Himmelrike och helvete- eller i alla fall vad vi tror om dem

Så mycket tänkvärt finns att läsa i cyberrymden just nu. Idag var det svårare än någon gång tidigare att välja spår. Åke Bonnier skriver på temat ... driv oss ut att bygga broar mot en okänd morgondag. Jag har svårt att tänka mig en mer lovvärd ambition för en nybliven biskop. Vi behöver mer av utsträckta händer mot dem som tror annorlunda än vi själva, eller som inte tror alls. En tro som är inkluderande snarare än exkluderande.

Ett annat alternativ vore Gert Gelottes inlägg Den jämställde Paulus. Där han påpekar att det unika med dagens läsning inte är att kvinnan ska underordna sig mannen. Det var en självklarhet på Paulus tid, han hade behövt påpeka den saken. Det nya var att mannen också hade förpliktelser mot kvinnan. En ömsesidighet, där fortsättningen i vår tid bör vara jämställdhet mellan man och kvinna.

Kanske kan man ändå säga att det finns en röd tråd i den här bloggen. Åke Bonniers och Gert Gelottes tankar kan, genomförda, leda oss närmare himmelriket, i alla fall på jorden. Den text jag till slut bestämde mig för att fördjupa mig i handlar däremot om våra föreställningar av helvetet. Men den är, trots den allvarliga ämnet, skriven med humor.

Rachel G. Hackenbergs Hell on Earth på Huffington Post är på många sätt en jobbig läsning, eftersom hon synliggör konsekvenserna av en del av Katolska kyrkans läror.
Hon diskuterar två olika föreställningar om helvetet, det eviga och det jordiska och hur människor som tror på respektive helvete resonerar. Inom parentes så förekommer idén om bestraffning först i Egypten, runt 2000 f.kr av vad som framkommer på Wikipedia. En vanligare föreställning under antiken var att se dödsriket som en grå och just livlös plats.

Rachel G. Hackenberg tar som exempel bl.a. hur personer som tror på det himmelska respektive jordiska helvetet resonerar när det gäller homosexualitet:

"So for example: by those Christians who believe in an eternal hell, homosexuality is viewed as an immoral activity that threatens one's eternal situation -- but by those Christians who believe in an earthly hell, homosexuality is understood to be a distinct identity that has been targeted and tormented by the real-life hell of discrimination."

Hackenberg menar också att politikers uppfattning om helvetet påverkar deras politik och hon nämner den republikanske senatorskandidaten Todd Akins uttalande att kvinnor inte blir gravida vid en "riktig" våldtäkt som upprört många. Akins visar där ett större intresse för fostrets själ och dess status i evigheten än det jordiska helvete som kvinnan som våldtagits gått igenom.
En teori man naturligtvis kan diskutera, men som är en möjlig förklaring till en del kristnas till synes totala brist på inlevelse i kvinnans situation vid t.ex. graviditet till följd av en våldtäkt.

Rachel G Hackenbergs artikel fick mig att tänka till. Hur lever jag/vi egentligen? Vi kan bokstavligen göra livet till ett helvete för våra medmänniskor och det är skrämmande.
När det gäller risken för bestraffning för den som inte följer olika kyrkliga regler, inte minst de mest konservativa katolikernas blir det mest absurt.
Om man t.ex. hävdar att alla som inte är döpta kommer till helvetet, betyder det att det i så fall finns mängder av spädbarn, foster och embryon där. Om så är fallet måste man som god kristen be om att få komma dit för att ta hand om dem eller åtminstone finnas nära oavsett vilken ens egna slutdestination skulle vara, anser jag. En handling som i sin tur förmodligen gör  att man sorteras in i himmelskategorin...
Det faller på något sätt på sin egen orimlighet att Gud som jag tror är god och kärleksfull skulle skicka några barn till helvetet. Jesus säger heller inte, låt de döpta barnen komma till mig, eller de snälla barnen. Utan låt barnen komma till mig, jag tolkar det som hela bunten och det känns hoppfullt.