Ämnet för dagens blogg var givet när jag läst Thomas P. Doyles minnesord över Mary Raftery på NCR. Hon var journalist och utmanade den Irländska Katolska kyrkan genom att tidigt lyfta fram de sexuella övergrepp mot barn och ungdomar som förekom på katolska institutioner i Irland.
Redan 1999 producerade hon States of Fear, en dokumentärserie om sexuella övergrepp på katolska skolor som så småningom ledde till att Ryan Commission, http://www.childabusecommission.ie/
utredde övergreppen. Serien chockade irländarna men ledde till att tusentals offer äntligen uppmärksammades och fick upprättelse.
2002 kom så Cardinal Secrets, en dokumentär om Dublins ärkestift om vilken Doyle skriver:
"The hard-hitting documentary portrayed the sexual violation in graphic and forceful terms. The most infuriating moment in the film comes when a reporter asks Cardinal Desmond Connell, then archbishop of Dublin, how often he met with victims. He replied, "I'm a very busy man."
Även denna film resulterade i en undersökning, Murphy Commission http://www.dacoi.ie/ som presenterades 2009.
http://ncronline.org/news/people/irish-journalist-whose-documentary-uncovered-sex-abuse-dies
Beskrivningarna av de sexuella övergrepp som begåtts mot barn och ungdomar av katolska präster är plågsam läsning. Jag är full av beundran för personer som Mary Raftery och förstås också Thomas Doyle som har orkat inte bara läsa om övergreppen, utan lyssna till offren. De har också haft styrkan att hjälpa dessa trots att katolska kyrkan ledning gjort, om inte allt, så väldigt mycket för att motarbeta dem.
Men framförallt är jag tacksam för att det finns människor som vill och vågar engagera sig för de allra mest utsatta och sårbara.
