God Jul kära läsare!

Julen står för dörren och vi är alla välbekanta med det kristna bidraget till berättelsen om människornas hopp om att ljuset och livet ska komma tillbaka till världen. DN har i går och idag haft ett par intressanta artiklar om högtider som de tidiga kristna knöt an till när firandet av Jesu födelse förlades till den 25 december. Samt om de nordeuropeiska förkristna traditioner som fortfarande lever kvar.

I går skrev  Maria Schottenius en krönika som bl.a. handlade om barnet vi väntar på. Jesaja skriver ”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror ska herradömet vila.” Hon påpekar att vi kristna har kidnappat den profetian som judarna själva inte anser handlar om Jesus och hon har onekligen poäng där. Jag har inte riktigt sett saken från det hållet förut...

Något jag inte kände till är att även den romerske poeten Vergilius i sin fjärde eklog formulerar sig på ett sätt som liknar Jesaja i en hyllning skriven ca år 40 f.kr till konsul Pollios nyfödde son . Den som kan latin, vilket jag tyvärr inte behärskar, kan läsa kommentarer till Vergilus ekloger på webbplatsen Perseus.
Även denna hyllningsdikt har kristna velat se som en slags profetia om Jesu födelse, vilket naturligtvis faller på att den är riktad till en konkret pojke vid en bestämd tid. Det intressanta här är att föreställningen om att ett gudabarn ska rädda världen var spridd i mellanöstern sedan länge.

I dagens DN skriver Karin Bojs om jultraditionerna i Nordeuropa med rötter i förkristen tid, tyvärr verkar inte artikeln ligga ute på DN:s webbplats ännu. Hon har intervjuat religionshistorikern Andreas Nordberg vid Stockholms universitet. Här framkommer att det är först på 300-talet som det finns dokumenterat att kristna firade Jesu födelse den 25 december. Nordberg säger att man valde att knyta an till högtiden Sol Invictus, en fest för solens återfödelse som man kan läsa om på på engelska wikipedia  och på Perseus

I norra Europa firade vi också jul långt innan de kristna missionärerna kom hit. Andreas Nordberg berättar att en gotisk skrift från 350 e.kr talar om november som Fruma Jiuleis, vilket ska översättas som månad före julmånaden.
En anglisk munk skrev år 726 e.kr. om hur förfäderna innan de kristnades räknade med två månader, Giuli, som omslöt vintersolståndet.

De skriftliga källorna är tydliga med att öl och mjöd var heliga drycker som ansågs underlätta kontakten med de kosmiska världarna. De var förstås centrala i julfirandet. Där ser jag samband med hur man såg på vinet i länderna runt medelhavet.

Julgrisen verkar också funnits med länge och Andreas Norberg påpekar att som så många andra religiösa traditioner har det en praktisk funktion. Det var lagom tid att slakta grisen i december när tjälen kom, innan dess hade den kunnat föda sig själv utomhus.

Flera skriftliga källor talar också om äring och frid och Andreas Norberg tror att sädeskärvar och halmdockor kan ha setts som en matriell representation av Sädesanden eller fruktbarhetsguden.

Så låt oss nu fira den långa och skiftande tradition som är vår jul och tänka alla de människor som bidragit till den och minnas att mörkret aldrig kan besegra ljuset. Även om det kan verka så i flera bemärkelser.
En riktigt god och välsignad jul önskar jag er alla!
Anneli