Jag blev uppmärksammad på en intressant intervju med Phyllis Zagano, se bilden, och skriver därför ett inlägg till. Hon säger att kvinnliga diakoner inte är en fråga för framtiden utan för nuet. Vilket ju är uppmuntrande för den som hört flera personer med goda kunskaper om Katolska kyrkan sucka och säga att de nog inte lär få uppleva vare sig kvinnliga diakoner eller präster under sin livstid.
Det har varit lätt att känna sig missmodig över detta, men nog känns det som om en förändring är på gång och kanske är de häftiga reaktionerna från Katolska kyrkans ledning snarast ett uttryck för desperation.
Phyllis Zagano har engagerat sig i frågan hela sitt yrkesliv och förkastar argumentet att kvinnliga diakoner skulle vara ett steg mot kvinnliga präster, med att det är två separata kallelser."With women’s ordination being a sensitive topic in Catholic circles, Zagano carefully lays out her argument for restoring what for many centuries was an official role of women in the ancient church, rejecting a “slippery slope” argument that claims women deacons would mean eventual women priests. “We have this misunderstanding that the diaconate is only a step on the way to priesthood,” she says. “The diaconate is a separate vocation, and one doesn’t imply the other.”
Man betraktar ofta diakon, präst och biskop som en utvecklingsföljd, men Zagano anser att ett bättre sätt är att betrakta prästen och diakonen som biskopens armar, var och en med sin kallelse. Och det är ju också så det fungerar för de män som har en permanent diakonvigning.
Zagano säger vidare att det största hindret för att kvinnor ska kunna diakonvigas ur Katolska kyrkans synvinkel är att det inte funnits några kvinnliga diakoner på åtminstone de senaste 800 åren. Enligt den nuvarande kanoniska lagen kan kvinnor helt enkelt inte bli vigda till någonting.
Phyllis Zagano tar också upp vad de kvinnliga diakonerna kan tänkas bidra med och refererar där till vad en syrisk biskop på 300-talet skrev:
"When a Syrian bishop was writing in the fourth century about needing women deacons, he used an interesting verb to explain why. He said it was unseemly for women to uncover, divulge, or disclose themselves before men.
You can take that to mean it’s unseemly for women to undress at baptism before men, and women deacons did assist in the baptism of women. But it could also mean that it’s unseemly for women to expose themselves personally to men in certain situations."
Det är intressant att läsa om hur de kvinnliga diakonerna verkade då på 300-talet, men idag hoppas jag ändå att det inte är om en person är man eller kvinna som avgör vem man vänder sig till även i kyrkliga sammanhang.
Phyllis Zagano tror också att närvaron av kvinnliga diakoner vid altaret under mässorna skulle ha en viktig symbolisk betydelse, på ett annat sätt än när lekfolk agerar i mässan.
Jag tycker att Zaganos avslutning är mycket tänkvärd, det är inte så mycket en ny evangelisation som nya personer som evangeliserar som behövs:
"Until a woman deacon is standing at the altar with the pope, proclaiming the gospel, it’s not going to be heard. It’s not so much that we need new evangelization; we need new evangelizers. The message is lost because of the messengers."
http://www.uscatholic.org/church/2011/11/woman-altar-can-church-ordain-women-deacons?page=0,0
