Humoristiskt om uppväxt i bokstavstroende församling

Man lär sig hela tiden något nytt.  Jag har aldrig kunnat tänka mig att baptister skulle kunna vara fundamentalistiska, men vid närmare eftertanke är det förstås rimligt att även de har sin beskärda del av detta. Fred Clark berättar i en blogg om sin uppväxt i just en bokstavstroende amerikansk baptistkyrka. Han har delat upp sin berättelse i två delar, men jag tänker koncentrera mig på de dråpliga skildringarna i den andra. Där han beskriver hur (kristna) fundamentalister resonerar och ett, enligt Fred Clarks erfarenhet, bra botemedel. Det här är som sagt en både träffsäker och underhållande skildring och jag kommer inte att kunna göra den rättvisa, utan var och en bör läsa den i sin helhet.

Clark börjar med att berätta att han gick en privat, fundamentalistisk skola och hörde till en likaledes fundamentalistisk lokal baptistförsamling, som var resultatet av flera splittringar.
Han konstaterar att det finns många olika sorters kristna fundamentalistiska grupperingar som har det gemensamt att de anser sig ha den absoluta sanningen genom att bokstavligen tro på allt som står i Bibeln.
De fundamentalistiska grupperna utmärks också av att de anser att man måste tro på allt eller inget. För en utomstående kan det verka lite märkligt att tron på t.ex. det dubbla kärleksbudet faller om man inte också tror att universum bara är 6000 år, men för den som är inne i det är det självklart.

Det sekulariserade samhället en stor fiende för den bokstavstroende, men i USA verkar man se andra konkurrerande fundamentalistiska grupper som ett ännu större hot:

"This is why if you go to a pre-Tribulation premillennial dispensationalist Bible prophecy seminar, you won’t hear speakers wasting their breath condemning historical or liberationist readings of the book of Revelation. They focus instead on the graver, existential danger posed by alternative fundamentalist readings, attacking the post-tribbers and mid-tribbers who distort God’s absolute truth even though they ought to know better."

Jag vet ju inte hur tongångarna är internt i de värdekonservativa mer eller mindre hårdföra kristna grupperingarna i Sverige, men jag har en känsla av att förutom det sekulariserade samhället är det Svenska kyrkan man är mest fientligt inställd till. 

De fundamentalistiska grupperna splittras ofta och är därför sällan så stora att de kan öppna egna skolor, utan måste samarbeta med andra. I skolan Fred Clark gick i, Timothy Christian School, fanns bl.a. katoliker och pingstvänner.
Alla hävdade givetvis att de hade rätt och alla andra fel, men samtidigt så såg ju eleverna att man kunde tro olika. Pingstvännerna tillämpade tungotal vilket vissa baptistiska församlingar å sin sida förbjöd.
Eftersom man studerade och bad tillsammans med personer som tolkade tron på ett annat sätt än man själv fick de här eleverna, fast det inte var skolledningens avsikt, tillämpa praktisk ekumenik.
Fred Clark skriver att han därför var bättre rustad att möta mångfalden i verkligheten utanför skolan än många andra.

Möten med människor med annan bakgrund är allså ett bra sätt att förebygga fundamentalism av olika slag. Därför är skolor med konfessionell inriktning, som jag ser det, olämpliga eftersom eleverna då riskerar att bara för möta elever och lärare med samma tolkningsgrund som ens egen familj.
Dagis och skolan har en viktig roll för att motverka den vi och de uppdelning som vi människor har en sådan olycklig benägenhet att falla in i. Jag hoppas därför att politikerna blir mer medvetna om hur viktigt det är att värna dessa mötesplatser.