Det är skillnad på Gud och vad vi tror om Gud

Jag lyfter gärna fram likheter mellan religionerna och hur människor tror. Men ett vanligare synsätt är nog att se skillnaderna, även om många hävdar att judar, kristna och muslimer tror på samma Gud. Religionsdialog enligt det sättet att resonera bör då inte handla om att se det som är gemensamt, utan att acceptera skillnaderna.

Simon Sorgenfrei tar upp ämnet i inlägget Samma Gud? på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer. Han skriver att man som religionsvetare bara kan veta något om människors trosutsagor, inte om en eventuellt existerande enskild gud. Han skriver att det verkar finnas många olika uppfattningar om Gud inte bara mellan de tre s.k. abrahamitiska religionerna, utan också inom dem. Att det ser ut som flera judendomar, kristendomar och islamer.

Jag tycker att det är väldigt intressant och lärorikt att som troende ta ett steg bakåt och betrakta religionen ur en religionsvetenskaplig infallsvinkel.
Fast just i den här frågan är det på sätt och vis ingen skillnad. Det vi alla, troende som religionsvetare förhåller oss till är just trosutsagor. Inte är det så att t.ex. vi kristna verkligen talar om Gud, utan det är vår uppfattning om och kanske erfarenhet av Gud. Att vi inte är lika medvetna om det som religionsvetarna är en annan femma. Utgår man från att det rör sig om personliga uppfattningar, kan man förundras över hur nära varandra tolkningarna ändå ligger, snarare än det som skiljer dem åt.

Ytterligare en aspekt är att är många religiösa ledare och förstås lekfolk är inriktade på att visa att deras religion är den rätta och att andra tror fel. Då är det knappast likheterna utan snarare skillnaderna som är viktiga att lyfta fram och man söker snarare polemik än dialog.

Viljan att sprida tron och i värsta fall erövra "själar" finns på många håll och det leder över till nästa artikel, Roger Karbans Jesus lives på NCR. Han berättar där om hur Katolska kyrkans tolkning av evangelierna förändrades efter Andra Vatikankonciliet, från att tro att de var en biografi över Jesu liv till att man urskiljer tre olika utvecklingsfaser i dem.
Evangelierna har tillkommit enligt principen, mycket fritt översatt från engelskan, att budskapet kan bara tas emot om mottagaren förstår budskapet. Berättelserna har därför förändrats och anpassats efter sammanhanget de varit ämnade för.
Det första nivån är språket, den historiske Jesus talade arameiska eftersom hans omgivning gjorde det, evangelierna däremot skrevs på grekiska därför att församlingarna som skulle läsa dem föredrog grekiska. Det samma gällde de tidiga förkunnarna han/hon predikade på det språk åhörarna förstod för att budskapet skulle nå fram.

Även innehållet i budskapet ändrades beroende på sammanhanget. I Markusevangeliet står att en man inte får skilja sig från sin fru och vice versa. I Matteusevangeliet har formuleringen om fruarna fallit bort. Något som enligt Roger Karban beror på att författarna vänder sig till olika läsare. Forskarna tror att Matteus version ligger närmast det den historiske Jesus kan ha sagt. Eftersom judiska kvinnor inte fick skilja sig, fanns det inte någon anledning att ta upp det. Matteus skrev för judisk/kristna församlingar och behövde alltså inte ändra Jesu budskap för att det skulle förstås av mottagaren.
Markus skildring däremot bygger på framställningar från förkunnare som vände sig till åhörare på platser där kvinnor fick begära skilsmässa. Jesus ord måste då anpassas efter omständigheterna, annars kunde budskapet tolkas som att kvinnor men inte män fick skilja sig.


Karban skriver också att vi måste vara medvetna om att NT är skrivet av andra eller tredje generationens kristna som inte mött den historiske Jesus, utan beskriver sina upplevelser av den uppståndne Kristus. Denne och urkyrkans medlemmar fick hantera situationer som den historiske Jesus inte mött. Det är en skapande Gud de erfar och det präglade förstås deras liv och tolkningar. Det bör också vara förklaringarna till att de inte har några problem med att anpassa budskapet efter sammanhanget. Jag föreställer mig att konciliefäderna hade det i tankarna när de betonade betydelsen av aggiornamento, att tolka budskapet så att det talar till samtiden.

Jag undrar vad som skulle hända om vi dels var medvetna om att det vi diskuterar är våra föreställningar om Gud, dels föreställde oss Gud som någon som skapar nu och inte som någon som fanns då för länge sedan?