Men anledning av Förintelsens minnesdag återanvänder jag ett inlägg som ursprungligen lades ut på Katolsk Visions blogg. Jag skrev det i november 2010 efter ett besök på Judiska museet i Berlin som berörde mig djupt:
"Vid Judiska museet i Berlin finns ett högt torn. Går man in i det
blir de höga murarna överväldigande och mörkret påtagligt. Det finns en
enda ljuskälla, en glipa i en vinkel i muren högt uppe under taket. Det är
uppenbart att man inte kan komma upp dit och om man kunde det vore det
ändå omöjligt att ta sig ut.
Tornets budskap uppfattas olika av olika personer, den som överlevt
förintelsen upplever det t.ex. på ett annat sätt än den som inte var
med då. För de flesta, oavsett bakgrund, cirklar tankarna runt att försöka hålla hoppet vid liv fast inget hopp egentligen finns.
Själv associerade jag de höga väggarna med de senaste årens elände i
Katolska kyrkan; SSPX, sexuella övergrepp och en allt större intolerans,
som rest höga murar runt om och mellan människor.
Den smala ljusöppningen symboliserade den strimma hopp som ändå finns
kvar hos mig och säkert många andra katoliker, en minimal öppning som vi
gemensamt måste försöka göra större för att få in ljus och luft.
Inget förändras om vi bara vågar kritisera kyrkans brister inom oss
eller med våra närmaste. Men det är inte heller stordåd som förväntas av
alla, även en liten insats betyder något. Det vi gör tillsammans, stort
eller smått, bidrar till att göra öppningen i muren större och att vi
till sist kan ta oss ur den kvävande instängdheten ."
Jag började alltså tänka på situationen i Katolska kyrkan, när jag var inne i detta, mycket speciella, torn och inte i allt för hoppfulla banor. Nu kan jag se att det blev en vändpunkt för mig, jag hade ett mål och har sedan dess arbetat mer eller mindre medvetet på att göra just det jag kommit fram till. Och faktum är att jag, möjligen mot bättre vetande, är betydligt mer optimistisk nu än jag var då.
