Under antiken fanns en stor öppenhet och tolerans mellan människor av olika tro, så länge man inte kunde misstänkas ställa till oroligheter vill säga. I Apostlagärningarnas 17 kapitel är Paulus på besök i Aten och stöter där på ett altare åt en okänd Gud.
Jag tycker att tanken att alla skulle ges möjlighet att tillbe, även de vars gudar atenarna inte kände till, är en bild av omsorg om medmänniskorna. Även stadsbornas ödmjukhet inför det stora ofattbara som är Gud går fram genom texten fast det är närmare 2000 år sedan.
Vi vet ju vad som hände sedan, de monoteistiska religionerna har en lång historia av förföljelse och våld i religionens namn. Inte bara mellan religionerna, utan minst lika mycket inom dem. Katoliker och protestanter har skadat och mördat varandra inte minst på Irland. Inom samfunden pågår strider om vilka falanger som omfattar den "rätta" katolska tron.
Vad beror dessa dårskaper på?! Hur kunde vi avlägsna oss så långt från antikens öppenhet och ödmjukhet inför tillvarons mysterier?
Det finns säkert flera förklaringar men en är rätt uppenbar. Så länge inte alla tror som man själv, finns det en risk att man har "fel". Ska man ta ett drastiskt exempel så gör det faktum att många människor tror att livet tar slut i och med döden att min egen tro att döden inte är slutet hotas.
Jag tror att orsaken är den samma om än mindre tydlig när det gäller intoleransen inom samfunden. Finns det olika tolkningar är det ju uppenbart att ens egen tolkning kan vara fel.
Det är min övertygelse att endast den som har en djup tro, grundad på tillit till Gud kan vara trygg i den ovisshet som är människans lott. Har man inte den tryggheten ligger angreppen på den som inte tror och tolkar som man själv nära till hands. Inget gott kan komma ur det, utan bara elände och destruktivitet.
Samfundens ledningar har därför ett stort ansvar att hjälpa sina medlemmar att känna tillit till Gud och uppleva sig vara oändligt älskade av Gud.
