Jultomten - eller man tager vad man haver

Jag skulle inte stå ut med att vara forskare vid en katolsk institution och känna att jag bara fick presentera de uppgifter som passar kyrkans syn. Så som Fredrik Heiding gör när han skriver om jultomtens bakgrund i Signum. Å andra sidan är jag glad att jag inte är en fundamentalistisk ateist som Patrik Lindenfors. Han bortser också från forskningsrön som inte passar när han skriver om jultomten och Jesus på Newsmill.

För mig handlar det om hederlighet och att för den sakens skull förmedla så korrekta uppgifter jag kan om vad det nu månde vara till omgivningen. Därför vill jag nu komplettera Fredrik Heidings blogg om jultomten så att vi får en mer heltäckande bild, för jultomten har en spännande genealogi (artikeln på wikipedia ger en någorlunda rättvisande bild). Patrik Lindefors ganska röriga blogg lämnar jag däremot utan åtgärd.

Jag har hämtat uppgifterna ur boken Jenny Nyström - Målaren och illustratören men de är allmänt kända och går att hitta på annat håll. Det är inte så dumt att börja med Jenny Nyström för hon kallas ofta den svenske jultomtens mamma. Viktor Rydberg å sin sida får då gälla som jultomtens pappa, med början i Lille Viggs Äfventyr på Julafton från 1875. Jultomten som vi uppfattar honom idag är, som så mycket annat vi tror är urgammalt, en produkt av det sena 1800-talet. En kombination av väsen från olika håll och tider. Man var vid den här tiden förtjust i att göra vad vi idag kallar att "sampla" d.v.s att göra något nytt av gamla delar.

Om vi börjar här i norden så har Viktor Rydberg och Jenny Nyström lånat egenskaper från väsen som fanns i den nordiska folktron, tomtar och nissar t.ex. Dessa hörde till på tomten/gården där de hjälpte till och som tack fick ett fat gröt på nyårsnatten.
I Lille Viggs Äfventyr nämns julvätten som bara var verksam på julnatten och som har mycket gemensamt med den amerikanske julklappsutdelaren Santa Claus. En kortvuxen, rundmagad, rödkindad, vitskäggig, fryntlig och piprökande figur, klädd i skinn.
Santa Claus kom åkande i släde och kröp ner genom skorstenen med barnens julklappar på juldagen. Han kan följdaktligen inte ha varit mycket större än julvätten. Som också han, hade skägg, ludna eller möjligen håriga kläder, rökte pipa och kom med släde.

Santa Claus har också drag av den engelske Father Christmas som iförd vinlövskrans, sin julstock och sina mistelkvistar kan härledas till antikens romare och deras saturnaliefester.

Namnet Santa Claus är som Fredrik Heiding nämner en förkortning av Sankt Nikolaus, biskopen från 300-talet som enligt legenden skänkte pengar till behövande. Under medeltiden brukade en person utklädd till Sankt Nikolaus, komma när skolorna slutade, runt den 6 december, för att belöna de duktiga eleverna med gåvor. Denne var klädd i långrock, hade skägg och toppig, pälsbrämad mössa och följdes ibland av en straffande figur, Knecht Ruprecht.

I det efterreformatoriska Tyskland fick Sankt Nikolaus konkurrens som gåvoutdelare av Kristusbarnet, Christ Kindchen. Här kommer faktiskt också kampen mellan det goda Kristusbarnet/Sankt Nikolaus och det onda, Knecht Ruprecht in.

I Sverige var det från 1700-talet och fram till slutet av 1800-talet julbocken som delade ut julklapparna. Den hör i svensk mytologi ihop med asaguden Tor. Jenny Nyström gör  i sina illustrationer om den till ridbock eller dragdjur.

Ur alla dessa influenser från olika håll tecknar sedan Jenny Nyström de bilder av jultomten som vi idag tar för självklara. Fast hon varierade sig mer än vi kanske tänker på, tomten är inte alltid klädd i rött t.ex. utan ibland i grått eller blått.

Nu har säkert inte jag heller fått med allt i historien om den svenska jultomten. Men jag hoppas att jag visat att denne, faktiskt i likhet med religioner, har sammansatt historia med påverkan från många håll, inte bara den rent kristna traditionen med Sankt Nikolaus.