Kyrkoledare som enade och helade

Jag fick ett mejl från Örjan Ekman där det bl.a. stod: "Paulus (VI) och jag har samma tro. Resten får teologerna klara av. Så uttalade sig patriarken Athenagoras när de båda möttes i Det heliga landet."

Dessa två meningar gjorde att jag plötsligt insåg vad samfundsledare som patriark och påve borde vara, samlande krafter och diplomater, de ska inte sträva efter makt och se sig som fältherrar.

Både Paulus VI och Athenagoras är föredömen när det gäller att hela och ena kristenheten. Det är gott att veta att det ändå finns hopp fast våra kyrkliga ledare idag ofta talar maktspråk och verkar se världen som ett slagfält där det gäller att erövra så mycket som möjligt.

När jag frågar katoliker som hänvisar till "Kyrkans Tradition" vilken tradition de menar och hur långt tillbaka i tiden de vill gå är de i allmänhet försiktiga. De vill inte ha någon "teologisk arkeologi" utan tycker oftast att det räcker att gå tillbaka till slutet av 1800-talet. Vilket nog är bra strategi, för går man längre tillbaks när det gäller t.ex. demokrati i kyrkan och utnämningar av biskopar är skillnaden mot idag slående. Att Jesus, som vi möter honom i NT, inte var någon vän av hierarkier vet de flesta. Den som vill friska upp minnet kan t.ex. läsa Luk 22: 25-27 eller 1 Korintierbrevet 12

Vad kanske inte alla känner till, men som går att läsa i den utmärkta boken Rome has Spoken..., som jag nämnt tidigare, är att även den tidiga kyrkan var mer demokratisk än man kan tro. Påven Celestinus I skriver c 425 att ingen biskop får installeras mot folkets vilja. Fortfarande på 1000-talet verkar detta gälla, Leo IX uttalar år 1049 att biskopar ska väljas av klerkerna och folket.

Under renässansen försvinner sedan folket ur processen runt biskopsutnämningar.  

Men det är först på 1900.talet som Vatikanen fullständigt tog kontrollen över utnämningarna av biskopar skriver i Joan Chittister i sin artikel Attack on Girls Scouts shows current law isn't working på NCR. Biskoparna svarar inte längre mot behoven i de länder de verkar, utan blir enbart Vatikanens förlängda arm i respektive stift. Inte redskap för en dialog mellan folket och Vatikanen. 

Chittister skriver detta som en del av bakgrunden till varför kyrkans ledning nu projicerar sina egna problem med frågor som rör sexualitet på allt som rör sig. I synnerhet på kvinnor, först systrarna i USA och nu senast flickscouterna, Hon efterlyser en återgång till ett ledarskap mer i Johannes XXIII och Paulus VI anda. 
Och talar vi om den Traditionen kan även jag kallas traditionalist. :-)