Understreckare i SvD om papayrusfragmentet

Jörgen Magnusson som alltså är teol. dr. i religionshistoria med inriktning på tidig judendom och kristendom samt dess koptiska texter har skrivit mer utförligt om det nyupptäckta papyrusfragmentet i en understreckare i SvD.
Han beskriver i den både hur det kommer sig att nya papyrer dyker upp och hur handeln med dem ser ut. Läsaren får en historik över viktiga fynd som gjorts i modern tid och deras innehåll.
Efter den bakgrunden går så Jörgen Magnusson in på det aktuella fragmentet vars äkthet det, av vad som är känt så här långt, inte finns någon anledning att tvivla på. Han översätter, tolkar texten och sätter in den i ett sammanhang.

Det här fragmentet bevisar inte att Jesus var gift men är ytterligare en källa som visar att diskussionen i frågan pågick bland de kristna under de första århundradena. Han gör också jämförelser med de nytestamentliga evangelierna.
Jörgen Magnusson påpekar att det faktum texterna är gnostiska inte att gör att de kan avfärdas som oväsentliga. På 100-talet var gnostikerna en av flera grupper bland de kristna och det nu aktuella papyrusfragmentet från 300-talet är därför en del i ett större sammanhang än gnosticismen.

Jörgen Magnusson gör också en koppling till den nutida mångfalden av tolkningar av kristendomen. Vilket jag tycker är tankeväckande. Det pratas mycket om tradition i Katolska kyrkan idag och uppenbarligen är det mångfald och inte konformiteten som är traditionen inom kristenheten allt sedan dess första början. Tyvärr verkar också strävan efter dominans också höra till vår historia. Men jag förmodar att det har att göra med att kyrkan ÄR de troende människorna med sina olika bakgrunder, behov och önskemål. I bästa fall befinner vi oss på en gemensam vandring mot Gud, men alltför ofta är vi i stället fullt upptagna med att slåss mot varandra...  

Optimism i en dyster tid

Var ska vi söka efter optimism i dessa dagar där det i stället är pessimismen som råder frågar sig Isabella R Moyer i ett inlägg på NCR. Det här gäller förstås i första hand oss som hoppas att Katolska kyrkan äntligen ska fullfölja Andra Vatikankonciliets intentioner. Men jag tror att även katoliker med andra åsikter kan känna av nedstämdheten och energilösheten i kyrkan.

Moyer tar som ett positivt exempel  upp fr. Andrew Britz, OSB som i många år var redaktör för  The Prairie Messenger . Några av hans mest läsvärda ledare sammanställdes 2010 i boken Truth to Power, The Journalism of a Benedictine Monk med förord av Joan Chittister.

Isabella R.Moyer tar upp en av Britz ledare som just behandlar optimismens förvandlande kraft under Andra Vatikankonciliet. Den gjorde bl.a. att biskoparna upptäckte stora kvalitéer i andra kristna samfund och även i andra religioner. Som en följd av den nya positiva inställningen började man bejaka religionsfriheten.   
Konciliefäderna var även positiva till den moderna världen. Man blundade inte för de problem som fanns, men såg ändå goda tecken överallt.
Andrew Britz skrev att det tydligaste tecknet på att Andra Vatikankonciliets frimodiga anda motarbetas visar sig i kombinationen av pessimism och en institutionell kyrka. Vilken lägger mer energi på att fördöma det onda än att förkunna att Jesus Kristus är det glada budskapet för varje tid och sammanhang.

Isabella R. Moyer avslutar sin blogg med några frågor som kan vara till hjälp för oss att hålla gnistan vid liv och modet uppe. 

"Going back to Britz's description of Vatican II optimism, how do we remain upbeat in listing the signs of the times? How do we tune our radar to seek out the good news? When we find it, how do we share the excitement with others?

How do you nourish your spirit of optimism? Who or what gives your faith a much needed boost of hope and joy?"

Vad skulle en "renlärig" katolsk forskare gjort?

Jag har fortsatt att reflektera över den reaktion papyrusfragmentet ( se de två föregående inläggen) orsakat hos "renläriga" katolska forskare som Per Beskow och Tord Fornberg. De är t.ex. inte det minsta nyfikna på det, utan är i stället snabba med att förringa dess betydelse och i Beskows fall också forskaren som tolkat översatt det, Karen King.

Är inte brist på intresse för en ny upptäckt närmast en dödssynd för en akademisk forskare? Jag ställer mig också frågande till hur en docent i exegetik som Tord Fornberg kan hävda att texten egentligen inte säger någonting? Även jag som amatör på området, om än en relativt påläst sådan, kan ju även utan Karen Kings och Jörgen Magnussons tolkningar räkna ut att texten ger en ögonblicksbild av diskussionen i kyrkan vid tiden det skrevs. Det är uppenbart att det vid den tiden t.ex. fanns olika uppfattningar om Jesus civilstånd och att ingen av dessa ännu avgått med segern.

Jag har i tidigare inlägg uttryckt min oro för att katolska forskare hämmas av kravet på att följa kyrkans lära och här har vi ett tydligt exempel på detta. Jag är övertygad om att både Per Beskow och Tord Fornberg är kompetenta forskare, när det inte rör rön som "stör" katolsk lära. Och det är väldigt uppenbart i deras respektive inlägg att papyrusfragmentets budskap är just störande för kyrkan.

En fråga jag ställer mig är vad som skulle hända om den här typen av fynd som det nu aktuella hamnar hos "renläriga" katolska forskare? Skulle de göra som Karen King, tyda det och göra en rimlig tolkning? Eller skulle de tyda det, men tona ner betydelsen så mycket det gick? Eller skulle de hålla fyndet hemligt, eftersom det inte stöder Katolska kyrkans lära? Blotta tanken på att katolska forskare sätter sin heder åt sidan om kyrkan kräver det är oroande.

Som avslutning vill jag ta upp ett inlägg av professor Göran Larsson, där han i sin tur kommenterar en krönika i SvD av Paulina Neuding. Larsson ser det som positivt att hon där går emot dem som betraktar religiösa människor som mindre intelligenta och mindre utvecklade. Av mitt exempel ovan är det dock, anser jag,  förståeligt varför den föreställningen fått spridning. Men det handlar inte om bristande begåvning hos en del troende, utan snarare begränsningar i att använda den.

Men det mest tänkvärda är det Göran Larsson själv lägger till:

"Gång på gång tjatar vi religionsvetare om att vi måste titta på hur människor tolkar och praktiserar det som de kallar för religion istället för att tala om religion som ett objekt med en egen förmåga att handla. Religioner kan inte tänka och handla, det är människor som tolkar och handlar i namn av något som de kallar för religion!"

Papyrusfragmentets text i judisk kontext

Professor Bernard Starr skriver om papyrusfragmentets text i en judisk kontext på Huffington Post.
Det är en lite annan infallsvinkel än vad övriga artiklar jag läst har, så den får ett eget inlägg.
Bernard Starr utgår helt enkelt för vad som var normen för en judisk man när Jesus levde, nämligen att vara gift.
Alla rabbiner var gifta och hade barn, så det skulle ur judisk synvinkel varit märkligt om övertygade judar som Jesus och hans lärjungar levde i celibat.
Enligt Starr hade de t.ex. orsakat en skandal om de deltagit i bröllopet i Kaanan och varit ogifta celibatärer.
Evangelisterna nämner inte mycket om Jesus och lärjungarnas civilstånd överhuvudtaget. Petrus svärmor är en av dem Jesus botar, episoden finns med i både Matteus, Markus och Lukasevangelierna, så i varje fall Petrus var gift.
Bernard Starr pekar på den möjliga tolkningen att evangelierna inte nämner något om fruar och barn helt enkelt för att Jesus och lärjungarna inte avvek från normen och det därför inte fanns anledning att ta upp saken.

Min tanke är att det kanske är först i och med att de kristna får ökad kontakt med romarna som det blir viktigt att Jesus levde i celibat. Enligt romersk religion ansågs detta göra personen i fråga mer öppen för kontakt med gudarna. Vi kan ju ta vestalerna som exempel, de straffades med en grym död om de bröt celibatet.

Jesu fru och lärjunge? Papyrusfragment vidgar vyerna

Ett litet papyrusfragment daterat till 300-talet, om jag uppfattat saken rätt, och skrivet på koptiska har väckt uppmärksamhet den senaste veckan. Det är historieprofessorn Karen L. King vid Harvarduniversitetet ,specialist på just koptisk litteratur, som presenterat och tolkat fragmentet står läsa i artiklar i bl.a. New York Times och Harvard.

Karen King upprepar flera gånger att texten inte ska ses som ett bevis för att den historiske Jesus var gift, eftersom den är skrivet så pass långt efter hans död.
Hon anser att det verkligt spännande är att det är den första kända texten från antiken som överhuvudtaget omnämner att Jesus skulle ha en fru. Papyrusfragmentet är ytterligare ett bevis på den livliga diskussion som pågick bland de tidiga kristna om Jesus levt i celibat eller varit gift och vilken väg hans efterföljare skulle välja.
Ross Shepard Kraemers skriver i  Her share of the blessings att de allra tidigaste kristna förespråkade celibat generellt, vilket  tillsammans med att församlingarna höll till i hemmen, är två förklaringar till att kvinnor hade mer inflytande i kyrkan än senare i historien.

Här i Sverige har teol.dr. Jörgen Magnusson som forskar om gnoctisim och den historiske Jesus skrivit ett inlägg om papyrusfragmentet på Religionsvetenskapliga kommentarer.
Han kommenterar och översätter texten:

"Det är oerhört svårt att säkerställa texten via de bilder på Internet som vi för tillfället får nöja oss med, men jag har ändå dristat mig till att hastigt göra en preliminär översättning av den koptiska texten för Dagens Ekos räkning. Inom parentes har jag försökt kommentera olika översättningsmöjligheter. Så här lyder min översättning: Texten börjar i slutet av en mening med det som jag på grund av syntaxen ser som ett emfatiskt uttryck vilket kan fungera som en retorisk fråga:

”… var det inte min mor som gav mig livet?” Lärjungarna sade till Jesus: ”(fyra bokstäver svåra att utläsa) Maria är värdig (fyra bokstäver saknas. Kan göra att påståendet blir en fråga eller ett negativt påstående). Vi har sannolikt ett ifrågasättande av Marias värdighet som Jesus bemöter.)” Jesus sade till dem: ”hon är (Är koonstrueras ur några svårlästa bokstäver men rekonstruktionen är oerhört sannolik.) min fru (Kan översättas kvinna, men har då en mycket snarlik innebörd.). Hon har vad som krävs för att bli min lärjunge. Och låt onda människor vara uppblåsta (En möjlig alternativ konstruktion kan eventuellt vara ”Låt människor göra onda saker), men jag förblir med henne!”

Jörgen Magnusson ger sedan en ganska utförlig och intressant beskrivning av det sammanhang som textfragmentet hör hemma i. Inte minst diskussionen om att Maria Magdalena skulle varit prostituerad som började ta fart bland de kristna under 200-talet. Den aktuella texten var kanske ämnad att motsäga det och göra henne till en ärbar kvinna.

Jag har  i en kommentar bett Jörgen Magnusson om tips på vidareläsning om  kvinnors situation i den tidiga kyrkan för den allmänt intresserade och hoppas på svar. En del finns säkert på hans hemsida, men det är bra om att den typen av uppgifter ligger ute på så många ställen som möjligt. Det finns säkert fler än jag som ibland är dåliga på att följa länkar... :-)

För värdekonservativa katoliker ställer förstås papyrusfragmentet till problem i och med att det undergräver argumenten mot celibat och kvinnliga präster. Jag förmodar att det är därför som Per Beskow på Signumbloggen betonar att fragmentet är gnostiskt och sedan lägger ner mycket möda på att på olika sätt misstänkliggöra Karen King som forskare. Det är osmakligt, men säger en om hur störande den här texten är för i alla fall en del katoliker. Signum verkar själva ha insett det olämpliga i Beskows inlägg och låter Tord Fornberg docent i Nya testamentets exegetik göra åtminstone en halv pudel. Även Bengt Malmgren kommenterar i negativa ordalag upptäckten på sin blogg men även han kanske nyanserar sin syn på saken.

The non-violent Christ

 Det händer så mycket spännande här i Sverige nu att jag egentligen tänkt skriva mer om det. Men det här inlägget av John Dear SJ på NCR är så bra att jag väljer det i stället.
Kort kan man säga att Dear hävdar att kristendomen aldrig varit förenlig med någon form av våld eller krig och att Jesus som vi möter honom i NT aldrig använde eller förespråkade någon form av våld.

Ämnet behandlas i en nyutkommen essäsamling där John Dear själv medverkar med ett kapitel,
 A Faith Not Worth Fighting For: Addressing Commonly Asked Questions about Christian Nonviolence

Vi kristna kämpar för rättvisa och fred men med icke-våldsmetoder punkt slut skriver Dear. Boken är tänkt att ge kristna som kämpar mot våld i religionens namn argument för sin sak. Boken är upplagd så att de olika kapitlen behandlar ett antal invändningar den kristne som verkar för icke-våld kan möta.
Ett exempel på argument som ges är  att det första århundradenas kristna blev martyrer just för att de vägrade gå med i den romerska armén och döda andra människor.

"In his conclusion, editor Tripp York tells the story of St. Maximilian of Tebessa, who was executed in 295 for refusing to fight for the Roman military.
"I cannot serve in the army; I am a Christian," St. Maximilian famously told the proconsul. "Cut off my head if you like, but I cannot be a soldier of the world. I am a solider of my God. My service is for my own Lord. I cannot engage in worldly warfare. I have already told you that I am a Christian."
Maximilian's testimony and martyrdom were standard fare in the first three centuries. To be a Christian meant you were nonviolent, which meant you refused to join the military or serve the empire, so you were probably killed.

Det här inte första gången jag stöter på skillnader i hur de första 200-300 årens kristna trodde och levde och hur kristendomen sedan har utvecklats. När det gäller våld kan man jämföra med situationen 1000 år senare. I John Julius Norwich The Popes beskrivs hur Innocentius III år 1209 startar ett korståg mot albigensarna i södra Frankrike som skulle vara i 20 år. Den ledde till mängder av människors död och enligt Norwich var den värsta var massakern den på befolkningen Montségur. Allt för att dessa människor inte ansågs omfatta "rätt" kristen tro!

Men boken A Faith Not Worth Fighting For är enligt John Dear optimistisk och dess författare hoppas på att de unga kristna ska ha insett att en krigshyllande kristendom inte fungerar längre. Vi har prövat öga för öga med förödande resultat nu behövs något nytt. Eller snarare vi behöver gå tillbaka till korset och Kristus som älskade sina fiender så mycket att han dog för dem.

Gud, tro och religion

Även detta inlägg är inspirerat av Världen med eller utan Gud det ena samtalet under arrangemanget Hedningarnas förgård. Den intresserade kan för övrigt lyssna till ett inslag gjort i samband med dag två  Fryshuset i Människor och tro. Det finns länkar till artiklar om samtalen på Ud:s hemsida.

Jag har sedan en tid medvetet börjat göra skillnad på Gud och religion, den sistnämnda borde vara beroende av Gud, men jag upplever det som om den alltför ofta lever ett eget liv.
Biskop Antje Jackelén sade under samtalet på Kungl. Vetenskapsakademien att det finns för lite kunskap om religion och risken då är att det blir för svart-vitt. Filosofiprofessorn Åsa Wikforss svarade att det behövs många sorters kunskap och erfarenheter, för att kunna föra ett samtal  med evidens.
Författaren Ylva Eggehorn påpekade vid ett annat tillfälle att även kroppens och sinnenas erfarenhet är viktiga. Många erfarenheter när det gäller Gud går inte att beskriva i ord.
Där någonstans insåg jag att vi för att kunna föra ett konstruktivt samtal behöver vara klara över att vi ofta säger religion när vi egentligen menar tro eller kanske Gud.

I ovanstående stycke uppfattar jag det som om Antje Jackelén och Åsa Wickforss tänker på religion främst som ett akademiskt ämne. Då behövs teologer, filosofer, religionsvetare, historiker, språkvetare, arkeologer o.s.v. Och givetvis även naturvetare vilket samtalet under temadagen visade.
Troligen menade Åsa Wickforss snarare tro än religion när hon också tog upp icke-materiella företeelser som musik och poesi och Ylva Eggehorn gjorde det definitivt när hon berättade hur vägen till tro var något hon frustrerande nog inte kunnat beskriva i ord.

Ambassadör Ulla Gudmundsson får i intervjun i Människor och tro frågan var Gud fanns i samtalet eftersom han inte nämndes så många gånger. Hon svarade att Gud nog svävade över det hela och så upplevde jag det också. Men vid många andra tillfällen när religion diskuteras verkar Gud vara förvånansvärt frånvarande i de medverkandes medvetande.

På Katolsk Visions blogg har Gert Gelotte lagt upp ett inlägg utifrån en intressant understreckare i Svenska Dagbladet där Ruth Lötmarker recenserar en bok om hur polyteismen successivt övergår i monoteism i Gamla testamentet. Ett ämne som berör Gud och gudsbilder borde vara högintressant, men icke, det är bara Gert och jag som för en, i och för sig spännande, dialog i ämnet. Men att så få andra engagerar sig bekymrar mig.

Inlägg som berör lära och regler dvs religion lockar betydligt fler att vara med och diskutera.
 Jag tycker att alltför mycket fokus i dag läggs på religionen som upprätthållare av regler, som samlande kraft och gräns mot omvärlden. I stället skulle jag vilja ha mer uppmärksamhet på Gud och på tron.

Jag tyckte om alla deltagarna i paneldebatten i Världen med eller utan Gud och just sammansättningen och personkemin gjorde att intrycket blev starkare än summan av dem.
Men jag tyckte lite extra bra om fysikprofessorn Ulf Danielssons inpass i synnerhet det jag ska avsluta med. Det handlar om att ställa existentiella frågor och kunna leva med inte ha ett säkert svar. Det finns tre strategier:
1. Att ha en specifik lösning på gåtan, t.ex. religion
2. Att förneka gåtan, den inre världen är en illusion endast den yttre är verklig.
3. Man bejakar gåtans existens, beskriver den med hjälp av naturvetenskapen, accepterar ovissheten och bejakar den samt fortsätter att diskutera.

Hedningarnas förgård - mer av det!

I dag hölls det första av två panelsamtal som ingår i Hedningarnas förgård på Kungliga Vetenskapsakademien. Arrangemanget är ett samarbete mellan det Påvliga kulturrådet, Kungliga Vetenskapsakademien och Sveriges ambassad vid heliga stolen. Men den som dragit det tyngsta lasset när det gäller förberedelserna är Sveriges ambassadör vid heliga stolen, Ulla Gudmundsson och det ska hon ha stort beröm för!
Panelsamtalet på temat Världen med eller utan Gud hade en sällsynt spännande sammansättning där de medverkande, som jag uppfattade det, främst var inbjudna utifrån sin respektive professioner inte utifrån vad de tror eller inte tror. Det är inte så ofta jag lyssnar till naturvetare som Georg Klein professor, Ulf Danielsson professor i fysik och Ingemar Ernberg, professor i tumörbiologi. Deras infallsvinklar i möte med Åsa Wikforss professor i teoretisk filosofi och författarna Ylva Eggehorn och PC Jersild blev mycket dynamiskt och uppfriskande. Att de enda teologerna var Ravasi och biskop Antje Jackelén var ingen nackdel, utan gjorde att den kristna tron blev en tolkningsmöjlighet men inte den enda. Vilket var helt rätt i det här sammanhanget.

Eftermiddagen inleddes av Ravasi och Klein där särskilt den sistnämnde gav mig en del att fundera över. Han sade bl.a. att tron är en tröst för existensens villkor, framförallt då döden. Det finns en trons evolution och det har jag inga problem att hålla med om. Svårare att smälta men mycket nyttigt är påståendet att det inte går att omvända troende till ateism, utan att insikten måste växa fram inifrån. Det är som sagt mycket nyttigt att få sin tro analyserad och inse att det finns andra tolkningar än den egna.

Ulla Gudmundsson hade förberett tre olika frågor för panelen att diskutera, Vad innebär det att tro och inte tro? Finns det en verklighet som inte är materiell? och Vad är en människa?
Det känns som en övermäktig uppgift att göra samtalet rättvisa med mindre än att skriva ett referat, vilket jag kanske gör, men inte ikväll.

Men en fråga jag bär med mig är hur svårt det är att definiera vad som är liv. Inte är det lättare att bestämma vad som är en människa. Man kan inte utgå från gener för då är även en moderkaka en människa. Vi har dessutom de flesta av våra gener gemensamt med andra arter, så det är väldigt, väldigt lite som är specifikt för människan. Hur förhåller vi oss till generna från Neanderthalarna, räknas de som människa?
Kan man tänka sig ett medvetande utan ha en hjärna, eller en själ utan en hjärna?
Var går gränserna för livets början? Forskningen har kommit fram till att befruktningen består av 16 olika steg. När kan man då säga att livet börjar?
Är en människa död när hjärtat slutat slå eller när hjärnan är död? Vissa stamceller i kroppen kan tydligen leva ett par veckor efter att personen i övrigt är död. Betyder det att personen då i någon mening lever?

Jag har fått mycket att fundera på och hoppas att Katolska kyrkan även i fortsättningen kan medverka till öppna samtal där svaren inte är bestämda i förväg. Det gladde mig att höra kardinal Ravasi inledningsvis tala om frågor som Gud, meningen med livet, vikten av möten och inte minst att han ville lyssna.

Andra Vatikankonciliet - 50 år senare

Sr Joan Chittister OSB skriver i ett inlägg om hur hon upplevde Andra Vatikankonciliet som ung student. Hon beskriver stora förändringar i Katolska kyrkan, på det hela taget positiva sådana men hon konstaterar att de inte skedde utan visst besvär.

De kvinnliga ordnarna hörde till dem som tog till sig förändringarna i kyrkan mest. Joan Chittister skriver att det var en spännande tid, men farlig, en tid av spänningar och andlig kamp.
Systrarna antog utmaningen att ta kyrkan ut i den moderna världen och möta det okända. Hon formulerar det som krävdes och krävs väldigt fint:

"Religious life must travel light into the future, burdened by nothing of its successes of the past, held down by none of its past goals but fresh in direction, vital in its meanings for the people of today."

Joan Chittister uttrycker sig närmast profetiskt om vad som krävs, konformitet är inte längre en religiös dygd, rädsla för förändring inte på agendan för religiöst liv.
I stället ska förnyelse av anden, öppenhet för nya behov och personliga åtaganden där djupet, inte nödvändigtvis längden, är det viktiga. Det är också väsentligt att fördjupa förståelsen av grundarens karisma, samhällets behov och ordensmedlemmarnas gåvor.

Jag hoppas att Joan Chittisters förhoppningar blir verklighet och kanske kan resultatet av angreppet mot LCWR bli att utvecklingen skyndas på. Det vore i så fall ett strålande exempel på att det kan komma något gott ur det onda.