I går var det precis tio år sedan de första katolska kvinnorna tog steget och följde sin prästkallelse!
Det är värt att komma ihåg att trots förbudet att ens diskutera kvinnliga präster i kyrkan, så diskuteras frågan för fullt. Det finns idag runt130 kvinnor som är vigda till katolska präster av (manliga) biskopar, som delar deras övertygelse om att var och en ska kunna få sin kallelse prövad.
Dessa kvinnliga präster gör genom att helt enkelt vara präster i sina församlingar, den största insatsen för framtiden och fungerar som förebilder för andra. Vilket mod som krävts av dem för att våga följa sin kallelse och vad de fått utstå är svårt för en utomstående att föreställa sig.
Jubileet uppmärksammas bl.a. av NCR där Bridget Mary Meehan, en av de kvinnliga katolska prästerna, berättar om vad som hänt under de här tio åren. Sedan de första kvinnorna vigdes på Donau den 29 juni 2002 har rörelsen vuxit och det finns nu kvinnliga katolska präster i flera länder. Personligen tycker jag att det är särskilt intressant att läsa om vad de gör, detta med tanke på kommentarer av typen "ingen församling tar emot dem" .
Att ingen accepterar dem stämmer uppenbarligen inte däremot ser deras verksamhet enligt Meehan beskrivning den lite annorlunda ut och ligger nära urkyrkan, så som den skildras i källorna. De verkar i små husförsamlingar, men även i större församlingar, som sjukhuspräster, på hospice och med människor som befinner sig i kyrkans och samhällets utkanter.
Det är lite "back to basics" över de kvinnliga prästerna och församlingarna runt dem och det tror jag Katolska kyrkan som helhet skulle må bra av att inspireras av.
Den intresserade hittar mer historik och statistik på Roman Catholic Womenpriests eller på Association of Roman Catholic Women Priests
