Religionerna växlar men Gud är den samme

Bra religion/kyrka reder sig själv, var ett argument jag tidigare använde när jag mötte personer som hyllade mission och evangelisation.
För mig lät det motsägelsefullt att å ena sidan hävda att man har den enda rätta och sanna tron för att sedan å andra sidan lägga ner så mycket tid och pengar på att "marknadsföra" den. Varför inte lita på mun-till-mun-metoden om man nu erbjöd något man verkligen trodde var det bästa alternativet?

Det hela klarnade i takt med att mina kunskaper, eller kanske snarare förmågan att tolka och lägga ihop kunskaperna, ökade.
De flesta människor genom historien har nämligen inte bytt religion eller ens kyrka i första taget. Man har klagat, försöka förändra, men lika lite som man lämnade sin släkt eller sitt land bytte man frivilligt religion. 

Magnus Nyman beskriver i boken Förlorarnas historia svenskarnas ovilja att bli lutheraner. Eamon Duffys The Voices of Morebath, reformation & rebellion in an english village visar på samma motstånd, fast i England.
Martin Luther var inte den förste som reagerade mot missförhållanden i Katolska kyrkan. Att han, till skillnad från sidan föregångare, inte blev tystad berodde främst på att Katolska kyrkan samlat på sig så stora rikedomar att det stack i ögonen på världsliga furstar som Gustav Vasa. Denne såg i Luthers lära en möjlighet att lägga beslag på dem för egen räkning.   

Går vi tillbaka till tiden då kristendomen ersatte asatron i Skandinavien är det inte troligt att den mottogs med någon större entusiasm hos befolkningen. Det var praktiskt att vara kristen med tanke på handelsförbindelserna med kontinenten, men fortfarande på 1800-talet (!) försökte kyrkan komma till rätta med hedniska bruk. I wikipediaartikel ser man också att kornguden i Vånga, som tas som exempel, dessutom hade stora likheter med ett helgon...

Jag blir mer och mer övertygad om att det bästa sättet att se på religioner är att de på ett mer metafysiskt plan är människors försök att förstå Gud och sin plats i tillvaron. Eftersom människor är sig ganska lika är det inte så konstigt att religionerna påminner så mycket om varandra. Kanske kan man tala om en religionernas evolution, fast inte i betydelsen att en ska stå som vinnare, utan snarare som den mångfald vi ser i naturen.

Men religionen har också haft med hemkänsla, grupptillhörighet och tryggheten i det välbekanta att göra, därav motståndet mot förändring.
Det ser dock ut som om den synen på religionen förändrats med den tilltagande individualismen.Det är inte längre kungar som bestämmer vilken religion undersåtarna ska tillhöra, vilket öppnar för fler valmöjligheter.  Fler söker efter något som passar dem bättre än det samfund man vuxit upp med. Det är kanske mot den bakgrunden vi ska se dagens vurm för evangelisering som finns inte minst i Katolska kyrkan.

Jag upplever också att människor i alla fall här i landet tror på Gud men inte på kyrkorna. Man har inget emot Gud, men ogillar hans markpersonal, som flera sagt. Vart den utvecklingen leder ska bli spännande att se. Jag tror ju som rubriken säger att religionerna kan växla men att Gud är densamme och oroar mig inte för att Gud ska försvinna ur människors medvetande.