Hedningarnas förgård - mer av det!

I dag hölls det första av två panelsamtal som ingår i Hedningarnas förgård på Kungliga Vetenskapsakademien. Arrangemanget är ett samarbete mellan det Påvliga kulturrådet, Kungliga Vetenskapsakademien och Sveriges ambassad vid heliga stolen. Men den som dragit det tyngsta lasset när det gäller förberedelserna är Sveriges ambassadör vid heliga stolen, Ulla Gudmundsson och det ska hon ha stort beröm för!
Panelsamtalet på temat Världen med eller utan Gud hade en sällsynt spännande sammansättning där de medverkande, som jag uppfattade det, främst var inbjudna utifrån sin respektive professioner inte utifrån vad de tror eller inte tror. Det är inte så ofta jag lyssnar till naturvetare som Georg Klein professor, Ulf Danielsson professor i fysik och Ingemar Ernberg, professor i tumörbiologi. Deras infallsvinklar i möte med Åsa Wikforss professor i teoretisk filosofi och författarna Ylva Eggehorn och PC Jersild blev mycket dynamiskt och uppfriskande. Att de enda teologerna var Ravasi och biskop Antje Jackelén var ingen nackdel, utan gjorde att den kristna tron blev en tolkningsmöjlighet men inte den enda. Vilket var helt rätt i det här sammanhanget.

Eftermiddagen inleddes av Ravasi och Klein där särskilt den sistnämnde gav mig en del att fundera över. Han sade bl.a. att tron är en tröst för existensens villkor, framförallt då döden. Det finns en trons evolution och det har jag inga problem att hålla med om. Svårare att smälta men mycket nyttigt är påståendet att det inte går att omvända troende till ateism, utan att insikten måste växa fram inifrån. Det är som sagt mycket nyttigt att få sin tro analyserad och inse att det finns andra tolkningar än den egna.

Ulla Gudmundsson hade förberett tre olika frågor för panelen att diskutera, Vad innebär det att tro och inte tro? Finns det en verklighet som inte är materiell? och Vad är en människa?
Det känns som en övermäktig uppgift att göra samtalet rättvisa med mindre än att skriva ett referat, vilket jag kanske gör, men inte ikväll.

Men en fråga jag bär med mig är hur svårt det är att definiera vad som är liv. Inte är det lättare att bestämma vad som är en människa. Man kan inte utgå från gener för då är även en moderkaka en människa. Vi har dessutom de flesta av våra gener gemensamt med andra arter, så det är väldigt, väldigt lite som är specifikt för människan. Hur förhåller vi oss till generna från Neanderthalarna, räknas de som människa?
Kan man tänka sig ett medvetande utan ha en hjärna, eller en själ utan en hjärna?
Var går gränserna för livets början? Forskningen har kommit fram till att befruktningen består av 16 olika steg. När kan man då säga att livet börjar?
Är en människa död när hjärtat slutat slå eller när hjärnan är död? Vissa stamceller i kroppen kan tydligen leva ett par veckor efter att personen i övrigt är död. Betyder det att personen då i någon mening lever?

Jag har fått mycket att fundera på och hoppas att Katolska kyrkan även i fortsättningen kan medverka till öppna samtal där svaren inte är bestämda i förväg. Det gladde mig att höra kardinal Ravasi inledningsvis tala om frågor som Gud, meningen med livet, vikten av möten och inte minst att han ville lyssna.