar, är de människor som inte bara i teorin försvarar alla människors lika värde, utan kan tänka sig att kliva ur sin komfortzon för att hjälpa andra. Det är modigt att säga ifrån till en man som hunsar en kvinna och riskera inte bara protester från mannen ifråga, utan också att omgivningen suckar och stönar och tycker att "man ska låta de här två sköta sina konflikter privat."
Den som är beredd att stå ut med att förlora arbete, bostad och kanske "vänner" för att försvara jämlikhet och rättvisa genom att följa sitt samvete är i mina ögon närmast ett helgon.
The New York Times har med en artikel om en av dessa modiga människor som inte ser till sin egen bekvämlighet i första hand utan visar ett civilkurage utöver det vanliga.
Jag har tidigare skrivit om den irländske prästen fr. Tony Flannery som avstängdes från sitt arbete för att han ifrågasatt Katolska kyrkans syn på bl.a. kvinnliga präster, samkönade äktenskap och preventivmedel.
Han skulle nu få bli återinsatt om han skrev under ett dokument där han tog avstånd från sina tidigare åsikter. Tony Flannery har inga planer på att göra det utan säger:
“If I signed this, it would be a betrayal not only of myself but of my fellow priests and lay Catholics who want change. I refuse to be terrified into submission.”
"Jag tänker inte låta mig skrämmas till underkastelse". Tänk om fler, både präster, systrar och lekfolk hade den ryggraden. Då skulle Katolska kyrkan förändras i ganska snabb takt tror jag. För de som har makten är egentligen ganska få och om inte så många människor av rent oförstånd, lättja eller brist på mod lät dem hållas, skulle de inte kunna fortsätta länge.
fredag 18 januari 2013
Meningen med vigning och hur kvinnorna gradvis utestängdes
Andra delen av NCR:s serie om kvinnornas roll i kyrkans historia tar upp hur vigningen till olika uppdrag förändrats genom kyrkans historia och hur kvinnorna gradvis utestängts från kyrkans ämbeten. Genom det bidrar skribenten Gary Macy till att föra upp diskussionen om kvinnors möjlighet att bli katolska präster och diakoner till en högre nivå.
Kvinnoprästmotståndare har sedan det blev mer allmänt känt att kvinnor tidigt hade ledande funktioner i kyrkan allt oftare övergett argumentet att det aldrig funnits några kvinnliga präster eller diakoner. I stället påpekar man att de ämbeten kvinnor vigdes till i den tidiga kyrkan såg annorlunda ut och att själva vigningen gick annorlunda till och inte kan jämföras med senare tiders.
Vad man inte vet eller säger är att även männens funktioner och vigningen för dessa skiljde sig från dem som tillämpas idag.
Gary Macy ägnar en stor del av sin artikel åt att förklara hur ledarskapet i kyrkan förändrades från 400-talet till 1200-talet. Han inleder med att synen på vigningen ändrades radikalt på 1100-talet, men trots det så kunde kvinnor vigas till kyrkliga ämbeten så sent som på 1200-talet.
Macy skriver att det är viktigt att känna till att under kristendomens första årtusende vigdes en person till en särskild funktion i en viss församling efter att ha valts till den. Han skriver:
Det var med andra ord en radikalt annan syn som rådde i kyrkan då, jämfört med idag. Vigningen gav inte automatiskt rätt att leda liturgin eller konsekrera bröd och vin. Den uppgiften hade den man eller kvinna som utsetts att leda församlingen. Här hänvisar Gary Macy till den franske dominikanen Yves Congar. Denne (Congar) har också skrivit att det är under 1100-1200- talen som teologerna efter att ha diskuterat frågan länge utformar den syn på vigning och ämbete som dagens katoliker är bekanta med.
Vigningen gavs till en person som kunde verka var som helst i stället för som tidigare en person som hörde till en församling. Vigningen blev då också knuten till dem som gör altartjänst dvs präster, diakoner och subdiakoner.
Omdefinitionen av vigningen gjorde att kvinnorna utestängdes från präst och diakonämbetena, fast de som sagt tidigare verkar ha kunnat utföra dessas uppgifter. Gary Macy tar i artikeln upp olika exempel som styrker detta.
Kvinnornas position i Katolska kyrkan försvagades gradvis från slutet av 1000-talet till början av 1200-talet. Bland annat till följd av att inflytelserika kvinnor som t.ex. abbedissorna från att ha varit vigda övergick till att höra till lekfolket.
Intressant är att teologerna och experterna på kanonisk lag började med att diskutera om kvinnor kunde bli vigda till präster eller diakoner. I slutet av 1100-talet hade det ändrats till att kvinnor aldrig varit "riktigt" vigda enligt kanonisk lag. I början av 1200-talet hade man kommit fram till att kvinnor inte kunde präst- eller diakonvigas eftersom de är fysiskt, intellektuellt och andligt underlägsna männen. En franciskan, Duns Scotus (1266-1308), hade en annan åsikt nämligen att kvinnor och män är likvärdiga, men att Jesus valde män till sina apostlar och därför kan bara män bli präster.
Vilket är kyrkans officiella ståndpunkt än idag. Dags för Katolska kyrkan att uppdatera sig en smula kan man tycka.
Jag ger inte möjlighet att kommentera det här inlägget, eftersom jag vid tycker att det är olustigt att diskutera med anonyma läsare.
Kvinnoprästmotståndare har sedan det blev mer allmänt känt att kvinnor tidigt hade ledande funktioner i kyrkan allt oftare övergett argumentet att det aldrig funnits några kvinnliga präster eller diakoner. I stället påpekar man att de ämbeten kvinnor vigdes till i den tidiga kyrkan såg annorlunda ut och att själva vigningen gick annorlunda till och inte kan jämföras med senare tiders.
Vad man inte vet eller säger är att även männens funktioner och vigningen för dessa skiljde sig från dem som tillämpas idag.
Gary Macy ägnar en stor del av sin artikel åt att förklara hur ledarskapet i kyrkan förändrades från 400-talet till 1200-talet. Han inleder med att synen på vigningen ändrades radikalt på 1100-talet, men trots det så kunde kvinnor vigas till kyrkliga ämbeten så sent som på 1200-talet.
Macy skriver att det är viktigt att känna till att under kristendomens första årtusende vigdes en person till en särskild funktion i en viss församling efter att ha valts till den. Han skriver:
"Not only bishops, priests, deacons and subdeacons but also of porters, lectors, exorcists, acolytes, canons, abbots, abbesses, kings, queens and empresses were all considered equally ordained. This makes perfect sense. An ordo (order) was a group in the church (or society) that had a particular job or vocation. In fact, any job or vocation was called an "order," and the process by which one was chosen and designated for that vocation was an "ordination."
Det var med andra ord en radikalt annan syn som rådde i kyrkan då, jämfört med idag. Vigningen gav inte automatiskt rätt att leda liturgin eller konsekrera bröd och vin. Den uppgiften hade den man eller kvinna som utsetts att leda församlingen. Här hänvisar Gary Macy till den franske dominikanen Yves Congar. Denne (Congar) har också skrivit att det är under 1100-1200- talen som teologerna efter att ha diskuterat frågan länge utformar den syn på vigning och ämbete som dagens katoliker är bekanta med.
Vigningen gavs till en person som kunde verka var som helst i stället för som tidigare en person som hörde till en församling. Vigningen blev då också knuten till dem som gör altartjänst dvs präster, diakoner och subdiakoner.
Omdefinitionen av vigningen gjorde att kvinnorna utestängdes från präst och diakonämbetena, fast de som sagt tidigare verkar ha kunnat utföra dessas uppgifter. Gary Macy tar i artikeln upp olika exempel som styrker detta.
Kvinnornas position i Katolska kyrkan försvagades gradvis från slutet av 1000-talet till början av 1200-talet. Bland annat till följd av att inflytelserika kvinnor som t.ex. abbedissorna från att ha varit vigda övergick till att höra till lekfolket.
Intressant är att teologerna och experterna på kanonisk lag började med att diskutera om kvinnor kunde bli vigda till präster eller diakoner. I slutet av 1100-talet hade det ändrats till att kvinnor aldrig varit "riktigt" vigda enligt kanonisk lag. I början av 1200-talet hade man kommit fram till att kvinnor inte kunde präst- eller diakonvigas eftersom de är fysiskt, intellektuellt och andligt underlägsna männen. En franciskan, Duns Scotus (1266-1308), hade en annan åsikt nämligen att kvinnor och män är likvärdiga, men att Jesus valde män till sina apostlar och därför kan bara män bli präster.
Vilket är kyrkans officiella ståndpunkt än idag. Dags för Katolska kyrkan att uppdatera sig en smula kan man tycka.
Jag ger inte möjlighet att kommentera det här inlägget, eftersom jag vid tycker att det är olustigt att diskutera med anonyma läsare.
tisdag 15 januari 2013
Juden Jesus och annat tänkvärt
Judiska museet har precis haft vernissage på utställningen Juden Jesus och Åke Bonnier har på sin blogg lagt ut det tal han höll i samband med invigningen. Som alltid när han skriver är det med ett öppet och reflekterande sinnelag. Åke Bonnier beskriver bl.a. hur han kom att intressera sig allt mer för och studera (den historiske) Jesus och kom fram till att "Jesus var ju jude och, som jag brukar säga, han hade inga planer på att konvertera." Åke Bonnier konstaterar också att Jesus inte var kritisk till sin egen religion och han var heller ingen religionsgrundare. Kanske ska man snarare se honom som en reformator som var kritisk till vissa tolkningar av judendomen. Åke Bonniers tal innehåller förstås en hel del annat klokt och jag rekommenderar det varmt!
Det han skriver om Jesus är förstås inget nytt, men det är ju så med religioner, inte bara judendom och kristendom att man behöver läsa om deras berättelser och få dem tolkade och själv tolka gång på gång. Detta för att successivt få en djupare förståelse.
För min egen del är det som om jag på senare tid verkligen insett att Jesus inte grundade kristendomen, Det gjorde inte heller hans närmaste efterföljare. De var alla judar och hade som Åke Bonnier skriver inga planer på att konvertera.
Jag har naturligtvis inte alls förstått fullt ut vad det innebär, men jag inser att jag i grunden måste omvärdera mycket av vad jag lärt mig.
Även insikten om att kristendomen på intet sätt är unik behöver tas till en djupare nivå av förståelse. I DN skriver idag Ingegärd Waaranperä en recension av Stockholms Stadsteaters uppsättning Svein av Tindbergs Abrahams barn. Tyvärr kan jag inte hitta den på DN:s webbplats. Men pjäsen handlar bl.a. om judendomen, kristendomen och islams gemensamma rötter. I inledningen av recensionen funderar Waaranperä på om svårigheterna att dra jämt har att göra med att alla tre religionerna går tillbaka till Abraham? Tja varför inte, Abraham levde i polygami och hans barn var halvsyskon som dessutom blev orättvist behandlade av sin far. Inte konstigt om det ledde till osämja.
Jag har förstås hört om de gemensamma rötterna tidigare och självklart vet jag att man inte ska tolka de här berättelserna ur GT bokstavligt. Men just det faktum alla tre religionerna s.a.s konkurrerar om samma anfader har säkert betydelse för de ofta återkommande stridigheterna dem emellan.
Slutligen så bestämde jag mig av någon anledning för att läsa inledningen till en av de böcker jag brukar använda för att slå upp grekiska och romerska gudar och gudinnor, "Gudar och gudinnor i antik mytologi av Malcolm Day. De grekiska myterna samlades på 600 f.kr in av diktaren Hesiodos och det slog mig hur mycket grekernas skapelsemyt har gemensamt med de två i Första Moseboken.
Grekerna trodde att före skapelsen rådde Chaos, då jordens element ännu var i oordning. Ur Chaos föddes Nyx (natten), Erebos (det underjordiska mörkret) och Gaia (jorden). Gaia födde i sin tur Uranus (himlen) och Pontos (havet) osv.
Jag upphör inte att fascineras av att människor som levde vid ungefär samma tid men på olika platser har liknande myter och alltså tänker sig, i det här fallet skapelsen, på liknande sätt. Just i det tror jag att vi är en gemensam sanning på spåren.
Det han skriver om Jesus är förstås inget nytt, men det är ju så med religioner, inte bara judendom och kristendom att man behöver läsa om deras berättelser och få dem tolkade och själv tolka gång på gång. Detta för att successivt få en djupare förståelse.
För min egen del är det som om jag på senare tid verkligen insett att Jesus inte grundade kristendomen, Det gjorde inte heller hans närmaste efterföljare. De var alla judar och hade som Åke Bonnier skriver inga planer på att konvertera.
Jag har naturligtvis inte alls förstått fullt ut vad det innebär, men jag inser att jag i grunden måste omvärdera mycket av vad jag lärt mig.
Även insikten om att kristendomen på intet sätt är unik behöver tas till en djupare nivå av förståelse. I DN skriver idag Ingegärd Waaranperä en recension av Stockholms Stadsteaters uppsättning Svein av Tindbergs Abrahams barn. Tyvärr kan jag inte hitta den på DN:s webbplats. Men pjäsen handlar bl.a. om judendomen, kristendomen och islams gemensamma rötter. I inledningen av recensionen funderar Waaranperä på om svårigheterna att dra jämt har att göra med att alla tre religionerna går tillbaka till Abraham? Tja varför inte, Abraham levde i polygami och hans barn var halvsyskon som dessutom blev orättvist behandlade av sin far. Inte konstigt om det ledde till osämja.
Jag har förstås hört om de gemensamma rötterna tidigare och självklart vet jag att man inte ska tolka de här berättelserna ur GT bokstavligt. Men just det faktum alla tre religionerna s.a.s konkurrerar om samma anfader har säkert betydelse för de ofta återkommande stridigheterna dem emellan.
Slutligen så bestämde jag mig av någon anledning för att läsa inledningen till en av de böcker jag brukar använda för att slå upp grekiska och romerska gudar och gudinnor, "Gudar och gudinnor i antik mytologi av Malcolm Day. De grekiska myterna samlades på 600 f.kr in av diktaren Hesiodos och det slog mig hur mycket grekernas skapelsemyt har gemensamt med de två i Första Moseboken.
Grekerna trodde att före skapelsen rådde Chaos, då jordens element ännu var i oordning. Ur Chaos föddes Nyx (natten), Erebos (det underjordiska mörkret) och Gaia (jorden). Gaia födde i sin tur Uranus (himlen) och Pontos (havet) osv.
Jag upphör inte att fascineras av att människor som levde vid ungefär samma tid men på olika platser har liknande myter och alltså tänker sig, i det här fallet skapelsen, på liknande sätt. Just i det tror jag att vi är en gemensam sanning på spåren.
lördag 12 januari 2013
The Popes: a history
Det tog sin tid, men nu har jag läst John Julius Norwich The Popes: a history på 452 sidor. Den intresserade kan hitta en betydligt mer fullödig recension än vad jag kommer att kunna åstadkomma i The Guardian.
Som Norwich skriver i förordet kan man nalkas påvarnas och därmed förstås Katolska kyrkans historia från olika håll, men han valde den politiska, kulturella och i viss mån socialhistoriska. Han konstaterar också att ett flertal påvar verkar ha varit mer intresserade av sin egen makt än av andligt välstånd.
Mest utrymme får de påvar som Norwich anser har haft störst betydelse, t.ex. Leo den store som skyddade Rom ifrån hunnerna och goterna, Leo III som satte kronan på Karl den stores huvud, Gregorius den store och hans efterföljare som kämpade med kejsare efter kejsare om (den världsliga) makten. I senare kapitel möter läsaren de monstruösa högrenässanspåvarna som Alexander VI, Julius II och Leo X. Historien går sedan fram till vår egen tid, där givetvis Andra Vatikankonciliet är en höjdpunkt.
För mig blev en del egenheter i Katolska kyrkan begripliga om än inte försvarbara efter att jag läst boken. Det är inte bara som det verkar att exkomunicering ofta handlar om att försöka tysta eller straffa motståndare. Så har det varit genom hela påvehistorien.
Det finns gott om avskräckande exempel bland påvarna, men någon sådan tänkte jag inte ta upp nu utan en av de goda och mer okända. Johannes Paulus I som bara hann vara påve en månad innan han plötsligt avled i september 1978. Han verkar lite vara John Julius Norwich favorit vilket säkert bidrar till att han också blir en av de påvar jag själv blir mest förtjust i. Jag frågar mig också vad som hänt om Johannes Paulus I fått verka längre? Hade Katolska kyrkan då kunnat undvika att hamna i det eländiga läge vi är många som tycker att den befinner sig i nu?
Kardinal Albino Luciani valdes till påve den 26 augusti 1978. Den engelske kardinalen Basil Hume beskrev att han upplevde att Luciani verkligen var Guds kandidat.
Precis som Paulus VI var Johannes Paulus I, som var den förste påven i historien med ett dubbelnamn, tveksam till om han skulle klara uppdraget. Han tog sitt namn för att hedra sina två företrädare och anslog genast en informell och familjär ton.
Han var också den förste påve som avstod från att krönas, eller bära krona. Han ville inte bäras runt i bärstol och det var slut med svängande strutsfjädrar. Johannes Paulus I drömde om att ta Katolska kyrkan tillbaka till dess rötter, enkelheten, ärligheten och fattigdomen hos Jesus Kristus själv.
Johannes Paulus I verkar inte ha haft några fiender innan han blev påve, men de här förändringarna föll inte i god jord i kurian. Han konstaterade att det där rådde brist på två saker, uppriktighet och gott kaffe och att Vatikanen var ett drivhus för avundsjuka och rivalitet.
JP I hade inte varit förtjust i Humanae Vitae, även om det förekom rykten om motsatsen, och verkar ha haft planer på att göra något åt den svåra situationen dokumentet skapat.
Om påven fått leva längre hade han kunnat implementera Andra Vatikankonciliet bättre än sina efterträdare, men han fick inte leva. Johannes Paulus I hittades död i sin säng den 29 september 1978. Många trodde att han blivit mördad, vilket i så fall inte skulle vara första gången i påvehistorien. John Julius Norwich ändrade sig under skrivandets gång från att tro detta till att hålla det för mindre sannolikt. Det var allt för många hinder en eventuell mördare skulle passera för att komma till påvens sovrum för att teorin skulle vara rimlig.
Som Norwich skriver i förordet kan man nalkas påvarnas och därmed förstås Katolska kyrkans historia från olika håll, men han valde den politiska, kulturella och i viss mån socialhistoriska. Han konstaterar också att ett flertal påvar verkar ha varit mer intresserade av sin egen makt än av andligt välstånd.
Mest utrymme får de påvar som Norwich anser har haft störst betydelse, t.ex. Leo den store som skyddade Rom ifrån hunnerna och goterna, Leo III som satte kronan på Karl den stores huvud, Gregorius den store och hans efterföljare som kämpade med kejsare efter kejsare om (den världsliga) makten. I senare kapitel möter läsaren de monstruösa högrenässanspåvarna som Alexander VI, Julius II och Leo X. Historien går sedan fram till vår egen tid, där givetvis Andra Vatikankonciliet är en höjdpunkt.
För mig blev en del egenheter i Katolska kyrkan begripliga om än inte försvarbara efter att jag läst boken. Det är inte bara som det verkar att exkomunicering ofta handlar om att försöka tysta eller straffa motståndare. Så har det varit genom hela påvehistorien.
Det finns gott om avskräckande exempel bland påvarna, men någon sådan tänkte jag inte ta upp nu utan en av de goda och mer okända. Johannes Paulus I som bara hann vara påve en månad innan han plötsligt avled i september 1978. Han verkar lite vara John Julius Norwich favorit vilket säkert bidrar till att han också blir en av de påvar jag själv blir mest förtjust i. Jag frågar mig också vad som hänt om Johannes Paulus I fått verka längre? Hade Katolska kyrkan då kunnat undvika att hamna i det eländiga läge vi är många som tycker att den befinner sig i nu?
Kardinal Albino Luciani valdes till påve den 26 augusti 1978. Den engelske kardinalen Basil Hume beskrev att han upplevde att Luciani verkligen var Guds kandidat.
Precis som Paulus VI var Johannes Paulus I, som var den förste påven i historien med ett dubbelnamn, tveksam till om han skulle klara uppdraget. Han tog sitt namn för att hedra sina två företrädare och anslog genast en informell och familjär ton.
Han var också den förste påve som avstod från att krönas, eller bära krona. Han ville inte bäras runt i bärstol och det var slut med svängande strutsfjädrar. Johannes Paulus I drömde om att ta Katolska kyrkan tillbaka till dess rötter, enkelheten, ärligheten och fattigdomen hos Jesus Kristus själv.
Johannes Paulus I verkar inte ha haft några fiender innan han blev påve, men de här förändringarna föll inte i god jord i kurian. Han konstaterade att det där rådde brist på två saker, uppriktighet och gott kaffe och att Vatikanen var ett drivhus för avundsjuka och rivalitet.
JP I hade inte varit förtjust i Humanae Vitae, även om det förekom rykten om motsatsen, och verkar ha haft planer på att göra något åt den svåra situationen dokumentet skapat.
Om påven fått leva längre hade han kunnat implementera Andra Vatikankonciliet bättre än sina efterträdare, men han fick inte leva. Johannes Paulus I hittades död i sin säng den 29 september 1978. Många trodde att han blivit mördad, vilket i så fall inte skulle vara första gången i påvehistorien. John Julius Norwich ändrade sig under skrivandets gång från att tro detta till att hålla det för mindre sannolikt. Det var allt för många hinder en eventuell mördare skulle passera för att komma till påvens sovrum för att teorin skulle vara rimlig.
onsdag 9 januari 2013
Kvinnliga ledare i kyrkan - hur många känner till historien?
Den amerikanska webbplatsen National Catholic Reporter är för en svensk reformvänlig katolik som vatten för den törstande i öknen. Redaktionen har det senaste halvåret gått från klarhet till klarhet och har vid ett flertal tillfällen visat prov på stort mod.
Nu senast i artikeln Early women leaders: from heads of housechurches to presbyters som är en fröjd för den historieintresserade. NCR:s redaktion går där, efter önskemål från läsarna, noggrant igenom de spår av kvinnliga ledare som finns i Katolska kyrkan fram till 500-talet. Resten av historien kommer att tas upp i senare artiklar i serien.
De tidigaste referenserna till ledare bland de kristna finns hos Paulus som skriver om episkopoi och diakonoi. Dessa funktioner utvecklas med tiden till biskop respektive diakon men måste ha sett annorlunda ut i början bl.a för att det fanns flera biskopar i en församling. Men exakt hur de tidigaste församlingarna leddes har inte gått att klargöra ännu.
Ett exempel på kvinnlig diakonoi är Phoebe, som Paulus nämner. Om episkopoi fungerade som ledare för husförsamlingar är det inte alls otroligt att det även bland dessa fanns kvinnor som t.ex. Nymfa som nämns i Kolosserbrevet.
Några år senare har utvecklingen lett till att församlingarna har en biskop med diakoner, både män och kvinnor, som assistenter (Timoteus- och Titusbreven). Presbyterna dyker upp senare, i början av 100-talet. De nämns av Ignatius av Antiochia och förefaller ha varit en slags rådgivare till biskoparna, men om de är män eller kvinnor framgår inte v källorna.
På 200-talet fanns både manliga och kvinnliga diakoner och på 300-talet hade en särskild rit för vigning av kvinnliga diakoner utvecklats. Dessa hade som särskilt uppgift att undervisa och döpa kvinnor och liknades vid den Helige ande medan de manliga diakonerna jämfördes med Kristus.
I mitten av 300-talet börjar presbyternas roll att bli mer tydlig och de leder då satellitförsamlingar. Något som är mycket intressant är att flera koncilier vid den här tiden fördömer kvinnliga presbyter, vilket förstås är ett tydligt tecken på att det fanns sådana. Som bekant förbjuder man inte något som inte existerar.
Det finns alltså gott om exempel på kvinnligt ledarskap i den tidiga kyrkan och om jag inte minns fel finns kvinnliga diakoner kvar till på 1100-talet. NCR:s redaktion har under arbetet med artikelserien varit i kontakt med teologer som bidragit med sina kunskaper men önskat vara anonyma.
Är det av rädsla för repressalier från kyrkans ledning kan man fråga sig?
En annan fråga som infinner sig är hur många ytterligare katolska teologer och präster som känner till att det funnits kvinnliga diakoner, presbyter och troligen biskopar? Hur många är det som i likhet med dem som NCR talat med håller tyst? Hur många är det som faktiskt talar osanning i sitt försvar av Katolska kyrkans syn på ämbetet? Vid vilka andra tillfällen har de i så fall ett fritt förhållande till sanningen? Kort sagt vilka katolska präster och teologer går det alls att lita på?
Nu senast i artikeln Early women leaders: from heads of housechurches to presbyters som är en fröjd för den historieintresserade. NCR:s redaktion går där, efter önskemål från läsarna, noggrant igenom de spår av kvinnliga ledare som finns i Katolska kyrkan fram till 500-talet. Resten av historien kommer att tas upp i senare artiklar i serien.
De tidigaste referenserna till ledare bland de kristna finns hos Paulus som skriver om episkopoi och diakonoi. Dessa funktioner utvecklas med tiden till biskop respektive diakon men måste ha sett annorlunda ut i början bl.a för att det fanns flera biskopar i en församling. Men exakt hur de tidigaste församlingarna leddes har inte gått att klargöra ännu.
Ett exempel på kvinnlig diakonoi är Phoebe, som Paulus nämner. Om episkopoi fungerade som ledare för husförsamlingar är det inte alls otroligt att det även bland dessa fanns kvinnor som t.ex. Nymfa som nämns i Kolosserbrevet.
Några år senare har utvecklingen lett till att församlingarna har en biskop med diakoner, både män och kvinnor, som assistenter (Timoteus- och Titusbreven). Presbyterna dyker upp senare, i början av 100-talet. De nämns av Ignatius av Antiochia och förefaller ha varit en slags rådgivare till biskoparna, men om de är män eller kvinnor framgår inte v källorna.
På 200-talet fanns både manliga och kvinnliga diakoner och på 300-talet hade en särskild rit för vigning av kvinnliga diakoner utvecklats. Dessa hade som särskilt uppgift att undervisa och döpa kvinnor och liknades vid den Helige ande medan de manliga diakonerna jämfördes med Kristus.
I mitten av 300-talet börjar presbyternas roll att bli mer tydlig och de leder då satellitförsamlingar. Något som är mycket intressant är att flera koncilier vid den här tiden fördömer kvinnliga presbyter, vilket förstås är ett tydligt tecken på att det fanns sådana. Som bekant förbjuder man inte något som inte existerar.
Det finns alltså gott om exempel på kvinnligt ledarskap i den tidiga kyrkan och om jag inte minns fel finns kvinnliga diakoner kvar till på 1100-talet. NCR:s redaktion har under arbetet med artikelserien varit i kontakt med teologer som bidragit med sina kunskaper men önskat vara anonyma.
Är det av rädsla för repressalier från kyrkans ledning kan man fråga sig?
En annan fråga som infinner sig är hur många ytterligare katolska teologer och präster som känner till att det funnits kvinnliga diakoner, presbyter och troligen biskopar? Hur många är det som i likhet med dem som NCR talat med håller tyst? Hur många är det som faktiskt talar osanning i sitt försvar av Katolska kyrkans syn på ämbetet? Vid vilka andra tillfällen har de i så fall ett fritt förhållande till sanningen? Kort sagt vilka katolska präster och teologer går det alls att lita på?
måndag 7 januari 2013
En tro men flera tolkningar ger ett mänskligare samhälle
Med en dåres envishet återkommer jag gång på gång till att det är viktigt att olika uppfattningar i ett samfund, t.ex. Katolska kyrkan uttrycks och får utrymme i media. Om det bara är katoliker som är negativa till t.ex preventivmedel och homosexuella som hörs så blir det lätt så att omvärlden tror att alla katoliker tänker och tycker så. Vi har alla ett ansvar för att visa på mångfalden och rikedomen i kyrkan, även om inte alla uppskattar det.
Som tur är finns det fler som är inne på samma spår. DN:s ledare SD slåss mot väderkvarnar tar resonemanget ett steg vidare, en mångfacetterad religion blir väldigt jobbigt för främlingsfientliga krafter. Här är det främst Islam som behandlas men retoriken som nu riktas mot muslimer har också använts mot katoliker och judar; de beskylls för att skaffa många barn som gör att de konkurrerar ut landets befolkning, ha hemliga agendor och lojaliteten någon annanstans än hos ursprungsbefolkningen.
För den som försöker bygga upp bilden av ett förträffligt vi och ett hotfullt de blir det förstås jättejobbigt med grupper som MPV, Muslimer för progressiva värderingar som beskrivs i ledaren. Dessa är inkluderande, värnar sådant som de mänskliga rättigheterna, yttrandefriheten och en tolerant tolkning av Islam.
På bloggen Religionsvetenkapliga kommentarer kan man i en blogg av Simon Sorgenfrei läsa om muslimer i olika länder, även Sverige som verkar för homosexuellas rättigheter. Vilket knappast heller motsvarar den vanliga uppfattningen om muslimer.
Hur är det då med oss katoliker? Bilden av oss är väl tyvärr präglad av utspel mot kvinnliga präster, preventivmedel, legala aborter och samkönade äktenskap av den typen som debattinlägget biskop Anders m.fl. skrev i Dagen för en tid sedan. Den intresserade kan analysera inläggets uppbyggnad där skribenterna försöker skapa ett "vi", dvs goda och mänskliga kristna mot ett "de" det omänskliga sekulariserade samhället. Visst finns det goda kristna att lyfta fram, men vi har också gott om exempel på raka motsatsen och det gäller förstås samhället i stort. Man kan hävda att det är ett exempel på respekt för människovärdet att förbjuda aborter, men lika gärna att den största respekten visar den som försöker minska det totala antalet aborter genom att få ner de oönskade graviditeterna.
Låter vi den här typen av uttalanden stå oemotsagda så underhåller vi en väldigt stereotyp bild av oss katoliker. Vilket är olyckligt eftersom det finns så många olika åsikter bland oss som, om de syntes mer, skulle kunna bidra till ett öppnare och mindre polariserat samhälle.
Som tur är finns det fler som är inne på samma spår. DN:s ledare SD slåss mot väderkvarnar tar resonemanget ett steg vidare, en mångfacetterad religion blir väldigt jobbigt för främlingsfientliga krafter. Här är det främst Islam som behandlas men retoriken som nu riktas mot muslimer har också använts mot katoliker och judar; de beskylls för att skaffa många barn som gör att de konkurrerar ut landets befolkning, ha hemliga agendor och lojaliteten någon annanstans än hos ursprungsbefolkningen.
För den som försöker bygga upp bilden av ett förträffligt vi och ett hotfullt de blir det förstås jättejobbigt med grupper som MPV, Muslimer för progressiva värderingar som beskrivs i ledaren. Dessa är inkluderande, värnar sådant som de mänskliga rättigheterna, yttrandefriheten och en tolerant tolkning av Islam.
På bloggen Religionsvetenkapliga kommentarer kan man i en blogg av Simon Sorgenfrei läsa om muslimer i olika länder, även Sverige som verkar för homosexuellas rättigheter. Vilket knappast heller motsvarar den vanliga uppfattningen om muslimer.
Hur är det då med oss katoliker? Bilden av oss är väl tyvärr präglad av utspel mot kvinnliga präster, preventivmedel, legala aborter och samkönade äktenskap av den typen som debattinlägget biskop Anders m.fl. skrev i Dagen för en tid sedan. Den intresserade kan analysera inläggets uppbyggnad där skribenterna försöker skapa ett "vi", dvs goda och mänskliga kristna mot ett "de" det omänskliga sekulariserade samhället. Visst finns det goda kristna att lyfta fram, men vi har också gott om exempel på raka motsatsen och det gäller förstås samhället i stort. Man kan hävda att det är ett exempel på respekt för människovärdet att förbjuda aborter, men lika gärna att den största respekten visar den som försöker minska det totala antalet aborter genom att få ner de oönskade graviditeterna.
Låter vi den här typen av uttalanden stå oemotsagda så underhåller vi en väldigt stereotyp bild av oss katoliker. Vilket är olyckligt eftersom det finns så många olika åsikter bland oss som, om de syntes mer, skulle kunna bidra till ett öppnare och mindre polariserat samhälle.
lördag 5 januari 2013
Tidningen Dagens tolkning av berättelsen om de vise männen
Kära läsare,
Jag fortsätter att presentera tolkningar av berättelsen om de vise männen. Den är ju en sådant bra exempel på hur en Bibelberättelse broderats ut genom historien. Den här gången är det tidningen Dagen som förstår berättelsen ur ett frikyrkligt perspektiv.
Journalisten Ann-Charlotte Fritzon gör även hon en föredömlig presentation av historiken kring de vise männen. Hon skriver bl.a. antalet växlat mellan tre och tolv.
Sedan intervjuar hon pastor Niklas Piensoho som ser de vise männen som människor med god vilja men begränsade kunskaper. Där kan man invända att de nog var väl så kunniga eller okunniga som de personer de mötte. Piensoho betonar att stjärntydarna behövde hjälp av de skriftlärda att förstå Bibeln för att nå sitt mål. Vilket som jag skrev inledningsvis ger oss en frikyrklig tolkning av historien.
Det jag vill lyfta fram i den här bloggen och de två tidigare är att de så tydligt visar att vi förstår texter på olika sätt beroende på vår bakgrund och det sammanhang vi befinner oss i. Vi tolkar lite olika, men det behöver inte vara något fel med det, utan vi våra olika infallsvinklar kan berika varandra.
Men faktum är att den mest utförliga sammanfattningen av historiken jag sett finns på engelska wikipedia och så vitt jag kan bedöma stämmer uppgifterna.
Dock är jag inte riktigt nöjd med beskrivningen av gåvorna vare sig på Wikipedia elle i Fritzons artikel. Guld, rökelse och myrra var betydelsefulla symboler över hela världen. Guld har förknippats med solen och det gudomliga i många kulturer, aztekerna kallade det t.ex. gudaträck. Det är inte bara i judendom och kristendom det använts för sakrala föremål, utan det bruket var allmänt spritt.
Även användningen av rökelse i kultsammanhang var spridd. I orienten användes det bl.a. för att skrämma bort demoner, i Egypten vid dödskulten, i Rom vid åminnelsen av de döda och i kejsarkulten. Judarna helgade rökelsen åt Gud, men de första kristna var skeptiska.
Vid tiden då Matteusevangeliet skrevs måste de ha ändrat inställning annars skulle knappast rökelsen eller för den delen myrran kommit med i berättelsen.
De här uppgifterna tror jag är rätt lättillgängliga, jag har hämtat dem i Hans Biedermanns Symbollexikon.
Jag fortsätter att presentera tolkningar av berättelsen om de vise männen. Den är ju en sådant bra exempel på hur en Bibelberättelse broderats ut genom historien. Den här gången är det tidningen Dagen som förstår berättelsen ur ett frikyrkligt perspektiv.
Journalisten Ann-Charlotte Fritzon gör även hon en föredömlig presentation av historiken kring de vise männen. Hon skriver bl.a. antalet växlat mellan tre och tolv.
Sedan intervjuar hon pastor Niklas Piensoho som ser de vise männen som människor med god vilja men begränsade kunskaper. Där kan man invända att de nog var väl så kunniga eller okunniga som de personer de mötte. Piensoho betonar att stjärntydarna behövde hjälp av de skriftlärda att förstå Bibeln för att nå sitt mål. Vilket som jag skrev inledningsvis ger oss en frikyrklig tolkning av historien.
Det jag vill lyfta fram i den här bloggen och de två tidigare är att de så tydligt visar att vi förstår texter på olika sätt beroende på vår bakgrund och det sammanhang vi befinner oss i. Vi tolkar lite olika, men det behöver inte vara något fel med det, utan vi våra olika infallsvinklar kan berika varandra.
Men faktum är att den mest utförliga sammanfattningen av historiken jag sett finns på engelska wikipedia och så vitt jag kan bedöma stämmer uppgifterna.
Dock är jag inte riktigt nöjd med beskrivningen av gåvorna vare sig på Wikipedia elle i Fritzons artikel. Guld, rökelse och myrra var betydelsefulla symboler över hela världen. Guld har förknippats med solen och det gudomliga i många kulturer, aztekerna kallade det t.ex. gudaträck. Det är inte bara i judendom och kristendom det använts för sakrala föremål, utan det bruket var allmänt spritt.
Även användningen av rökelse i kultsammanhang var spridd. I orienten användes det bl.a. för att skrämma bort demoner, i Egypten vid dödskulten, i Rom vid åminnelsen av de döda och i kejsarkulten. Judarna helgade rökelsen åt Gud, men de första kristna var skeptiska.
Vid tiden då Matteusevangeliet skrevs måste de ha ändrat inställning annars skulle knappast rökelsen eller för den delen myrran kommit med i berättelsen.
De här uppgifterna tror jag är rätt lättillgängliga, jag har hämtat dem i Hans Biedermanns Symbollexikon.
fredag 4 januari 2013
Mer om de tre vise männen...
Britt-Mari Näsström, professor emerita, skriver också hon om berättelsen om de tre vise männen på Religionsvetenskapliga kommentarer. Hennes infallsvinkel är förstås religionsvetenskaplig, perspektivet är från sidan snarare än inifrån till skillnad de två texterna jag tog upp i mitt förra inlägg.
Hon skriver att av Matteusevangeliets framställning att döma är stjärntydarna zoroastriska präster och astrologer/astronomer.
Antalet tre ska ha bestämts av Origenes, som levde i början av 200-talet och som utgick från antalet gåvor stjärntydarna hade med sig. Tertullianus i sin tur kallade dem tre konungar och under senantiken dvs någon gång före 600-talet fick de namnen Caspar, Baltasar och Melchior. Senare har ytterligare legender och berättelser om dem tillkommit.
Det ska bli intressant att höra helgens predikningar över den här texten där forskarna, så vitt jag förstår, är tveksamma till om det finns någon historisk grund alls. Berättelsen har ursprungligen haft en annan funktion än att direkt säga något om den historisk Jesus födelse. Sedan är frågan om författaren till Matteusevangliet ville betona betydelsen av Jesu födelse, eller om det är sökandet efter Messias på en oväntad plats som är det viktiga?
Det här kan säkert våra präster mer om än jag, men hur mycket av den kunskapen delar de med sig av till församlingen? Vi får hålla öronen öppna under predikan, vilket jag måste erkänna att jag oftast men inte alltid gör annars. :-)
Hon skriver att av Matteusevangeliets framställning att döma är stjärntydarna zoroastriska präster och astrologer/astronomer.
Antalet tre ska ha bestämts av Origenes, som levde i början av 200-talet och som utgick från antalet gåvor stjärntydarna hade med sig. Tertullianus i sin tur kallade dem tre konungar och under senantiken dvs någon gång före 600-talet fick de namnen Caspar, Baltasar och Melchior. Senare har ytterligare legender och berättelser om dem tillkommit.
Det ska bli intressant att höra helgens predikningar över den här texten där forskarna, så vitt jag förstår, är tveksamma till om det finns någon historisk grund alls. Berättelsen har ursprungligen haft en annan funktion än att direkt säga något om den historisk Jesus födelse. Sedan är frågan om författaren till Matteusevangliet ville betona betydelsen av Jesu födelse, eller om det är sökandet efter Messias på en oväntad plats som är det viktiga?
Det här kan säkert våra präster mer om än jag, men hur mycket av den kunskapen delar de med sig av till församlingen? Vi får hålla öronen öppna under predikan, vilket jag måste erkänna att jag oftast men inte alltid gör annars. :-)
torsdag 3 januari 2013
Trettondagen - att söka Gud på oväntade platser
Den senaste tiden har jag funderat en hel del över hur man ska förhålla sig till Bibelns texter. Det är så mycket som läsaren måste ha i minnet vid läsningen av dem. De är skrivna vid olika tider, texterna hör till olika genrer, de är partsinlagor osv.
Är Bibeln något mer än en samling historiska texter, vilket i och för sig är nog så intressant? Kan de tillföra mig och andra nutida människor något? Jag lutar åt att det väsentligaste ligger i att de är oklara, motsägelsefulla och att vi måste tolka dem och pröva våra tolkningar mot andra människors, utan att ha ett facit.
Just den kvaliteten tycker jag finns i Nicole Sotelos blogg Looking for God in the New Year på NCR. Hon skriver om det ökande antalet unga som inte känner någon religiös tillhörighet. En del känner sig bortstötta från samfunden, ett ännu större antal ser en alltför stark koppling mellan religionerna och makt och pengar.
Nicole Sotelo ser de tre vise männen som besläktade med de här ungdomarna. De kom ridande för att söka Gud, men stötte till att börja med bara på människor besatta av just makt och rikedom.
De tre stjärntydarna i historien hade kunnat ge upp där, stanna i Jerusalem och skratta åt sina stolliga idéer. Men det gjorde de inte utan de litade på att stjärnan ledde dem rätt, även när de kom till den mest osannolika platsen för en kung.
Idag är det lätt att som katolik misströsta, med tanke på det tvivelaktiga insatser kyrkans ledning ofta gör. Men Sotelo menar att vi liksom de tre vise männen måste leta vidare, inte stanna vid maktens män, utan i stället söka Gud bland de marginaliserade och på oväntade platser.
Jämför gärna Nicole Sotelos blogg med Timothy Radcliffes OP predikan över de tre vise männens söknde. Han är inne på samma spår men betonar till att börja med vårt behov av att hjälpas åt för att kunna hitta Gud. De tre vise männen behövde den information som Herodes kunde ge dem för att hitta Jesus. Varje "Herodes" har sin roll att spela menar Radcliffe, som också anser att det är viktigt att ta hjälp av auktoriteter för att inte gå vilse.
I slutet av sin predikan skriver han om hur viktigt det är att leta efter Gud på oväntade platser och hos visa människor av alla slag. Även musik, konst och poesi kan leda oss åt rätt håll tror Timothy Radcliffe.
Det här och förstås andra tolkningar av berättelsen om de tre vise männen som för övrigt var både astronomer och astrologer (det är förhållandevis sent i historien man börjar göra skillnad på dessa) tror jag kan inspirera oss i vårt eget sökande efter Jesus.
Är Bibeln något mer än en samling historiska texter, vilket i och för sig är nog så intressant? Kan de tillföra mig och andra nutida människor något? Jag lutar åt att det väsentligaste ligger i att de är oklara, motsägelsefulla och att vi måste tolka dem och pröva våra tolkningar mot andra människors, utan att ha ett facit.
Just den kvaliteten tycker jag finns i Nicole Sotelos blogg Looking for God in the New Year på NCR. Hon skriver om det ökande antalet unga som inte känner någon religiös tillhörighet. En del känner sig bortstötta från samfunden, ett ännu större antal ser en alltför stark koppling mellan religionerna och makt och pengar.
Nicole Sotelo ser de tre vise männen som besläktade med de här ungdomarna. De kom ridande för att söka Gud, men stötte till att börja med bara på människor besatta av just makt och rikedom.
De tre stjärntydarna i historien hade kunnat ge upp där, stanna i Jerusalem och skratta åt sina stolliga idéer. Men det gjorde de inte utan de litade på att stjärnan ledde dem rätt, även när de kom till den mest osannolika platsen för en kung.
Idag är det lätt att som katolik misströsta, med tanke på det tvivelaktiga insatser kyrkans ledning ofta gör. Men Sotelo menar att vi liksom de tre vise männen måste leta vidare, inte stanna vid maktens män, utan i stället söka Gud bland de marginaliserade och på oväntade platser.
Jämför gärna Nicole Sotelos blogg med Timothy Radcliffes OP predikan över de tre vise männens söknde. Han är inne på samma spår men betonar till att börja med vårt behov av att hjälpas åt för att kunna hitta Gud. De tre vise männen behövde den information som Herodes kunde ge dem för att hitta Jesus. Varje "Herodes" har sin roll att spela menar Radcliffe, som också anser att det är viktigt att ta hjälp av auktoriteter för att inte gå vilse.
I slutet av sin predikan skriver han om hur viktigt det är att leta efter Gud på oväntade platser och hos visa människor av alla slag. Även musik, konst och poesi kan leda oss åt rätt håll tror Timothy Radcliffe.
Det här och förstås andra tolkningar av berättelsen om de tre vise männen som för övrigt var både astronomer och astrologer (det är förhållandevis sent i historien man börjar göra skillnad på dessa) tror jag kan inspirera oss i vårt eget sökande efter Jesus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)