Välkomna till Annelis blogg!

Ja, så har jag då hjälpligt lyckats klura ut hur det nya programmet fungerat och skrivit mitt första inlägg på Anneli blogg.

Vidare till en ny blogg?

För att kunna ge inspiration måste man själv känna sig inspirerad. Det är jag inte längre när det gäller Katolska kyrkan, inte tillräckligt i alla fall.
Jag har hört präster och andra säga att man som katolik inte ska fråga vad kyrkan kan ge en, utan vad man själv kan tilllföra kyrkan. Det må så vara, men kyrkan är inte intresserad av vad jag kan ge och jag vill inte längre engagera mig i en organisation som faktiskt dränerar mig på kraft.

Häromdagen funderade jag återigen på att gå ur Katolska kyrkan. Det var efter att jag insett att jag förmodligen hjälper utsatta katoliker i andra länder bäst genom att engagera mig i fler människorättsorganisationer. Att försöka stötta dem som inte kan välja att följa kyrkans lära eller låta bli var ju länge ett tungt skäl för mig att stanna kvar.

Men jag bestämde mig för att bli kvar i kyrkan ett tag till. Det vore dumt att ge upp nu när det äntligen finns hopp om förändringar. Både genom den nye påven Franciskus och genom att allt fler katoliker, även präster, säger ifrån.
Jag kan nästan känna hur Stockholms katolska stift håller andan i väntan på vilka bud som ska komma från Rom...

Något jag däremot har fått upp ögonen för efter vårens kontakter med vården är hur illa det är ställt där. Som ni märkt har det successivt smugit sig in vårdbloggar här och jag vill utveckla mitt engagemang på det området.
Jag tänker använda det analytiska tänkande, strukturerande förmåga och kreativitet jag har begåvats med för att om möjligt göra en insats.
Eftersom jag tycker om att skriva är det högst troligt att det blir en ny blogg med ett mer neutralt namn, där jag kan ta upp olika ämnen, just nu alltså vård.
Den här bloggen får vila så länge, men jag stänger inte ner den. Därför finns det 272 (!) inlägg att bli inspirerad av och länkar att följa även i fortsättningen. Gör jag en ny blogg meddelar jag det förstås här.

Jag börjar mitt "nya" engagemang med att ta upp det utmärkta tv-serien Arga doktorn där tittaren i första avsnittet fick möta en stark 21-årig kvinna, Jessica Thåström. Hon har blivit väldigt okunnigt och nonchalant behandlad av både vårdcentral och sjukhus. Läkaren Björn Bragee försöker i programmet hjälpa henne genom att undersöka vad som blivit fel och stötta henne i att få den rehabilitering hon vill ha.
Jag hoppas att den anmälan mot vården som Björn Bragee lämnade in leder till att de ansvariga får en kännbar påföljd. De läkare som  genom okunnighet och/eller av lättja gjort att en ung kvinna fått men för livet måste få betala ett högt pris. Tyvärr tror jag att det är enda sättet att få till en förbättring och givetvis gäller detta även kortsiktigt tänkande landstingspolitiker.
Björn Bragee är fantastisk men den som läser kommentarerna på SVT:s hemsida och Arga doktorns fb-sida ser att behovet av hjälp är skrämmande stort. Han behöver fler kollegor som hjälper honom och engagerar sig för patienternas skull!

The Tablets blog - om kvinnliga diakoner

Brittiska The Tablet är en förträfflig tidskrift, men av begränsad användbarhet för bloggaren eftersom många artiklar bara kan läsas av prenumeranter. The Tablets blogg däremot är öppen för alla och har intressanta inlägg. Jag har valt att utgå från en blogg om kvinnliga diakoner, skriven av Michael Phelan.

Han inleder så här:

"When I was a young pre-Vatican II Catholic, we used to pray at the end of Mass for the conversion of England and the following phrase from that prayer remains in my mind: 'Augustine, Columba, and Aidan, who delivered to us inviolate the faith of the Holy Roman Church."

Jag ska inte gå in på de prekonciliära bönernas tvivelaktiga önskemål om att alla ska tvingas bli katoliker, den här gången...
I stället ska jag följa Michael Phelan bakåt i tiden till år 597 då S:t Augustinus av Canterbury kom till England. Denne införde, enligt Phelan, med största sannolikhet diakonvigningar av både män och kvinnor i landet.
Phelan påminner om att det funnits många kvinnliga diakoner i kyrkans tidiga historia och tar som exempel s:ta Olympia som diakonvigdes av Johannes Chrysostomos.

Michael Phelan betonar att de manliga och kvinnliga diakonerna hade likartade uppgifter, förutom när det gällde dopet. Där män assisterade män och kvinnor assisterade kvinnor, eftersom hela kroppen skulle smörjas in med heliga oljor.

Phelan, som själv är diakon, tycker att Franciskus snarast borde återinföra kvinnliga diakoner. Vilket också föreslagits av bl.a. kardinal Walter Kasper och ärkebiskop Robert Zollitsch, ordförande för den tyska biskopskonferensen. Det är bara att hålla med honom, vad väntar vi på?

Skapa din egen Bibel

Bild från fb-gruppen Christians Tired of being Missrepresented

Humor är svårt, men lyckas man pricka rätt är det ett oslagbart sätt att som här visa på den osminkade verkligheten.
För är det inte så att kristen osämja till största delen beror på att vi alla gjort precis det som utlovas i annonsen? Vi har valt ut de delar i Bibeln som passar oss och så blir det bråk eftersom många "glömmer" att nämna att de följer just en Cherry Picked Edition... 

Vad värdesätter patienten?

Att engagera sig i ett ämne leder ofta till att man får ta del av andras erfarenheter. Detta gäller inte minst vården av lätt begripliga skäl, det berör ju oss alla på ett eller annat sätt.
Jag fick nyligen höra en skildring om hur fel det kan bli med kombinationen dåliga strukturer och oengagerad personal.
Kvinnan som berättade det hela hade i vintras halkat och skadat revbenen och ena knäet. Hon ringde till sjukvårdsupplysningen där man uppmanade henne att ringa till vårdcentralen, som sade till henne att åka till närakuten. Väl där frågade man först om hon hade varit i kontakt med vårdcentralen, vilket hon ju hade. Sedan upplystes hon om att hon måste välja att söka för antingen knäet eller revbenen. När kvinnan försökte argumentera emot och säga att hon hade ont på båda ställena möttes det med kalla handen. Två åkommor krävde två besök och dessutom måste hon först ringa till vårdcentralen innan hon återkom.
Kvinnan ifråga "valde" då revbensskadan och konstaterade när vi talades vid att det var fel, för skador på revben gör man sällan något åt. Hon orkade inte göra om proceduren, utan var sjukskriven tills knäet kändes någorlunda bra. Nu har det börjat värka igen och hon oroar sig för att skadan inte läkte ihop rätt då i vintras.

Den här historien fungerar bra som utgångspunkt för ett resonemang kring Susanna Birgerssons ledare Missnöjd kan vända i dörren i DN i går. Hon tar där upp rapporten Vad vill patienten veta för att välja? från Myndigheten för vårdanalys. Enkätstudien visar att närhet och gott bemötande är det som patienterna värdesätter mest. Nu har jag bara skummat igenom rapporten, men så vitt jag kan se finns ingen definition av vad gott bemötande innebär.
För kvinnan i mitt exempel hade ett gott bemötande varit att redan personen på sjukvårdsupplysningen sagt åt henne att åka till akuten eftersom hon hade två skador och vårdcentraler och närakut bara tar emot en skada i taget.
Om gott bemötande från personalen i stället definieras som allmänt snäll och trevlig, så betyder det knappast något patienten om den medicinska behandlingen sedan är dålig eller slarvig.

Susanna Birgersson anser att just gott bemötande är det man som patient kan bedöma i primärvården. Hon är däremot tveksam till om det går att mäta den medicinska kvaliteten i den. Av någon anledning anser hon att de socioekonomiska skillnaderna hos befolkningen slår igenom i primärvården men inte i slutenvården. Jag ser inte logiken i resonemanget, varför skulle dessa faktorer göra halt vid sjukhusets entré men inte vid vårdcentralens?!
Tvärtom, det är inte en dag för tidigt att även primärvårdens kvalitet granskas. Om vissa vårdgivare har bättre resultat i form av t.ex. snabbare tillfrisknande hos patienterna, med socioekonomiska faktorer borträknade, får politikerna en bättre uppfattning om vad de ska satsa på långsiktigt. Och vi väljare kan sätta press på dem att också göra det.

Allt fler väljer annan primärvård än den vårdcentralen erbjuder och det vore förstås värdefullt om man kunde ta in närakuter, specialistmottagningar, företagshälsovård osv i utvärderingen. Som jag skrivit tidigare finns mycket pengar och lidande att spara på en effektiv vård. Socialstyrelsen (tack till Gert Gelotte för upplysningen om att det är där jag kan hitta statistik etc.) bygger upp ett indikatorbibliotek, God vård i primärvården som om jag förstår rapporten rätt omfattar alla typer av primärvård.

Ytterligare en fråga inställer sig då och det är hur kostnadseffektivt det är med två myndigheter som ägnar sig åt snarlika områden?

Gud är en man eller?

Av det kristna språkbruket att döma är Gud man. Rent intellektuellt tror de flesta kristna (vet säkert gör vi som bekant inte när det gäller tro) att Gud "står över" det här med kön. Men likafullt talar och skriver vi oftast om Gud (man) som Fader (man), Ande (märkligt nog också man), Son (man), ibland får också Visheten (kvinna) vara med som en aspekt av Gud och mildrar då obalansen något.
Det här kan tyckas vara en småsak, eftersom de flesta av oss som sagt tror att Gud är Gud. Men att alltid beskriva Gud i maskulina ordalag kan ställa till problem för kvinnor och hbtq-personer när det gäller att se sig själv som Guds avbild.

Katolska organisationer internationellt, t.ex. nu aktuella Kyrkoherdeinitiativet och LCWR ser frågan om hur Katolska kyrkan ska bli mer inkluderande som central. Här i Sverige är det än så länge mest enskilda katoliker som diskuterar ämnet.
Däremot förs det just nu en intressant debatt i Svenska kyrkan bl.a. i Kyrkans tidning, där jag tänker ta upp ett artikel av prästen Agneta Lejdhamre.
Hon lyfter där fram det jag nämner ovan, maskulina benämningar på Gud försvårar identifikationen med Gud för kvinnor och en del män. Den som tycker att detta verkar orimligt eller helt enkelt är nyfiken på hur språket påverkar oss, kan göra ett experiment. Ta en text och byt konsekvent  ut maskulina benämningar mot feminina och vara uppmärksam på hur du då uppfattar texten.

Agneta Lejdhamre hänvisar också till psalmforskaren Brian Wren som påpekat att det under t.ex.psalmsång och bön är risk att vårt reflekterande och därmed kritiska tänkande är bortkopplat. Resultatet blir att budskap som vi normalt skulle avvisa riskerar att  "slinka in" utan att vi märker det.
Riktigt illa är det om kyrkornas språkbruk (det verkar vara lika illa överallt) gör att vi omedvetet invaggas i föreställningen att män är finare och mer värdefulla än kvinnor.

Lejdhamre frågar sig vad man kan göra åt saken och tänker sig att man inte betraktar Bibeln som en statisk text, utan försöker utveckla nya bilder av Gud. Jag uppfattar det som att hon önskar få in mer av vår tro på att Gud är något mer och större än man eller kvinna i det kyrkliga språket. 

Som jag ser det finns också en annan väg för att medvetet hjälpa både män och kvinnor att känna sig inkluderade i kyrkan. Nämligen att lyfta fram de beskrivningar av Gud i femininum som redan finns i Bibeln. Jag har nämnt Visheten och Jesus liknar också Gud vid en höna som månar om sina kycklingar. Han tar också upp specifikt kvinnliga sysslor som när han liknar guds rike vid mjöl som arbetas in i en surdeg o.s.v.

Läs gärna kommentarerna till Agneta Lejdhamres artikel. Det är flera personer som påpekar att ämnet är ointressant och inte borde diskuteras alls. Men de motsäger sitt budskap i och med att de alls gör sig besväret att skriva en kommentar.
Andra påpekar att Gud är Fader och alltså man och att Jesus var man. Där har vi problemet med att ingen kan bevisa att Gud överhuvudtaget finns eller är man och alltså far. Däremot verkar inte bara vår tro utan även fakta peka på att Jesus har existerat, men vi kan inte bevisa att han också är Gud och än mindre i den gestalten man. Men jag tycker att det verkar logiskt att den uppståndne Kristus i egenskap av Gud är något mer än en man.

LCWR:s årliga möte och försök att hantera kontakten med Vatikanen

LCWR har samlats för sitt årliga möte, för den som inte känner till den paraplyorganisation som omfattar ca 80% av de amerikanska systrarna kan jag rekommendera deras hemsida. Den kan också vara bra för den som, likt mig, mest har andrahandsuppgifter om LCWR.

LCWR har nu sin årliga sammankomst och måste fortsatt försöka hitta ett konstruktivt sätt att hantera kontakten med Vatikanen. Joshua J. Mc Elwee rapporterar från LCWR:s möte på NCR, nu senast om deras huvudtalare. Franciskansystern Ilia Delio, doktor i farmakologi och teologi beskrev i det evolutionen, inte som en biologisk process, utan, som jag uppfattar det, som ett sätt att successivt lyfta fram tecken på Gud i skapelsen.
Hon sade alltså:
"Evolution, Franciscan Sr. Ilia Delio told the members of the Leadership Conference of Women Religious (LCWR), does not describe a biological function but rather “a continuing process of unfolding involving the hands of God.”
Sr Delio anser att LCWR kallelse är att värna de fattiga, marginaliserade, ja alla dem som försöker bli en del av gemenskapen.
Det är formuleringar som ger stora möjligheter till tolkningar och förmodligen visar hur trängda LCWR är av Vatikanen.
Hon fortsatte sedan bl.a med följande:

• The universe is unfinished: “God is not finished creating … and therefore life is not behind us, it is ahead of us.”
• Death is integral to life: “We are trying to hold on and grip and the tighter we grip the more we snuff out any life that’s there.”
• People are not fixed essences but “dynamic becomings:” “What we become will depend on our participation.”
• Live in an “open system:” “A closed system will wear down and wear out.”

Systrarna kommer att ha samtal som är stängda för utomstående med ärkebiskop J. Peter Sartain. Denne placerades av förre påven som en slags ideologisk överrock på systrarna. En överrock som den nye påven Franciskus ännu så länge inte visar några tecken på att befria dem från. Jag och många andra har väntat och väntar på att han ska göra.

Avstå från kärlek och vinn makt

I lördags besökte jag för första gången Dalhalla och såg den mäktiga uppsättningen av Rhenguldet av Richard Wagner. Den som har möjlighet bör absolut passa på att nu på lördag se det andra och sista tillfället den spelas.
Den som kan tänka sig att avstå från kärlek och lust kan kan stjäla Rhenguldet och skaffa sig makt över världen, vilket dvärgen Alberich gör. För mig som katolik ligger det naturligtvis nära till hands att dra paralleller till Katolska kyrkan och den makt som alltför många av dess präster strävat och strävar efter. Eftersom Wagner bygger de fyra operorna i Nibelungens ring på nordisk och germanska myter bl.a Niebelungenlied som är en variation på den nordiska Völsungsagan läste på lite om dem. Wikibeskrivningarna ser ut att på det hela taget vara riktiga vid en jämförelse med Hexikon som lexikon av Alf Henriksson och NE på nätet.

Börjar man titta i den typen av uppslagsverk är det svårt att sluta och jag var dessutom nyfiken på guden Oden eller Wotan som han kallas i Rhenguldet. En del kände jag förstås till, men jag har inte ägnat mig så mycket åt asagudarna som de grekiska och romerska. Det som särskilt fångade min uppmärksamhet den här gången var att även Oden enligt myterna dog och återuppstod. I bl.a NE står att Oden hängde sig i världsträdet Yggdrasil för att få tillgång till förborgade kunskaper och runor.

Det är verkligen fascinerande att guden/gudinna som frivilligt dör för att sedan återuppstå är så vanligt förekommande i olika religioner och olika tider. Jag undrar hur det kommer sig att dessa myter är så populära? Är det enbart en allmänmänsklig önskan eller kunskap om att det går att övervinna döden eller finns det fler förklaringar? Det är också intressant att föreställningen om en gud/gudinna som dör och återuppstår, så vitt jag vet, inte finns i judendomen. Kristendomen avviker där från sitt ursprung och ansluter till t.ex. de hellenistisk-romerska religionerna i område och faktiskt också de germanisk-nordiska.

Kyrkoherdeinitiativet nu även i Tyskland

Först Österrike, nu Tyskland. Det är inte längre bara lekfolk och systrar som vågar protestera mot Katolska kyrkan, utan allt fler präster säger ifrån. Att så många olika kategorier av katoliker som möjligt säger ifrån tror jag är viktigt för att det ska bli en förändring och förnyelse.
För den intresserade som kan läsa lite tyska finns en webbplats om det tyska kyrkoherdeinitiativet.