Både Karin Armstrong och Jonas Gardell skriver att de kristna väldigt snabbt kom att fokusera på den uppståndne Jesus snarare än den historiske. Även om den förstnämnda är noga med att påpeka att det först är på 300-talet som läran om att Jesus var Gud i mänsklig gestalt är fullt utformad.
Jonas Gardell å sin sida ställer i sin bok om Jesus frågan om det kanske var så att en del av lärjungarna faktiskt gjorde det Jesus gett dem i uppdrag att göra gå ut och predika och bota sjuka. Medan andra i stället ägnade sig åt att utforma den lära och de hierarkier som sedan blev kyrkan.
Vi vet väldigt lite säkert om den historiske Jesus, det får man alltid ha i minnet. Men det som berättas i evangelierna måste ändå betyda något, annars är vår tro utan grund som jag ser det. Att vi tror att Jesus uppstod kan inte "bara" innebära att vi tror att han övervann döden utan också att hans liv och verksamhet lever vidare. Jag tänker mig det då som en dynamisk process som hela tiden utvecklas och anpassas efter sin tid. Annars kan man knappast kalla den levande ord eller levande vatten.
Då blir frågan hur följer vi Jesus i vår tid, hur inspireras vi av hans på många sätt radikala förhållningssätt till sina medmänniskor?
Illustrationen jag lagt in sparade jag ner från Facebooksidan "Christians Tired of being Missrepresented" för ett bra tag sedan i väntan på ett inlägg där den passade.
Bilden är väldigt tänkvärd. Hur har det kunnat bli så att kristna, i värsta fall i religionens namn, gör och säger saker som vi kan vara säkra på att den historiske Jesus aldrig skulle ha gjort?! Är det för att vi tidigt fjärmade oss från honom?
