Diskussioner om begrepp som tro, vetande och sanning kan vara väldigt prövande för tålamodet. Ofta känns det som en Sisyfosuppgift när jag argumenterar för att vi inte kan säga att vi äger sanningen när det gäller tro, vi säger ju bokstavligen att vi tror. Eller visar med exempel att kristendomen inte alls är så unik som många kristna hävdar. Ofta verkar det som om den jag diskuterar med har förstått, stenklotet har nått toppen av berget. Men icke, i allmänhet dröjer det inte länge förrän personen ifråga åter talar om Sanningen, den Unika och inte sällan den Rätta Tron.
Vad gör man när problemet uppenbarligen ofta inte är okunskap, utan ovilja att kännas vid det man egentligen vet? Inte kommer jag att sluta leta fram likheter mellan antikens religioner, inklusive kristendomen. Inte heller kan jag låta bli att följa kristendomens utveckling genom historien. Det berikar mig och min tro och känns därför väsentligt.
Däremot är det bara att inse att mer kunskap och fakta inte hjälper här, det måste till något annat. Som tur är finns det fler än jag som försöker hitta vägar att öka öppenheten och ödmjukheten gentemot andra livsåskådningar än den egna. Gert Gelotte skriver klokt om ämnet i inlägget Gud är större på Katolsk Vision. Han tar där upp den apofatiska teologin, dvs att det inte går att fånga in Gud med språket, som en väg att undvika tolkningstvister. Våra utsagor säger egentligen inget om Gud utan beskriver hur vi uppfattar Gud.
Gert Gelotte skriver bl.a. "Om någon exempelvis säger att äktenskap mellan två personer av samma kön
är oförenligt med kristen tro och jag säger motsatsen, så avgör inget
av dessa båda påståenden vad Gud anser, inte ens att Gud anser något i
frågan. Det enda vi får veta är vad två personer tror."
Läs gärna den långa kommentarstråden där flera olika sätt att se på bl.a tolkning får utrymme.
Min reflexion var att det nog krävs en inre trygghet och en stor tillit till Gud för att våga leva med vetskapen om att människans villkor är osäkerhet. Vi vet inte något säkert om Gud, varför vi är här, varifrån vi kommer och vart vi sedan tar vägen.
Min nästa tanke var att de olika kristna kyrkorna verkligen skulle behöva de människor som inte gör sig så stora bekymmer om tillvaron. Tyvärr, för kyrkorna, har i allmänhet inte dessa motsvarande behov av att höra till en grupp troende.
Kanske är det så att det är den här kategorin som kan vara vägen vidare för tron? De som inte har så bestämda föreställningar om dogmer och regler som kringgärdar den organiserade religionen. Människor som resonerar som Malin Ullgren gör i sin krönika i DN, som Gud kan ha lättare att nå fram till eftersom de inte begränsar henem (här blev det svårt med böjningen) med förutfattade meningar om vem hen är och vad hen vill?
Simon Sorgenfrei diskuterar krönikan i sitt inlägg Att göra Gud. Han skriver om skillnaden mellan traditioner där dogmer och trossatser har stor betydelse och andra där tyngdpunkten ligger på ritualiserade handlingar och sociala relationer. Han tar som exempel vissa judiska traditioner där ordet Gud är ett verb. Gud är skapande och människan är en del av skapandet, en del av Gud. Utifrån det synsättet blir ljuset Malin Ullgren tänder och bönen för hennes vän en del i Guds skapande, i Gud. Sorgenfrei kallar det att göra Gud.
Han avslutar inlägget med att fråga sig om vi svenskar är så sekulariserade som vi tror?
Nej, det tror jag inte och om jag ska återgå till min fråga i början av inlägget så undrar jag om inte det mest konstruktiva för trons utveckling är att ägna mer tid åt en dialog med dem som nog trots allt inte är så sekulariserade. Regelälskarna kanske jag får lämna i fred i deras trygga hägn, möjligen mår både de och jag bäst av det.
Slutligen blir Simon Sorgenfreis tes om att vi gör Gud, en utmaning för mig. Jag tror inte att det riktigt är så det förhåller sig. Vi kan vara del av Guds skapande, men inte delta i Gud vara en del av Gud, som jag uppfattar att Sorgenfrei menar. Det är vad jag tror, men jag kan inte bevisa att jag har rätt och Simon Sorgenfreis påstående är fel. Kan jag leva med det? Ja visst, jag tycker att det är utvecklande med olika tolkningar, så länge alla är medvetna om att det är just tolkningar och inte sanningar.
