Åsiktsfrihet i Stockholms katolska stift - 5 snabba frågor

Bilden har jag lånat från fb-sidan Christians tired of being missrepresented, klicka på den om du vill se en förstoring

Världen skulle vara en bättre plats att leva i om vi kunde acceptera och kanske rentav uppskatta varandras olikheter. Det gäller inte minst för oss katoliker, där allt för många har ambitionen att tvinga övriga att anpassa sig till just deras uppfattning om tron. Katolska kyrkan skulle troligen fungera bättre om vi anammade religionsvetarnas syn på religioner, nämligen att tala om dem i plural som man kan läsa om i islamologen Jan Hjärpes tänkvärda blogg.

Hade vi t.ex. i större omfattning tänkt i banorna katolska läror i stället för läran, eller traditioner i stället för traditionen skulle det vara betydligt högre till tak i Katolska kyrkan än vad det är idag. Den amerikanske Roy Bourgeois kunde vara präst fast han anser även kvinnor bör få bli präster och Gert Gelotte hade inte behövt skriva ett öppet brev till biskop Anders Arborelius för att fråga om hur det är ställt med yttrande- och diskussionsfriheten för anställda, präster och systrar i stiftet.

Man måste vara realistisk och inse att vad katoliker i Sverige tycker och gör är av marginellt intresse för övriga i landet. Därför kan det förstås verka överdrivet att tala om stort intresse när det gäller en inomkatolsk diskussion. Men faktum är att Gert Gelottes brev till biskopen, som han mig veterligt ännu inte fått något svar på, genererat många frågor och synpunkter och jag tänkte försöka sammanställa några av de vanligaste, med så bra svar som möjligt. 

1. Förekommer det verkligen att stiftets anställda, systrar och präster råkar illa ut på grund av sina åsikter?
Ja, tyvärr finns det, som Gert Gelotte skriver i sitt brev till biskopen, flera vittnesmål om att personer blivit bestraffade för att de öppet sagt sin mening i olika frågor.

2. Kan ni ge exempel på personer som drabbats?
Tyvärr inte, då riskerar dessa att råka ännu mer illa ut.

3. Kräver inte alla arbetsgivare lojalitet av sina anställda?
Det gör de alldeles säkert, men lojal är inte detsamma som att vara en ja-sägare. Ett företag behöver innovativa medarbetare och tankeutbyte för att utvecklas. Dessutom är inte ett företag det lämpligaste jämförelseobjektet, jag har i stället i en blogg valt att titta på hur Svenska kyrkan fungerar. Där diskuterar jag också frågan om var gränsen går mellan yttrandefrihet och illojalitet mot arbetsgivaren.
Läs också Ritva Maria Jacobssons kommentar till det öppna brevet, där hon beskriver det betydligt öppnare samtalsklimatet i Katolska kyrkan på kontinenten.

4. Är det verkligen nödvändigt att biskop Anders svarar offentligt, kan det inte räcka med privat svar till Gert Gelotte?
Det är viktigt att det finns ett officiellt ställningstagande från biskop Anders där han gör klart att präster, systrar och anställda i stiftet har yttrandefrihet. Då vet alla vad som gäller och kan vara mer frimodiga. Dessutom finns det något att hänvisa till för den som blir anklagad för att ha "fel" åsikter.

5. Om det nu är så viktigt att veta var biskop Anders står i frågan, kan inte Gert Gelotte be om en intervju?
En intervju innebär alltid att den som gör intervjun tolkar svaren. Det kan bli missförstånd, men den intervjuade kan också hävda att hen är felciterad om vederbörande sagt någon hen inte vill stå för.
Ett svar skrivet av biskop Anders själv är i det här fallet det enda som kan ge tydliga besked om vad som gäller.

Det har förstås även ställts andra frågor i efterdyningarna av brevet till biskop Anders. Men eftersom dessa, som jag ser det, snarare leder bort från ämnet än fördjupar det lämnar jag dem till ett annat tillfälle

Tre kvinnor och två barn är också en familj, eller?

Jag har tidigare skrivit om svårigheterna om att komma vidare i diskussionen när det gäller vissa ämnen. Äktenskap och familj är ett sådant. Kärnfamiljen  dvs en man, en kvinna och deras gemensamma barn är ett modernt fenomen, den blev vanlig först på 1950-talet.Varför dyker det då allt som oftast i kristna sammanhang upp artiklar och bloggar som ger intryck av att kärnfamiljen alltid varit det vanliga?
Är orsaken bristande historiekunskaper eller är det helt enkelt så att man anpassar historien efter sina ideal?

Som den obotliga optimist jag är tänkte jag försöka mig på ett nytt sätt att tackla frågan. Det är inte för inte som jag begåvats med stort intresse för problemlösning.
Bibelns olika äktenskapsformer har jag skrivit om tidigare, den som vill kan läsa den bloggen  jag går inte inte in på det nu.

Det viktiga historiskt sett var snarare släkten eller stammen än familjen och på många håll i världen är det fortfarande så. Äktenskapet var ett sätt att skapa allianser och helst öka sin makt och sitt välstånd, om man hade något. Men det handlade också om att skapa trygghet för släktens medlemmar.
Faktum är att till dem som skulle skyddas räknades inte bara barn födda inom äktenskapet, utan även utomäktenskapliga barn, som fadern erkänt. Karl IX:s "naturlige" son Carl Carlsson Gyllenhielm är ett exempel på ett utomäktenskaplig barn som accepterades och som gjorde en strålande karriär.

Vid 1800-talets mitt växte den blivande konstnärinnan Amalia Lindegren upp med sin far, styvmor och halvbröder, eftersom hennes mor dött tidigt.

Hittills har jag tagit exempel på familjer där de vuxna medlemmarna varit en man och en kvinna. Vad sägs då om en familj bestående av tre kvinnor som adopterar två föräldralösa barn och har en något oklar relation till en manlig granne? Naturligtvis är det Elsa Beskows böcker om Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin jag menar. Man skulle kunna tro att den första boken väckte skandal när den kom ut 1918? Icke, det var författarinnans egen uppväxt som var inspirationskällan. Hennes far dog när hon var 15 år och familjen flyttade då till mammans ogifta syskon.

Jag skulle kunna fortsätta den här uppräkningen, historien har sett många olika familjekonstellationer, i bland av nöden, ibland valda. I dessa har det vuxit upp barn och det verkar ha blivit folk av dem med. Jag tycker att vi med det i minnet borde kunna ha en mer öppen syn på olika typer av familjer.

Bernard Häring en kritiker som älskade Katolska kyrkan

Historien skrivs av segrarna, som i allmänhet beskriver sig själva som hjältar och befriare. Motståndarna däremot är ondskefulla, eller när det gäller Katolska kyrkan, heretiker. I den mån förlorarna i en maktkamp eller ett krig alls nämns.

Två av dessa förlorare, i alla fall i ett kort tidsperspektiv, var teologerna Bernard Häring och fr Charles E.Curran, den sistnämnde har skrivit en artikel på NCR.

Han skriver om motståndet mot Paulus VI:s encyklika Humanae Vitae som publicerades i juli 1968. I den fastslogs att det även i fortsättningen skulle vara otillåtet för katoliker att använda preventivmedel. Något som gjorde många katoliker bestörta, man hade hoppats på en förändring.
En grupp teologer, där Charles E Curran ingick, i USA satte samman en skrivelse där man argumenterade emot förbudet mot preventivmedel. Man kontaktade också Bernard Häring som läste skrivelsen och även han undertecknade den. I slutänden var det 600 personer skrivit under, men Häring var den absolut mest namnkunnige av dem som protesterade.

Sommaren 1979 fick Curran veta att Troskongregationen hade påbörjat en undersökning mot honom och han bad då Bernard Häring bistå honom. Vilket Häring åtog sig och han försökte lösa uppgiften med diplomati och kompromisser. Vilket uppenbarligen inte vara helt lätt.
Häring gör under den period som processen pågick en tänkvärd tolkning av liknelsen om den förlorade sonen:

"The next day, the fourth Sunday of Lent, six of us went to Häring's religious house to celebrate a liturgy at which he presided. The Gospel was the parable of the prodigal son. Häring in the homily looked at me and said that the church was the prodigal son who had taken all my treasure and my work for moral theology and fed it to the pigs. But the Holy Spirit was calling on me and the others present to take the role of the Father and forgive the church. Only with a spirit of forgiveness and hope can we continue to celebrate the Eucharist. He ended the homily by repeating twice that Christians are people who have hope."

Curran skriver att Bernard Häring var en hoppfull person, som också lyckades förmedla detta hopp till andra.
Just att behålla och förmedla hoppet ser jag som en av de största uppgifterna för katoliker idag. Charles E. Currans artikel kan hjälpa oss på vägen. Den lär oss att det aldrig är bortkastat att följa sitt samvete och hoppas. Man kan tycka att 600 underskrifter inte var mycket, det kunde verka som en omöjlig uppgift att få till en förändring. Men vilket inflytande hade encyklikan? I praktiken inte så stor utvecklingen fortsatte i en annan riktning. Idag använder de flesta katoliker i i-länderna preventivmedel. Men innan alla som önskar har den möjligheten måste vi kämpa vidare och hoppas.   

Protestera mot införande av dödsstraff för homosexuella i Uganda

Det verkar som om det finns risk för att det ugandiska parlamentet återigen vill försöka få homosexualitet  belagt med dödsstraff. Förra gången stoppades lagförslaget efter massiva protester från omvärlden, men det gäller uppenbarligen att hålla regimen under uppsikt.
En namninsamling som nedanstående är ett projekt där alla kristna och förstås alla andra i Sverige borde kunna enas. Man siktar på 1 miljon underskrifter och har nått mer än halvvägs, låt oss alla bidra.


"The Ugandan Parliament is set to pass a brutal law that may carry the death penalty for homosexuality. If they do, thousands of Ugandans could face execution or life imprisonment -- just for being gay.

We've helped stop this bill before, and we can do it again. After a massive global outcry last year, Ugandan President Museveni blocked the bill's progress. But political unrest is mounting in Uganda, and religious extremists in Parliament are hoping confusion and violence in the streets will distract the international community from a second push to pass this hate-filled law. We can show them that the world is still watching.

We have no time to lose. Let’s get one million voices against Uganda's horrific anti-gay law in the next 24 hours -- we'll deliver it to Uganda's leaders and key countries. Click to take action, then share widely!"

Ritva Maria Jacobsson kommenterar Gert Gelottes krönika

Gert Gelotte skriver i krönikan Tro blir trams utan rättvisa pedagogiskt och klartänkt om uteslutningen av Roy Bourgeois ur Maryknoll-orden. Han förklarar bakgrunden och beskriver fr Roys konsekventa val genom livet att följa sitt samvete och verka för just rättvisa.
Roy Bourgeois ger en annan bild av oss katoliker än den vanliga, där vi ofta framställs som bakåtsträvande och fanatiska motståndare till kvinnliga präster, legala aborter och samkönade äktenskap. Självklart finns det de som hyser sådana värderingar. Men det finns också katoliker som delar Roy Bourgeois synsätt, vi är inte alla stöpta i samma form.
Jag hoppas att fler journalister än Gert Gelotte vill bidra till att nyansera bilden av Katolska kyrkan och jag instämmer helt med Ritva Maria Jacobsson, vars kloka kommentar jag fått lov att publicera:

"Käre Gert,

Det finns mycket att säga.   

Så bra att du har ett forum att nyttja när sådana här saker händer - i en tid då dagstidningarna har så många problem: hurra för GP!

Så bra att du skriver så övertygande, så starkt och så väl!

Så bra att du är så modig!  Jag kan föreställa mig alla slags obehagligheter som kan följa.  Finns det några som är så bundna av ett jättelikt och komplicerat regelverk som katolikerna?  De flesta har väl inte koll på reglerna, men gissa om vissa har det och kommer att ge hugg..

Så bra att du är en del av internationell solidaritet!  Fr Roy har en förskräcklig situation kan man tänka sig.  Måtte din artikel nå fram till honom också, på något sätt!

Jag kan på ett rent intellektuellt plan förstå dem som reagerar mot regelbrotten och jag skulle själv nog inte vara så modig.  Det finns andra kampmetoder, kan man tycka.  Men Rom har nu försatt sig i en så omöjlig situation att det antagligen är nödvändigt med verkligt uppseendeväckande solidaritetsaktioner som Fr Roys. Och nödvändigt med den offentliga solidaritet med honom, som du nu visar.

Med beundran och med goda hälsningar

Ritva Maria."

Ny stödlista för fr Roy Bourgeois

Så har det då kommit en ny lista  från Women's Ordination Conference som stöder fr Roy och kritiserar den behandling han fått av i första hand Troskongregationen.

"Background: On November 19th, we received the sad news that Fr. Roy Bourgeois, a longtime peace activist and Roman Catholic priest, was dismissed from his religious order the Maryknoll Fathers and Brothers because of his support for women's ordination. Fr. Bourgeois first came under scrutiny from the Vatican for his support of women's ordination in 2008 after delivering the homily at a women's ordination ceremony in Lexington, Kentucky.

Firm in his faith and conscience, Fr. Roy has since spoken tirelessly and bravely for the equality and dignity of women, risking everything to call out sexism in the Church. A Purple Heart veteran and Noble Peace Prize Nominee (2009), Fr. Roy is also known for his work with SOA Watch, a group he founded in 1990 to protest the Western Hemisphere Institute for Security Cooperation, a U.S. Army training school at Fort Benning, Ga., formerly known as the School of the Americas.
Pledge to Share Roy’s Story: This holiday season, over Thanksgiving meals and around Advent wreaths, Catholics will talk about justice and dignity for women in our church and our own rights to conscience and conversation.
We will not be silenced by this latest attempt to scare us; the Vatican cannot dismiss the conversation of gender equality by dismissing those who speak out. We will continue to share Roy's story, to speak our consciences and to talk about the sin of sexism."

Namninsamling till stöd för fr Roy Bourgeois

Här är en länk till en namninsamling till stöd för fr Roy Bourgeois som sedan tidigare finns på Women's Ordination Conference hemsida.

Fr Roy Bourgeios utesluten ur Maryknoll

Jag har på Katolsk vision skrivit ett inlägg där jag tittat lite närmare på vad det är för budskap Katolska kyrkan kommunicerar till omvärlden, främst då till media. Detta mot bakgrund av att en del katoliker klagar över att media bara skriver negativa saker om Katolska kyrkan.
Det som blev uppenbart för mig när jag gick igenom Vatikanens pressmeddelanden är att där inte finns så mycket som rimligtvis kan uppfattas som positivt av den icke-katolska omvärlden.

Ytterligare ett exempel på negativa katolska nyheter är att fr Roy Bourgeois har uteslutits av Maryknoll Fathers and Brothers för att anser att även katolska kvinnor ska kunna bli präster. Joshua J McElwee har skrivit en artikel om saken på NCR.
Beskedet från Troskongregationen om uteslutningen kom oväntat enligt fr Tom Doyle OP som försvarat Roy Bourgeois. Enligt Doyle hade man kommit överens med ledningen för Maryknoll om en fortsatt dialog.
Jag kan mycket väl tänka mig att det var Maryknolls önskan, men att man helt enkelt blev överkörda av Troskongregationen. Något av det tycker jag att man kan utläsa av deras uttalande sist i artikeln.

Women Ordination Conference uppmanar på sin facebooksida till förböner för fr Roy och jag utgår från att det snart ges mer konkreta möjligheter att hjälpa till  i form av en stödlista. I så fall länkar jag givetvis till den här.

Nytt teologiforum startat efter Tina Beatties inställda föreläsning

Många forskare har upprörts över hur teologen Tina Beattie blev behandlad av University of San Diego, där hennes föreläsning som jag skrivit tidigare blev inställde med kort varsel.

Men inget ont som inte har något med sig, händelsen verkar ha fungerat som en väckarklocka i den akademiska världen. Något måste göras för att värna forskarnas integritet och där har de brittiska statsfinansierade universiteten ett särskilt ansvar skriver man på det nystartade The Teology Forum.
Initiativtagare är Digby Stuart Research Centre där man har ambitionen att föra en teologiskt diskussion på hög nivå om den frihet och de begränsningar som kan möta teologer som arbetar inom Katolska kyrkan.

Tina Beattie kommenterar teologiforumet på sin blogg och skriver där att man planerat att starta det under en tid, men nu kom till skott. Förutom den avsiktsförklaring som görs på forumet så skriver Tina Beattie att man hoppas att det ska fungera som en resurs för teologistudenter, församlingar och förstås alla andra som är intresserade.

Läs gärna Iréne Nordgrens blogg i ämnet på Katolsk Vision.

Dagens hjälte

Lennon Cihak från Minnesota sympatiserar inte med Katolska kyrkans officiella syn på samkönade äktenskap, som ni kan se på bilden från Huffington Post. Lennon ändrade en smula på ett plakat mot samkönade äktenskap tog ett foto av sig själv och plakatet och lade ut det på Facebook.

En präst i Lennon Cihaks församling, Rev. Gary LaMoine, fick syn på bilden och beslutade sig för att Lennon inte skulle få konfirmeras. Något som Lennon själv verkar ta med upphöjt lugn, hans mor däremot blev upprörd.
Gary LaMoine hävdade senare att han inte nekat Lennon Cihak att konfirmeras, men kunde inte riktigt förklara vad han i själva verket menat eller sagt. Han avslutar med att,som så ofta i katolska sammanhang, skylla på media och dem som kontaktar dessa.

Lennon Cihak är med sin rättframhet en solglimt som gör att jag trots allt kan känna ett visst hopp för Katolska kyrkan. Det kan ju rimligtvis inte vara synen på äktenskapet som är det viktigaste i den kristna tron och det är bra att även ungdomar inser detta.

Huffington Post skriver att de katolska prästerna i Minnesota hörde till de mest aktiva i kampanjen mot samkönade äktenskap och uppmanade innevånarna att rösta för en ändring i konstitutionen som bara tillåter äktenskap mellan en man och en kvinna. Enligt Star Tribune bidrog Crookstons stift med 50 000 $ till kampanjen för ändringen. Till deras besvikelse röstades det ner om jag förstått saken rätt.

Man kan bara skaka på huvudet åt Katolska kyrkans prioriteringar av hur man använder sina resurser och glädjas åt att det finns katoliker, unga som gamla, som säger ifrån.

Skolan - både kunskap och möten

Idag kan man i DN läsa en liten notis som berättar att Pakistan planerar att starta flera specialskolor för fattiga barn för att hedra Malala Yousafzai.
Vi får hoppas att det inte bara är fagra ord utan också blir verklighet. Att kunna läsa och skriva ger människor möjlighet att skaffa kunskaper och kommunicera med omvärlden på ett helt annat sätt än den har som är analfabet. Inte konstigt att talibaner och andra fundamentalister ger sig på skolor i synnerhet dem där flickor får gå.

Men utbildning är inte det enda värdefulla skoltiden har att erbjuda. Den ger också en möjlighet att möta människor med olika bakgrund, som för de flesta aldrig kommer igen. Visserligen gör bostadssegregeringen och de fria skolvalet att klasserna på många håll är ganska homogena. Men där finns ändå elever med olika ekonomiska och sociala förutsättningar, olika religioner eller ingen alls, olika intressen osv.

Att lära känna dem som är olika en själv, att tillsammans forma en ny gemenskap bli ett "vi" just för att man går i samma klass tror jag är viktigt. Ju fler personer man känner samhörighet med desto bättre, det kan aldrig bli för många "vi".
Kanske kan delaktighet i flera grupper tillfredsställa behovet vi människor verkar ha av kategoriseringar, utan att vi måste ägna oss åt letandet efter några att stänga ute från gemenskapen?

Eftersom jag ser möjligheten till möten och förståelse mellan människor som en så viktigt del av skolan tycker jag att det är direkt olämpligt med konfessionella skolor och hemundervisning. Ska vi komma till rätta med misstron mellan olika grupper och i vissa fall utanförskapet måste vi skapa platser för människor att lära känna varandra. Och vad kan vara bättre lämpat för det än dagis och skola?

Malaladagen - för flickors rätt till utbildning

I dag, 10 november uppmärksammas flickors rätt till utbildning över hela världen genom Malaladagen. Dagen har fått sitt namn efter den modiga pakistanska flickan Malala Yousufzai. Hon sköts för en månad sedan av talibaner som inte gillar hennes kamp för just flickors rätt till utbildning.

FN:s särskilde sändebud för global utbildning, den tidigare brittiske premiärministern Gordon Brown, har tagit initiativ till en namninsamling som jag skrivit om här på bloggen tidigare. Den som ännu inte skrivit på den och vill göra det kan klicka på länken. Där finns också en video från det brittiska sjukhus där Malala vårdas efter sina svåra skador och glädjande nog verkar göra framsteg.

Man redovisar också läget för barn och ungdomar i världen: 115 miljoner barn har mer eller mindre farliga arbeten, 61 miljoner barn är utestängda från grundskolan,  34 miljoner flickor får inte gå i skolan vilket också gäller 16 miljoner funktionshindrade barn.

En snabb rundsurfning bland kristna media visar att ingen av dessa har uppmärksammat den här dagen för flickors rätt till utbildning. Det är synd eftersom det är en utmärkt möjlighet att lyfta fram flickors rätt till utbildning och visa sin uppskattning för kvinnor som är välutbildade och yrkesarbetande.
Sekulära media i Sverige som DN, SvD och GP däremot uppmärksammar Malaladagen. När det gäller prioriteringar av nyheter tycker jag att vi kristna har en del att lära av sekulära media.

En jubileumsdeklaration att skriva på för den intresserade

Jag har blivit tipsad om den här jubileumsdeklarationen av en läsare och sprider den förstås gärna vidare.
Här är ett utmärkt tillfälle även för oss i vår nordliga avkrok att vara delaktiga i den världsomspännande reformrörelsen i Katolska kyrkan.

Undertecknarna påpekar i inledningen att många av insikterna från Andra Vatikankonciliet bara delvis eller inte alls implementerats i kyrkan. Det är hög tid att göra det nu.

Man tar framför allt upp kyrkans ledning i det här dokumentet och det kan nog vara klokt att inte försöka fånga upp allt som behöver göras på en gång. På det här sättet blir innehållet gripbart tycker i alla fall  jag.

Undertecknarna nämner bl.a. biskoparnas roll som Kristi inte Påvens ställföreträdare ute i stiften och att påven och biskoparna har ett delat ansvar för Katolska kyrkan som helhet.

Biskopar väljs nu utifrån sina åsikter snarare än lämplighet, undertecknarna förespråkar ett nytt och mer demokratiskt och transparent valsystem.

Teologer protesterar mot behandlingen av Tina Beattie

Den brittiska teologen Tina Beattie var inbjuden som gästföreläsare av University of San Diego. En inbjudan som drogs tillbaka med mindre en två veckors varsel, efter påtryckningar av finansiärer. Sr Katrin Åmell har skrivit en artikel om det inträffade och bakgrunden på Signumbloggen.

Joshua McElwee har också skrivit om händelsen på NCR och i det senaste inlägget skriver han om hur det hela utvecklat sig.
Det visade sig att påtryckningarna på University of San Digeo att inte låta Tina Beattie föreläsa bl.a. kom från Thomas McKenna som leder "Catholic Action for Faith and Family" som stöds av kardinal Raymond Burke. Det är alltså personer högt upp i kyrkan hierarki inblandade.
Orsaken till motståndet är bl.a. att Tina Beattie uttalat sig positivt om samkönade äktenskap.

Jag har tidigare ifrågasatt möjligheterna för forskare vid katolska universitet att kunna bedriva förutsättningslös forskning och det här är ett tydligt exempel på begränsningar med hänvisning till kyrkans lära.
Forskare ska inte, anser jag, ägna sig åt att bekräfta den rådande ordningen, utan öka kunskapen inom sitt område.
Glädjande nog har University of Lyon fått ta emot protester mot behandlingen av Tina Beattie också från sina egna anställda.
En av dem, Gerard Mannion, professor i systematisk teologi är även med och organiserar en offentlig paneldebatt om akademisk frihet på katolska universitet, som ska hållas istället för den inställda föreläsningen.
Både lärare och studenter tänker alltså protestera mot behandlingen av Tina Beattie. Vilket visar att Katolska kyrkan inte kan behandla människor hur som helst längre.

Verklighet och myt

En del troende, alltså inte bara kristna, har svårt att förena religion och vetenskap. För mig är det lite svårt att förstå, eftersom jag ansser att vetenskapen svarar på frågan hur t.ex. universum skapades medan religionerna svarar på frågan varför.

Men resonerar inte alla och det är ämnet för religionsvetaren Simon Sorgenfreis blogg Tro och vetande
Han tar avstamp i det lite komiska faktum att stormen Sandy skadade arken som är med i en filminspelning om Noak. Hela inspelningen blir nu försenad.
Bilden har jag för övrigt lånat från Simon Sorgenfreis blogg (klicka på den, så blir den större).

Historien om syndafloden är intressant eftersom den finns i flera versioner. Sorgenfrei tar upp den äldsta kända, Utnapishtim i Gilgamesh-eposet från 1200 talet f.kr. Jag har ett minne av att ha läst om att de här myterna om en stor översvämning skulle ha sitt ursprung i  en verklig naturkatastrof som traderats och blivit en myt. På Wikipedia hittade jag flera olika teorier om vad som kan ligga till grund. Eftersom de här berättelserna finns i olika delar av världen, så bör det då rimligen finnas olika förklaringar.

Egentligen tycker jag att just det faktum att många berättelser som finns i Bibeln också finns på andra håll och ofta är äldre borde göra frågan om tro och vetande lite lättare att hantera. Vad de berättar är snarare människors försök att förstå och hantera tillvaron, i det här fallet naturkatastrofer, än beskrivningar av hur det verkligen gick till och varför det hände.
Men det är klart för att komma fram till det krävs kunskap om historien och religioner. Där har inte minst skolan en viktig uppgift, eftersom någonting säger mig att de olika religiösa samfunden (tyvärr!) inte är så intresserade av att lära ut likheter mellan religioner.

Simon Sorgenfrei fortsätter sin blogg med att bl.a.berätta om sina fältstudier på ön Maui i Hawaii och hur han diskuterade tro och vetenskap med den sufishejk han bodde hos. Det är en spännande skildring och eftersom det är en svensk text överlåter jag till var och en att läsa det på egen hand.  

 

Vilka helgon är dina förebilder?

Efter ett par - tre magra veckor regnar det helt plötsligt manna från cyber-himlen över bloggaren, i det här fallet mig.
Idag vill jag uppmärksamma er på en reflektion inför Alla Helgons dag av Isabella R. Moyer på NCR. Hon skriver att hon själv är förtjust i helgonen och behöver dem som inspirationskällor.

Riktigt intressant blir artikeln när Moyer börjar reflektera över vad det innebär att vara helig och därmed ett föredöme och hon utgår då från Saligprisningarna:

"Interestingly, there is no mention of blessed are the rule-makers, the obedient, the self-righteous or the judgmental. We all know what Jesus thought of those who equated holiness with obsessive discipline and laws. Jesus was about reaching people in their hearts, giving them reasons for hope and joy, and encouraging true and lasting conversion."

Moyer beklagar att vi katoliker i alltför stor utsträckning omges av domedagsprofeter som fördömer det moderna, sekulariserade samhället och människorna som lever i det. Dessa pessimister kan bara se det heliga inom kyrkans fyra väggar.
Jag tycker att hon har väldigt rätt i det och även i att meningen inte är att vi ska stänga in oss utan att vi ska  ut och möta världen. Och det är ju också ett av budskapen från Andra Vatikankonciliet som väntar på att förverkligas fullt ut.

Kyrkan behöver ledare som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati, som står på de svagas och fattigas sida mot förtryck och våld.
Moyer tar upp två exempel, Ärkebiskop Christophe Munzihirwa i Bukavu, Kongo och Ärkebiskop Luis Antonio Tagle,Manilla,Filipinerna

Som jag ser det behöver Katolska kyrkan givetvis goda ledare. Men den behöver också se det goda som finns omkring oss i vår omedelbara närhet, i kyrkan men minst lika mycket i världen utanför "de fyra väggarna".

Alla troende är inte fundamentalister

I mitt förra inlägg kritiserade jag de generaliserande negativa omdömen som allt som oftast uttalas av kristna om ateister och berömde en ledare i DN som visade på ett konstruktivt sätt att diskutera.
Idag ska jag i stället ifrågasätta en krönika i just DN av Maria Schottenius där hon bedömer religioner efter deras respektive fundamentalistiska grupperingar. Dagens uppskattande ord går till en, som jag tycker, klok och genomtänkt krönika av Gert Gelotte i GP, där han kritiserar Schottenius sätt att resonera.

Maria Schottenius drar i sin text alla troende över en kam och utgår från att samtliga är fundamentalister eller i varje fall värdekonservativa, hon skriver bl.a.:

"Mänskliga rättigheter tillhör de mjuka värdena, svåra att tillvarata på en världsscen där Guds ord gäller. Religionen slår utan vidare ut de mänskliga rättigheterna."

Gert Gelottes kritik är konkret och saklig vilket betyder att den går att bemöta, han skriver bl.a:

"De universella mänskliga rättigheternas västerländska historia börjar i Nya Testamentet, skrivet under det första århundradet efter Kristi födelse. En sekulär historia får mänskliga rättigheter först med början i upplysningen under 1700-talet. Religion rymmer både ljus och mörker. En egenskap religion har gemensam med politik. Maria Schottenius ger fundamentalister tolkningsföreträde om vad som är religion och "Guds ord"."

Jag och andra har vid flera tillfällen påpekat att det är olyckligt att t.ex. de värdekonservativa, ibland rent fundamentalistiska kristna, är de enda som får plats i media och att de är den måttstock som kristendomen mäts efter. Detta trots att vi är många som kämpar för just de här mjuka värdena Schottenius talar om inte minst jämställdhet mellan kvinnor och män. Något som förstås gäller även andra religioner än kristendomen.

Jag tycker också att det är olyckligt att Maria Schottenius blandar ihop Gud med de krafter som motarbetar demokrati och mänskliga rättigheter. Alla människor som kallar sig religiösa är inte öppna för Guds vilja. Gud kan i stället reduceras till ett sätt att få igenom sin egen vilja.