Mystik och andlighet

Antologin Mystik och andlighet. Kritiska perspektiv med Simon Sorgenfrei som redaktör har nyligen kommit ut. Än så länge har jag läst förordet, det inledande kapitlet Mystik, esoterism och andlighet båda av Simon Sorgenfrei samt Kroppen som arena för gudsupplevelser av Jessica Moberg.

Personligen är jag mycket förtjust i Simon Sorgenfreis texter och det inledande kapitlet till antologin är inget undantag. Det är byggt på ett gediget faktaunderlag, men har samtidigt ett helhetsperspektiv på den historiska bakgrunden till ämnet för antologin, alltså mystik och andlighet. I en välskriven understreckare i SvD tar Inga Sanner, professor i idéhistoria vid Stockholmsuniversitet upp Sorgenfreis text, varför jag här nöjer mig med att rekommendera läsning av understreckaren och förstås antologin.

I stället tänkte jag gå in på kapitlet om Kroppen som arena för gudsupplevelser eftersom det behandlar de karismatiska protestantiska grupper som en del katoliker närmar sig allt mer. Jessica Mobergs kapitel bygger på material insamlat till hennes doktorsavhandling där hon bl.a. genom etnografiskt orienterat fältarbete följt karismatiska kristna grupper i Stockholm under åren 2009 och 2010.
Hon ägnar i sitt avsnitt särskild uppmärksamhet åt om det finns några mystika drag i de här grupperna, odlandet av en personlig gudsrelation och också kroppens mångbottnade roll.

Det jag tycker är särskilt intressant är att den personliga relationen i synnerhet då till den Helige Ande betonas, det individuella tilltalet förefaller vara centralt för de karismatiska rörelserna. Något som skulle kunna vara problematiskt för katoliker som närmar sig dem, med tanke på Katolska kyrkans betoning av ritualer och konformitet. Längre fram i texten framkommer det dock att kontakten med Anden och även den troendes gensvar är mer formaliserat än man kan tro.
 Jessica Moberg analyserar bl.a. hur dramaturgin under en söndagsgudstjänst kan se ut. Först ut är en form av uppvärmning med lovsång ledd av en grupp på en scen, där tempot ökas successivt. Sedan följer en fas med möjlighet till enskild bön som varar i ca 10 min. Därefter signalerar musiken att det är dags att gå vidare och sjunga gemensamt.
Det framgår inte hur medvetna gudstjänstdeltagarna är om den här dramaturgin, vilket hade varit intressant att få veta mer om.

Den motsägelsefulla inställningen till kroppen ägnas också särskild uppmärksamhet. Jag fascineras av det närmast gnostiska sättet att se på människan som en andlig natur och en köttslig och hur mycket energi man lägger på att undvika olika typer av "frestelser". Några personer som intervjuas berättar att de begränsar sitt liv, undviker många sammanhang och människor och att de gärna umgås med likasinnade för att undvika störande intryck.
Samtidigt framgår att det mer än för andra grupper av kristna är genom kroppen de karismatiskt kristna erfar Gud, man blir varm, börjar skaka eller känner Guds närvaro.

Det här är förstås erfarenheter som även andra kristna kan känna igen sig i och det är kanske inte helt angenämt för en troende att vara föremål för vetenskapliga studier...
Men Jessica Mobergs konstaterande att många inte är medvetna om att det lika väl kan vara förväntningar som ligger bakom att man känner Guds närvaro som att Gud verkligen ger sig till känna bör vi troende fundera lite extra på.
Jag tycker att det är välgörande med den här typen av hjälp att ta ett steg tillbaka. Det är trots allt tro det handlar om, inte vetande. Vare sig jag eller någon annan kan bevisa att Gud talar till oss, än mindre att Gud finns. Vi tror och känner i bästa fall en tillit den vi tror på och erfar. Den insikten borde göra oss mer ödmjuka och öppna för andras tro.