Svenska föräldrar hör till de mest nöjda i världen, i alla fall om man ska gå efter födelsetalen och någon bättre mätmetod kan jag inte komma på. Att det föds många barn här i landet beror med all säkerhet både på den generösa föräldraförsäkringen och en väl utbyggd barnomsorg.
Kristdemokraterna är dock mindre tillfreds än de flesta med situationen för barnfamiljerna. Större valfrihet till föräldrarna anger Göran Hägglund och Emma Henriksson på DN Debatt som skäl till att KD vill ta bort de kvoterade föräldradagarna. Detta är det mest spektakulära av förslagen KD kommer med när det gäller familjepolitiken, men även de övriga som presenteras i debattartikeln följer linjen en förälder (läs mamman) på olika sätt ska förmås att under längre tid stanna hemma med barnen. Barnens behov att få knyta an till båda föräldrarna bryr man sig uppenbarligen inte om. Inte heller hur viktigt det är för familjen på lång sikt att ha två delaktiga och engagerade föräldrar.
Om den verkliga drivkraften för KD:s familjepolitik var en tilltro till föräldrarnas förmåga att bedöma vad som är bäst för barnen skulle man lägga förslag som gav fler valmöjligheter, vilket påpekas i DN:s ledare idag.
I sitt pressmeddelande skriver partiet att man vill kvalitetssäkra förskolorna och att kommunerna ska besluta om tak för storleken på barngrupperna, men inte att dessa ska minskas.
Så vitt jag kan se finns det inget förslag från KD som ytterligare hjälper de föräldrar som vill kombinera arbete och familj. Att ha rätt att gå ner i arbetstid under fler år, gärna kvoterat för att uppmuntra papporna, skulle t.ex. minska stressen för många föräldrar. Vill KD verkligen stötta familjerna valfrihet borde man borde också kräva att kommunerna har "Nattis" för nattarbetande föräldrar. En bättre Fritidsverksamhet skulle minska stressen på föräldrarna. Idag är det i bästa fall tillsyn som erbjuds lågstadiebarnen, medan tio-åringarna i princip förväntas klara sig själva efter skoldagen.
Inget av det här finns med på KD:s agenda, så den valfrihet man i praktiken pläderar för är ökade möjligheter för föräldrarna att välja att den ena föräldern är hemma under längre tid.
Jag tror inte att KD:s familjepolitik egentligen har så mycket med valfrihet att göra. Den riktiga, men dolda agendan, verkar i stället gå ut på att minska kvinnors förvärvsarbetande. Varför driver då en majoritet i KD, glädjande nog var en stor minoritet mot, den linjen?
Varför är det så viktigt att få bort kvinnorna från arbetslivet i så stor utsträckning det går? Jag tror att det, som så ofta i kyrkliga sammanhang, handlar om makt. När kvinnor visar sig klara yrke efter yrke lika bra som männen blir det allt svårare att motivera varför kvinnor inte får bli präster. Tillåts kvinnor bli präster får vi också inflytande i kyrkan. För tittar man på var makten ligger i de kristna samfunden, så kräver de flesta positioner att man är präst eller pastor.
Vill man få en rättvisande bild av motiven bakom KD:s familjepolitik tror jag att det är en god idé undersöka hur många av dem som är positiva till den som också är kvinnoprästmotståndare.
