Som jag skrivit flera gånger tidigare är det lätt att som svensk reformvänlig katolik misströsta över situationen i kyrkan. Men kanske är det ändå inte så illa tänker jag när jag läser om de optimistiska irländska katolikerna. Jag förundras över att de kan vara så positiva med tanke på vad de fått utstå från Katolska kyrkans sida.
Irländarna är inte bara hårt drabbade av övergrepp från präster. I likhet med de amerikanska systrarna var de också föremål för en visitation från Vatikanens sida. Besöket har inte lett till genomgripande förändringar för att undvika framtida sexuella övergrepp, utan det var i stället kritikerna mot den rådande ordningen man kritiserade(!):
"dissent from the fundamental teachings of the church is not the authentic path towards renewal."Irländarna har dock inte låtit sig tystas, kanske för att det är så illa ställt att man helt enkelt måste kämpa för att inte Katolska kyrkan helt ska utplånas. Under mötet framfördes krav på att kvinnor ska få tillgång till alla ämbeten i kyrkan, att det obligatoriska celibatet ska tas bort, en mer inkluderande syn på homosexuella och frånskilda och omgifta personer.
Man uttryckte förhoppningar om en kyrka där alla ryms och där det inte finns utrymme att försöka tysta varandra.
