Troskongregationen och den amerikanska biskopskonferensen var säkerligen inte medvetna om vilka krafter de satte i rörelse när de gick till angrepp mot de amerikanska systrarna. Som jag skrivit tidigare har systrarna varit i full och konstruktiv verksamhet på många håll medan präster och biskopar ägnat sig åt att begå sexuella övergrepp och/eller försöka dölja dessa. Mycket i turerna runt försöken att tysta systrarna handlar på olika sätt om mod och civilkurage.
Systrarna har vågat prioritera annorlunda i sitt arbete än vad kyrkans ledning vill, de har vågat stå upp för de svaga. Som välutbildade teologer har de vågat opponera sig mot sina biskopar, ofta med kortare utbildning. Det handlar också om modet hos dem som vågat stödja systrarna från första början men också de som kommit till senare.
NCR, som jag anser var för tysta inledningsvis har nu bestämt sig för att göra en särskild blogg för att sammanställa allt som händer i frågan, inte minst stödlistor. Robert McClory ger i artikeln Why are we not surprised? och en utmärkt historisk bakgrund till nedvärderingen av kvinnor i kyrkan.
Nytt för mig var att det i katakomberna uppenbarligen finns tidiga avbildningar av kvinnor iförda präst och diakondräkt och presiderande vid eukaristin helt i evangeliernas anda av radikal jämlikhet.
Något som snart stoppades av biskoparna och sedan följde sekler av nedvärdering av kvinnor givetvis inte bara i kyrkan utan i samhället i övrigt.
I spåren av andra Vatikankonciliet skedde en förändring och katolska kvinnors, inte minst, systrars självkänsla ökade. Många är numera högutbildade och inflytelserika och de vågar ifrågasätta Katolska kyrkans negativa inställning till kvinnliga präster, samkönade äktenskap preventivmedel m.m. De har genom detta blivit ett hot mot den manliga makteliten i Katolska kyrkan.
Jag vill också i det här sammanhanget uppmärksamma en artikel i dagens SvD Årets alla dagar har sin egen hjälte . Den handlar om en kalender som ges ut av Forum för levande historia som en hyllning av Raoul Wallenberg. Där får personer som hat tagit eller tar stora risker för demokrati och mänskliga rättigheter utan att använda våld får var sin dag. Lite som ett modernt, sekulärt alternativ till en helgonkalender och, om man har lyckats med de korta texterna, inspirerande.
