Ibland får man inte det man vill, utan det man behöver. Det gäller inte minst i det religiösa livet, många skulle så gärna vilja ha enkla svar som aldrig förändras, men just det verkar inte ingå i Guds plan för mänskligheten. Istället tycks det vara mångfalden och att vi slutligen ska lära oss att uppskatta den som är målet.
Olika åsikter, i det här fallet inom en orden, är också temat för Tom Roberts artikel på NCR. Han börjar med att beskriva hur han som lite i en stor släkt inte alltid uppskattade att omgivningen buntade ihop honom med hans (busiga?) kusiner, bara för att de var släkt.
Så kan man onekligen känna som katolik, då man får förklara för omgivningen att inte alla katoliker t.ex. är emot preventivmedel.
Tom Roberts tar upp två medlemmar av kapucinorden (beskrivningen på wiki lämnar en del i övrigt att önska, men basuppgifterna verkar ändå stämma någorlunda) kardinal Sean O' Malley och ärkebiskop Charles Chaput. De två prästerna tillhör alltså samma orden, men har olika åsikter om mycket.
Tom Roberts börjar med att jämföra hur olika de två bemötte barn till homosexuella föräldrar som sökt sig till katolska skolor. I Denver avvisades två flickor pga föräldrarnas sexuella läggning av en präst, med motiveringen att Jesus visst avvisade människor ibland. Detta stöddes av Charles Chaput, stiftets ärkebiskop som hävdade att detta var i enlighet med kyrkans sanna lära.
Ett par månader senare uppstod en liknande situation i Boston. En pojke med homosexuella föräldrar hindrades av en katolsk präst från att börja i en katolsk skola. Men Sean O'Malley ändrade snabbt beslutet och pojken fick börja i skolan.
Motiveringen som skolan sedan gav var, det ändå diplomatiska, kyrkans lära är viktig men viktigare är att inget barn får avvisas.
Frågan, vem skulle du säga var de här barnens nästa? for genom mitt huvud när jag läste exemplen.
Tom Roberts fortsätter att jämföra de två prästernas olika syn på hur man är en god kristen i artikeln och visst är det ett gott tecken att det finns utrymme för mångfald även inom ordnarna.
Samtidigt måste man fråga sig hur tolerant man kan vara mot de intoleranta, som jag gör inledningsvis i föregående blogg.
Var går gränsen för hur mycket man i toleransens och religionsfrihetens namn ska låta barn drabbas av vuxnas övertygelse?
Jag är inte förtjust i konfessionella skolor överhuvudtaget så jag reagerar på att föräldrarna vill inskränka barnens rätt att få en allsidig utbildning. Å andra sidan tycker jag att det är förskräckligt med Chaputs bortsortering av barn med "fel" föräldrar.
Kanske är själva kampen med alla dessa svåra frågor livet bjuder en stor del av meningen med det, vem vet?
Jag aktiverar inte kommentarsfunktionen på det här inlägget, eftersom jag inte kommer att kunna läsa dem tillräckligt ofta de närmaste dagarna.
