Åsiktsfrihet i Stockholms katolska stift - 5 snabba frågor

Bilden har jag lånat från fb-sidan Christians tired of being missrepresented, klicka på den om du vill se en förstoring

Världen skulle vara en bättre plats att leva i om vi kunde acceptera och kanske rentav uppskatta varandras olikheter. Det gäller inte minst för oss katoliker, där allt för många har ambitionen att tvinga övriga att anpassa sig till just deras uppfattning om tron. Katolska kyrkan skulle troligen fungera bättre om vi anammade religionsvetarnas syn på religioner, nämligen att tala om dem i plural som man kan läsa om i islamologen Jan Hjärpes tänkvärda blogg.

Hade vi t.ex. i större omfattning tänkt i banorna katolska läror i stället för läran, eller traditioner i stället för traditionen skulle det vara betydligt högre till tak i Katolska kyrkan än vad det är idag. Den amerikanske Roy Bourgeois kunde vara präst fast han anser även kvinnor bör få bli präster och Gert Gelotte hade inte behövt skriva ett öppet brev till biskop Anders Arborelius för att fråga om hur det är ställt med yttrande- och diskussionsfriheten för anställda, präster och systrar i stiftet.

Man måste vara realistisk och inse att vad katoliker i Sverige tycker och gör är av marginellt intresse för övriga i landet. Därför kan det förstås verka överdrivet att tala om stort intresse när det gäller en inomkatolsk diskussion. Men faktum är att Gert Gelottes brev till biskopen, som han mig veterligt ännu inte fått något svar på, genererat många frågor och synpunkter och jag tänkte försöka sammanställa några av de vanligaste, med så bra svar som möjligt. 

1. Förekommer det verkligen att stiftets anställda, systrar och präster råkar illa ut på grund av sina åsikter?
Ja, tyvärr finns det, som Gert Gelotte skriver i sitt brev till biskopen, flera vittnesmål om att personer blivit bestraffade för att de öppet sagt sin mening i olika frågor.

2. Kan ni ge exempel på personer som drabbats?
Tyvärr inte, då riskerar dessa att råka ännu mer illa ut.

3. Kräver inte alla arbetsgivare lojalitet av sina anställda?
Det gör de alldeles säkert, men lojal är inte detsamma som att vara en ja-sägare. Ett företag behöver innovativa medarbetare och tankeutbyte för att utvecklas. Dessutom är inte ett företag det lämpligaste jämförelseobjektet, jag har i stället i en blogg valt att titta på hur Svenska kyrkan fungerar. Där diskuterar jag också frågan om var gränsen går mellan yttrandefrihet och illojalitet mot arbetsgivaren.
Läs också Ritva Maria Jacobssons kommentar till det öppna brevet, där hon beskriver det betydligt öppnare samtalsklimatet i Katolska kyrkan på kontinenten.

4. Är det verkligen nödvändigt att biskop Anders svarar offentligt, kan det inte räcka med privat svar till Gert Gelotte?
Det är viktigt att det finns ett officiellt ställningstagande från biskop Anders där han gör klart att präster, systrar och anställda i stiftet har yttrandefrihet. Då vet alla vad som gäller och kan vara mer frimodiga. Dessutom finns det något att hänvisa till för den som blir anklagad för att ha "fel" åsikter.

5. Om det nu är så viktigt att veta var biskop Anders står i frågan, kan inte Gert Gelotte be om en intervju?
En intervju innebär alltid att den som gör intervjun tolkar svaren. Det kan bli missförstånd, men den intervjuade kan också hävda att hen är felciterad om vederbörande sagt någon hen inte vill stå för.
Ett svar skrivet av biskop Anders själv är i det här fallet det enda som kan ge tydliga besked om vad som gäller.

Det har förstås även ställts andra frågor i efterdyningarna av brevet till biskop Anders. Men eftersom dessa, som jag ser det, snarare leder bort från ämnet än fördjupar det lämnar jag dem till ett annat tillfälle