Från judisk grupp till romersk statsreligion

Även Signums chefredaktör Ulf Jonsson SJ kommenterar på Signumbloggen DN:s artiklar om de olika traditioner som tillsammans blivit julen som vi firar den idag. Framför allt tar Jonsson upp Maria Schottenius artikel om barnet som ska frälsa världen. Det är en på många sätt intressant blogg, där Ulf Jonsson nämner, men inte utvecklar, flera trådar som vore värda mer uppmärksamhet.

Ett av dessa spännande uppslag är 200-300-talet då kristendomen definitivt övergår från att vara en del av judedomen till att bli Roms statsreligion och de anpassningar man på vägen gör av budskapet och presentationen av det. Ulf Jonsson ser inga problem alls i den saken och jag håller med honom så tillvida att det är samma frågor vi människor söker svar på att vi uppfattar svaren på liknande sätt. Religioner påverkas av varandra och lånar av varandra, det är inget konstigt med det.
Frågan som Ulf Jonsson inte ställer är hur mycket de tidiga kristna anpassade sin historia? Ändrade man berättelser som redan fanns och i så fall på vilket sätt, eller skapade man helt nya?  Svaren påverkar förstås vår kristna identitet i dag, så jag kan förstå att han undviker att utveckla ämnet.

Det finns en del skillnader mellan de österländska och hellenistiska religionerna under antiken som jag tycker att Ulf Jonsson tar för lätt på. Dessa visar sig inte minst när det gäller berättelserna om Jesu födelse och gudomliga påbrå. Jonas Gardell skriver i boken Om Jesus att i de äldsta nytestamentliga texterna främst Paulus brev till Romarna nämns inte att det skulle vara något särskilt med Jesu födelse eller att han skulle vara Guds son. Paulus följer den judiska traditionen där kungar, andra ledare och förstås även Messias var vanliga människor som utvaldes av Gud. Enligt Gardell var det i östra medelhavsområdet inte ovanligt att kungar adopterades av Gud. Babylonernas härskare kallades t.ex. Marduks son.

Så länge Jesu efterföljare var en grupp judar var detta självklart, när man däremot ville bli en egen religion med ambition att nå framgång i en hellenistisk kontext gick det inte an att presentera en ledare som inte hade gudomligt påbrå. Jag har i tidigare inlägg tagit upp t.ex. Julius Caesar som ansåg sig vara släkt med gudinnan Venus. En annan invändning som romarna hade mot både judar och kristna var att deras gud var för abstrakt. Romarna själva trodde på många gudar/gudinnor som konkreta varelser som var närvarande och ingrep i människornas liv. De kristna ansågs också sakna historia och därmed vara en nymodighet, vilket inte sågs som positivt av romarna. Detta står att läsa i Pagan Rome and the Early Christianity av Stephen Benko. Jag vet inte om och i så fall hur mycket ovantående påverkade texterna i NT:s skildringar av Jesu liv, men det är tankeväckande.

Det fanns alltså en hel del anpassningar som den segrande grupperingen kristna kände sig tvingade att göra för att kristendomen skulle slå i Rom. Med tanke på den kyrkliga hierarki som ingick i framgångspaketet är jag inte lika odelat positiv som Ulf Jonsson.
Å andra sidan borde vetskapen om att religionerna i alla tider samspelat och påverkat varandra ha en positiv inverkan på kontakterna mellan dem i dag. Vi är inte så unika som vill tro och blir i bästa fall mindre pretentiösa.
Å tredje sidan får vi nog fundera lite över vad t.ex. julfirandet egentligen innebär, vilket Ulf  Jonsson i viss mån gör i sin blogg, men Åke Bonnier gör betydlig mer genomtänkt i sin julbönspredikan.

Uppdatering
Eftersom det inte verkar fungera så bra med länkar i kommentarerna så länkar jag till Ulla Gudmundsons blogg här. Hon reflekterar över så väl Maria Schottenius artikel som Ulf Jonsson svar och nämner i förbigående några romerska influenser i kristendomen. En del av er känner säkert redan till dem, andra inte.