Den svenska sjukvårdens brister är föremål för en livlig diskussion för närvarande, vilket jag redan skrivit om i en tidigare blogg. Läkaruppropet förklarar situationen med att sjukvården allt för mycket styrs enligt företagsekonomiska principer. DN:s ledarskribent Hanne Kjöller ser det mer som en fråga om bristande organisation om jag uppfattat hennes ledare, som tyvärr inte ligger på nätet, rätt.
Kanske kan man vända på hela resonemanget och se på vad som kännetecknar den goda vård som trots alla larmrapporter också finns?
Jag tänkte på det nyligen när jag klev in genom dörren till min doktors mottagning och slogs av den välbekanta känslan av att komma in i en annan värld där inget ont, förutom en och annan bacill, kommer över tröskeln. Det var ett bra tag sedan senast, men en ilsket röd hals gjorde det nödvändigt med ett besök.
En liten mottagning med väl fungerande rutiner (där har Hanne Kjöller en poäng) och framförallt en väldigt kunnig och inkännande doktor gjorde att jag en halvtimme senare gick ut förvissad om att allt kommer att bli bra. Visserligen visste jag bara vad jag inte hade, streptokocker, men övriga tänkbara bakterier och virus kan man vänta ut ett par veckor. Jag hade helt enkelt fått en plan för vad som skulle hända om jag inte blir bra samt min doktors semesterperioder på ett papper. Och var helt trygg med det.
Kompetens, inlevelseförmåga hos personalen och bra arbetsrutiner. Svårare än så är det egentligen inte att beskriva en väldigt bra vård.
Ja det där går förstås att åstadkomma på en liten specialistmottagning kan någon invända. Men faktum är att det går bra även på storsjukhus. Jag känner fortfarande hur jag andas ut och blir lugn, när jag någon gång åker förbi Huddinge sjukhus. Märkligt med tanke på att husen är en kombination fängelsebunker och rymdstation och en allt annat än positiv miljö. Men mitt i denna brutala arkitektur fanns när mina barn var små en allergimottagning med en fantastisk chef, tillika mina barns doktor. Förutom det jag redan nämnt som kompetens, inlevelseförmåga och goda strukturer för verksamheten fanns här också en förmåga att inspirera personalen att göra sitt allra bästa. Det sistnämnda är lätt att glömma bort i sammanhanget men ack så viktigt för att vården ska bli bra.
Hur är det då på de mest oförutsägbara platserna inom sjukvården, akutmottagningarna? Det larmas om, säkert på goda grunder, att resurserna är otillräckliga, det råder brist på vårdplatser och att personalen är för få och för stressade. Men även där verkar det finnas en och annan mottagning som fungerar bättre, ja ur patientperspektiv väldigt bra. Där man trots allt lyckas svepa in patienterna i en mental mjuk filt av att allt kommer att bli bra, samtidigt som en effektiv felsökning pågår. Där det går att få fram vårdplatser när det är nödvändigt.
Jag återkommer hela tiden till hur viktigt det är att inge patienten känslan av att allt kommer att bli bra. Kanske inte genast, kanske blir man inte ens frisk alla gånger, men att man ändå känner tillit och tillförsikt betyder tror jag allt.
Egentligen är kanske meningen med det hela och allas vår uppgift, så enkel och så svår som att tala om för varandra att allt kommer att bli bra, till slut. En utmaning inte minst för oss kristna, som gärna krånglar till saker.
Då framstår manifestationer och jippon av den typ som DN:s Fredrik Strage skriver om i Jesus, du är tveklöst den mest intressanta personen i mitt Twitterflöde som precis så förenklade och ytliga som jag är övertygad om att de många gånger är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar! Jag tittar på dem som gäller ämnen äldre än fem dagar.