Idag kan man i DN läsa en liten notis som berättar att Pakistan planerar att starta flera specialskolor för fattiga barn för att hedra Malala Yousafzai.
Vi får hoppas att det inte bara är fagra ord utan också blir verklighet. Att kunna läsa och skriva ger människor möjlighet att skaffa kunskaper och kommunicera med omvärlden på ett helt annat sätt än den har som är analfabet. Inte konstigt att talibaner och andra fundamentalister ger sig på skolor i synnerhet dem där flickor får gå.
Men utbildning är inte det enda värdefulla skoltiden har att erbjuda. Den ger också en möjlighet att möta människor med olika bakgrund, som för de flesta aldrig kommer igen. Visserligen gör bostadssegregeringen och de fria skolvalet att klasserna på många håll är ganska homogena. Men där finns ändå elever med olika ekonomiska och sociala förutsättningar, olika religioner eller ingen alls, olika intressen osv.
Att lära känna dem som är olika en själv, att tillsammans forma en ny gemenskap bli ett "vi" just för att man går i samma klass tror jag är viktigt. Ju fler personer man känner samhörighet med desto bättre, det kan aldrig bli för många "vi".
Kanske kan delaktighet i flera grupper tillfredsställa behovet vi människor verkar ha av kategoriseringar, utan att vi måste ägna oss åt letandet efter några att stänga ute från gemenskapen?
Eftersom jag ser möjligheten till möten och förståelse mellan människor som en så viktigt del av skolan tycker jag att det är direkt olämpligt med konfessionella skolor och hemundervisning. Ska vi komma till rätta med misstron mellan olika grupper och i vissa fall utanförskapet måste vi skapa platser för människor att lära känna varandra. Och vad kan vara bättre lämpat för det än dagis och skola?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar! Jag tittar på dem som gäller ämnen äldre än fem dagar.