Nedstigen till dödsriket

 "24 De korsfäste honom, och de delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. 25 Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. 26 På anslaget med anklagelsen mot honom stod det: Judarnas konung.
27 Tillsammans med honom korsfäste de två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. 29 De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar – 30 hjälp dig själv nu och stig ner från korset.” 31 Likaså gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom sinsemellan och sade: ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. 32 Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, så att vi kan se det och tro på honom.” Också de som var korsfästa tillsammans med honom skymfade honom.

 Jesu död

33 Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. 34 Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). 35 Några som stod intill hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.” 36 En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, satte den på en käpp och gav honom att dricka och sade: ”Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom.”
37 Med ett högt rop slutade Jesus att andas. 38 Och då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner. 39 När officeren som stod vänd mot honom såg honom ge upp andan på det sättet sade han: ”Den mannen måste ha varit Guds son.”(Mark 15:24-39)

Det här inlägget har varit som en meditation för mig under Långfredagen. Från början kändes det rätt att börja längst tillbaka i historien, med den tidigaste berättelsen om, i det fallet, en gudinna som frivilligt låter sig dödas. Nu på eftermiddagen har jag kommit fram till att jag nog bör börja med berättelsen som hör till min egen tid och egen religion, fast den är närmare 2000 år gammal. Därför är det nu evangelisten Markus text om Jesu död som inleder. Därefter går vi ytterligare 2000 år bakåt i tiden:

"När hon hade böjt sig ned och blivit avklädd
bars kläderna bort.
Då tvingade Inanna sin syster Ereshkigal
att resa sig från tronen och satte sig själv på den.
Då fällde Anunna, De sju domarna, domen över henne.
De fäste sin blick på henne, det var dödens blick.
De talade till henne, det var vredens tal.
De skrek åt henne, det var ett skrik av synd och skuld.
Den plågade Inanna förvandlades till ett lik.
Hennes döda kropp hängdes upp på en krok."

Så skildras den äldsta kända berättelsen om en gudom, den sumeriska gudinnan Inanna, som stiger ner i dödsriket och återuppstår efter tre dagar. Den nedtecknades för ca 4000 år sedan och finns nu översatt och kommenterad av Lennart Warring och Tania Kantola i den nyutkomna boken Inanna Skymningens drottning, som jag varmt rekommenderar!

Under flera tusen år berättades om och om igen i Främre Orienten historien om en gud eller gudinna som gick ner till dödsriket och återuppstod. Man trodde att världen bestod av olika nivåer, himlen, jorden och underjorden eller dödsriket som förbands med en trappa. Vilket troligen var den väg Inanna vandrade ner till underjorden. Denna världsbild var utbredd i hela området, vi kan ta Jakobs dröm i vår Bibel som exempel. Ja, även i den katolska trosbekännelsen lever den kvar i formuleringen nedstigen till dödsriket.

Inanna återuppstod på tredje dagen, vilket också är ett inslag som fick stor inverkan på senare religioner. Jag har nog aldrig tänkt på varför det är just på tredje dagen Jesus uppstod, utan lite oreflekterat och okunnigt resonerat att det var väl så det var. Men förklaringen kan finnas i beskrivningarna av Inanna, närmare bestämt i att hon förknippas med planeten Venus. Venus som kvällsstjärna försvinner under horisonten i väster och återkommer efter tre dagar som morgonstjärna i öster. Det tror forskarna är förklaringen till att Inanna stannade i dödsriket tre dagar.

Hur påverkad är då den kristna passionshistorien av myten om Inanna? Ja, det verkar pågå en diskussion bland teologer (här undrar jag dock om inte Warring och Kantola sammanför forskare från flera ämnen till en kategori, dvs teologer), även om den inte i någon större utsträckning når ner till oss kristna gräsrötter. Vissa teologer har hävdat att den väsentliga skillnaden mellan de gamla gudarnas (inte bara Inanna utan t.ex. Osiris, Adonis,Dumuzi, Baal och Dionysos) och Jesu uppståndelse är att han bara uppstod en gång. Men där invänder Warring och Kantola att just Inanna bara uppstod en gång. De påpekar också att vi kristna firar Jesu uppståndelse varje år precis som man i äldre tid firade Dumuzi, Adonis och Baals uppståndelse.

Jag får nog anledning att återkomma till Inanna och sumererna, men det här får räcka för den här gången.
Hur påverkar då de vidgade vyerna och ökade kunskaperna min egen tro kanske någon undrar? Min tro på Gud skulle jag säga fördjupas allteftersom jag ser rikedomen och tidsperspektiven i människans försök till förståelse av Gud. Min tro på kyrkan som förmedlare av tron minskar däremot i takt med att jag upptäcker att det är en så tillrättalagd och fragmentarisk historia den traderar.