Skillnaden mellan att låta något mogna fram och att vara för passiv kan ibland vara hårfin. Likaså kan gränsen mellan en nödvändig förändring och att forcera händelseförloppet vara svår att dra.
Jag skulle önska att utvecklingen i kyrkan långsamt nått den punkt där det helt enkelt var självklart att den som känner att Gud kallar vederbörande till präst eller diakon ska få sin kallelse prövad.
Men det verkar inte riktigt som om Katolska kyrkan klarar det, därför tycker jag att det är bra att den får hjälp på traven av de modiga kvinnor och män som slutat vänta.
I artikeln Bishop: Women's ordination a holy shake-up whose time has come berättat Annie Martin om Miriam Picconi och Wanda Russel som prästvigdes av biskop Bridget Mary Meehan i the Unitarian Universalist Society i Ormond Beach. De tillhör Association of Roman Catholic Women Priests som hade haft vissa problem att hitta en lokal att hålla ceremonin i. Flera församlingar uttryckte sympatier, men ville inte stöta sig med Katolska kyrkan.
Picconi och Russel är redan verksamma i församlingsverksamheten men kommer i fortsättningen också att fira mässor för mindre grupper i sina hem.
Vikten av att hela tiden bevaka det goda som uppnåtts påminns vi också om i dagens SvD där jämställdhetsministrarna i Sverige, Nyamko Sabuni och Danmark, Manu Sareen skriver om att Krafter som motarbetar kvinnors frihet vinner mark. De varnar för att utvecklingen snarast går bakåt när det gäller jämställdhet. Världen är splittrad mellan å ena sidan EU strävar efter ett genuint jämställt samhälle och å andra sidan Syrien och Iran som med stöd av Vatikanstaten som försvarar en ojämlik värld främst förstås när det gäller reproduktiv hälsa.
När jag tänker på saken är det väl märkligt att samma personer som i högt tonläge talar om föräldrars rätt att välja t.ex.barnomsorg, utan att blinka vägrar dessa föräldrar rätten att bestämma när man vill ha barn!
