Hur ska kvinnors inflytande i Katolska kyrkan bli större, är en ständigt aktuell fråga. En del katoliker, oftast åt det mer konservativa hållet, framhåller att det kan göras på andra sätt än genom att tillåta kvinnor att bli präster eller diakoner. Åsikten har framförts på lite olika håll bl.a. i The Tablets nummer från 1 december där professor Linda Woodhead, som är anglikan, skriver om de fördelar välutbildade katolska lekkvinnor har framför undanskuffade kvinnliga anglikanska präster. Artikeln är inte fri, men finns sammanfattad i en kortare blogg på The Tablets hemsida.
Woodhead påpekar att Katolska kyrkan genom att bara låta män som vill leva i celibat bli präster oavsiktligt frigjort en stor grupp välutbildat lekfolk som kan tala och skriva utan att vara bundna av lojalitet till kyrkans ledning. Det här gäller alltså i Storbritannien ska tilläggas.
Linda Woodhead tycker att inte att Church of England hittade en lösning när man började viga kvinnor till präster, utan snarare skapade problem.
Nu bör man, tycker jag, till att börja med ha i minnet att det är en kallelse från Gud att bli präst eller diakon och alltså inte något man förhandlar om. I synnerhet inte om det man diskuterar är makt. Men att människor överhuvudtaget tänker i banorna att man kan få inflytande på andra sätt än genom ett ämbete säger en del om i hur nära sammanlänkade makt och prästämbetet är.
Linda Woodhead skriver ingenting om hur Church of England kunde förbättra situationen för sina kvinnliga präster, utan som läsare kan man få intrycket av att hon anser att det från början var en dålig idé att börja viga kvinnor till präster. Det tycker jag inte är ett särskilt konstruktivt resonemang, men jag gissar att hon tycker att man borde ha väntat till tiden var mogen.
I det sammanhanget kan man fundera över den fina balansgången mellan att vänta in rätt tidpunkt och att skapa denna tidpunkt. Vissa kommer aldrig att acceptera kvinnliga präster, men jag kan inte se varför man ska ta så orimligt stor hänsyn till dem, som t.ex. vissa grupper i både den Anglikanska kyrkan och Svenska kyrkan propsar på?
Jag uppskattar de samfund som bestämt sig för att även kvinnor ska kunna följa sin prästkallelse. Sedan är det tyvärr så att de får räkna med en del motstånd. Det behövs modiga och starka pionjärer som Jane Holmes Dixon, den andra kvinnliga biskopen i Episkopalkyrkan i USA. Hon avled på juldagen och Maureen Fiedler skriver ett fint minnesord över henne på NCR.
Jane Holmes Dixon var på det klara med att hon var en pionjär och såg sig som en symbol för Gud som inkluderande kraft. Följdaktligen har hon också värnat de svaga och utsatta som riskerat att hamna utanför och arbetat för fred och rättvisa. Holmes Dixon engagerade sig också i den interreligiösa dialogen bl.a. i The Interfaith Alliance.
Självklart är det viktigt att uppmärksamma att alla problem inte är lösta bara för att kvinnor får möjlighet att bli präster. Så enkelt är det inte, det ser vi inte minst i Svenska kyrkan, utan det är bara ett delmål på vägen mot lika villkor för män och kvinnor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar! Jag tittar på dem som gäller ämnen äldre än fem dagar.