Två av dessa förlorare, i alla fall i ett kort tidsperspektiv, var teologerna Bernard Häring och fr Charles E.Curran, den sistnämnde har skrivit en artikel på NCR.
Han skriver om motståndet mot Paulus VI:s encyklika Humanae Vitae som publicerades i juli 1968. I den fastslogs att det även i fortsättningen skulle vara otillåtet för katoliker att använda preventivmedel. Något som gjorde många katoliker bestörta, man hade hoppats på en förändring.
En grupp teologer, där Charles E Curran ingick, i USA satte samman en skrivelse där man argumenterade emot förbudet mot preventivmedel. Man kontaktade också Bernard Häring som läste skrivelsen och även han undertecknade den. I slutänden var det 600 personer skrivit under, men Häring var den absolut mest namnkunnige av dem som protesterade.
Sommaren 1979 fick Curran veta att Troskongregationen hade påbörjat en undersökning mot honom och han bad då Bernard Häring bistå honom. Vilket Häring åtog sig och han försökte lösa uppgiften med diplomati och kompromisser. Vilket uppenbarligen inte vara helt lätt.
Häring gör under den period som processen pågick en tänkvärd tolkning av liknelsen om den förlorade sonen:
"The next day, the fourth Sunday of Lent, six of us went to Häring's religious house to celebrate a liturgy at which he presided. The Gospel was the parable of the prodigal son. Häring in the homily looked at me and said that the church was the prodigal son who had taken all my treasure and my work for moral theology and fed it to the pigs. But the Holy Spirit was calling on me and the others present to take the role of the Father and forgive the church. Only with a spirit of forgiveness and hope can we continue to celebrate the Eucharist. He ended the homily by repeating twice that Christians are people who have hope."Curran skriver att Bernard Häring var en hoppfull person, som också lyckades förmedla detta hopp till andra.
Just att behålla och förmedla hoppet ser jag som en av de största uppgifterna för katoliker idag. Charles E. Currans artikel kan hjälpa oss på vägen. Den lär oss att det aldrig är bortkastat att följa sitt samvete och hoppas. Man kan tycka att 600 underskrifter inte var mycket, det kunde verka som en omöjlig uppgift att få till en förändring. Men vilket inflytande hade encyklikan? I praktiken inte så stor utvecklingen fortsatte i en annan riktning. Idag använder de flesta katoliker i i-länderna preventivmedel. Men innan alla som önskar har den möjligheten måste vi kämpa vidare och hoppas.
