"Today the term magisterium generally refers to the doctrinal teaching office and authority of the bishops in communion with the bishop of Rome. That more narrow meaning is a fairly recent one. The word magisterium simply means, "the authority of the master or teacher" (magister, magistra) and it was used in a wide range of ecclesial contexts in the early church. Although the term magisterium did not then have the specialized meaning that it carries today, that does not mean that there was no sense of doctrinal authority in the early church."I NT:s brev nämns personer med särskilt undervisningsansvar även om det ännu inte var preciserat vad det omfattade. Mot slutet av 100-talet ansågs biskoparna och deras medhjälpare föra vidare arvet från apostlarna och vara den apostoliska trons väktare.
Våra dagars konflikter mellan läroämbete och teologer fanns inte i den tidiga kyrkan. Många av de framstående teologerna var biskopar eller abbotar.
Under kyrkans första årtusende byggde den magistrala auktoriteten på några grundläggande övertygelser:
biskoparna hade inte någon kunskap som var unik för dem, uppenbarelsen var tillgänglig för alla troende. Allt annat hade stämplats som gnosticism. Vad biskoparna lärde ut var vad de troende, alltså kyrkan var överens om, sensus fidelium.
I början av det andra årtusendet börjar man sedan göra skillnad på teologer och präster.
"magisterium cathedrae pastoralis" och "magisterium cathedrae magistralis". Det är också vid den här tiden som utbildningen för präster och teologer börjar se olika ut.
Vid slutet av medeltiden hade utvecklingen lett till att ett antal frågor som rörde kyrkans lära inte handlades av biskoparna utan av av de teologiska fakulteterna vid de stora universiteten. Vid konciliet i Trient (1545-63) spelade teologerna en viktig roll och Gaillardetz menar att de snarare var dessa än biskoparna som utformade motreformationen.
I slutet av 1700-talet införde påven Benediktus XIV påvliga encyklikor för att förmedla kyrkans lära och under 1800-talet blev dessa och andra dokument allt mer ett instrument för att stärka påvarnas makt. En kulmen nås vid 1:a Vatikankonciliet (1869-70) då dogmen om påvens ofelbarhet införs.
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ökar antalet påvliga dokument och de används också för att tysta oppositionen i Katolska kyrkan:
"In the late 19th century and the first half of the 20th century, popes would begin to offer, as part of their teaching ministry, extended theological treatments issued in formal magisterial documents on important topics. Pope Leo XIII (1878-1903) would publish numerous encyclicals on a wide range of theological topics. Pope Pius X (1903-14) would follow Leo's precedent with his 1907 encyclical Pascendi Dominici Gregis, condemning the evils of modernism. This sweeping condemnation encouraged a veritable witch-hunt for theologians tainted by the scent of "modernism." Indeed the first half of the 20th century saw the hierarchy treat a number of influential theologians harshly because of their views (Marie-Joseph Lagrange, Henri de Lubac, Yves Congar, Karl Rahner, Pierre Teilhard de Chardin). "Andra Vatikankonciliet reflekterade inte särskilt mycket över teologernas roll för kyrkan men visade ändå på en öppnare framtid i och med att Guds ord ansågs vara givet till hela kyrkan, inte bara biskoparna. Man konstaterade också att läroämbetet inte står över Gud, utan är Guds tjänare. Min reflektion är att vi, inte minst kyrkans ledning borde begrunda detta mer.
Tyvärr har kyrkan under Johannes Paulus II och Benediktus XVI drabbats av en tillbakagång mot 1800-talets och det tidiga 1900-talets centraliserade kontroll över kyrkans lära.
Det är synd att det är just den traditionen de två senaste påvarna valt att ta fasta på tycker jag. Men den här genomgången gör det ju tydligt att kyrkan har förändrats genom historien och kan göra det igen. Vilket ändå är hoppfullt.
