Ulla Gudmundson om Benediktus XVI:s pontifikat

I DN skriver Sveriges ambassadör vid den Heliga stolen, Ulla Gudmundson, om Benediktus XVI:s tid som påve. En icke-katolik med goda kunskaper om Katolska kyrkan är inte alldeles vanligt. Lägg till det att skribenten är diplomat till professionen och alltså strävar efter balans i sin bedömning av påvens insats och vi får en högintressant text.
Hon ger också läsaren en inblick i hur Katolska kyrkan fungerar, att många tvivelaktigheter, inte minst ekonomiska har sin grund i den bristande transparensen i organisationen.  Ulla Gudmundson tar upp de skandaler som kantat Benediktus XVI:s pontifikat, inte minst de sexuella övergreppen och påven tagit tag i dessa och fått städa upp efter företrädare.
Jag kan tycka att hon ger en väl positiv bild av situationen. Vi vet för det första inte vad som skett på senare år eftersom offren ofta berättar om vad som skett när de blivit vuxna, även om detta förhoppningsvis håller på att ändra sig. För det andra är jag lite tveksam till hur många präster och biskopar som verkligen avskedats? I internationella katolska media klagas det ofta på att just inget hänt. Det går heller inte att klart och tydligt säga om Påven velat lyfta fram det här i ljuset eller om han helt enkelt blivit tvungen.

Ulla Gudmundson framhåller också de positiva effekterna av att Benediktus kan erkänna när har fel. Ett exempel är Regensburgtalet från 2009 där påven uttryckte sig på ett sätt som kunde tolkas som islamfientligt ledde, anser Ulla Gudmundson, till bättre relationer mellan  katoliker och muslimer efter att Benediktus förklarat vad han menade.

Hon tar också upp behovet av en kraftfullare chef för Vatikanen och citerar där Charles Scicluna, biskop på Malta:
”Vi behöver en yngre Benedictus, med managementförmåga och kraft att ta ett grepp om kurian”.

Ulla Gudmundson behandlar mycket som är väsentligt, det jag saknar är en belysning av hur Benediktus förhållit sig till katolska kvinnors rättigheter och möjligheter, som jag anser hör till hans sämsta grenar.   På NCR skriver Ken Briggs idag om den skandal som på sätt och vis slagit tillbaka allra hårdast mot Vatikanen och förstås även mot Påven. Anklagelserna mot LCWR är på sätt och vis ett angrepp mot alla katolska kvinnor, en signal om att vi ska tiga och lyda männen.
Systrarna har ofta arbetat hårt i tysthet och nära människorna. När de nu skymfades av Troskongregationen, blev motreaktionen från katolska "gräsrötter" enormt mycket starkare än vad Vatikanen kunnat föreställa sig. Budskapet "rör inte våra systrar" var tydligt.
Ken Briggs riktar ljuset på hur pass mycket kvinnornas ställning ansatts under de senaste två påvarna. Kvinnliga präster får inte ens diskuteras, kanske är det ett sista desperat försök att utestänga kvinnor från inflytande i Katolska kyrkan och från att följa sina prästkallelser.
Ken Briggs räknar upp dem som ifrågasatt den rådande ordningen i Katolska kyrkan och det är bara att konstatera att de blir fler och fler. I det tror jag att vårt hopp ligger, Vatikanen kan inte exkomunicera hur många människor som helst.