Striden inom Kristdemokraterna är åtminstone tillfälligt över och alla verkar nu vara rörande överens om försoning och att uppskatta varandras olikheter. Den värdekonservativa minoriteten kräver att också de ska få inflytande. Det är vid närmare eftertanke samma problem som finns i Katolska kyrkan och säkert också i en del frireligiösa samfund. Fast omvänt, där är det de mer liberala medlemmarna som kämpar för att accepteras.
Frågan är om KD:s kris ändå kan föra något gott med sig även i ett större kyrkligt perspektiv? I bästa fall kan Göran Hägglunds och även Mats Odells budskap att man måste uppskatta varandras olikheter sprida sig även till t.ex. Katolska kyrkan. Jag tror att diskussionen skulle bli betydligt mer konstruktiv och samtalstonen angenämare om biskop Anders och andra katolska företrädare här i landet sade som Hägglund och Odell, vi måste uppskatta varandras olikheter.
Flera debattörer tar upp just försoningen. Alf Svensson uppmanar på DN-debatt alla inblandade att sluta käbbla. Han ger också insiktsfullt en nyckel till hur KD och även kristenheten som helhet ska komma vidare: "Det största moraliska dilemmat vi har att ge oss i kast med är inte
”samlivs- och sexualitetsfrågor”, utan att medmänniskor dör av törst och
svält." Man måste helt enkelt börja prioritera rätt.
Frågan om prioriteringar tar även Gert Gelotte upp i en ledarblogg. Det är de allmänborgerliga väljarna KD måste attrahera, de som gillar familjepolitiken och engagemanget i de äldres villkor. En grupp som skräms bort av minoriteten: "Oppositionen med sin förankring i Livets Ord, Pingströrelsen med flera
moralkonservativa kyrkor samt tidningen "Världen i dag" är övertygade om
att svenska väljare längtar efter ett parti som står för just deras
uppfattning om aborter, privatmoral och familjeliv, för att inte tala om
homosexuellas liv."
Sedan kan man förstås diskutera hur tillåtande ett politiskt parti har råd att vara, kanske får KD acceptera att några sympatisörer ur ovanstående grupperingar går till Moderaterna eller rent av Sverigedemokraterna för att kunna överleva som parti. När jag nu sent omsider läser dagens DN ser jag att utrensningarna redan börjat i och med att Bengt Germundsson fått lämna (VU).
Jag tycker att det går en skiljelinje mellan ett politiskt parti och en kyrka just i vad man kan acceptera av olika åsikter. I en kyrka är man med i första hand för att man har en tro, inte för sina åsikter. Och där måste också toleransen gentemot olika åsikter vara högre än i ett politiskt parti.
