Sex med vem och hur?

Sex och samlevnad måste vara något av ett favoritämne i diskussioner och utspel bland vissa kristna. Som jag skrivit tidigare kan jag inte låta bli att fascineras över detta faktum. Värdekonservativa kristna, såväl ledare som lekmän ondgör sig i artiklar och på bloggar över promiskuiteten i det sekulariserade samhället i allmänhet och bland homosexuella i synnerhet.
Varför man alltid ska lyfta fram det extrema och bortse från alla "vanliga" hetero- och homosexuella par kan man fråga sig. Kanske är svaret att det är så uppenbart att den värdekonservativa synen på sex och kärlek faktiskt inte tillför några värden alls för den gruppen?

Man kan undra varför sexualitet och äktenskap är så laddat och väcker så otroligt starka känslor även i vår tid? För att få lite mer klarhet kan det vara bra att ta ett steg bakåt och betraktar religionen lite utifrån och försöka få grepp om hur det sett ut genom historien. En intressant bok i ämnet är Sex för guds skull, sexualitet och erotik i världens religioner med Antoon Geels och Lena Roos som redaktörer. Där det till min förvåning framkommer att kristendomen faktiskt verkar ha en mer ansträngd syn på sexualiteten än både islam och judendomen.
Även Simon Sorgenfrei tar upp ämnet i inlägget Sex och religion och konstaterar där att:

 "inom alla religioner har man utvecklat regler som kringgärdat sexualiteten, och ofta har denna reglering varit central i samspelet mellan religion, individ och samhälle."

Han konstaterar också att religionerna förutom tro och metafysiska spekulationer omfattat ritualer och regelverk. Elementärt ja visst men det säger mycket om hur religionen motsvarat allmänmänskliga behov genom tiderna. Jag tror att religion ofta handlar mer om människor än om Gud, i värsta fall försvinner Gud någonstans i periferin.
Reglerna kring sexualiteten har, skriver Sorgenfrei, sin grund i att sex ofta leder till barn vilket inte bara varit viktigt för den enskilda familjen och släkten, inte minst när det gäller t.ex. arv. Barn var och är också en fråga om samfundets och samhällets fortlevnad. 
Det har därför varit viktigt att kontrollera att barnen föds inom äktenskapet och det är också sex inom äktenskapet som har bejakats medan utomäktenskapliga förbindelser förbjudits. Allt för att undvika det kaos som okontrollerade förbindelser skulle kunna orsaka.

Simon Sorgenfrei konstaterar vidare att religionerna inte bara lagt sig i vem som har sex med vem, utan också vilket han och även jag tycker är intressant, hur man har sex. Sex som kan leda till barn har uppmuntrats med andra typer av sex har förbjudits. Här kan man i och för sig invända att i t.ex. antikens Grekland var sex mellan män något som var accepterat. Men de förväntades också göra sin plikt och bilda familj.

Nu för tiden överlever nästan alla barn i i-länderna, vi har allmän pension så människor måste inte skaffa många barn för att vara säkra på att några överlever för att försörja dem när de blir gamla. Jorden är överbefolkad så inte heller ut samhällets synpunkt är det önskvärt att det föds allt för många barn. Människor väljer varandra av kärlek och de flesta bor ihop ett antal år innan de eventuellt gifter sig och bildar familj. Man ser sex som en självklar del av relationen, utan att nödvändigtvis koppla det till att få barn.
Simon Sorgenfrei visar hur de äldre föreställningarna som lever kvar i vissa religiösa grupperingar krockar med en mer moderna synen på sexualitet hos det stora flertalet. Inte minst när det gäller skolundervisningen där det blir tydligt att det finns

 "konkurrerande uppfattningar i samhället kring hur sexualitet ska behandlas, läras ut och regleras". 

Citaten som Simon Sorgenfrei tar upp i sitt inlägg illustrerar väldigt väl det jag skrev i början av den här texten. De värdekonservativa religiösa grupperna målar upp ett extremt scenario där man får intrycket av att eleverna närmast får se på porr under lektionerna.
De ser det dessutom som en självklarhet att alla andra ska anpassa sig efter deras syn på hur sexualundervisningen ska ske.
På de bloggar där jag deltar märker jag att vi är flera som lugnt men bestämt försöker leda diskussionen tillbaka från det extrema sexuella yttringarna till ämnet som t.ex. kan vara samkönade äktenskap.
Kanske kan man göra likadant med klagomålen på sexualundervisningen som ofta framförs i högt tonläge. Nog kan man ha olika åsikter i ämnet men den som hävdar att olika syn på sexualitet måste få utrymme i undervisningen måste då acceptera att det gäller även andra åsikter än de egna.
Om man anser att t.ex. den katolska moralläran är berikande för barn till icke-troende föräldrar, betyder det att barn till värdekonservativa katolska föräldrar får en bättre helhetsbild av sexualiteten om de får ta del av en modernare syn på ämnet.

Himmelriket här och nu

I dagens västerländska samhälle behöver man inte göra mer komplicerade val än om man tror på gud eller inte. Och vi tror gärna att det alltid varit så, att det bara funnits en Gud i den judisk-kristna traditionen. Om vi läst Bibeln lite mer noggrant skulle vi vara på det klara med att under gammaltestamentlig tid var frågan människorna ställde sig en annan, vilken gud skulle de välja?

Roger Karban skriver i artikeln Here and now på NCR om Josua och hans familj som valde Jahve för att denne räddat deras förfäder från slaveriet i Egypten och gett dem frihet. En gud som visat sig kunna prestera helt enkelt.
Karban tror inte att så många av dagens kristna skulle välja sin gud efter dessa kriterier, man är mer intresserade av att komma till himmelriket än att få frihet i det jordiska livet. Jag kan tänka mig att det beror på att många, i alla fall vi som lever i demokratier, är så vana vid friheten att vi inte värdesätter den på samma sätt som Josua och hans släktingar gjorde.

De flesta människor som levde i gammaltestamentlig tid visste inget om himmelriket eller för den delen helvetet, som ju är förhållandevis sena företeelser, utan levde här och nu.
En syn på tillvaron som Karban anser även präglar NT han tar som exempel några verser ur Johannesevangeliet där lärjungarna har svårt att acceptera de krav Jesus ställer och ger sig iväg. Jesus frågar då Petrus om han också vill lämna honom och Petrus svarar med att fråga vart han då skulle ta vägen, Jesus har ju de ord som leder till det eviga livet?
Vid en första anblick verkar det som en "modern" satsning på att nå ett evigt liv. Men Roger Kaban påpekar att hos Johannes är himmelriket något som händer här och nu. Han skriver bl.a.:

"John believes what we’re waiting for God (or Jesus) to accomplish in the future is already part of our lives right here and now."

Det är välgörande med perspektiv på tillvaron tycker jag, inte minst att inse att det aldrig är så att något "alltid" varit på ett visst sätt.Jag undrar också om vi inte skulle må bra av att tänka lite mer på hur vi lever här och nu, snarare än i livet efter detta.

Andra Vatikankonciliet - i höst börjar firandet på allvar

Efter ett par ambitiösa inlägg hade jag tänkt ta det lite enkelt idag och vad kan då passa bättre än en tysk text...
Men vad gör man inte för att fira en 50-åring! Det har varit lite magert med uppmärksamheten kring Andra Vatikankonciliets öppnande här i Sverige. Jag vet att Stockholms katolska stift slår ihop firandet med inledningen av Trons år den 11 oktober. Nog tycker man att ett så betydelsefullt jubileum kunde fått en egen fest.

Så ser det förstås inte ut på andra håll i världen, den tyska tidskriften Stimmen der Zeit tipsar i sitt nyhetsbrev om en särskild blogg bara för konciliet, som kort och gott heter Konzilsblog Där kan den som är någorlunda bevandrad i tyska läsa olika artiklar i ämnet.

I inlägget Bischöfe postulieren Kurskorrektur berättas om hur det blivande konciliefäderna träffas i juli-agusti 1962 för att ta fram de dokument som ska behandlas under konciliet. Men tiden är knapp och i september har bara 10 % av de berörda biskoparna hunnit skicka in sina förslag till ändringar.
Den kritik som framfördes var till en del försiktig och rörde mest formalia, men de franska biskoparna var tydligare i sin kritik.
De ansåg att det var viktigt att få en diskussion om hur Katolska kyrkans skulle förhålla sig till den moderna världen och samhället. Léon Arthur Elchinger sade bl.a. att kyrkan måste möta den sökande människan där han/hon är och hjälpa honom/henne att själv lära känna Gud:

 «Die Kirche muss die suchenden Menschen dort abholen, wo sie stehen, so dass sie ihnen selbst im Namen Gottes Freund sein kann. Deshalb muss die Kirche die heutige Welt verwandeln. Sie darf nicht darauf warten, dass die Menschen zu ihr kommen, sondern sie muss selbst zu ihnen gehen»

Man kan lugnt säga att mycket återstår innan vi kommit dit, men det är verkligen inspirerande att läsa de här nedslagen i förberedelserna till Andra Vatikankonciliet. Jag hoppas att jag har översatt texten någorlunda rätt.
Som ni kanske har märkt har jag aktiverat kommentarerna, så hittar ni något fel eller har någon annan synpunkt går det bra att lämna den där. Den som vill (och har min e-postadress) kan förstås som vanligt lämna eventuella synpunkter direkt till mig.

Himmelrike och helvete- eller i alla fall vad vi tror om dem

Så mycket tänkvärt finns att läsa i cyberrymden just nu. Idag var det svårare än någon gång tidigare att välja spår. Åke Bonnier skriver på temat ... driv oss ut att bygga broar mot en okänd morgondag. Jag har svårt att tänka mig en mer lovvärd ambition för en nybliven biskop. Vi behöver mer av utsträckta händer mot dem som tror annorlunda än vi själva, eller som inte tror alls. En tro som är inkluderande snarare än exkluderande.

Ett annat alternativ vore Gert Gelottes inlägg Den jämställde Paulus. Där han påpekar att det unika med dagens läsning inte är att kvinnan ska underordna sig mannen. Det var en självklarhet på Paulus tid, han hade behövt påpeka den saken. Det nya var att mannen också hade förpliktelser mot kvinnan. En ömsesidighet, där fortsättningen i vår tid bör vara jämställdhet mellan man och kvinna.

Kanske kan man ändå säga att det finns en röd tråd i den här bloggen. Åke Bonniers och Gert Gelottes tankar kan, genomförda, leda oss närmare himmelriket, i alla fall på jorden. Den text jag till slut bestämde mig för att fördjupa mig i handlar däremot om våra föreställningar av helvetet. Men den är, trots den allvarliga ämnet, skriven med humor.

Rachel G. Hackenbergs Hell on Earth på Huffington Post är på många sätt en jobbig läsning, eftersom hon synliggör konsekvenserna av en del av Katolska kyrkans läror.
Hon diskuterar två olika föreställningar om helvetet, det eviga och det jordiska och hur människor som tror på respektive helvete resonerar. Inom parentes så förekommer idén om bestraffning först i Egypten, runt 2000 f.kr av vad som framkommer på Wikipedia. En vanligare föreställning under antiken var att se dödsriket som en grå och just livlös plats.

Rachel G. Hackenberg tar som exempel bl.a. hur personer som tror på det himmelska respektive jordiska helvetet resonerar när det gäller homosexualitet:

"So for example: by those Christians who believe in an eternal hell, homosexuality is viewed as an immoral activity that threatens one's eternal situation -- but by those Christians who believe in an earthly hell, homosexuality is understood to be a distinct identity that has been targeted and tormented by the real-life hell of discrimination."

Hackenberg menar också att politikers uppfattning om helvetet påverkar deras politik och hon nämner den republikanske senatorskandidaten Todd Akins uttalande att kvinnor inte blir gravida vid en "riktig" våldtäkt som upprört många. Akins visar där ett större intresse för fostrets själ och dess status i evigheten än det jordiska helvete som kvinnan som våldtagits gått igenom.
En teori man naturligtvis kan diskutera, men som är en möjlig förklaring till en del kristnas till synes totala brist på inlevelse i kvinnans situation vid t.ex. graviditet till följd av en våldtäkt.

Rachel G Hackenbergs artikel fick mig att tänka till. Hur lever jag/vi egentligen? Vi kan bokstavligen göra livet till ett helvete för våra medmänniskor och det är skrämmande.
När det gäller risken för bestraffning för den som inte följer olika kyrkliga regler, inte minst de mest konservativa katolikernas blir det mest absurt.
Om man t.ex. hävdar att alla som inte är döpta kommer till helvetet, betyder det att det i så fall finns mängder av spädbarn, foster och embryon där. Om så är fallet måste man som god kristen be om att få komma dit för att ta hand om dem eller åtminstone finnas nära oavsett vilken ens egna slutdestination skulle vara, anser jag. En handling som i sin tur förmodligen gör  att man sorteras in i himmelskategorin...
Det faller på något sätt på sin egen orimlighet att Gud som jag tror är god och kärleksfull skulle skicka några barn till helvetet. Jesus säger heller inte, låt de döpta barnen komma till mig, eller de snälla barnen. Utan låt barnen komma till mig, jag tolkar det som hela bunten och det känns hoppfullt.

Det är skillnad på Gud och vad vi tror om Gud

Jag lyfter gärna fram likheter mellan religionerna och hur människor tror. Men ett vanligare synsätt är nog att se skillnaderna, även om många hävdar att judar, kristna och muslimer tror på samma Gud. Religionsdialog enligt det sättet att resonera bör då inte handla om att se det som är gemensamt, utan att acceptera skillnaderna.

Simon Sorgenfrei tar upp ämnet i inlägget Samma Gud? på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer. Han skriver att man som religionsvetare bara kan veta något om människors trosutsagor, inte om en eventuellt existerande enskild gud. Han skriver att det verkar finnas många olika uppfattningar om Gud inte bara mellan de tre s.k. abrahamitiska religionerna, utan också inom dem. Att det ser ut som flera judendomar, kristendomar och islamer.

Jag tycker att det är väldigt intressant och lärorikt att som troende ta ett steg bakåt och betrakta religionen ur en religionsvetenskaplig infallsvinkel.
Fast just i den här frågan är det på sätt och vis ingen skillnad. Det vi alla, troende som religionsvetare förhåller oss till är just trosutsagor. Inte är det så att t.ex. vi kristna verkligen talar om Gud, utan det är vår uppfattning om och kanske erfarenhet av Gud. Att vi inte är lika medvetna om det som religionsvetarna är en annan femma. Utgår man från att det rör sig om personliga uppfattningar, kan man förundras över hur nära varandra tolkningarna ändå ligger, snarare än det som skiljer dem åt.

Ytterligare en aspekt är att är många religiösa ledare och förstås lekfolk är inriktade på att visa att deras religion är den rätta och att andra tror fel. Då är det knappast likheterna utan snarare skillnaderna som är viktiga att lyfta fram och man söker snarare polemik än dialog.

Viljan att sprida tron och i värsta fall erövra "själar" finns på många håll och det leder över till nästa artikel, Roger Karbans Jesus lives på NCR. Han berättar där om hur Katolska kyrkans tolkning av evangelierna förändrades efter Andra Vatikankonciliet, från att tro att de var en biografi över Jesu liv till att man urskiljer tre olika utvecklingsfaser i dem.
Evangelierna har tillkommit enligt principen, mycket fritt översatt från engelskan, att budskapet kan bara tas emot om mottagaren förstår budskapet. Berättelserna har därför förändrats och anpassats efter sammanhanget de varit ämnade för.
Det första nivån är språket, den historiske Jesus talade arameiska eftersom hans omgivning gjorde det, evangelierna däremot skrevs på grekiska därför att församlingarna som skulle läsa dem föredrog grekiska. Det samma gällde de tidiga förkunnarna han/hon predikade på det språk åhörarna förstod för att budskapet skulle nå fram.

Även innehållet i budskapet ändrades beroende på sammanhanget. I Markusevangeliet står att en man inte får skilja sig från sin fru och vice versa. I Matteusevangeliet har formuleringen om fruarna fallit bort. Något som enligt Roger Karban beror på att författarna vänder sig till olika läsare. Forskarna tror att Matteus version ligger närmast det den historiske Jesus kan ha sagt. Eftersom judiska kvinnor inte fick skilja sig, fanns det inte någon anledning att ta upp det. Matteus skrev för judisk/kristna församlingar och behövde alltså inte ändra Jesu budskap för att det skulle förstås av mottagaren.
Markus skildring däremot bygger på framställningar från förkunnare som vände sig till åhörare på platser där kvinnor fick begära skilsmässa. Jesus ord måste då anpassas efter omständigheterna, annars kunde budskapet tolkas som att kvinnor men inte män fick skilja sig.


Karban skriver också att vi måste vara medvetna om att NT är skrivet av andra eller tredje generationens kristna som inte mött den historiske Jesus, utan beskriver sina upplevelser av den uppståndne Kristus. Denne och urkyrkans medlemmar fick hantera situationer som den historiske Jesus inte mött. Det är en skapande Gud de erfar och det präglade förstås deras liv och tolkningar. Det bör också vara förklaringarna till att de inte har några problem med att anpassa budskapet efter sammanhanget. Jag föreställer mig att konciliefäderna hade det i tankarna när de betonade betydelsen av aggiornamento, att tolka budskapet så att det talar till samtiden.

Jag undrar vad som skulle hända om vi dels var medvetna om att det vi diskuterar är våra föreställningar om Gud, dels föreställde oss Gud som någon som skapar nu och inte som någon som fanns då för länge sedan?

Storstädning i kyrkan

Kristna har gått från att vara en grupp beredda att dö för en man som predikade att man ska älska sin fiende till att vara människor som är mer kända för vilka de ogillar, än motsatsen. Så skriver Emily Timbol i ett inlägg på Huffington Post och hon fortsätter:

"We've transformed from a group of radical lovers, to a bunch of whiners who bully around other people, then claim they were the ones who started it first." 

Visst ligger det mycket i det. Allt för många kristna är upptagna med att fundera på vilka som inte är riktiga kristna, inte borde vara med i deras samfund osv. Hur har vi hamnat så fel?

Emily Timbolt ser ett problem i att många inte längre vet vad det innebär att vara utsatt. De första kristna var verkligen förföljda, slag, stenande och att bli kastad i fängelse hörde till de mildare prövningar de första århundradenas kristna kunde drabbas av. I delar av av världen är detta fortfarande verklighet.

De kristna i väst och i det här fallet USA har däremot inte längre någon känsla för proportioner. Förföljd är inte att bli motsagd när man tar ställning i frågor Jesus aldrig talade om som mot samkönade äktenskap. Det är inte att man inte får uttala sitt gillande för förtryck av homosexuella utan att andra protesterar.

Vad innebär det att följa Jesus, som framförallt uppmanade sina lärjungar och förstås också oss att älska Gud och vår nästa? Emily Timbolt tror att vi också glömt det och det håller jag med henne om.
Vi måste på något sätt röja upp bland den bråte som kristenheten, inte minst Katolska kyrkan samlat på sig under 2000 år för att se grunden och det vi gjort som faktiskt är gott. Ännu är det för mycket oväsentligt som skymmer sikten, men en ny tids frimodiga katoliker tror jag kan ändra på det.

Ritva Maria Jacobssons reflexioner

Professor emeritus, Ritva Maria Jacobsson,skickade nedanstående personliga reflexioner på några av mina inlägg. Jag tyckte att fler än jag skulle få möjlighet att  ta del av dessa både lärda och visa synpunkter och bad att få publicera texten, vilket jag fick.

"Jag är intresserad av textilkonst, hantverk.  Och jag har observerat att vackra vävar från Latinamerika, från Afrika och från Norden har många likheter.  Jag har ett draperi från Östtimor - ingen kan gissa varifrån det kommer.  Norsk Folkemuseum har en underbar färgrik textilavdelning som liknar mayahantverk. Men det finns en förklaring: i en väv utgör randningen något konstitutivt.  Och framför allt, vi är människor, och vi har väldigt mycket gemensamt i alla möjliga avseenden. Det går inte att belägga influenser mellan alla dessa vävar - men den mänskliga kreativiteten är gemensam i alla kulturer.

Och så är det med religionen.  Inte konstigt att skapelsemyterna från olika håll liknar varandra, att så många kultplatser finns högt uppe på berg, att övergångsriter ofta är lika varandra och finns överallt.

Jag fick höra på Östtimor att det var lätt för timoreserna att omfatta den katolska tron. I deras föreställningar fanns alltid, vid sidan av förfädernas andar, en höggud, Maromak, som nu på deras språk, tetum, betyder Gud.  När jag var i Indien slog det mig hur stark religionen var överallt. På tredje dagen under de två veckorna där fick jag en chock: här är ett modernt välutvecklat folk, i minsta hydda blinkar en dator - som tror på 20.000 gudar! Det är som den gamla nordiska eller grekiska mytologin - hur kan de vara så primitiva?  Men ett av föredragen på kongressen för Societas Liturgica, som jag deltog i, förklarade detta: det handlar om tron på en enda gudom som har mängder av manifestationer. 

Det finns ju också en gemensam gudstro överallt, med två helt olika uttryck: den apofatiska, där Gud bara kan beskrivas i negativa termer, oändlig, osynlig, obeskrivlig etc. Men lika mycket - eller kanske mera - finns det ett starkt behov av begripliga gudsbilder.  Helgonen och Maria i vår kyrka spelar en sådan roll.  Vi som utbildade vet att deras helighet endast kommer från Gud - men massor av fromma människor har ett förhållande till Maria som liknar det till en modergudinna, "stor är efesiernas Diana". Det var ju på Efesoskonciliet som Maria utropades som theotokos, gudaföderskan.

Allt detta är väldigt intressant, och religionshistoria måste vara ett underbart område.  Självfallet hittar man en massa likheter, både sådana som beror på det konstitutivt mänskliga och på direkta influenser, t ex i Medelhavsbäckenet med alla dess kulturmöten.  Att vara rädd för att se detta vittnar naturligtvis om osäkerhet i den egna tron.

Jag har tänkt på att jag förmodligen skulle ha varit muslim om jag blivit född och levat i t ex Irak (förhoppningsvis inte fundamentalist!) , hindu i Indien, etc.  Jag tycker att vi kan lära oss mycket genom studiet av andra religioner, men jag har aldrig känt mig det minsta dragen att gå över till en annan tro.  Jag minns den oerhörda vördnaden jag kände första gången jag kom in i ett buddhistiskt tempel, samma som när jag fick följa med till en urgammal mayahelgedom i Guatemala. Självklart bad jag där, i djup vördnad, sådana böner som jag har ärvt i min tradition.

Finns det något som skiljer vår kristna tro från alla andra religioner?  Den judisk-kristna traditionen har ett originellt bud: den sjunde dagen skall du vila, människor och slavar och djur.  Vilket humanistiskt budskap till hårt arbetande människor i de ursprungliga agrikulturella sammanhangen! Finns detta någon annanstans?

Men framför allt är det Jesus Kristus som för mig är navet i min tro, som jag har ett personligt förhållande till, som jag upplever som Gud och människa som alltid är oss nära .  Jag är sannerligen inte någon teolog, och detta är emotionellt, väldigt personligt.

Pierre Claverie, martyren i Algeriet, sade att när han hörde utropet Gud är större, Allah akbar, tänkte han: Gud är mindre, så liten som den allra minsta och eländigaste människa är."

We Are All Nuns

Just nu finns det hur mycket bra material som helst att blogga om!
Se videon We Are All Nuns som ger en mycket kort bakgrund till vad som hänt LCWR, resten är bilder från stödvigilier på olika platser främst i USA som i alla fall jag blir glad av att titta på. 

Läs också Jamie L. Mansons artikel  på NCR om systrarna. LCWR beslutade sig under sitt möte för att inleda en dialog i första hand med ärkebiskop Sartain som mer eller mindre satts som förmyndare över dem av Troskongregationen.
Deras ambitioner med samtalen är lovvärda:

" The hope, according to LCWR's press statement, released Friday, "is that an open and honest dialogue may lead not only to increasing understanding between the church leadership and women religious, but also to creating more possibilities for the laity and, particularly for women, to have a voice in the church."

Manson skriver att en del personer blivit besvikna över att systrarna inte i högre utsträckning satt hårt mot hårt. Man ser inte att det längre är möjligt att föra en dialog med Vatikanen.
Jamie L. Manson tror att systrarna i LCWR är väl medvetna om svårigheterna som ligger framför dem, trots att det för de flesta är första gången de ställs emot Vatikanen. Tidigare är det enskilda systrar som drabbats.
En syster sade till Manson att de vill försöka skapa en väg, där det inte finns någon väg. Jag tycker att man som utomstående betraktare ser den ambitionen väldigt tydligt. Systrarna vill verkligen hitta en lösning, en väg vidare ur den här svåra situationen.

Varje kyrka behöver en morbror Tore!

Fredrik Strage skrev i gårdagens DN en krönika där han bl.a. ger en kärleksfull skildring av sin morbror Tore på Tolvmansgården i Gnarp.
Morbror Tore schasade inte som många andra bort damerna från Jehovas vittnen som ville berätta att domens dag närmar sig. Han bjöd dem i stället på kaffe och frågade intresserat hur många från Gnarp som finns med bland de 144 000 utvalda som ska styra världen när alla andra förintats? Det kunde de inte riktigt svara på.
De visste inte heller närmare besked om hur Noaks ark kunde rymma alla djuren, inte mer än att det var en jättestor båt, 300 alnar lång. Tore som varit skogsbonde och arbetat på sågverk konstaterade att en aln är 60 cm och att Noaks ark alltså inte kan ha varit mer än 180 m lång.
Förhoppningsvis fick eller så småningom får dessa praktiska och jordnära frågor damerna från Jehovas vittnen att tänka till. De borde fråga sig om deras tolkning av Bibeln egentligen är rimlig.

Jag tror att varje kyrka och samfund mår bäst av en blandning av olika sorters människor. Vi är skapade olika och Gud måste ha en avsikt med det, tänker jag.
En personlighetstyp som det verkar vara akut brist på i de flesta samfund, möjligen med Svenska kyrkan i egenskap av tidigare statskyrka som undantag, är just trygga, praktiskt tänkande personer som Fredrik Strages morbror Tore.
De som kan ställa de rätta frågorna och därmed få de värsta stolligheterna att tydligt framstå som just det.

Men som jag skrev i det förra inlägget är problemet att kyrkorna behöver de här människorna så väldigt mycket mer än de behöver kyrkorna.
Jag tror t.ex. att den förlösande frågan som visar hur absurt det är att katolska kvinnor inte kan få sin prästkallelse prövad väntar någonstans. Frågan som gör alla svar utom de verkliga, om männens maktmonopol, omöjliga.
Vi måste bara försöka intressera de personer som kan ställa den för Katolska kyrkan...