Att engagera sig i ett ämne leder ofta till att man får ta del av andras erfarenheter. Detta gäller inte minst vården av lätt begripliga skäl, det berör ju oss alla på ett eller annat sätt.
Jag fick nyligen höra en skildring om hur fel det kan bli med kombinationen dåliga strukturer och oengagerad personal.
Kvinnan som berättade det hela hade i vintras halkat och skadat revbenen och ena knäet. Hon ringde till sjukvårdsupplysningen där man uppmanade henne att ringa till vårdcentralen, som sade till henne att åka till närakuten. Väl där frågade man först om hon hade varit i kontakt med vårdcentralen, vilket hon ju hade. Sedan upplystes hon om att hon måste välja att söka för antingen knäet eller revbenen. När kvinnan försökte argumentera emot och säga att hon hade ont på båda ställena möttes det med kalla handen. Två åkommor krävde två besök och dessutom måste hon först ringa till vårdcentralen innan hon återkom.
Kvinnan ifråga "valde" då revbensskadan och konstaterade när vi talades vid att det var fel, för skador på revben gör man sällan något åt. Hon orkade inte göra om proceduren, utan var sjukskriven tills knäet kändes någorlunda bra. Nu har det börjat värka igen och hon oroar sig för att skadan inte läkte ihop rätt då i vintras.
Den här historien fungerar bra som utgångspunkt för ett resonemang kring Susanna Birgerssons ledare Missnöjd kan vända i dörren i DN i går. Hon tar där upp rapporten Vad vill patienten veta för att välja? från Myndigheten för vårdanalys. Enkätstudien visar att närhet och gott bemötande är det som patienterna värdesätter mest. Nu har jag bara skummat igenom rapporten, men så vitt jag kan se finns ingen definition av vad gott bemötande innebär.
För kvinnan i mitt exempel hade ett gott bemötande varit att redan personen på sjukvårdsupplysningen sagt åt henne att åka till akuten eftersom hon hade två skador och vårdcentraler och närakut bara tar emot en skada i taget.
Om gott bemötande från personalen i stället definieras som allmänt snäll och trevlig, så betyder det knappast något patienten om den medicinska behandlingen sedan är dålig eller slarvig.
Susanna Birgersson anser att just gott bemötande är det man som patient kan bedöma i primärvården. Hon är däremot tveksam till om det går att mäta den medicinska kvaliteten i den. Av någon anledning anser hon att de socioekonomiska skillnaderna hos befolkningen slår igenom i primärvården men inte i slutenvården. Jag ser inte logiken i resonemanget, varför skulle dessa faktorer göra halt vid sjukhusets entré men inte vid vårdcentralens?!
Tvärtom, det är inte en dag för tidigt att även primärvårdens kvalitet granskas. Om vissa vårdgivare har bättre resultat i form av t.ex. snabbare tillfrisknande hos patienterna, med socioekonomiska faktorer borträknade, får politikerna en bättre uppfattning om vad de ska satsa på långsiktigt. Och vi väljare kan sätta press på dem att också göra det.
Allt fler väljer annan primärvård än den vårdcentralen erbjuder och det vore förstås värdefullt om man kunde ta in närakuter, specialistmottagningar, företagshälsovård osv i utvärderingen. Som jag skrivit tidigare finns mycket pengar och lidande att spara på en effektiv vård. Socialstyrelsen (tack till Gert Gelotte för upplysningen om att det är där jag kan hitta statistik etc.) bygger upp ett indikatorbibliotek, God vård i primärvården som om jag förstår rapporten rätt omfattar alla typer av primärvård.
Ytterligare en fråga inställer sig då och det är hur kostnadseffektivt det är med två myndigheter som ägnar sig åt snarlika områden?
I DN uttalar sig idag Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid KI, under rubriken "Befängt-kvalitet går inte att mäta".
SvaraRaderaHan menar att det inte går att mäta kvaliteten på den medicinska behandlingen på vårdcentraler. Anledningen är enligt Rosling att patienterna söker för många olika problem "Någon är nervös, röker och har ont i magen. Då är det svårt att mäta om man är duktig på det ena eller det andra."
I exemplet jag tar upp i bloggen framgår att patienter, om inte överallt så på många håll, måste söka för en åkomma i taget. Vilket gör att hans argument faller platt till marken.
Min fråga om varför man kan mäta kvaliteten på vården av patienter med t.ex. buksmärtor, eller urinvägsinfektioner på sjukhus, men inte på vårdcentralen kvarstår med andra ord.
Den här typen av bortviftande av behovet kontroll av den medicinska kvaliteten vårdcentralerna som vissa läkare framfört tolkar jag som patientförakt. De har egentligen psykosomatiska åkommor, eller möjligen något virus, och behöver bara lite vänligt bemötande så blir all bra. Vilket är riktigt obehagligt.
Tyvärr hittar jag inte artikeln på DN:s hemsida, så jag kan inte länka till den.
Anneli