Anledningen är att handlingen i dessa dramer ofta handlar om hur människor hanterar omöjliga val. Ett exempel är Agamemnon av Aiskylos från 400-talet f.kr. där härföraren ställs inför valet att offra sin dotter i Ifigenia till gudinnan Artemis för att flottan skulle komma säkert fram till Troja, eller att låta dottern leva men flottan gå under.
Den här typen av komplicerade etiska dilemman var ingenting för Platon, Ulla Gudmunson skriver:
"Platon står över det jordiska, han strävar ständigt uppåt, mot idévärldens statiska fullkomlighet. Han predikar och moraliserar, men att människans villkor innebär att moraliska bud kan krocka, att principer kan stå mot omsorg om den lidande människan är en tanke som tycks honom främmande."Kristendomen kom att präglas av Platons tänkande inte minst av hans idévärld från det att den helleniserades på 300-talet och gör så fortfarande idag, tror jag. Ulla Gudmundson påpekar att även kyrkan kom att sträva uppåt med Jesus till Gud och fullkomligheten. En ljus och hoppfull bild som lockat många människor. Men man saknar de grekiska tragediernas förståelse för de svåra val människan ställs inför.
Det här är en artikel som verkligen fick mig att tänka till. Det är inte mycket av svåra val där man till sist får lov att välja det minst dåliga som gestaltas i Bibeln. Än mindre i Katolska kyrkan tradition, där man precis som Platon bortser från "att moraliska bud kan krocka, att principer kan stå mot omsorg om den lidande människan".
Några av de mest uppseendeväckande skandalerna när det gäller Katolska kyrkan de senaste åren har handlat om just oförmågan att erkänna att tillvaron inte alltid kan styras av regelboken. Jag tänker närmast på den 10-åring som fick abort efter att ha blivit gravid efter en våldtäkt, eller den akut hjärtsjuka kvinna som räddades till livet också genom en abort.
Frågan är hur Katolska kyrkan ska bli mindre svart-vit och rigid och mer nyanserad och medkännande?
