De kvinnliga ordnarna hörde till dem som tog till sig förändringarna i kyrkan mest. Joan Chittister skriver att det var en spännande tid, men farlig, en tid av spänningar och andlig kamp.
Systrarna antog utmaningen att ta kyrkan ut i den moderna världen och möta det okända. Hon formulerar det som krävdes och krävs väldigt fint:
"Religious life must travel light into the future, burdened by nothing of its successes of the past, held down by none of its past goals but fresh in direction, vital in its meanings for the people of today."Joan Chittister uttrycker sig närmast profetiskt om vad som krävs, konformitet är inte längre en religiös dygd, rädsla för förändring inte på agendan för religiöst liv.
I stället ska förnyelse av anden, öppenhet för nya behov och personliga åtaganden där djupet, inte nödvändigtvis längden, är det viktiga. Det är också väsentligt att fördjupa förståelsen av grundarens karisma, samhällets behov och ordensmedlemmarnas gåvor.
Jag hoppas att Joan Chittisters förhoppningar blir verklighet och kanske kan resultatet av angreppet mot LCWR bli att utvecklingen skyndas på. Det vore i så fall ett strålande exempel på att det kan komma något gott ur det onda.
