Stephen Boehrer driver bloggen Call me Excellency och skriver underfundiga och tänkvärda inlägg. Nu senast tar han i inledningen upp den katolska "purpurkulturens" oförmåga att erkänna att man har fel och säga förlåt. Måste man erkänna att man gjort fel, är det någon utomstående gärna teologer som påstås vara orsaken. Man kan där lägga till att media, eller den sekulariserade världen också är populärt att skylla på.
Han skriver vidare att en orsak till att en tredjedel av USA:s katoliker är att man ser skillnaden på sina erfarenheter och den låtsasförståelse av dessa erfarenheter som t.ex. biskoparna uttrycker:
"They
also recognize the gap between their lived experience and that of the
‘let’s pretend’ experience common to those enclosed in the purple
culture."
Jag tror att det är ett generellt problem i Katolska kyrkan att klerker och lekmän lever så olika liv, men där klerkerna anser sig ha tolkningsföreträde om vad som är rätt även när det gäller lekmännens tillvaro. Tänk om det vore tvärtom? Att gemene katolik skulle tala om hur livet i ett kloster bör gestaltas!
Boehrer tror inte heller att i synnerhet unga katoliker tycker att budskapet om kärlek går i hop med bilden av en hård och dömande Gud. Det blir helt enkelt inte en trovärdig helhet. Han skriver: If it’s all about love, then God wants love to motivate us, not fear."
Jag tror han har rätt även där och undrar om det inte är föreställningar om Gud och tro från olika tider som levt kvar och till sist blivit ett motsägelsefullt budskap.
http://callmeexcellency.blogspot.com/2012/01/lay-wisdom-leads-away-from-church.html
